Lidande - en filosofisk läslista

Häromveckan satt jag i en taxi i Bryssel tillsammans med kognitionsvetaren Steven Pinker och filosofen Thomas Metzinger. Vi kom in på frågan om huruvida det är glädjande att vi har medvetanden, eller om detta är något som mest bara för med sig en massa lidande. Att de flesta människor väljer att leva vidare snarare än att ta livet av sig kan peka mot att livet och våra medvetna upplevelser mestadels är något gott, men jag framhöll viss skepsis mot sådan argumentation, ty nog finns det evolutionsbiologiska skäl att anta att oavsett den faktiska hedoniska nivån (uttryckt exempelvis i proportionen välbefinnande kontra lidande) i våra liv, så hittar våra hjärnor ett sätt att få oss att tro att livet är värt att leva. Pinker invände genast att det förefaller omöjligt att missta sig på huruvida man mår bra eller lider, men Metzinger gjorde en ansats att försvara min tankegång. Tyvärr avbröts vi i det läget av att den korta taxiresan tog slut, men han (Metzinger alltså) hänvisade mig senare¹ till sin essä Suffering - en läsvärd filosofisk studie av fenomenet lidande, där vår svårighet att rätt bedöma den hedoniska nivån i våra liv är en av flera intressanta poänger som inskärps.

I det två månader långa och nyligen avslutade GoCAS-gästforskarprogrammet i Göteborg om existentiell risk talade vi en hel del om lidande. Det är lätt gjort inom existentiell risk-studier att oreflekterat betrakta mänsklighetens utplåning som det värsta som kan hända, men det kan finnas anledning att ifrågasätta den implicita premissen, till förmån för ståndpunkten att ett ännu värre utfall skulle kunna vara ett scenario där vi lyckas med en intergalaktisk rymdkolonisering men råkar fylla universum med astronomiska mängder svårt lidande. Triggad av diskussionerna i GoCAS-programmet, jämte den avbrutna taxidiskussionen i Bryssel, tänker jag här bjuda på en liten (och föga systematisk) läslista på temat lidande och hur vi bör se på det i moralfilosofiska termer. Inklusion av en text i listan betyder inte att jag ställer mig bakom dess ståndpunkter, utan bara att jag finner dem värda att reflektera över. Varsågoda!

• Först har vi som sagt Thomas Metzingers uppsats Suffering.
• En annan filosof, David Benatar, är känd för sin bok Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence. Jag har (ännu) inte läst boken, men rekommenderar hans färska uppsats Having children is not life-affirming: it's immoral i vilken han argumenterar för den ytterst kontroversiella ståndpunkten att ett människoliv tenderar att föra med sig så mycket lidande att det helt enkelt är omoraliskt att skaffa barn. Följande passage i uppsatsen ansluter till ovan nämnda taxidiskussion:
  The suggestion that life is worse than most people think is often met with indignation. How dare I tell you how poor the quality of your life is! Surely the quality of your life is as good as it seems to you? Put another way, if your life feels as though it has more good than bad, how could you possibly be mistaken?

  It is curious that the same logic is rarely applied to those who are depressed or suicidal. In these cases, most optimists are inclined to think that subjective assessments can be mistaken. However, if the quality of life can be underestimated it can also be overestimated. Indeed, unless one collapses the distinction between how much good and bad one’s life actually contains and how much of each a person thinks it contains, it becomes clear that people can be mistaken about the former. Both overestimation and underestimation of life’s quality are possible, but empirical evidence of various cognitive biases, most importantly an optimism bias, suggests that overestimation is the more common error.

• En klassiker på Scott Alexanders formidabelt läsvärda blogg Slate Star Codex är bloggposten Meditations on Moloch, som bättre än något annat jag läst visar hur ofantligt svårt det är att skapa och i det långa loppet bevara ett gott samhälle (i betydelsen ett samhälle där invånarna upplever lycka och välbefinnande), och hur starka de evolutionära, ekonomiska och spelteoretiska krafter är som driver på i motsatt riktning. Detta understryker relevansen i framtidsscenarier med astronomiska mängder lidande.
• Negativ utilitarism (NU) är en moralfilosofisk inriktning som fokuserar på minimering av lidande (och mindre eller inte alls på förbättringar i den andra änden av den hedoniska skalan, ökandet av välbefinnande). Påverkad av Toby Ords eminenta uppsats Why I'm Not a Negative Utilitarian har jag tenderat att avfärda NU, men saken är möjligen inte fullt så enkel som jag tidigare tänkt, och Simon Knutssons kritik av Ord är värd att ta del av (se även Knutssons The World Destruction Argument).
• Relaterad till NU, men inte samma sak (genom att vara inte ett moralsystem utan snarare en teori om hur vi är funtade) är så kallad tranquilism; se Lukas Gloors uppsats om saken.

Notera slutligen att jag här helt har ignorerat skönlitteraturen, som givetvis har ofantligt mycket intressant att bjuda på i ämnet lidande.

Fotnot

1) Vilket skedde i samband med vårt seminarium i EU-parlamentet dagen efter.

Om evolution, drivkrafter och artificiell intelligens - ett svar till Per Kraulis

Singulariteten - det hypotetiska framtidsscenario där ett genombrott inom artificiell intelligens (AI) leder till en extremt snabbt eskalerande spiral av allt intelligentare maskiner med genomgripande konsekvenser för hela vår värld - har jag skrivit en hel del om här på bloggen. Än så länge är emellertid diskussioner om Singulariteten i stort sett frånvarande i mainstreammedia och den allmänna debatten. Böcker som James Millers Singularity Rising och James Barrats Our Final Invention har inte förmått ändra på detta mer än högst marginellt, och frågan är om vi kan hoppas på mer av Nick Bostroms länge emotsedda Superintelligence, som utkommer denna sommar. DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther Axelsson tog, som jag berättade i min förra bloggpost, ett litet steg i riktning mot att väcka det allmänna medvetandet i frågan, genom att i förrgår ägna en DN-krönika (dock dessvärre gömd bakom betalvägg) åt ämnet.

En person vars intresse för frågan Gunther Axelsson lyckades väcka är bloggaren Per Kraulis, som med sin bloggpost Datorns existentiella ångest: Därför har Stephen Hawking fel ventilerar sin skepsis mot det slags katastrofscenarier som diskuteras i den aktuella DN-texten och i en artikel i The Independent den 1 maj i år av Stephen Hawking och tre medförfattare. Kraulis invändning går ut på att dessa scenarier förutsätter att AI-maskinen har drivkrafter att "hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över", drifter som följer naturligt ur biologisk evolution, men som (enligt Kraulis) knappast kommer att föreligga hos en AI. I DN-krönikan citeras jag med en formulering som innehåller passagen "du är uppbyggd av atomer som [AI-maskinen] kan ha annan användning för",¹ vilken Kraulis kritiserar med följande stycken.

Den springande punkten här är orden ”kan ha en annan användning för”. Jag ställer mig frågan: Vem, eller vad, bestämmer denna användning, detta syfte? För en maskin är det alltid maskinens design som avgör vad den ”strävar” efter. Det är konstruktören, det vill säga, vi människor, som avgör det. Det finns inga maskiner som själva kan formulera syften, önskemål eller värderingar. Det finns, mig veterligen, inte ens ansatser inom AI till hur en sådan maskin skulle se ut.

Många skulle svara: Men det är väl självklart vad en intelligent maskin skulle ha för mål? En självmedveten maskin vill ju hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över, om den bara kunde!

Men detta, hävdar jag, är ett felslut. Det är inte alls självklart att en självmedveten maskin skulle vilja det.

Vi tycker det vore självklart därför att vi, som biologiska organismer, genetiskt präglade av ca 3,6 miljarder års evolution, är så hårt programmerade att se överlevande och förökning som självklart goda saker. Om vi kunde spåra alla våra släktingar i rakt nedstigande led till de första cellerna, så skulle vi se att det som förenar samtliga anfäder och anmödrar var önskan och förmågan att fortplanta sig. Av de organismer som tappade lust eller förmåga att fortplanta sig, så har ingen avkomma överlevt. Trivialt, men samtidigt fundamentalt!

Evolutionens mekanismer fungerar alltså så att den organism som sammantaget har största drivkraften och förmågan att föröka sig och ta över så mycket som möjligt av sin miljö, är den som i det långa loppet har bäst chans att överleva. Följden är att vi har livsdriften bokstavligt talat kodad i våra gener. Endast de organismer som har generna för denna obändiga vilja till liv och expansion är de som faktiskt överlever. Alla andra försvinner.

Inget av detta gäller AI-maskiner. De har aldrig utsatts för evolution på så sätt att en maskin som, på något rudimentärt sätt, uppvisat en förmåga att motstå att bli avstängd har gynnats genom att man tillverkat flera sådana maskiner.

