Får professorer använda AI? (Frågar åt en kompis)

Under rubriken AI-professor anmäls för att ha använt AI kunde vi i Aftonbladet i förra veckan ta del av följande nyhet.

En professor som skrivit en bok om artificiell intelligens, AI, har anmälts till Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, rapporterar nyhetsbyrån Siren.

Enligt anmälaren ska professorn använt sig av AI när personen skrev boken.

Boken ska ha falska fotnoter som hänvisar till icke-existerande källor.

Rapporteringen här är som synes knapphändig, och mina försök att medelst googling få reda på mer har inte givit något annat än en nästan identisk (om än inte fullt lika språkligt undermålig) nyhetsnotis på TV4 Nyheterna. Min önskan att få veta mer om detta handlar inte primärt om att jag är nyfiken på vilken professorskollega som är föremål för denna anmälan (även om den faktorn för all del också spelar in), utan om att självla anklagelsen, så som den återges av Aftonbladet och TV4 Nyheterna, tycks mig bisarr.

Om en bok, en forskningsrapport eller en vetenskaplig artikel levrerar osanningar är det såklart inte bra, och detta gäller oavsett om de tar formen av fotnoter och källhänvisningar eller om de är av annat slag. Om osanningarna är tillräckligt många eller på annat vis flagranta kan jag gott tänka mig att se det som rimligt att beteckna spridandet av dem som oredlighet i forskning. Men om man får tro nyhetsrapporteringen är det inte felaktigheterna i sig anmälan gäller, då de enbart anförs som evidens för den verkliga anklagelsen: att professorn i sitt bokförfattande tagit hjälp av AI.

Detta leder direkt till följande fråga.

(1) Är det ok för professorer att använda AI?

Till följd av hur rasande snabbt AI-utvecklingen de senast åren gått råder viss osäkerhet kring vad som är att betrakta som acceptabelt bruk av den nya tekniken. Hur kan man då motivera tanken att professorer och andra forskare inte skulle få lov att använda AI i sin forskning eller i författande av texter avsedda att förmedla kunskap om denna forskning? Det kan till stor del hänga på filosofiska frågor kring hur vi ser på AI, och speciellt på om vi betraktar AI som blott ett verktyg eller mer som en agent med förmåga till självständiga initiativ. Enligt min mening är vi inne i en så avancerad fas av AI-utvecklingen att AI-blott-som-verktyg idag är ett alltför snävt perspektiv som behöver ersättas eller åtminstone kompletteras med AI-som-agent-perspektivet. Men min poäng här är en annan, nämligen att det oavsett val av perspektiv blir problematiskt att försvara ett nej-svar på fråga (1). För att illustrera det, betrakta följande fyra varianter på fråga (1).

(2) Är det ok för professorer att använda blyertspennor?

(3) Är det ok för professorer att använda ordbehandlare?

(4) Är det ok för professorer att samtala med och konsultera kollegor med särskild expertis inom något område av relevans för det aktuella forsknings- eller bokprojektet?

(5) Är det ok för professorer att hämta inspiration i böcker författade av andra?

Jag tar för givet att läsaren besvarar var och en av frågorna (2)-(5) med ja. Allt annat vore flängt, då (2) och (3) handlar om uppenbart harmlösa effektiviseringar av skrivprocessen, medan nej-svar på (4) eller (5) skulle gå tvärs emot hur forskning i århundraden bedrivits och den i den akademiska världen universellt omfattade idén om vetenskapen som ett kollaborativt och kumulativt arbete med att flytta fram gränserna för mänsklighetens samlade vetande. Den som nu likväl vill försvara ett nej-svar på fråga (1) om AI och som anammar AI-blott-som-verktyg-perspektivet står nu inför uppgiften att förklara vad som på ett avgörande sätt skiljer (1) från (2) och (3). Om hen istället anlägger AI-som-agent-perspektivet är det snarare vad som skiljer (1) från (4) och (5) som behöver förklaras. I samtliga fall uppstår allvarliga svårigheter.

