Det vidriga debattgreppet SLAPP

Det finns ett antal standardmässiga skamgrepp som mindre nogräknade debattörer kan ta till i en sakdebatt: att hoppa från tuva till tuva och byta samtalsämne så snart man får mothugg, att återanvända grundligt vederlagd argumentation utan att låtsas om att det är grundligt vederlagd, att ljuga, att körsbärsplocka datapunkter specifikt för den egna ståndpunkten, osv - listan kan utan svårighet göras fem gånger så lång. Metoderna brukas flitigt av klimatförnekare, och otaliga är de tillfällen då jag och mina vänner på Uppsalainitiativet exponerat och fördömt dessa skamgrepp. I dagens bloggpost vill jag peka på en av de absolut vidrigaste av dessa metoder, nämligen den som på engelska kommit att kallas SLAPP.

Akronymen SLAPP utläses strategic lawsuit against public participation. Det handlar om att skrämma sina meningsmotståndare till tystnad genom att stämma dem för förtal. Ofta sker det med full vetskap om att man inte kan vinna att sådant fall i rätten: tanken är att (den ofta ekonomiskt svagare) meningsmotståndaren skall backa av fruktan för de kostnader och den tidsåtgång som en rättsprocess skulle innebära.

Ett känt exempel på SLAPP står det amerikanska klimatförnekeriets grand old man Fred Singer för. Historien berättas i ett kapitel i Naomi Oreskes och Erik Conways läsvärda bok Merchants of Doubt, och är i korthet som följer.

Geovetaren Roger Revelle var på 50-talet en av pionjärerna med att studera atmosfärens koldioxidobalans och dess potentiella effekter på klimatet, och blev långt senare (postumt) känd för att under många år ha agerat vetenskaplig rådgivare åt Al Gore. 1991 låg Revelle för döden, vilket Singer skamlöst utnyttjade till att manipulera honom att sätta sitt namn på en "gemensam" artikel som bagatelliserade klimathotet - tvärt emot Revelles verkliga uppfattning. Singer gick efter Revelles död vidare med att använda dennes namn som tillhygge mot Gore och andra.¹ En av Revelles medarbetare, Justin Lancaster, riktade hård kritik mot Singer för dennes djupt oetiska agerande, men Singer slog tillbaka medelst SLAPP, och lyckades därigenom skrämma Lancaster till avbön och därefter tystnad i ärendet. Se Lancasters senare redogörelse för Singers SLAPP.

En svensk som på senare tid visat sig förtjust i SLAPP (eller åtminstone hot om SLAPP) är Lennart Bengtsson.² När jag i en bloggpost i november förra året diskuterade hans antifeministiska och invandringskritiska polemik meddelade han mig följande:

Jag tycker nu att Dina skriverier om mig har nått en sådan nivå att jag avser överlämna detta till min advokat i UK.

Och när jag häromdagen, i min senaste bloggpost, tog upp hans rashygieniska synpunkter på svensk migrationspolitik skickade han mig ett ebrev med följande högstämda ordalydelse:

Jag förstår att du insisterar med att fortsätta Din förtalskampanj mot mig. Jag anser att jag har full rätt att uttrycka mina reservationer mot en delvis dysfunktionell migrationspolitik utan att bli anklagad för Dina påhittade anklagelser. Jag vill på det allra kraftigaste vända mig mot Ditt förtal och avser att förbereda ett åtal mot Dig i detta sammanhang.

Jag har aldrig någonsin uttryckt några negativa uppfattningar om andra folk eller om Du så vill raser (vad detta nu är) och anser detta är en extrem form av förolämpning. Min egen familj är i högsta grad internationell och min sonhustru är från Ghana. Finns det inga gränser för Din illvillighet och ondska!

Som svar på dessa utfall från Bengtsson vill jag meddela honom följande:

Det kan hända att du med dina hot om SLAPP lyckas tysta en eller annan meningsmotståndare, men på mig biter inte den sortens vidriga debattgrepp. You're messing with the wrong guy.

Fotnoter

1) Jag nämnde detta i min recension i Axess av Merchants of Doubt, vilket ledde till ett tämligen puckat meningsutbyte med den ledande svenske klimatförneakren Peter Stilbs som låtsades inte känna till efterspelet till Singers SLAPP-tilltag.

2) Jag vill dock inte här ta ställning till om fallet Bengtsson faller in i mönstret att SLAPP-hot ofta görs "med full vetskap om att man inte kan kan vinna att sådant fall i rätten" som jag nämner ovan. Huruvida så är fallet beror på detaljer som jag inte har inblick i rörande exakt hur verklighetsfrånvänd Bengtssons verklighetsuppfattning är.