Detta är mycket intressanta tankegångar, som varje seriös Singulariteten-teoretiker behöver vara bekant med och ta ställning till. Kraulis bloggpost är väl värd att läsa i dess helhet. Men vad Kraulis inte verkar ha klart för sig är att de evolutionsbiologiska tankegångarna redan är välbekanta i litteraturen om Singulariteten, och det stämmer inte alls som han säger att denna "bygger på fysik, matematik och datalogi, medan det biologiska tänkandet är helt frånvarande";² se t.ex. Bostrom och Shulman (2012) och Hanson och Yudkowsky (2013) för arbeten om Singulariteten där det evolutionsbiologiska perspektivet är framträdande.

Och även om Kraulis synpunkter är värda att beakta, så menar jag att de inte håller för slutsatsen att en AI kommer att sakna drivkrafter att "hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över". Jag skall här ge tre separata argument (1), (2) och (3) för att en AI trots allt kan komma att ha dessa drivkrafter. Av dessa argument håller jag (3) för att vara det klart intressantaste och viktigaste, och i jämförelse med det ser jag (1) och (2) mer som intellektuell uppvärmning. Hur som helst:

(1) Om det nu skulle vara som Kraulis påstår, att de drivkrafter vi diskuterar förutsätter att varelsen ifråga har uppkommit genom den darwinska processen av mutation, selektion och reproduktion, så är det relevant att konstatera att en icke oäven del av AI-utvecklingen idag äger rum inom det ramverk som benämns evolutionära algoritmer, och som bygger på just dessa darwinska mekanismer. Precis som den biologiska evolutionen spontant (och som Kraulis förklarar) verkar leda fram till drifterna att "hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över", så är det knappast orimligt att detsamma skulle kunna hända inom evolutionära algoritmer.

(2) Man kan också tänka sig att en AI-utvecklare med vett och vilje bygger in drivkrafter i sin AI om att försvara sig, förbättra sig, reproducera sig och ta över världen. Det finns knappast några principiella hinder mot att programmera något sådant. En invändning skulle dock kunna vara att det förefaller så katastrofalt livsfarligt att göra det att ingen någonsin skulle försöka sig på en sådan sak. Historien ger emellertid inte några entydigt positiva besked om vår förmåga att stå emot frestelsen att bygga domedagsvapen, och det finns tillräckligt med fanatiska terrorister och Kim Jong-un-typer (för att inte tala om alla uttråkade tonåringar med hackerböjelser) för att vi inte rimligtvis skall känna oss säkra på att inga sådana AI-projekt pågår eller är att vänta.

(3) Det finns en mycket intressant teori utvecklad av Steve Omohundro som handlar om en uppsättning instrumentella drivkrafter som varje tillräckligt intelligent, självständigt och flexibelt tänkande AI kan väntas utveckla, nästan oavsett vilka ultimata drivkrafter som programmerats in i den från början; se Omohundros uppsatser The Basic AI Drives och Rational Artificial Intelligence for the Greater Good, och Nick Bostroms The Superintelligent Will. En AI kan vara tillverkad för ett till synes helt harmlöst syfte, som att tillverka så många gem som möjligt eller att vinna så många schackpartier mot starka spelare som möjligt, men kommer ändå då den nått en viss grad av allmänintelligens att sträva efter att förbättra sig själv, att få tillgång till större beräkningskapacitet, att undvika att bli avstängd och att bygga många kopior av sig själv - helt enkelt som ett instrument för att uppnå den ultimata målsättningen i termer av gemtillverkning eller schacksegrar. Detta kan få katastrofala konsekvenser, och vi vill verkligen inte att vår galax skall omvandlas till att enbart bestå av en enorm uppsättning gem.

Jag vill inte med detta ha sagt att jag vet vad som kommer att hända - sådan tvärsäkerhet är knappast påkallad inom ett så outvecklat och vanskligt område som förutsägelser om framtida AI. Min ambition här begränsar sig till att framhålla att Per Kraulis argument för att någon katastrofal Singularitet knappast är att vänta inte är invändningsfria.

Fotnoter

1) Min formulering är i sin tur ett citat lånat av Eliezer Yudkowsky.

2) Om man skall vara riktigt noga är det bara Gunther Axelssons DN-krönika som Kraulis med dessa ord dömer ut, men implicit i hans argumentation ligger antagandet att hela teoribygget kring Singulariteten lider av samma defekt.

Edit 8 juli 2014: Per Kraulis har nu svarat. Jag kommenterar kort hans svar i kommentersfältet nedan (11:44).

Persson om Popper

I min förrförra bloggpost retade jag läsekretsens nyfikenhet rörande min Chalmers- och matematikerkollega Ulf Perssons nya bok Karl Popper, falsifieringens profet, och jag tänkte idag berätta kort om boken. Huruvida det jag nu skriver är att betrakta som en regelrätt recension vill jag låta vara osagt. En invändning kan vara att Ulf och jag är goda vänner och att den saken kan grumla mitt omdöme eller åtminstone lägga en hämsko på min öppenhjärtighet. Jag kan inte tillbakavisa detta helt, men kan i alla fall peka på att Ulf är en person som, mer utpräglat än kanske någon annan jag känner, praktiserar och sätter värde på ärlighet och raka puckar, något jag här tänker ta fasta på.

Jag kommer att göra problemet med min eventuellt bristande saklighet och objektivitet etter värre genom att göra explicita jämförelser mellan å ena sidan Ulf och hans skriverier, och å andra sidan mig och mina. Risken jag därmed tar - förutom den uppenbara att framstå som en smula självcentrerad - ligger i hur välkänt vanskligt det är att hålla sig med en korrekt självbild. Jag gör ändå ett försök, ty om det lyckas kan det bli en bra guide för denna bloggs trogna läsare (som vid det här laget kan antas bekanta med mina skriverier) till huruvida även Ulfs bok kan vara något för dem.

Karl Popper (1902-1994) räknas som en av 1900-talets främsta och mest inflytelserika vetenskapsfilosofer. Hans centrala bidrag utgörs av falsifikationismen - idén att vetenskapliga teorier inte kan bevisas men väl falsifieras, och den därav följdriktiga betoningen på behovet av att utsätta teorierna för kritisk prövning.¹ I Karl Popper, falsifieringens profet bjuder Ulf Persson på ett kort biografiskt kapitel om Popper, och ett kapitel om Poppers samhällsfilosofi (framlagd i The Open Society and Its Enemies från 1945) där vi får klart för oss hur väl denna harmonierar med hans vetenskapssyn. Huvuddelen av boken består emellertid av en räcka kapitel där vi får se det falsifikationistiska synsättet tillämpas på olika vetenskaper: matematik, fysik, evolutionsbiologi, medicin, nationalekonomi och didaktik. Popper själv kommer ibland ur sikte (även om jag inte fört räkning om saken tycks det mig som att det ibland går 15-20 sidor utan att han omtalas), men diskussionen har genomgående något popperianskt över sig, om än med en distinkt perssonsk touch. För oss som känner Ulf och tagit del av vad han tidigare skrivit känns en rad av hans käpphästar och favoritämnen igen - upptäckten av ickeeuklidiska geometrier och dess konsekvenser för synen på matematiken, ptolemaiosk kontra kopernikansk världsbild, evolution medelst naturligt urval, och inte minst didaktikens (enligt Ulf) fatala brister i fråga om vetenskaplighet. Hans intellektuella intressen överlappar i påfallande grad med mina egna.

Jag känner stor frändskap med Ulf i flera avseenden. Vi har båda vår akademiska bas och vetenskapliga legitimitet i matematiken, men vi har båda vägrat att hålla oss inom dess domäner, och vi har båda överträtt dess gränser inte i första hand genom att ställa våra matematiska färdigheter i tjänst för detaljerad tillämpning inom något specifikt ämne, utan mer genom ett mer svepande och vidlyftigt filosoferande om de riktigt stora frågorna om världens beskaffenhet. Vissa andra uppenbara likheter finns också mellan våra kynnen - kanske framför allt den snudd på oemotståndliga lusten att utan otydlighetsskapande lager av diplomati påtala intellektuella brister i andras arbeten.

Men där finns också, vågar jag påstå, tydliga skillnader. En sådan är Ulfs totala (och, tror jag, bara delvis avsiktliga) brist på den politiska korrekthet som jag tror mig själv om att i åtminstone någon mån besitta; den självklarhet med vilken han konsekvent använder det genusladdade ordet vetenskapsman är blott ett av symptomen på hans ointresse för anpassning i sådan riktning. En annan skillnad är att Ulf känner mindre behov än jag av att belägga sina allmänna påståenden med konkreta exempel eller åtminstone källvänvisningar. Möjligen kan en sådan attityd gagna flödet i texten, men stadgan i argumentationen kan också bli lidande.² I synnerhet när Ulf avfärdar hela verksamheter och discipliner, med påståenden som att "pedagogiken inte gjort några framsteg sedan antiken" (s 165), efterlyser jag en något större konkretion i de belägg han anför.