En möjlig taktik för den om vill förbjuda forskares AI-användning och undkomma parallellen till blyertspennor och ordbehandlare är att peka på att AI är långt mer avancerade verktyg, och att effektiviseringen den ger forskningsprocessen är alltför stor, så att den riskerar snedvrida konkurrensen på ett sätt som orättmätigt går ut över andra forskare.¹ På samma vis som elitidrotten kan tillåta både träning och vitamintillskott men förbjuda anabola steroider, så kan väl vetenskapen tillåta blyertspennor och ordbehandlare men förbjuda AI? För den som ser vetenskapen primärt som en arena för karriärbyggande och inbördes tävlan kan parallellen synas övertygande, och jag förnekar inte att det finns en hel del streetsmarta och cyniska forskare med just denna syn på sitt värv och sin bransch, men de har fel. Det verkliga syftet med vetenskap är att producera kunskap, och med det i åtanke inser vi att det vore groteskt att förbjuda vissa forskningsmetoder och verktyg för att de alltför effektivt åstadkommer sådan kunskapsproduktion.²

Försvararen av ett förbud mot AI inom forskningen kan här byta taktik och säga att bruket av AI ger alltför otillförlitlig kunskap - AI kan ju hallucinera! Det är förvisso sant, men jag ser inte hur fråga (1) härvidlag skiljer sig från frågorna (4) och (5), ty det är ju ett välkänt fenomen att människor titt som tätt kommer med felaktiga upplysningar. Lösningen på denna problematik är i princip densamma när man konsulterar AI som när man konsulterar människor, nämligen att hantera de svar man får med gott omdöme och en välavvägd dos kritiskt tänkande. Om det stämmer som antyds i den ovan citerade Aftonbladet-notisen att de "falska fotnoterna" var AI-genererade, så var det avgörande fel den stackars anklagade professorn begick inte att använda AI, utan felet var att inkludera dem i boken utan att ha kontrollerat deras sakliga korrekthet.

Det finns säkert andra motiv till att förbjuda professorer att använda AI, men ju mer jag försöker brainstorma om saken desto knäppare blir dessa motiv. Så exempelvis skulle man kunna hävda att eftersom professorer ofta förbjuder studenter att använda AI för uppsatsskrivning och lösande av hemuppgifter, så behöver vi vara konsekventa och föregå med gott exempel genom att inte själva använda AI. Men den enes modus ponens är den andres modus tollens, och för mig är den rimliga lösningen på denna inkonsekvensproblematik att vi upphör med att via undervisningsformer som förbjuder effektiva arbetsmetoder fostra våra studenter till rituell självstympning.

Jag landar av dessa skäl i ett tydligt ja på fråga (1) om professorer bör få lov att använda AI. En och annan läsare kanske förvånas över detta AI-vänliga inlägg och undrar om jag övergivit den starkt AI-kritiska inställning jag tidigare ventilerat här på bloggen och annorstädes. På den frågan svarar jag dock nej, och insisterar på att det går att ha två tankar i huvudet samtidigt: att vara emot den vansinneskapplöpning mot superintelligens och det risktagande med mänsklighetens framtid som de ledande AI-företagen är inbegripna i, och samtidigt vara för ett förnuftigt bruk av redan existerande AI-modeller som inte för med sig sådan risk.

Fotnoter

1) Detta är nära i linje med den av AI-forskaren Julian Togelius framförda linjen att vi bör stoppa AI från att utarma forskningen genom att lösa alla de viktiga gåtorna och därmed beröva kommande generationer forskare nöjet att göra det.

2) Härmed inte sagt att jag är emot all reglering av vilka vetenskapliga metoder som skall vara tillåtna. Men om vi dömer ut en metod så bör det inte vara för att den är för effektiv, utan för att den har oönskade biffekter, exempelvis i form av alltför stora risker för medverkande försökspersoner.

* * *

Edit 24 augusti 2026:

I en utförlig artikel i Dagens Nyheter idag avslöjas att oredlighetsärendet handlar om boken The AI Paradox: How to Make Sense of a Complex Future av Virginia Dignum, professor i Responsible Artificial Intelligence vid Umeå Universitet. Jag har känt till detta sedan i slutet av juli, och inget av det som framkommit ändrar de principiella bedömningar jag redovisar ovan.

