Tala om trollen! Blott ett par dagar efter att jag ironiserat över Centerpartiets sjöfyllerifrämjarfalang slår de till igen, denna gång med en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Politiskt engagemang är viktigt. Utan det kan inte vårt demokratiska samhällsskick fungera. På viktiga frågor - flera av dem av ödeskaraktär - att engagera sig i råder ingen brist. Vi har frågan om hur vi bäst bekämpar det fruktansvärda kvinnoförtryck som världen över äger rum i Guds namn; vi har frågan om vem som skall ta hand om oss när vi blivit gamla och sjuka med en upp-och-nedvänd ålderspyramid i Sverige och resten av Europa; vi har frågor om hur vi åstadkommer en snabb och smidig omställning till fossilfria energisystem och om hur miljarder människor i tredje världen skall kunna lyfta sig ur fattigdom utan att vi utlöser en klimatkatastrof; vi har frågor om utanförskap och om hur samhället bäst utformas för att förhindra dödsbringande politisk extremism av Anders Behring Breiviks typ; vi har frågan om hur den psykotiska finansmarknaden eventuellt skall kunna tyglas; vi har den lite bortglömda frågan om det kärnvapenhot som ännu inte är avvärjt (men som kanske aktualiseras av att världens största kärnvapenarsenal riskerar att om mindre än två år hamna i händerna på en galen religiös extremist); vi har i anslutning till svältkatastrofen på Afrikas Horn såväl frågan om vad som akut skall göras som den om hur liknande framtida katastrofer kan förebyggas; vi har ett knippe svåra bioetiska frågor kring den långtgående modifiering av den mänskliga naturen på medicinsk och genetisk väg som vi ligger i startgroparna för att genomföra; och vi har en rad andra frågor av liknande dignitet.
Bland alla dessa frågor väljer det centerpartistiske landstingsrådet Gustav Andersson tillsammans med sin partikollega Karl Malmqvist att kämpa för rätten att i berusat tillstånd framföra stora motorbåtar. Vad ligger bakom denna prioritering, detta rent ut sagt bisarra val av fråga att kanalisera sin politiska energi och sitt samhällsengagemang i? Är herrar Andersson och Malmqvist åtminstone ytligt bekanta med några av de ovan uppräknade frågorna? Har de efter noggrant övervägande kommit fram till att sjöfylleri är viktigare? Eller handlar det om något slags förträngningsmekanism, och hur känns det i så fall att leva med så omfattande skygglappar? Är det måhända lite mysigt i Anderssons och Malmqvists förkrympta och förtorkade Bullerbyvärld, där inga större politiska frågor finns än den om rätten att ta sig en nubbe innan man styr ut över sjön? Se där några frågor jag gärna skulle vilja veta svaret på - både för att psykologin i sig kan vara intressant, och för att bättre förstå det svenska politiska landskapet.
Politiskt engagemang är viktigt. Utan det kan inte vårt demokratiska samhällsskick fungera. På viktiga frågor - flera av dem av ödeskaraktär - att engagera sig i råder ingen brist. Vi har frågan om hur vi bäst bekämpar det fruktansvärda kvinnoförtryck som världen över äger rum i Guds namn; vi har frågan om vem som skall ta hand om oss när vi blivit gamla och sjuka med en upp-och-nedvänd ålderspyramid i Sverige och resten av Europa; vi har frågor om hur vi åstadkommer en snabb och smidig omställning till fossilfria energisystem och om hur miljarder människor i tredje världen skall kunna lyfta sig ur fattigdom utan att vi utlöser en klimatkatastrof; vi har frågor om utanförskap och om hur samhället bäst utformas för att förhindra dödsbringande politisk extremism av Anders Behring Breiviks typ; vi har frågan om hur den psykotiska finansmarknaden eventuellt skall kunna tyglas; vi har den lite bortglömda frågan om det kärnvapenhot som ännu inte är avvärjt (men som kanske aktualiseras av att världens största kärnvapenarsenal riskerar att om mindre än två år hamna i händerna på en galen religiös extremist); vi har i anslutning till svältkatastrofen på Afrikas Horn såväl frågan om vad som akut skall göras som den om hur liknande framtida katastrofer kan förebyggas; vi har ett knippe svåra bioetiska frågor kring den långtgående modifiering av den mänskliga naturen på medicinsk och genetisk väg som vi ligger i startgroparna för att genomföra; och vi har en rad andra frågor av liknande dignitet.
Bland alla dessa frågor väljer det centerpartistiske landstingsrådet Gustav Andersson tillsammans med sin partikollega Karl Malmqvist att kämpa för rätten att i berusat tillstånd framföra stora motorbåtar. Vad ligger bakom denna prioritering, detta rent ut sagt bisarra val av fråga att kanalisera sin politiska energi och sitt samhällsengagemang i? Är herrar Andersson och Malmqvist åtminstone ytligt bekanta med några av de ovan uppräknade frågorna? Har de efter noggrant övervägande kommit fram till att sjöfylleri är viktigare? Eller handlar det om något slags förträngningsmekanism, och hur känns det i så fall att leva med så omfattande skygglappar? Är det måhända lite mysigt i Anderssons och Malmqvists förkrympta och förtorkade Bullerbyvärld, där inga större politiska frågor finns än den om rätten att ta sig en nubbe innan man styr ut över sjön? Se där några frågor jag gärna skulle vilja veta svaret på - både för att psykologin i sig kan vara intressant, och för att bättre förstå det svenska politiska landskapet.