Stilistiskt har Ulfs texter alltid lidit av en hög frekvens av slarvfel, och alltsedan den intensiva period 2005-2007 då jag som ordförande för Svenska Matematikersamfundet fungerade som ansvarig utgivare för det medlemsblad Ulf stod som redaktör för (med sig själv som flitigast anlitad skribent) har jag misstänkt att han aldrig någonsin självmant går tillbaka och korrekturläser sina texter. Ett annat lite irriterande särdrag är hans obenägenhet att påbörja nytt stycke, vilket kan få hans texter att för ögat te sig oaptitliga och ogenomträngliga. Det verkar dock som om han denna gång fått (påtvingats?) hjälp med både korrekturläsning och redigering, och även om stildragen finns kvar så är de kraftigt dämpade, vilket gör Karl Popper, falsifieringens profet till det (mig veterligen) mest välskrivna alster som kommit från Ulfs penna.

Jag finner boken klart läsvärd, och rekommenderar den varmt för den samhälls- och vetenskapsintresserade bildade allmänhet som jag föreställer mig att den typiska läsaren av denna blogg tillhör. Bokens svep över olika vetenskapsområden ur ett tämligen konsekvent popperianskt perspektiv bjuder på många intressanta lärdomar.

Trogen mitt kritiska kynne (vilket jag som sagt delar med Ulf) vill jag ändå nämna några av de enskildheter i boken som jag finner mindre lyckade:

• Den schablonmässiga utnämningen av Richard Dawkins till "förespråkare för genetisk determinism" (s 105) synes mig orättvis och ogrundad.
• När Ulf strax tidigare tar upp den mycket intressanta frågan om altruismens evolutionära ursprung, behandlad i E.O. Wilsons Sociobiology från 1975, gör han ett val jag finner smått obegripligt, nämligen då han vad gäller förklaringsmodeller förbigår både den släktskapsselektion som spelar så stor roll i Wilsons arbete och den tankegång om reciprok altruism som senare skulle vinna stora framsteg, till förmån för följande icke-förklaring:
  Den skenbara motsägelsen, att altruistiska personer har negativt överlevnadsvärde i förhållande till sina mer själviska fränder, kan som redan antytts lätt kringgås om man antar att altruismen beror på en kombination av flera gener. (s 104)
• I diskussionen på s 144 och framåt om klinisk utprövning av nya behandlingsmetoder och mediciner talar Ulf om försöks- och kontrollgrupp och om vikten av att "det enda som väsentligen skiljer grupperna åt är behandlingen" (s 145), men försummar att nämna det avgörande instrument som tillåter forskarna att åstadkomma det på ett statistiskt rigoröst sätt: randomiserad allokering av patienter till försöks- och kontrollgrupp.³ På detta vis kan man ur korrelationer på någorlunda säker grund härleda kausaliteter, i motsats till i de epidemiologiska sammanhang Ulf diskuterar på s 146-147, där kontrollerad randomisering inte är tillgänglig, vilket gör kausaliteter långt mer problematiska att belägga (utöver den multipelinferensproblematik han diskuterar).
• Bokens avslutande appendix om sannolikhetsbegreppet är direkt dåligt. Jag sympatiserar visserligen med Ulfs uttalade avsikt att påvisa att "det är meningslöst att tala om sannolikheten för en viss händelse eller ett visst faktum utan att göra preciseringar och antaganden" (s 185), men sättet han gör det på - en räcka svagt sammanhängande och slarvigt genomförda kombinatoriska räkneexempel - tjänar mest bara till att påvisa hans ytliga kännedom om ämnet.

Fotnoter

1) Här är inte platsen för någon fullödig redogörelse för min syn på den popperianska falsifikationismen, men låt mig ändå säga följande. Å ena sidan anser jag att den genom betoningen på kritisk prövning av vetenskapliga teorier varit och är mycket värdefull. Å andra sidan ser jag ofta exempel på alltför fyrkantigt anförande av falsifierbarhetskriteriet. Att detta kriterium skulle göra skiljandet av riktig vetenskap från dåliga imitationer till en rättfram sak tror jag inte ens att Popper ansåg, och att saken är komplicerad illustreras inte minst av den så kallade Duhem-Quine-tesen. Som exempel på ett fall där jag efterlyser mer nyanserad bedömning kan jag citera följande ur min recension häomsistens av Max Tegmarks bok Our Mathematical Universe:

Jag håller med Woit och Frenkel om att [Tegmark] går långt i sina spekulationer - så långt att han nog får anses ha överträtt gränsen mellan naturvetenskap och filosofi. Jag anser dock inte att det nödvändigtvis ligger något fel i detta, så länge man är tydlig över vad som är vad. Tegmark är föredömligt tydlig med vad som är mainstreamvetenskap (som hans utförliga och mycket intressanta redogörelse för den moderna kosmologins framväxt och var den står idag), vad som är något mindre etablerat, och vad som är hans egna tämligen sjövilda spekulationer. Och jag anser att frågan om universums (eller multiversums) fundamentala beskaffenhet är intressant och viktig, och finner det troligt att vi inte kan hitta fram till sanningen om detta med mindre än att en och annan forskare på Tegmarks vis tar sig friheten att söka sig långt utanför den etablerade boxen. Jag finner det en smula inskränkt att kräva att de spekulationer dessa pionjärer därvid levererar redan från början uppfyller alla gängse vetenskaplighetskrav om poppersk falsifierbarhet och liknande (Tegmark argumeterar för sina Nivå IV-teoriers falsifierbarhet, men övertygar inte riktigt på denna punkt). Sådant kan (förhoppningsvis) mejslas fram över tid.

2) Någon gång händer det att bristen på faktakontroll leder alldeles fel. På s 163 läser vi följande:

Under drygt femtio år har en matematiktävling anordnats i Sverige. Vid varje tillfälle tas omkring ett dussin individer ut till final: det rör sig om drygt halvtusendet finalister under det senaste halvseklet. Av dessa har endast en handfull varit flickor. Kan vi av detta sluta att pojkar är mera matematiskt begåvade än flickor?

Att frågan får lov att ställas utan att i förväg postulera att varje statistisk könsskillnad beror på diskriminerande strukturer är jag enig med Ulf om. Men att klämma till med grava överdrifter som påståendet att "endast en handfull varit flickor" är inte någon bra grund för vetenskaplig diskussion, utan tjänar endast till att underbygga existerande fördomar. Med Googles hjälp (någon samlad webbplats för matematiktävlingens resultat verkar inte finnas) gjorde jag några snabba nedslag i 00-talets resultat, och fann varje gång något eller några flicknamn i finalfältet, och i det senaste finalfältet fanns av förnamnen att döma minst sex flickor. Och denna modesta (men relativt Ulfs sifferpåstående rent revolutionerande) emancipering är inte ens något nytt fenomen: redan 1985, året då jag deltog, hade jag tre kvinnliga medtävlare i finalen.

3) Hans tal om hur "i en tillräckligt stor population bör alla dessa skillnader [mellan försöks- och kontrollgrupp] ta ut varandra" som en följd av "de stora talens lag" (s 145) kan möjligen tolkas som att han någonstans i bakhuvudet känner till randomiseringsförfarandet, men han har uppenbarligen missat vilken absolut central roll detta spelar i kliniska försök.

Om rekreationellt kontra reproduktivt sex

Wireheading är ett intressant fenomen. En robot som försetts med ett belöningssytem för att utföra vissa handlingar, men som lyckas tjuvkoppla systemet för att få tillgång till belöningarna utan att behöva utföra handlingarna, ägnar sig åt wireheading; jag skrev om detta i min bloggpost Implosion istället för explosion för något år sedan. Vi människor ägnar oss flitigt åt olika slags wireheading. Den kanadensiske biologen och science fiction-författaren Peter Watts ger, i några snitsigt formulerade rader, ett exempel:^1,2

My genes done gone and tricked my brain
By making fucking feel so great
That's how the little creeps attain
Their plan to fuckin' replicate

But brain's got tricks itself, you see
To get the bang but not the bite
I got this here vasectomy
My genes can fuck themselves tonight

Fotnoter

1) Dikten återfinns på s 209 i Watts roman Blindsight från 2006. Där uppger han att den härrör från "r-selectors, Trunclade", men en googling på det leder ingen vart, så jag gissar att attribueringen är fiktiv och orden Watts egna.