Dignum är för övrigt en gammal bekanting här på bloggen (se detta inlägg, och detta), och tenderar att uppvisa en syn på AI-risk som i sitt lättsinne avviker kraftigt från min. Den aktuella boken har jag haft hemma sedan den utkom i vintras, men än så länge har jag bara skummat den här och var. Frågan är om jag kommer att ta mig samman och läsa den tillräckligt noga för att kunna recensera den. Troligen inte, blir mitt svar (åtminstone för tillfället), vilket bland annat beror på att det jag sett hittills av den tyder på att den i stort sett genomgående är ytterst svagt argumenterad. Om jag ändå gav mig i kast med detta läs- och recensionsarbete (vilket en av denna bloggs genom åren trognaste läsare för övrigt uppmanat mig till i privat korrespondens) har jag svårt att tro att några enstaka påhittade referenser skulle platsa på topp fem bland mina invändningar mot boken.

Tre flugor i en smäll (intervjuad i GU Journalen)

I mars i år hörde frilansjournalisten Lars Nicklason av sig till mig och berättade att han planerade en artikel ämnad för Göteborgs universitets tidning GU Journalen med utgångspunkt i Hanne Kjöllers bok Kris i forskningsfrågan. Kunde jag tänkas ställa upp på en intervju för en sådan artikel? Jag svarade att jag inte läst boken, men att jag i och för sig hade mycket att säga om nyttig och onyttig forskning, ineffektiviteter i forskarvärlden och eventuella kriser i diverse forskningsfrågor. Detta lät gott nog för Nicklason, och en intervju blev det - en intervju som blev så vittförgrenad att han insåg att en enda artikel i ämnet inte skulle räcka. Till slut verkar det ha blivit fyra artiklar, varav jag medverkar i följande tre:

• Publiceringshets ger dålig forskning, GU Journalen 3/2022, s 26-27.
• Kan vi dumpa förlagen?, GU Journalen 3/2022, s 28-29.
• Risker - något vi inte låtsas om, GU Journalen 4/2022, s 11.

I Curie om etik, forskning och framtida teknikutveckling

Vetenskapsrådets nättidning Curie publicerade idag en artikel rubricerad Forskning på gott och ont. Artikeln bygger på intervjuer med mig och med Uppsalafilosofen Jessica Nihlén Fahlquist, och våra svar på de forskningsetiska spörsmålen sammanfaller till ganska stor del med vad som kom fram i den paneldiskussion på Formas i november förra året som vi båda deltog i. För egen del lutar jag mig dessutom till stor del mot den argumentation jag lade fram tidigare under 2018 i min essä Vetenskap på gott och ont - en argumentation som kretsar kring den moralregel jag formulerat och som citeras i Curie-artikeln:

Det kan aldrig vara acceptabelt att bedriva forskning vars risk att störta mänskligheten i fördärv och utplåning inte uppvägs av dess potential att skapa mänsklig blomstring och välfärd. Ej heller går det an att inleda ett forskningsprojekt utan att noggrant och uppriktigt ha övervägt denna aspekt.

Frukost med Formas

Idag var jag uppe med tuppen, och har redan hunnit med ett frukostframträdande på Nobelmuseet i forskningsstiftelsen Formas regi om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat: Forskning - på gott och ont? Under ledning av Formas generaldirektör Ingrid Petersson fick en panel i vilken jag fick sällskap av filosofen Jessica Nihlén Fahlquist, Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson hyggligt mycket sagt inom ramen för den timme vi hade på oss:

Paneldiskussioner i Lund och Stockholm

De kommande två veckorna skall jag delta i paneldiskussioner i Lund respektive Stockholm, och få tillfälle att dryfta frågor om framtida teknikutveckling och dess sociala konsekvenser, med bland andra Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning i vår övergångsregering, och min favoritmotståndare i AI-frågor på senare år, datalogen Thore Husfeldt. Torsdagar klockan åtta verkar vara tiden som gäller numera:

• Hur smart är konstgjord intelligens? Debatt i Lund, AF-borgen, Lund, torsdagen den 22 november kl 20.00.
• Formas frukost: Forskning - på gott och ont? Nobelmuseet, Stockholm, torsdagen den 29 november kl 08.00.

On the ethics of emerging technologies and future scientific advances

My essay Vetenskap på gott och ont, which I announced in a blog post in April this year, is now available in English translation: Science for good and science for bad. From the introduction:

My aim in this text is to explain and defend my viewpoint concerning the role of science in society and research ethics which permeates the ethical arguments in my recent book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity (Häggström, 2016). To clarify my view, I will contrast it with two more widespread points of view which I will call the academic-romantic and the economic-vulgar. These will be sketched in Section 2. In Section 3 I explain what is missing in these approaches, namely, the insight that scientific progress may not only make the world better but may also make it worse, whence we need to act with considerably more foresight than is customary today. As a concrete illustration, I will in Section 4 discuss what this might mean for a specific area of research, namely artificial intelligence. In the concluding Section 5 I return to some general considerations about what I think ought to be done.

