I mars 2013 skrev jag en bloggpost i vilken jag förklarade att kollegial lojalitet inte är en dygd jag håller högt. Det är såklart viktigt att stå upp för de kollegor som gör nytta och bedriver ett gott och hederligt arbete för en god sak, men om man fäster alltför stort och urskillningslöst avseende vid kollegial lojalitet riskerar den att komma i vägen för viktig kritik mot de kollegor som gör skada genom ett dåligt, missriktat eller ohederligt arbete.
En svensk forskare som verkligen sticker ut i fråga om att göra skada genom sitt både dåliga, missriktade och ohederliga arbete är psykologiprofessorn Sven Å Christianson vid Stockholms universitet. Genom den mycket konkreta skada han orsakat i rättsväsendet och hur han i förlängningen ödelagt människoliv vill jag mena att han i detta avseende utklassar den kvintett professorer jag listade i mars 2013 som exempel på kollegor som tack vare sin inkompetens eller ohederlighet eller sitt slarviga arbete kommit i skottlinjen för min brist på kollegial lojalitet. Ja, jag drar mig inte för att säga att Christianson håller Macchiariniklass.
Just nu är det mediagranskningen av det tragiska Kevinfallet i Arvika som aktualiserar namnet Christianson. Det är i hög grad måttfullhet i kollegial lojalitet vi har att tacka för att dessa avslöjanden kommit till stånd, ty det är tack vare civilkuraget och den begränsade kollegiala lojaliteten hos Rickard L Sjöberg, docent i medicinsk psykologi, som både DN och SVT kom bristerna i mordutredningen på spåren, inklusive Christiansons katastrofala inblandning. Jag rekommenderar varmt Sjöbergs artikel i SvD i måndags som obamhärtigt ådagalägger den flagranta ohederlighet som Christianson i detta fall uppvisat genom sin förvridna framställning av det vetenskapliga kunskapsläget inom minnes- och vittnespsykologi.
Trogna läsare av denna blogg minns att Christianson figurerade även i Quickfallet, något jag hade anledning att ta upp i min recension av Göran Lambertz bok Quickologi eftersom denne Lambertz i sin bok tog på sig att, med en fatal blandning av naiv okunskap och motivated reasoning, försvara Christiansons charlatanerier.1 Även den gången var det Rickard L Sjöberg som gjorde grundarbetet i att uppmärksamma de pseudovetenskapliga inslagen i Christiansons arbete; se gärna Joacim Jonssons utmärkta sammanfattning i tidskriften Folkvett.
Heder åt Sjöberg för att han tar på sig den otacksamma uppgiften att punktmarkera den vetenskapligt inkompetenta och direkt farliga kollegan Christianson!
Fotnot
1) Även nu i uppmärksamheten kring kring Kevinfallet har Lambertz av någon anledning (lojalitet?) kommit fram till att han borde ställa sig på Christiansons sida.