Blindsight är grymt läsvärd. Den är visserligen inte alldeles lättsmält, med huvudpersoner som är blandningar (med lite olika proportioner) mellan psykfall och transhumaner. Och från den mörka stämning som råder från sida ett erbjuds inte så mycket som en sekund av respit. Men läsaren blir ändå rikligt belönad i bokens avslutande fjärdedel, där ett hisnande originellt men inte uppenbart orimligt svar presenteras på den bråddjupa frågan om vad mänskligt medvetande egentligen är.

2) Notera att Watts använder sig av samma fiffiga ordlek som Tim Minchin gör i den Pope Song som jag i vintras gjorde reklam för här på bloggen.

En anspråksfull bok om matematik och evolutionsbiologi

Jag nämnde nyligen här på bloggen ett evenemang på Falkenbergs gymnasieskola den 26 september där jag bidrog med en föreläsning. Av den ene av de båda övriga föreläsarna, evolutionsbiologen Lars Johan Erkell från Göteborgs universitet,¹ fick jag ett exemplar av Gregory Chaitins bok Proving Darwin: Making Biology Mathematical från 2012. Lars Johan förklarade att han lockats av bokens anspråksfulla titel att köpa den i hopp om att den skulle bjuda på för evolutionsbiologin viktiga insikter, men att han snabbt funnit att den bjöd på alltför svårgenomtränglig matematik. Han gav den därför till mig i hopp om att jag som matematiker skulle vara i bättre stånd att smälta dess formler, och att jag skulle kunna svara på om där fanns några insikter han som biolog borde ta till sig.

Nu har jag läst boken, och mitt korta svar på Lars Johans fråga är "nej". Mitt aningen längre svar är följande.

Chaitin är en genial argentinsk-amerikansk matematiker med stora insatser på sin meritförteckning, och ett ännu större ego. Han är att betrakta som en av grundarna av det på 1960-talet nya området algoritmisk informationsteori - en ära han delar med de ryska matematikerna Ray Solomonoff och Andrei Kolmogorov.² Nu anser han sig med förelagda bok ha grundat ett nytt område, som han väljer att kalla metabiologi och som han tillskriver väldig betydelse. Detta antyds i bokens titel, och mer får vi veta av baksidestexten, där bland annat följande meddelas.

Groundbreaking mathematician Gregory Chaitin gives us the first book to posit that we can prove how Darwin's theory of evolution works on a mathematical level.

For years it has been received wisdom among most scientists that, just as Darwin claimed, all of the Earth's life-forms evolved by blind chance. But does Darwin's theory function on a purely mathematical level? Has there been enough time for evolution to produce the remarkable biological diversity we see around us? It's a question no one has answered - in fact, no one has even attempted to answer it until now.

Bortsett från den lite olyckliga formuleringen "evolved by blind chance"³ kan vi konstatera att detta är stora ord, och att om det finns fog för dem så har Chaitin med denna bok gjort en fantastisk insats - helt i klass med hans banbrytande arbeten inom algortimisk informationsteori. Emellertid saknar de täckning. Visserligen har Chaitin skapat en trevlig matematisk modell - en modell som bygger på hans tidigare arbeten i algoritmisk informationsteori och som med lite god vilja kan sägas ha med evolutionen att göra - och bevisat ett vackert resultat om den, men han är långt ifrån först med att formulera och analysera matematiska modeller för evolutionen. Sådana presenteras i själva verket i en strid ström i tidskrifter som Journal of Mathematical Biology och Theoretical Population Biology.

Hur står sig då Chaitins modell mot konkurrenternas i kampen om att säga något relevant om evolutionen? Well, i någon mån får det nog anses vara en smaksak. Alla modeller bjuder på förenklingar och idealiseringar, och skiljer sig därmed från den verklighet de är tänkta att modellera. De skiljer sig också från varandra vad gäller vilka aspekter som idealiserats bort och vilka som inkorporerats. Huruvida en modell är bättre än en annan beror ofta på vilka aspekter man är intresserad av. I Chaitins modell har det radikala steget tagits att abstrahera bort den population av individer som finns i flertalet andra modeller på området. Istället finns i hans modell blott en enda individ, som successivt modifieras i ett slags slumpmässig bergsklättring i ett komplicerat fitnesslandskap. Ett ännu mer exotiskt inslag i hans modell är att den postulerar bruket av ett slags (troligen fysikaliskt omöjliga) tingestar som kallas orakelmaskiner.

Chaitin bjuder i sin bok på ett trevligt stycke ny matematik, vars eventuella relevans för biologin i nuläget är i bästa fall oklar. Mycket arbete återstår innan han eventuellt till slut kan anses ha gjort något av vikt för evolutionsbiologin, och jag önskar honom lycka till med det. Tills dess måste dock konstateras att han i Proving Darwin presenterar sin modell och sina resultat med en anspråksfullhet som är alldeles ogrundad och som gränsar till det löjliga. Och det hela blir inte bättre av att han i bokens andra hälft bjuder på ett par kapitel, rubricerade Theological aspects of metabiology och The politics of creativity, i vilka läsaren serveras 100% outspätt trams.

Fotnoter

1) Den tredje föreläsaren var Häggström hävdar-bekantingen Claes Strannegård.

2) Det är en smula egendomligt att namnen Solomonoff och Kolmogorov inte förekommer i boken, trots att algortimsisk informationsteori spelar en central roll i den och trots att Chaitin lägger en del krut på historik. Vad detta iögonfallande utelämnande kommer sig kan jag inte veta säkert, men jag håller för troligt att Chaitin anser att Solomonoff och Kolmogorov jämfört med honom själv fått för stor del av äran för viktiga begrepp som Kolmogorovkomplexitet, och att han på detta vis försöker balansera den upplevda orättvisan.

3) Den är olycklig eftersom den tenderar att få den oinvigde att, helt felaktigt, tänka sig att evolutionen går till som i analogin med stormen i skrotupplaget.

Per Ewert, ateismen och moralen: mitt försök att hålla igång stormen i vattenglaset

I min bloggpost i fredags återgav jag min diskussion med Per Ewert, informationssekreterare i den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, angående det "argument" denne ansåg sig ha för att en naturalistisk och ateistisk världsbild ger dåliga förutsättningar för en moral präglad av medmänsklighet. Igår svarade Per Ewert i ett inlägg på sin egen blogg. Och idag är det min tur igen. Jag har följande synpunkter på hans svar:

1. Som rubrik på sitt blogginlägg väljer Per Ewert "Kärlek och ateism – kan de gifta sig med varandra?". Jag antar att jag borde vara glad åt att han en bit in i bloggposten besvarar sin egen fråga jakande, då han säger sig vara "övertygad om att även ateister upplever något slags moraliskt krav på sig att visa omtanke och kärlek gentemot sina medmänniskor", men jag finner ändå rubriken anstötlig.¹ Vadan frågetecknet? Menar Per Ewert verkligen att det är en rimlig fråga han ställer? Vad säger det i så fall om hans människosyn? Jag tror att han skulle må bra av att träffa lite folk utanför den egna sekten, så att han slipper gå och grubbla så förtvivlat över om vi som inte delar hans tro verkligen är fullgoda älskande människor och inte moraliska krymplingar eller fullfjädrat egoistiska monster.

2. Då Per Ewert i sin bloggposts första stycke talar om att "det har stormat till lite i ett vattenglas", och fnyser åt att jag "ägnar onödigt stor kaliber åt en myggfråga", vill jag påminna om två saker. För det första gjorde jag i vår ursprungliga diskussion ett försök att avfärda hans ståndpunkt i en nätt 21-ordsmening, och det var först sedan han uttryckligen begärt explicita sakargument som jag lade ut texten med en uppsättning sådana. För det andra håller jag med honom om den onödigt stora kalibern - vilket med all önskvärd tydlighet torde framgå av såväl rubrik som inledningsstycke i min förra bloggpost i ämnet.

3. Per Ewert försöker vända sitt generösa medgivande om att "även ateister upplever något slags moraliskt krav på sig att visa omtanke och kärlek" till ett argument för Guds existens, då han hävdar att det utgör "ett indicium på att naturalismen är falsk" och "ett viktigt tecken på existensen av en yttersta moralisk auktoritet", dvs Gud.² För att det skall ligga något i detta hans resonemang behöver två saker gälla, nämligen

(a) att mänsklig moral inte är att vänta i ett gudlöst och naturalistiskt universum, medan

(b) Guds existens däremot gör existensen av mänsklig moral högst trolig.

Någon goda skäl att tro på dessa premisser lyckas emellertid inte Per Ewert prestera.