Read the entire text here.

Till storms mot de akademisk-romantiska och ekonomistisk-vulgära synsätten

I oktober förra året bidrog jag till ett symposium rubricerat Vetenskaplig redlighet och oredlighet arrangerat av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, och ombads efteråt stöpa om mitt föredrag till skriftligt format för publicering i en samlingsvolym ägnad symposiet. Jag är nu färdig med min uppsats, vilken (liksom mitt föredrag) fick rubriken...

Vetenskap på gott och ont.

Uppsatsen kan beskrivas som ett 10-sidigt destillat av den forskaretiska ståndpunkt som präglar min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity från 2016 - en ståndpunkt som jag definierar i kontrast mot de vanligt förekommande synsätt jag valt att kalla de akademisk-romantiska och ekonomistisk-vulgära (varav jag själv bär på en dragning mot det förstnämnda, fast jag här tar avstånd från det). Om någon tycker att uppsatsen känns som en enda lång moralkaka så... javisst, lite så är det nog. Men läs den ändå!

Bilder från March for Science

Jag är i viss mån är benägen att instämma i den kritik som Ulf Danielsson riktar mot de svenska grenarna av March for Science - en kritik som går ut på att arrangemanget i allt för hög grad lierat sig med makten. Istället för att ur gräsrotsperspektiv varna för den inskränkta forskningspolitik som vår regering för (något som tydligt kan utläsas ur höstens forskningsproposition, och som Ulf sammanfattar med att de ser vetenskapen som "ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning"), väljer man inställsamt att till talrastolen inbjuda höga företrädare för makten, inklusive forskningsminister Helene Hellmark Knutsson.

Ändå är jag glad och stolt över att ha deltagit i gårdagens världsomspännande hyllning till vetenskapen (och jag gjorde faktiskt en ansats att, då jag hade ordet, erbjuda en smula motvikt mot sagda inställsamhet, genom att kritisera den snävt instrumentella syn på vetenskapen som regeringen står för). Så här såg det ut hos oss i Göteborg:¹

Många fyndiga plakat förekom, här några exempel:

Det marscherades ju som sagt även på många andra håll än i Göteborg. Här är ett exempel från Seattle, med anknytning till ett av mina favoritforskningsområden - sannolikhetsteori:

Så här långt kommen må läsaren vara förlåten om hen finner budskapen uppslupna och trevliga men tämligen oförargliga - vem kan rimligtvis ha något att invända mot detta slags vetenskapshyllningar? Well, tro det eller ej, det finns faktiskt vetenskapsfientligt lagda figurer som har det. Ett exempel är Peter Stilbs, professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH. En och annan läsare kanske känner igen hans namn; han och jag har haft en kylslagen relation med då och då uppblossade små gräl alltsedan han 2008 kom i skottlinjen då jag i tidskriften Folkvett skrev om klimatförnekeri. I den populära Facebookgruppen Högskoleläckan såg han sig i morse föranledd att länka till en sida med bilder (liknande de ovanstående) vilka han fann anstötliga, samt lägga till de varnande orden "Ni som deltog i marschen i går - betänk att det var denna typ av krafter ni lierade er med". Länken gick till ett färskt inlägg på den amerikanska klimatförnekarbloggen Watts Up With That (WUWT), och här är några av de bilder som tydligen såväl WUWT-bloggaren som Peter Stilbs fann anstötliga:

Roliga plakat, tycker jag! Och jag fann Stilbs upprörda reaktion på dem tillräckligt löjlig för att svara med en lätt spefull kommentar - " Om du tycker de där bilderna var hemska, Peter Stilbs, då skall du få se något om möjligt ännu värre från March for Science i Göteborg - där var vi inte nådiga mot vetenskapsförnekare av ditt slag!" - tillsammans med följande bild från min egen medverkan igår:

Fotnot

1) Foto-attribuering: De tre första bilderna är tagna av Joacim Jonsson, och den fjärde av Peter Guttorp. Ursprungen till bilderna fem, sex och sju är höljda i dunkel, medan den åttonde kommer från Chalmers kommunikations- och marknadsavdelning.