Antivetenskaplig irrpropaganda i USA och i Linköping

Klimatförhandlingarna i Durban har gått dåligt, precis som 2010 års motsvarande möte i Cancún, och 2009 i Köpenhamn. Orsakerna är många, men om man ändå skall peka ut ett enskilt land som den värsta bromsklossen, så går det inte att komma ifrån att USA:s monumentala ointresse för klimatfrågan fortsätter att stå i vägen för arbetet med ett globalt klimatavtal.

Det amerikanska ointresset har i sin tur många orsaker. En av dem är den arrogans gentemot det vetenskapliga kunskapsläget som en väloljad industrilobby och ett mäktigt propagandamaskineri uppvisar. För den som vill försöka förstå det amerikanska klimatförnekeriet rekommenderar jag varmt boken Merchants of Doubt av Naomi Oreskes och Erik Conway från 2010. Jag recenserade entusiastiskt boken i Axess 6/2010 (vilket i påföljande nummer resulterade i ett hetlevrat meningsutbyte med en av Sveriges mest ökända klimatdebattörer). Dessförinnan hade Lars Karlsson skrivit en lika entusiastisk recension uppdelad på två ambitiösa bloggposter på Uppsalainitiativet.

Det kanske mest slående budskapet i Merchants of Doubt är hur en relativt liten grupp vetenskapsmän återkommer gång på gång, inte bara i klimatfrågan, utan de lånar ut sig till antivetenskaplig irrpropaganda på en rad andra områden. Det handlar om förnekande av sambanden mellan rökning och lungcancer, mellan industriutsläpp och surt regn, och mellan freoner och ozonhål, för att nu bara nämna några av exemplen. Den gemensamma nämnaren för dessa områden är att de handlar om de potentiellt skadliga effekterna av olika slags mänsklig verksamhet. Vad som driver dessa herrar är en intressant fråga som jag strax skall återkomma till, men jag vill först fokusera på en annan fråga:

Finns det någon svensk motsvarighet till det amerikanska vetenskapsförnekeri som Oreskes och Conway uppmärksammar? Finns det någon svensk forskare som, likt huvudpersonerna i Merchants of Doubt, går från den ena miljöfrågan till den andra i sitt förnekande av det vetenskapliga kunskapsläget?

Svaret är ja. Det finns åtminstone en svensk professor som passar så bra in i den Oreskes-Conwayska mallen att man blir rent förbluffad. Han heter Ingemar Nordin, och är professor i filosofi vid Linköpings universitet.

På senare år har Nordin mest gjort sig synlig som en av Sveriges mest framträdande klimatförnekare. På Uppsalainitiativet har vi ibland försökt punktmarkera honom, men han och hans vänner i klimatförvillarnäverket Stockholmsinitiativet är så produktiva att vi blott hinner bemöta en bråkdel av allt de häver ur sig. Förutom på tidningars debatt- och insändarsidor medverkar Nordin regelbundet på bloggen The Climate Scam.¹

Hur är det då med nivån på Ingemar Nordins argumentation i klimatfrågan? Med tanke på att han är filosofiprofessor med vetenskapsteori som sin främsta specialisering hade man kanske kunnat vänta sig att den uppnådde en viss grad av sofistikering. Icke så. Jag kan av redan antydda skäl inte göra någon systematisk genomgång, utan bara exemplifiera hur han inte drar sig för den simplaste demagogi. Att han inte är främmande för att rätt och slätt rycka siffror ur luften och göra helt orimliga avläsningar av diagram har jag tidigare påpekat. Eller tag den här Nordin-kommentaren:

Jag tycker mig ana två försvarstrategier från de många AGW- och IPCC-troende på den här bloggen. Dels säger ni att ett par-tre kalla vintrar inte på något sätt strider mot IPCCs prognoser. Dels påstår ni att det minsann fortfarande blir varmare. Hur skall ni ha det?

"Hur skall ni ha det?" Nordin låtsas här att han, trots flera år av aktivt debatterande i klimatvetenskapliga frågor, inte förstått att skilja mellan lokalt väder och globalt klimat, och att han dessutom är helt okunnig om hur den globala uppvärmningskurvan ser ut: överlagrat en trend som gör att det decennium efter decennium obevekligt blir varmare, finns ett brus som gör att enstaka år kan slå ganska kraftigt hit eller dit. Den motsägelse som Nordin antyder finns inte.