Vad (a) beträffar väljer han att helt ignorera den evolutionsbiologiska forskning som finns på området (se t.ex. välkända böcker av biologer som E.O. Wilson och Frans de Waal), och som levererar lovande förklaringar till hur evolutionen frambringar moraliska tendenser. Det hela är egentligen inte särskilt förvånande. Vi är utrustade med en mängd signalsystem med uppenbart överlevnadsvärde, som t.ex. hunger som får oss att vidta åtgärder för att inte svälta ihjäl, och sexualdrift för att sprida våra gener vidare till nya generationer. Det är lätt att tänka sig att moraliska instinkter likaledes kan ha varit fördelaktiga, exempelvis genom att de individer som saknade dem blev utstötta från flocken.

Vad gäller (b) tycks Per Ewert ha fått för sig att Guds existens skulle fungera som en förklaring till existensen av mänsklig moral. Problemet med den tankegången är att Guds existens fungerar lika bra för att förklara precis vad som helst - vem som helst kan gå omkring på gatorna och peka åt höger och vänster och säga att det där är precis vad man kan vänta sig om Gud finns, och det där, och det där och det där. Och det som duger lika bra till att förklara vad som helst duger i själva verket inte till att förklara något alls. Per Ewert är långt ifrån först med detta tankefel, som jag i min artikel Brister i sannolikhetsargument för och emot Guds existens (publicerad i Filosofisk tidskrift 2008) föreslår kan benämnas "bridgespelarens lapsus".³ Om Per Ewert på allvar är intresserad av att hålla sig till hållbara argument i sin teologiska argumentation gör han klokt i att läsa min artikel.

4. Per Ewert talar i sin bloggpost om existensen av en "objektiv" moral, och verkar mena de moralupfattningar som Gud har och vill pådyvla oss människor. Detta är lite konstigt, ty även om jag inte vill överdriva min teologiska belästhet har jag alldeles bestämt för mig att Gud i Bibeln och i andra kristna förkunnelser beskrivs som ett subjekt - inte ett objekt - varför en moraluppfttning som definieras av Guds åsikt i frågan rimligen borde benämnas subjektiv snarare än objektiv.

Jag är inte säker på om jag förstått Per Ewert rätt på denna punkt, men saken för mig osökt in på ett klassiskt dilemma. Varför sammanfaller den objektivt sanna moralen med Guds vilja? Är det (a) för att den objektivt sanna moralen definieras som Guds moraluppfattning, eller är det (b) för att Gud i sin godhet valt att ansluta sig till den objektivt sanna moralen? Med andra ord: vilket kom först av (a) Guds vilja och (b) den objektivt sanna moralen? Om Per Ewert väljer (a), så betyder det att om han fann sig leva i ett universum med en Gud som påbjuder gruppvåldtäkter, spädbarnsmord och tortyr så skulle han (Per Ewert alltså) anse dessa saker objektivt moraliskt riktiga (vilket i mina ögon i så fall gör honom till en moralisk krympling). Om han istället väljer (b), så finns den objektivt sanna moralen oberoende av Gud, varför det blir en onödig omväg för honom att dra in Gud i sina moraliska resonemang, och vi får i så fall ännu en anledning att konstatera att Per Ewerts resonemang om att "förekomsten av objektiv moral är [...] ett viktigt tecken på existensen av en yttersta moralisk auktoritet" kollapsar.

Fotnoter

1) Om Per Ewert har svårt att förstå varför jag finner rubriken anstötligt rekommenderar jag honom att fundera över vad han själv hade tyckt om jag valt att rubricera en bloggpost "Kan kristna tänka?".

2) Redan i sin beryktade debattartikel i Borås Tidning 2008 försökte Per Ewert sig på samma argumentation, men den var lika fel då som nu.

3) I artikeln gör jag slarvsylta av den engelske teologen Richard Swinburnes bok The Existence of God. Efter noggrann genomgång av vad bridgespelarens lapsus är skriver jag om hur Swinburne faller pladask i den:

Swinburne [menar] att det följer ur hans gudsdefinition att Gud vill göra världen så vacker som möjligt, och att det därför bara är att vänta att han (Gud) skall skapa de galaxer, stjärnor och planeter som vandrar i sina eleganta elliptiska banor, och den praktfulla skönhet som djur och natur erbjuder ögat, samt inte minst oss människor. Ett kapitel i [S1] med rubriken ”Argument med stöd i försynen” formar sig närmast till en lång predikan, där Swinburne går igenom allehanda inslag i människans livsvillkor – vilda djur, vår sexualdrift och vår kärlek, vår förmåga att systemstiskt undersöka naturen, åldrandet, döden, Gulagarkipelagen, vår benägenhet att uppleva moraliska dilemman, etc etc – och finner alltsammans vara precis sådant som är att vänta om hans gudshypotes h är sann.

Här gör sig Swinburne skyldig till ett klockrent fall av bridgespelarens lapsus. Likt bridgespelaren som tittar i sina kort och därpå formulerar en konspirationsteori som perfekt förklarar varför han fick just de korten, så ser sig Swinburne omkring i världen, och fyller de vaga orden i definitionen av Gud som ”en person med oändlig kraft, kunskap och frihet” med betydelser som förklarar just de fenomen han råkar se. När han t.ex. talar om att Gud vill göra världen så vacker som möjligt, så ger han ordet ”vacker” en antropocentrisk laddning: Swinburne tillskriver helt enkelt Gud sin egen uppfattning av vad som är respektive inte är vackert.

Jag kan inte motstå frestelsen att också bjuda på mitt lite elaka avslutningsstycke i artikeln:

Det hittills sagda räcker flera gånger om för att konstatera att Swinburnes argument för Guds sannolika existens läcker som ett såll. Jag vill dock tillägga att jag här blott demonstrerat toppen av ett jättelikt isberg av pretentiöst formulerade tankevurpor, motsägelser och logiska felslut i The Existence of God [S1]. På s 94 får vi en lite närmare precisering av vad som i den ovan citerade gudsdefinitionen menas med att Gud är oändligt fri, nämligen att ”ingenting på minsta vis kan utöva kausalt inflytande på vilka val han gör”, vilket dock inte hindrar Swinburne från att blott några få rader senare hävda förekomsten av bönhörelse. Efter att ha ordat sida upp och sida ner om Guds allsmäktighet hävdar Swinburne på s 110 att ”Gud är oförmögen till onda handlingar”, en motsägelse som blott är en uppvärmning inför hans långrandiga och invecklade behandling av teodicéproblemet. Så håller det på, kapitel efter kapitel. Att Swinburne med detta slags filosoferande trots allt lyckats skaffa sig en stark akademisk position med en professur i Oxford har gissningsvis att göra med en markant obalans mellan tillgång och efterfrågan på hållbara argument för Guds existens.

Dennetts bästa någonsin?

Det finns ingen nutida filosof som jag läst mer av än Daniel Dennett (och knappast någon dåtida heller för den delen), och jag vill alldeles bestämt räkna honom till de främsta bland vår tids filosofer. Med detta vill jag inte ha sagt att jag är övertygad om att han har rätt i allt, och jag känner mig heller inte särskilt säker på att han av framtiden kommer att betraktas som en av de mest betydelsefulla och revolutionerande tänkarna från decennierna närmast före och efter millennieskiftet. Däremot har han gott om goda idéer, och han skriver oerhört bra och ofta väldigt roligt. Framställningskonsten är en aspekt som absolut inte bör underskattas, och speciellt inom filosofin tror jag inte att den kan separeras från teoribygge och problemlösning.

Dennett skriver om bland annat vetenskapsteori, evolutionsbiologi, artificiell intelligens, intentionalitet, fri vilja och - framför allt - frågan om medvetandets plats i ett materiellt universum. Vad gäller det sistnämnda driver han en stenhård materialism, och idén att om blott vi tillräckligt envist kartlägger hjärnans funktioner i stort och smått så kommer medvetandet att framstå som en nödvändig konsekvens, och det mysterium kring medvetandet som av David Chalmers döpts till the Hard Problem att gå upp i rök, på samma sätt som den allt mer detaljerade förståelse för livets mekanismer vi tillägnat oss under 1900-talet gjort all undran kring någon élan vital obsolet.