March for Science

Nu på lördag (22 april) är det dags att ge sig ut på barrikaderna, ty då går March for Science av stapeln i Washington D.C. och i hundratals andra städer. Avsikten är att "stå upp för vikten av vetenskap och att forskningsbaserad kunskap används i samhället. Särskilt poängteras att vetenskapen inte känner några gränser och att dess styrka och karaktäristik är mångfald och öppenhet". I Sverige äger March for Science rum i Luleå, Stockholm, Umeå och Uppsala.

Samt naturligtvis i Göteborg, där (bland universitetsrektorer och annat prominent folk) även lilla jag finns med på talarlistan! Vi samlas på Gustav Adolfs Torg 12.00, för avmarsch 12.30 mot Götaplatsen, där manifestationen fortsätter 13.00 med diverse tal och andra framföranden.

Några av talarna på March for Science i Göteborg. Övre raden: Carl Bennet, yours truly och Bethanie Carney Almroth. Nedre raden: Stefan Bengtsson, Lena Malm och Pam Fredman.

Akademisk-frihetlig extremism

Göran Bexell är professor i etik och var under åren 2003-2008 rektor för Lunds universitet. Jag läser just nu hans bok Akademiska värden visar vägen, som handlar om begreppet universitet och hur ett universitet kan organiseras och ledas. Den har drag av självbiografi, och är intressant, om än inte fullt lika intressant som självbiografier av intellektuellt mer vildsinta figurer som exempelvis Richard Feynman, Ayaan Hirsi Ali och Torbjörn Tännsjö. Jämfört med dessa framstår Bexell som en välartad och ganska beskedlig person, utan särskilt många utmanande eller misshagliga uppfattningar, och sådan måste man naturligtvis vara om man skall nå så högt som till universitetsrektor i sin ämbetsmannakarriär. Emellertid, då jag nu nått sidan 97 finner jag att Bexell gör sig till tolk för en ståndpunkt som upprör mig tillräckligt för att jag skall stämpla den som akademisk-frihetlig extremism. Hör här:

Det finns en inre kärna i begreppet [akademisk frihet] som inte är förhandlingsbar för ett universitet. Jag kallar den akademisk integritet. Medan akademisk frihet är ett vidare begrepp har akademisk integritet mindre omfång och står för kravet på total integritet avseende forskningens resultat, metod, publicering och i viss utsträckning dess inriktning men också för utbildningens frihet. Ingen styrning eller ens otillbörlig påverkan av politiska, ekonomiska, ideologiska eller andra ovidkommande faktorer ska få förekomma. Detta är själva kärnan i akademisk frihet och livsnerven i ett universitet. Om det uppges förlorar universitetet sin identitet, sin själ. Det är en av rektors viktigaste uppgifter att stå upp för integriteten och säga nej om den hotas. Om en regering tvingar på något som bryter integriteten är det rektors uppgift att avgå.

Detta är enligt min mening alldeles på tok. I uppräkningen av "forskningens resultat, metod [och] publicering" skulle jag, för att motviera min ståndpunkt, kunna skjuta in mig på "metod" och nämna namnet Macchiarini, varvid nog både Bexell och alla andra förstår min poäng om att påverkan utifrån på forskningens metod ibland trots allt kan vara motiverad när universitetet självt fallerar. Låt mig dock istället välja att skjuta in mig på "publicering", och oförsynt hävda att när en grupp forskare är på väg att skrida till verket med en publicering som kan förutsägas leda käpprätt mot mänsklighetens undergång eller annan global katastrof, då finns legitima skäl för en regering eller annan extern part att ingripa mot publiceringen. Och låt mig betona att detta inte är något långsökt teoretiskt resonemang från min sida; i min bok Here Be Dragons ger jag en lång rad mer eller mindre plausibla konkretiseringar av vad för slags forskningsresultat ett sådant scenario skulle kunna inbegripa.