En liknande nivå håller Nordin då han går vidare från sitt klimatförnekeri till att ifrågasätta mänsklig påverkan på ozonskiktet. I en bloggpost från förra månaden rapporterar han triumferande att någon minskning av ozonhålet över Antarktis inte kunnat konstateras sedan undertecknandet 1987 av Montrealprotokollet rörande utsläpp av ozonnedbrytande ämnen. Som signaturen Thomas (en av ytterst få ljuspunkter på The Climate Scam) påpekar så "är det inte konstigt med långlivade kemikalier som kan finnas kvar i atmosfären långt efter det att vi minskat utsläppen". Nordin svarar att "det är möjligt. Men när nödvändigheten av Montrealprotokollet diskuterades så var det ingen som sa att det skulle dröja 50 år eller så innan man skulle märka någon skillnad". Inför Thomas förklaring att "hade det inte varit för stoppet så hade CFC-halterna fortsätt stiga i atmosfären och situationen fortsatt bli värre" har Nordin inget att tillägga.

Vetenskapsförnekeri på såväl klimat- som ozonhålsområdet alltså. Något mer? Den som söker skall finna, ty det visar sig att Ingemar Nordin 1995 på DN Debatt, i strid med rådande vetenskapliga kunskapsläge, förringade hälsoeffekterna av passiv rökning.² När sex av mina UI-kollegor tidigare i år uppmärksammade Nordins DN-artikel, blev denne (trots att de korrekt återgivit hans påståenden i artikeln - här fanns inte tillstymmelse till det slags förvrängning och falska tillvitelser som Nordin och hans SI-vänner är så förtjusta i) så arg att han alldeles tappade besinningen.³

Ingemar Nordins vetenskapsförnekeri på dessa tre områden - klimatet, ozonhålen och den passiva rökningens hälsovådliga effekter - utgör mina belägg för att han bedriver en nomadliknande vetenskapsförnekarvandring likt huvudpersonerna i Merchants of Doubt. Låt mig nu återkomma till vad dessa huvudpersoner kan ha haft för motiv för sin irrpropagandistiska verksamhet, för att sedan jämföra med Nordin. Så här lyder min kort-korta sammanfattning, i Axess-recensionen, av Oreskes och Conways analys:

Vad är det då som driver huvudpersonerna i Merchants of Doubt att i strid med med det vetenskapliga evidensläget ta parti för allehanda miljöförstörande verksamhet? Jag ställde själv den frågan för några år sedan, då jag fann att den ene ledande klimatskeptikern efter den andre också engagerat sig på tobaksbolagens sida i frågan om den passiva rökningens hälsovådlighet. Jag hade då inget bättre förslag än att det handlade om personer som är beredda att säga vad som helst om blott betalningen är den rätta. Oreskes och Conway har studerat frågan mer på djupet, och erbjuder en intressantare förklaring:

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är eller var alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på det sluttande plan som vetter mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Döm om min förvåning när jag fick se hur Nordin, några månader efter publicerandet av min recension, i princip bekräftade hur väl han faller in i den av Oreskes och Conway skisserade motivbilden:

Corren fördömer tanken på att använda klimathotet som ett svepskäl för att införa planekonomi. Gott så. Men det alternativ man har att erbjuda är kanske inte så mycket bättre. Det borgerliga alternativet involverar "grön bokföring" och "många, små (och några större) steg – skatter, avgifter, utsläppsrättshandel, järnväg, klimatbistånd", menar man. Har Correns ledarskribenter inte hört talas om Westerbergs "de små stegens tyranni", eller Hayeks berömda bok "Vägen till träldom"?⁴

För skojs skull, och för den händelse att det fortfarande finns läsare som tvekar rörande Nordins politiska hemvist, vill jag avsluta med ännu ett Nordin-citat, denna gång från sajten Smedjan.com 2005:

Det finns dårar, av slaverisystemets subtila propaganda förvirrade människor, som anser att skatt inte är stöld.

Fotnoter

1) Sedan pansarofficer Jonny Fagerström tagit över ansvaret för The Climate Scam och infört kommentarsmoderering har tonen där förbättrats något jämfört med hatstämningen på tidigare bloggägaren Maggie Thauersköld Crusells tid, men vad gäller sakinnehållet befinner sig bloggen på samma avgrundsdjupa nivå som tidigare.

2) Därtill förklarar Nordin i DN-artikeln att det pågår "en etnisk rensning av rökarna som kulturgrupp".

3) Se vidare Nordins stämpling av mina UI-vänner som sinnessjuka:

När det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet.

En eller annan läsare kanske har reagerat mot den något ofina I-versen i min ABC-lära häromsistens, men som framgår här finns gott om saklig underbyggnad för versen, och det var i själva verket det just citerade stycket jag hade i åtanke när jag plötsligt fick inspiration till den.

4) Här är den ledare i Östgöta-Correspondenten som Nordin polemiserar emot.