Dennetts båda mest uppmärksammade böcker är från 90-talet: Consciousness Explained (1991) och Darwin's Dangerous Idea (1995). Av hans senare arbeten är jag betydligt mer förtjust i den lilla läckerbiten Sweet Dreams (2005) än i den mer hetlevrat omdebatterade Breaking the Spell: Religion as a Natural Phenomenon (2006). Bland guldkornen i hans produktion bör vi heller inte glömma den i samarbete med Douglas Hofstadter redigerade antologin The Mind's I (1981), som någon gång mot slutet av 80-talet blev mitt första allvarliga möte med medvetandefilosofin.¹

Jag har nu med glupande aptit och obruten läsglädje tagit mig igenom Dennetts nyaste bok Intuition Pumps and Other Tools for Thinking (2013), i vilken han för samman de flesta områden han tidigare skrivit om.² Jag känner mig frestad att utnämna den till hans bästa bok någonsin. Helt klart är i alla fall att detta är den bok som jag tills vidare kommer att rekommendera Dennett-nybörjare att inleda med. Hans val att dela upp den i hela 77 kapitel, om i snitt 5-6 sidor var, där man med blott en liten förenkling kan konstatera att varje kapitel ägnas åt att presentera en enda väl avgränsad tankefigur, bidrar kraftigt till dess lättlästhet. För oss erfarna Dennett-konnässörer är det mesta han skriver inte helt nytt, men den nya paketeringen är ändå njutbar, och av framställningen framgår som aldrig tidigare hur väl hans filosofiska insatser hänger ihop i en helhet.

Den del av boken som blev allra mest givande för mig personligen är - lite överraskande - det knippe kapitel som behandlar fri vilja, där han till slut lyckas övertyga mig, på ett sätt som han misslyckats med i sina båda tidigare böcker Elbow Room (1984) och Freedom Evolves (2003), om att han behandlat rätt problem. Jag har alltsedan tonåren ansett det uppenbart att det inte går att komma utanför arvets och miljöns kausala inverkan, att kvantmekanisk slump inte hjälper, och att den fria viljan därför är en illusion. Nästan inget Dennett säger i de båda tidigare böckerna har jag haft något att invända emot i sak, men jag har tyckt att han begår ett demagogiskt trick då han omdefinierar den fria viljan på ett sätt som låter honom hävda att den existerar. Nu, äntligen, känner jag att valet av definition inte är så självklart som jag trott. Följande passage i Intuition Pumps är viktig:

There has been quite a chorus of eminent scientists saying, point blank, that free will is an illusion: neuroscientists Wolf Singer, Chris Firth, and Patrick Haggard; psychologists Paul Bloom and Daniel Wegner; and a few rather well-regarded physicists, Stephen Hawking and Albert Einstein. Could so many brilliant scientists be wrong? Many - not all, and maybe not most - philosophers say yes. They say this is a job for philosophy! Are they right? I think so.

The scientists have typically been making a rookie mistake: confusing the manifest image with what we might call the folk ideology of the manifest image. The folk ideology of color is, let's face it, bonkers; color just isn't what most people think it is, but that doesn't mean that the manifest world doesn't really have any colors; it means that colors - real colors - are quite different from what most folks think they are. The folk ideology of consciousness is also bonkers - resolutely dualistic and mysterian; if that were what consciousness had to be, then Wright would be right (see p. 313)³: we'd have to say that consciousness doesn't exist. But we don't have to treat consciousness as "real magic" - the kind that doesn't exist, made of wonder tissue⁴; we can recognize the reality of consciousness as a phenomenon by acknowledging that folks don't yet have a sound ideology about it. Similarly, free will isn't what some of the folk ideology of the manifest image proclaims it to be, a sort of magical isolation from causation. I've compared free will in this sense to levitation, and one of the philosophical defenders of this bonkers vision has frankly announced that free will is a "little miracle". I wholeheartedly agree with the scientific chorus that that sort of free will is an illusion, but that doesn't mean that free will is an illusion in any morally important sense. It is as real as colors, as real as dollars.

Unfortunately, some of the scientists who now declare that science has shown that free will is an illusion go on to say that this "discovery" matters, in a morally important sense. They think that it has major implications for morality and the law: nobody is ever really responsible, for instance, so nobody ever deserves to be either punished or praised. They are making the mistake people make when they say that nothing is ever solid, not really. They are using an unreconstructed popular concept of free will, when they should be adjusting it first, the way they do with color and consciousness (and space and time and solidity and all the other things that the ideology of the manifest image gets wrong). (s 355-356)

Point taken!

Intuition Pumps är en bok osedvanligt rik på intressanta insikter. Jag vågar nästan lova att jag i en eller flera framtida bloggposter kommer att återkomma till andra delar av den.

Fotnoter

1) Med "allvarliga" menar jag här att det var första gången jag tog del av professionella filosofers texter om saken. Tidigare hade jag som gymnasist funderat en del på egen hand (och med stort (och jag höll på att skriva pubertalt) allvar) över den fria viljans problem, och innan dess funderat över såväl inverterade qualia som metafysisk solipsism (dock naturligtvis utan att känna till dessa svåra ord).

2) Med "intuitionspumpar" avser Dennett ett särskilt slags tankeexperiment: "little stories designed to provoke a heartfelt, table-thumping intuition - 'Yes, of course it has to be so!' - about whatever thesis is being defended" (s 5-6). Väl valda intuitionspumpar är hans kanske allra mest karaktäristiska metodologiska signum. Boken bjuder på många sådana, men utelämnar också ett stort antal av dem han diktat ihop tidigare i sin rika produktion, inklusive den underbara novell "Where am I?" som Dennett (s 431) utnämner till sin mest kända intuitionspump. Den återfinns i ovan nämnda The Mind's I, och jag gjorde reklam för den i denna bloggs barndom.

3) Dennett syftar här på vetenskapsjournalisten Robert Wrights följande yttrande:

Of course the problem here is with the claim that consciousness is "identical" with physical brain states. The more Dennett et al. try to explain to me what they mean by this, the more convinced I become that what they really mean is that consciousness doesn't exist.

4) Dennett använder konsekvent fetstil för att signalera att det handlar om ett specifikt tankeverktyg som definieras och förklaras på annan plats i boken.

Ett märkligt zoologiskt fenomen

Daniel Dennett bjuder i sin läsvärda och lärorika men lite vilseledande betitlade bok Consciousness Explained (1991) på många citatvänliga passager. Här är en av dem:

There is a species of primate in South America, more gregarious than most other mammals, with a curious behaviour. The members of this species often gather in groups, large and small, and in the course of their mutual chattering, under a wide variety of circumstances, they are induced to engage in bouts of involuntary, convulsive respiration - a sort of loud, helpless, mutually reinforcing group panting that is sometimes so severe as to incapacitate them. Far from being aversive, however, these attacks seem to be sought out by most members of the species, some of whom appear to be addicted to them.

We might be tempted to think that if only we knew what it was like to be them, from the inside, we'd understand this curious addiction of theirs. If we could see it "from their point of view", we would know what it was for. But in this case, we can be quite sure that such insight as we might gain would still leave matters mysterious. For we already have the access we seek; the species is Homo Sapiens (which does indeed inhabit South America, among other places), and the behaviour is laughter. (s 62)

Denna passage återges på nytt i Dennetts senare bok Inside Jokes (2011), författad tillsammans med Matthew Hurley och Reginald Adams. Avsikten med den boken är att förklara fenomenet humor i evolutionära termer. Jag har inte läst ut den ännu, och kan därför inte svara på hur väl författarna lyckas, men så här långt finner jag boken läsvärd, och ämnet är utan tvekan intressant. I min nästa bloggpost planerar jag berätta om ett annat försök att förstå vad humor är.

Conservapedia: fem favoriter

På Internet finns många märkligheter. Kanske märkligast av alla är att uppslagsverket Conservapedia, som i sin logotyp inkluderar underrubriken The Trustworthy Encyclopedia, inte är ironi utan gravallvar. Conservapedia beskriver sig själv som "a conservative, family-friendly Wiki encyclopedia" vilken tillkommit som en reaktion på vad grundaren Andrew Schlafly uppfattat som brister hos Wikipedia - det konkurrerande uppslagsverk som hos Conservapedia beskrivs som "a politically left leaning online wiki-based encyclopedia project written and edited by an ad hoc assemblage of mostly anonymous persons who are mostly [...] teenagers and unemployed persons. Wikipedia editors, unlike their counterparts at Conservapedia, are overwhelmingly young males — a demographic associated with self-centered belief systems and behavior."

Conservapedia är ett amerikanskt fenomen, och har i Sverige fått tämligen begränsad uppmärksamhet (men se t.ex. den kristna dagstidningen Dagens entusiastiska notis från augusti 2008). För att göra det lite mer känt i Sverige vill jag här presentera fem av mina favoriter bland Conservapedia-artiklar. Det skall genast säga att jag inte gjort någon heltäckande eller ens särskilt systematisk genomgång av uppslagsverket. Därför är det högst troligt att en eller annan läsare kan finna Conservapedia-artiklar som är ännu roligare och mer häpnadsväckande. Sådana exempel välkomnas givetvis i kommentarstråden nedan. Här är i alla fall min preliminära toppkvintett:

1. E=mc². Denna artikel diskuterar Einsteins berömda relation mellan energi och materia ur (för en insnöad europeisk universitetsprofessor som yours truly) helt oväntade perspektiv. En riktig ögonöppnare och en värdig etta på listan! Som motivering räcker det att citera artikelns inledningsstycke:

E=mc² is Einstein's famous formula which asserts that the energy (E) which makes up the matter in any body is equal to the square of the speed of light (c²) times the mass (m) of that body. It is a meaningless, almost nonsensical, statement that purports to relate all matter to light. In fact, no theory has successfully unified the laws governing mass (i.e., gravity) with the laws governing light (i.e., electromagnetism), and numerous attempts to derive E=mc² in general from first principles have failed. Political pressure, however, has since made it impossible for anyone pursuing an academic career in science to even question the validity of this nonsensical equation. Simply put, E=mc² is liberal claptrap.