En försvarare av den bexellska integritetsståndpunkten skulle här kunna säga att visst bör man undvika att publicera forskning som resulterar i mänsklighetens undergång, men låt det då vara upp till den enskilde forskaren eller det enskilda universitetet att göra den bedömningen, utan att exempelvis regeringen lägger sig i. Om enskilda forskare eller universiteten eller forskarsamhället som helhet uppvisade det slags mognad och klokskap som krävs för att hantera sådana frågor, då skulle det försvaret måhända duga, men för mig står det alldeles klart att såväl enskilda forskare som universiteten och forskarsamhället som helhet brister i fråga om den erforderliga mognaden och klokskapen. För en antydan om dessa brister, se t.ex. följande passage från sidan 4 i Here Be Dragons:

Creation (or recreation) of deadly viruses immediately springs to mind as a case for concern. In 2005, a group of US scientists announced that they had reconstructed the Spanish Flu virus that in 1918 and 1919 had killed maybe 50 million people. Their publication generated significant controversy about safety issues concerning both the laboratory work and the publication of their findings.⁹ A recent similar controversy concerned the release of details about the laboratory-based mutation of a bird flu virus to make it transmissible between mammals.¹⁰ Here, a US government biosecurity advisory board initially advised that the papers be censored before publication, but later changed their mind on the grounds that "it had heard new evidence that sharing information about the mutations would help in guarding against a pandemic" and that "the data didn't appear to pose any immediate terrorism threat".¹¹ The revised papers were then published in full. At the time of the controversy, one microbiologist interviewed in a TV news broadcast¹² defended the publication by pointing out that terrorists lack the technological infrastructure to exploit the research findings on the bird flu mutation. Be that as it may, the argument is flawed, because once the findings are published they are irreversibly out there, and we need to be worried not only about whatever infrastructure terrorists have now, but also what they may possess 10 years from now, or 20, or 50. (It may of course be that the microbiologist had access to a careful study showing that no such threat was forthcoming, but that seems unlikely.)

9) von Bubnoff (2005), van Aken (2007).

10) Yong (2012), Ritter (2012).

11) Ritter (2012).

12) Unfortunately, I have not been able to retrieve a more specific reference.

Säkert kommer en del läsare att tycka att jag är orättvis som dömer ut Bexells ståndpunkt om akademisk integritet som extremism, då det ju handlar om synpunkter som var och varannan någorlunda allmänakademiskt engagerad forskare skulle kunna häva ur sig. Och ja, jag medger här att jag tagit mig en retorisk frihet genom att avvika något från den gängse betydelsen av extremism som en kraftig avvikelse från det normalt förekommande spektrat av åsikter. (Om den bexellska ståndpunkten är den vanliga, vilket jag faktiskt tror är fallet, då kan man ju hävda att det är jag snarare än han som är extremist.) Vad jag menar här är snarare en kraftig avvikelse från vad som är rimligt att anse, eller från vad en klok och välinformerad person skulle komma fram till efter tillräcklig reflektion i frågan.

Jag skall träffa Göran Bexell imorgon, i anslutning till att han på Göteborgs universitets Naturvetenskapliga fakultet ger ett seminarium över ämnet Kollegialitet, akademiskt ledarskap och akademiska värden, och det skall bli intressant att höra hur han ställer sig till denna fråga. Gissningsvis kommer han att ge mig rätt i att forskare och universitet inte bör tillåtas publicera forskning som medför stor risk för mänsklighetens undergång eller liknande global katastrof, men framhålla att det inte var den sortens situationer han avsåg i sitt tal om akademisk integritet. Nåväl, det vore ju bra, men om han öppnar för sådana undantag borde han inte använda kompromisslösa formuleringar om "inte förhandlingsbar", "total integritet" och "Ingen styrning [...] ska få förekomma".

Framtida universitet

På Chalmers webbsidor går det nu att hitta en färsk intervju med mig om vart våra universitet är på väg och hur de kan komma att se ut på ett eller ett par årtiondens sikt.¹ Jag skulle nog inte räkna intervjun till mina allra bästa framträdanden, för den kan utan större överdrift sägas formera sig till en tämligen akademisk-konservativ klagovisa över hur mycket sämre allt har blivit inom universitetsvärlden och hur mycket värre det riskerar att bli, utan någon särskilt tydlig röd tråd i övrigt.

Vad som ändå kanske mest gläder mig med intervjun är följande. Initiativet till att den kom till kom härrör från ledningen vid den institution där jag har min anställning. Detta bekräftar att de ser ett positivt värde i min roll som ohämmad åsiktsmaskin - något som jag i och för sig känt på mig men som inte automatiskt kan tas för givet. Att en institutionsledning har den synen på sina mest frispråkiga medarbetare är ingalunda någon självklarhet, och jag har intryck av att det på andra håll i universitetssverige förekommer ledningar som ser sådan frispråkighet bland medarbetarna mindre som en tillgång än som ett besvärligt störningsmoment. Lyckligtvis arbetar jag inte på en sådan institution!