2. Professor values. Skälet till att listettans besked om Einsteins påstådda samband mellan energi och materia ter sig så förvånande för mig är att jag är inkrökt och impregnerad med så kallade professorliga värderingar, dvs med "the common value system embraced by a large percentage of professors". Detta värdesystem inkluderar

atheism, antichristian politics, censorship, socialism, unjustified claims of expertise and knowledge (for example, the dogmatic promotion of the theory of evolution), liberal beliefs, liberal grading, liberal bias, anti-patriotism, lack of productivity, bullying or discouraging conservative students (for example, homeschoolers), and promotion of sexual immorality.

Det är inte utan att jag känner igen mig i en hel del av detta, och jag är skyldig Conservapedia ett stort tack för denna artikel som hjälpt mig påbörja en viktig självrannsakan. Artikelförfattaren skall dessutom gratuleras till det fyndiga infogandet av "liberal grading" mellan "liberal beliefs" och "liberal bias", utan vilket jag knappast hade insett att släpphänt betygssättning är nära knutet till liberala värderingar. Ett annat värdefullt inslag i artikeln är en lång lista över anekdotiskt belagda exempel på professorers "Immoral, Unethical, or Bizarre Behavior" inklusive

April 2011, University of Iowa professor Ellen Lewin who studies same-sex relationships was upset by an email from a campus Republican group. She hit reply-all on her email with the comment "F--- you, Republicans"

och

Richard Lenski of Michigan State University was rude and demeaning when replying to a member of the public who asked about his research.

3. Global warming. Hur står det egentligen till med den globala uppvärmningen? Strunta i vad vi säger på Uppsalainitiativet, ty när du har tillgång till Conservapedia (The Trustworthy Encyclopedia) behövs inga andra källor. Beskeden från Conservapedia är klara och raka:

Global warming is the liberal hoax that the world is becoming dangerously warmer due to the human pollution of greenhouse gasses, such as carbon dioxide, methane, and nitrous oxide. Liberals have used this theory of man-made global warming to justify demands for a more powerful government and that the government needs to assert more controls over energy production and consumption in order to stop the Earth from warming. Although 2005 and 2010 are the warmest years on record, historically, natural periods of global warming and global cooling have alternated, and not long ago liberals were demanding more government control to combat an alleged cooling in temperatures, with some scientists warning of a possible ice age. Global cooling, a phenomenon which was understood before global warming was theorized, has obviously occurred naturally many times throughout Earth's geological history. The ease of refutation of anthropogenic global cooling claims foretells the eventual fate of the current global warming hysteria.

4. The Bible. Denna faktsspäckade och intressanta artikel inleds med deklarationen "The Bible is a collection of the most logical books and letters ever written."

5. Evolutionary belief and bestiality. Denna fantastiska artikel ger en rad exempel på hur tro på evolutionsläran och förespråkande (och praktiserande) av tidelag tenderar att förekomma hos samma personer och i samma organisationer. Sverige framhålls som ett land där båda fenomenen förekommer rikligt (se också den separata artikeln Bestiality and Sweden). En brist i artikeln är dock att det förblir oklart vad för slags kausalt samband som ligger bakom: orsakar tro på evolutionen en positiv inställning till tidelag, gör positiv inställning till tidelag en mer benägen att tro på evolutionen, eller finns det en tredje bakomliggande karaktärsbrist som orsakar båda?

David Deutsch om livet, universum och allting

Jag läste i somras och med utmärkt behållning fysikern David Deutschs senaste bok The Beginning of Infinity: Explanations that Transform the World. I en kort bloggpost den 28 juni undslapp jag mig ett slående citat från boken. Jag ville dock inte säga så mycket mer om den just då, eftersom jag lovat tidskriften Axess en recension av den, och det kändes rimligt att låta dem komma först med publicerandet av mina synpunkter. Min recension återfinns nu i det nyutkomna Axess 7/2012, och jag känner mig därmed fri att bjuda även bloggens läsare på den - varsågoda!

En allomfattande världsbild¹

Den brittiske fysikern David Deutschs bok The Beginning of Infinity spänner över vida fält. Bland mycket annat inbjuds läsaren stifta bekantskap med astronomiska sällsamheter som supernovor, galaxer och kvasarer; med kvantmekanik, inklusive ett inspirerat försvar för den omtvistade många världar-tolkningen; med biologisk och kulturell evolution; med vetenskapsteori och metafysik; med 1800-talsmatematikern Georg Cantors banbrytande men på sin tid kontroversiella teori för olika stora oändligheter; med datalogins födelse och grunder; med reduktionism kontra holism; och med medvetandets ställning i ett materiellt universum. Alltsammans används som pusselbitar i och argument för författarens nya tankesystem – ett mäkta ambitiöst och delvis mycket originellt försök att skapa en allomfattande världsbild.

En central roll i Deutschs teoribyggnad spelar idén om en ständigt växande kunskapsmassa. Till en början var universum tomt på liv och därför skäligen ointressant, men så uppstod de första självreproducerande molekylerna, och ett slags protokunskap kunde utvecklas och spridas genom informationsbärande RNA- och DNA-sekvenser. Nästa stora steg var uppkomsten av nervsystem som medgav individuell kunskapsinhämtning. Det senaste avgörande genombrottet är enligt Deutschs storslagna historik Upplysningen och utvecklandet av den vetenskapliga metoden, vilken har universell räckvidd (mer om denna nedan). Universum ligger därför för våra fötter: från att ha varit livlöst och torftigt kommer det att fyllas av alltmer kunskap, och omformas efter våra behov och idéer i en aldrig sinande utveckling. Det hela är så grandiost och ödesbestämt att man lätt associerar till Hegel och Marx, en jämförelse som vi dock kan räkna med att författaren indignerat kommer att tillbakavisa.

Den vetenskapliga metoden, som alltså kommer att föra oss bokstavligt talat oändligt långt (härav bokens titel), får stort utrymme i framställningen. Deutsch börjar med att göra slarvsylta av den naiva empirism enligt vilken kunskap blir till genom att vi med våra sinnen helt enkelt läser av naturen, ungefär som man läser en bok. Så kan det inte gå till, ty all kunskapsinhämtning är kontextberoende, och utan modellantaganden kan vi aldrig förstå något av våra sinnesintryck. Istället försvarar Deutsch en epistemologi som bygger på Poppers falsifikationism. Förklaringsmodeller skapas genom kreativa processer i våra hjärnor, och utsätts sedan för kritiskt tänkande; det är först i det senare steget som empiri (sinnesdata) kommer in. Kritikens utfall inspirerar sedan mer eller mindre modifierade förklaringsmodeller, och så vidare.

Deutsch är realist, i betydelsen att han tillskriver fysikaliska fenomen en objektiv existens. Därmed blir även objektivt sann kunskap möjlig att erhålla, även om Deutsch är noga med att framhålla att den aldrig kommer att bli vare sig fullkomlig eller helt bombsäker. Även matematiska objekt (såsom primtal och trianglar) tillskriver han en objektiv existens, dock med det ovanliga inslaget att matematisk bevisföring underordnas fysikens lagar. Han går sedan vidare på det realistiska spåret och hävdar att såväl etiska som estetiska värden existerar objektivt, men här blir han allt mindre övertygande.

Hur kan det komma sig, frågar han, att vi upplever blommor som vackra, trots att dessa av evolutionen selekterats för att locka till sig insekter, inte oss? Kanske beror det på att det är medelst objektiv skönhet de attraherar insekter, och att det är denna vi upplever? För all del en kreativ förklaringsmodell, men när Deutsch skriver att den är den enda han kan föreställa sig, så har han uppenbarligen glömt begagna sig av det kritiska tänkande han själv så gärna predikar.

När Deutsch talar om den vetenskapliga metodens universella räckvid menar han det bokstavligt. Allt som är sant har vi kraft att vinna kunskap om, och allt som ligger inom ramen för vad naturlagarna tillåter kan vi också genomföra så snart vi vunnit den erforderliga kunskapen. Hans argument har dock drag av cirkularitet och är alltför undflyende för att jag skall förmå redogöra för det här, och det hjälper inte att han dömer ut motsatt uppfattning som "tro på det övernaturliga".