Fotnot

1) Brief summary in English: I have been interviewed about my thoughts on trends in the university system and where we may be heading. The interview is available in English translation.

Om den nya forskningspropositionen

Regeringens nya forskningsproposition, kallad Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft, som presenterades i förra veckan, är inte alls bra, med dess ensidiga fokus på innovation och industrisamverkan. I Svenska Dagbladet idag sätter nio företrädare för Kungliga Vetenskapsakademien - inklusive yours truly - ned foten, och förklarar under rubriken "Vill vi ha tio år av kortsiktig forskningspolitik?" vad som är fel med regeringens förslag. Så här inleder vi vår debattartikel:

Innovation 400, samverkan 207 och utmaning 143. Så många gånger förekommer de här orden i regeringens nyligen offentliggjorda forskningsproposition. Man kunde tro att den har blivit felrubricerad, att det snarast är en innovationsproposition som lagts fram. Detta, särskilt som orden samhällsvetenskap, grundforskning, humaniora samt naturvetenskap bara används 15-4 gånger – i fallande ordning.

Ordfördelningen säger verkligen något om vad som betonas i den här propositionen, för trots att den förstås innehåller en hel del åtgärder som rör vetenskapens villkor, framstår förslagen i hög grad som instrumentella för det överordnade ändamålet att främja den svenska industrins konkurrenskraft via innovationer i ordets snäva patentmening. Därför återfinns inte mycket om hur regeringen med politiska medel vill bidra till att skapa så gynnsamma villkor som möjligt för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Vi finner inget substantiellt om vad regeringen vill göra för att skydda och stärka en akademisk kultur där forskarna stimuleras att ställa så bra frågor som möjligt och där de ges rimligt med tid att hålla fast vid dem trots ideliga skiften i vad som fångar och oroar politiker och medborgare, så att de kan ge verkligt hållbara och långsiktigt användbara svar på sina och medborgarnas frågor.

I propositionen tar regeringen sin utgångspunkt i vad den uppfattar som ett växande kvalitetsproblem i svensk forskning, att Sverige på senare år har förlorat positioner i den internationella tävlingen om andelen högciterade artiklar i vetenskapliga tidskrifter.

Därefter föreslår den en höjning av det statliga forskningsstödet med sammanlagt knappt 2 miljarder kronor, varav den allra största delen kommer de sista åren, det vill säga kanske inte alls och hur som helst ändå inte som någon höjning i reala termer. Den fria forskningen ägnas några hövlighetsfraser, men till allra största delen fördelas medlen någorlunda jämnt mellan ett stort antal paket med öronmärkta, strategiska satsningar och en höjning av universitetens basanslag som är villkorade på ett sådant sätt att de är betydligt mindre fria än de ser ut att vara.

Det vore rimligt att anta att regeringen tror att detta paket ska lösa de kvalitetsproblem som redovisas i början, att Sverige som följd av satsningarna ska flytta uppåt i citeringslistan. Eller skulle propositionen bli densamma oavsett? Har förslagen över huvud taget något med de möjligen sviktande citeringarna att göra? Tror regeringen själv på kopplingen?

Läs hela artikeln här!

Samtal med Christian Munthe på onsdag

Göteborgare! Släpp vad det nu var ni eventuellt hade planerat göra nu på onsdag (den 7 september 2016) klockan 18, och kom till Folkuniversitetet (Norra Allégatan 6) för att lyssna på ett samtal mellan Christian Munthe (professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet) och mig, under (den något tillspetsade) rubriken Ond forskning. Den som tagit del av Christians och mitt samtal i GU-journalen förra året, eller läst min bok Here Be Dragons, kommer antagligen att känna igen en del av vad jag har att anföra, men jag vågar nästan lova att det också blir några nya vinklingar.