Något snabbt och allmänt gehör för sin universalitetsteori har jag svårt att tro att han kommer att få, ens bland sina kollegor. Så t.ex. skriver fysikern Ulf Danielsson i Axess 5/2012 att "kanske en annan och högre utomjordisk intelligens [...] har förmåga att analysera sönder vår mer begränsade hjärna in i minsta detalj på ett sätt som vi inte klarar? Och därigenom förstå hur allt bara handlar om neuroners elektriska impulser eller något annat som vi inte alls har någon vetskap om? Någon utsikt att förklara för oss lägre stående stackare på ett begripligt och övertygande sätt finns dock inte." Uppenbarligen är (minst) en av herrarna Deutsch och Danielsson fel ute i denna fråga, som jag inte kan se som annat än vidöppen.

Som teoretiskt ramverk då han diskuterar samhällsutvecklingen använder sig Deutsch av memetisk evolution. Memer – ett begrepp myntat av Dawkins – är idéer, tankefragment, melodier och liknande, vilka likt gener utsätts för evolutionära mekanismer: mutation, selektion och reproduktion. Memer har dock en något mer undflyende karaktär än gener, och har ännu inte visat sig vara ett lika exempellöst fruktbart vetenskapligt begrepp som de senare. Detta hindrar inte att memetiska förklaringsmodeller kan vara intressanta och värda att beakta. Särskilt intressant, enligt min mening, är Deutschs nya kategorisering av memer, och hur han använder denna för att belysa idéhistorien.

Deutsch inför nämligen de båda kategorierna rationella och antirationella memer. En antirationell mem främjar sin egen fortplantning genom att aktivt motarbeta kritiskt tänkande. Ett exempel är den extremt framgångsrika memen "den som tvivlar på Gud skall brinna i helvetet". En rationell mem har motsatt strategi: den säger något sant, samtidigt som den uppmuntrar kritiskt tänkande, för att på så vis gynnas i konkurrensen med allehanda falskheter.

En kultur som domineras av antirationella memer är statisk, medan en som domineras av rationella memer är framstegsinriktad och dynamisk. Nästan alla kulturer har varit av det förstnämnda slaget. Tillfälliga framgångar för de rationella memerna, som i antikens Aten, har slagits tillbaka. Så har det varit ända fram till de rationella memernas stora genombrott från 1700-talets Upplysning och framåt. Tack vare deras frammarsch upplever vi idag en teknologisk och samhällelig utveckling av aldrig tidigare skådat slag. De rationella memerna kommer enligt Deutsch att ta över alltmer, medan vi idag befinner oss i en övergångsfas där de antirationella ännu gör kraftfullt motstånd. Just när jag skriver detta nås jag av nyheten att Republikanska partiet i Texas antagit ett idé- och handlingsprogram i vilket de förespråkar förbud mot att i skolor lära ut ett kritiskt tänkande som riskerar att "utmana elevers fixa trosföreställningar och undergräva föräldraauktoriteten".

Då och då tappar Deutsch fotfästet en smula, då han har blicken så högt fäst på sin storslagna plan för mänskligheten och universum att han negligerar de problem vi står inför här och nu. Särskilt nedlåtande är han inför dagens miljö- och naturresursproblem. I en framtid med nanoteknologiska 3D-kopiatorer som atom för atom bygger upp vilket stycke materia vi än råkar önska, och där vi genomkorsar universum med transgalaktiska motorvägar, så är utfiskningen av världshaven på den ”pale blue dot” som är vår ursprungsplanet måhända inte någon stor sak. Men vi är inte där än, och om vi sågar av den ekologiska gren vi sitter på lär vi inte nå dit.

Sammanfattningsvis kan om The Beginning of Infinity följande sägas. Å ena sidan är det en remarkabelt innehållsrik, stimulerande och helt klart läsvärd bok. Å andra sidan är den ytterst irriterande. Det största irritationemonentet utgörs av författarens arroganta tonfall, då han sida upp och sida ned slår fast sina tankegångar och spekulationer som vore de oomtvistliga sanningar.

Nästan lika irriterande är den ojämnhet i tankeskärpa och argumentation som jag lyft fram några exempel på ovan. Deutsch bryr sig inte ens om att upprätthålla bokens interna konsistens. Efter att han genom hela boken framställt människans framtida herravälde över universum som ristat i sten skriver han plötsligt, en sida från slutet, att det kan hända "att vi misslyckas, att vi ger upp, och att intelligenta varelser från någon annan stans i universum utgör den verkliga början på oändligheten".

I mottagandet av boken har Deutsch fått en del kritik för att han givit sig in på områden där han saknar bekantskap med litteraturen (eller helt enkelt ignorerar den). På denna punkt tycker jag emellertid att vi bör ha visst överseende. Ingen kan idag behärska mer än ett eller några få snävt specialiserade områden. Om vi alla skall bli vid vår läst kommer ingen att lyfta blicken, se helheten och skapa de stora synteserna. Deutsch har gjort ett spännande och hedervärt försök.

Fotnot

1) Tyvärr valde redaktionen för Axess denna rubrik istället för den blinkning till Douglas Adams jag föreslog.

Fotnotsfetischistiskt formexperiment

Jag gillar som regel att umgås med kunniga och skarpsinniga företrädare för andra ämnen än mitt eget. Just idag har jag höga förväntningar på kvällens planerade middag med logikern och AI-forskaren Claes Strannegård¹, och med moralfilosofen Bengt Brülde. Claes är en gammal bekantskap. Bengt, däremot, har jag inte träffat tidigare², men jag ser fram emot att lära känna honom. Hans forskning kring begreppet lycka och etiska frågeställningar kring detta⁵ verkar väldigt spännande.

Fotnoter

1) Claes har nyligen fått stor uppmärksamhet för ett datorprogram han varit med och utvecklat, som utklassar alla tidigare datorprogram i att prestera bra på IQ-test med frågor av typen "Hur fortsätter talserien 1, 4, 5, 4, ...?".

2) Annat än helt kort på det seminarium³ härom veckan som jag gjorde reklam för här på bloggen.

3) Jag skall inte recensera min egen insats på seminariet, men kan i alla fall säga att jag känner mig nöjd med den stimulerande diskussion som den ganska blandade⁴ publiken bistod med.

4) Där fanns bl.a. filosofer av olika slag, dataloger, matematiker och andra mer svårkategoriserade akademiker.

5) Dock har jag tyvärr ännu inte hunnit läsa någon av hans böcker Lycka och lidande: Begrepp, metod, förklaring från 2007 eller Lyckans och lidandets etik⁶ från 2009 även om den sistnämnda finns i min ägo och i min dessvärre något voluminösa "måste läsa"-kö.

6) Se gärna Johan Norbergs recension av boken, som publicerades tillsammans med Bengts recension av Norbergs Den eviga matchen om lyckan i nr 1/2010 av tidskriften Politisk filosofi. Tillsammans bildar dessa båda recensioner en läsvärd och mångsidig men samtidigt behagligt kort introduktion till lyckoforskningen.⁷ Skriftväxlingen blir särskilt medryckande av att de båda författarna på en rad punkter har divergerande uppfattningar om ämnet, och deras recensioner lästa tillsammans har inslag av höger-vänster-duell, om än på ett betydligt högre och intressantare plan än vad vi som regel brukar serveras i det dagspolitiska käbblet mellan våra politiker och dagstidningarnas ledarskribenter.

7) Ett liknande, och likaledes lyckat, upplägg körde tidskriften Evolution redan 1997 då de i samma nummer lät Richard Dawkins och Stephen Jay Gould recensera varandras böcker.⁸ Rekommenderad läsning!

8) Liksom i fallet med Bengt Brülde och Johan Norberg har de båda evolutionsteoripopulariseringens giganter Dawkins och Gould uppfattningar som starkt går isär på en rad punkter, något som genom åren framkommit gång på gång utöver i de båda recensionerna i Evolution. Mina sympatier i dessa diskussioner tenderar att hamna hos Dawkins⁹, även om jag naturligtvis inser att jag inte besitter den evolutionsbiologiska expertis¹⁰ som gör att jag med någon auktoritet kan agera skiljedomare i detta sammanhang.

9) Jag gillar det mesta som Dawkins skriver, något som dock inte hindrat mig från att gripa in och påpeka när han någon gång är ute och cyklar.

10) Fast låt mig ändå lite skrytsamt meddela att jag för några år sedan publicerade mig i en vetenskaplig tidskrift med namnet Biology and Philosophy. I och med det kan jag åtmistone låtsas ha legitima anspråk på att räknas som såväl biolog som filosof.