Gästinlägg av Stefan Svallfors: BQ

Idag har jag nöjet att presentera ännu ett gästinlägg av sociologen Stefan Svallfors. Minnesgoda läsare kan påminna sig hans gripande text Universitetet - en förlorad kärlek som publicerades här på bloggen 2014. Denna gång rör det sig om en liten betraktelse som fått ligga till sig sedan Stefan författade den redan 2007, men som är i stort sett lika aktuell idag som då.¹ Varsågoda! /OH

* * *

BQ - ett nytt redskap för analys av forskningsansökningar

Stefan Svallfors

Så här i De Stora Ansökningarnas Tidevarv vill jag introducera ett nytt mått för att analysera forskningsansökningar eller andra texter av liknande karaktär: BQ (© Stefan Svallfors).

BQ står för "Bullshit Quota" och beräknas helt enkelt genom formeln

BQ = Σ_A/Σ_B

Storheterna Σ_A respektive Σ_B står här för antal förekomster i texten av ord i följande två grupper (på engelska eftersom det är lingua franca i sammanhanget).

A		B
Added value		Analyse
Cutting-edge		Data
Excellence		Explain
Frontier		Knowledge
Management		Measure
Path-breaking		Observe
Potential		Seminar
Synergy		Theory
Unique		Truth
Vision		Understand

Alla härledningar och sammansättningar av orden räknas, t ex "synergetic", "visionary" och "observation". Varje enskild förekomst räknas: den som använder ordet "unique" tio gånger i en ansökan får alltså samma värde som den som använder alla orden ur grupp A en gång. Av detta förstår man lätt att BQ kan anta såväl mycket stora som mycket små värden, varför någon form av logaritmerade värden torde vara att föredra i analyser. Vid värdet 1 inträder s k BBQ ("Balanced Bullshit Quota"), d v s strunt och substans väger exakt lika.

Med BQ som utgångspunkt kan man resa två hypoteser och en fråga:

H1: Ju större ansökan, desto högre BQ.

Lägst värde på BQ förväntas återfinnas i vanliga projekt- och programansökningar, där sökande är tvungen att omsorgsfullt berätta vad som ska göras, hur det ska göras och varför det är intressant. Riktigt högt torde BQ däremot bli i stora Center of Excellence-ansökningar av Linnétyp, där mer vidlyftiga visioner kan få luft under vingarna. Högst BQ kan vi förvänta oss i större EU-ansökningar, eftersom BQ och Euro-speak går som hand i handske (som i den eleganta sammansättningen "European added value").

H2: BQ uppvisar en stigande tendens över tid.

Denna hypotes är egentligen en direkt följd av H1: eftersom en större del av forskningsmedlen numer kanaliseras genom megalomani ska centrumsatsningar stiger, om H1 kan konfirmeras, BQ som en naturlig följd. Till detta kan man lägga en eventuell spridningseffekt: den som börjat prata strunt i stort gör det kanske sedan även i smått.

[Exkurs: gamla marxister kan här notera att vi alltså förväntar oss att BQ beter sig på rakt motsatt vis jämfört med profitkvoten.]

Fråga: Hur ser relationen mellan BQ och beviljandegrad ut?

På denna punkt vågar vi inte resa någon hypotes, därtill är forskningsläget alltför osäkert. Här måste forskningen ta en mer öppen och induktiv utgångspunkt. Skulle man ändå våga sig på en liten förväntning skulle det vara att vi finner en interaktionseffekt mellan BQ, anslagsstorlek och beviljandegrad. För små ansökningar, där de som bedömer och fattar beslut kan området, är sambandet negativt: ju högre BQ desto lägre "success rate". För stora ansökningar, där de som fattar de avgörande besluten inte riktigt begriper vad det handlar om, kan vi tvärtom förvänta oss ett positivt samband: ju högre BQ desto större framgång (detta gäller dock bara själva ansökningsskedet, inte slutresultatet).

Det enda som nu återstår är praktiska tillämpningar av BQ. Börja redan idag - med att analysera din egen senaste forskningsansökan! Rapportera in resultatet och eventuella anomalier till undertecknad. Den som vid årets slut² kan uppvisa den till forskningsråd faktiskt inlämnade ansökan med högst BQ vinner en gratis kurs i forskningsadministration, förlagd till Vetenskapsrådets eleganta lokaler i centrala Stockholm. Själv ger jag mig genast i kast med min idag (6 november 2007) inlämnade Linnéansökan.

* * *

Fotnoter

1) En central roll i Stefans text spelar som synes begreppet bullshit, och för den läsare som söker en närmare precisering och fördjupning av detta begrepp rekommenderar jag den amerikanske filosofen Harry Frankfurts essä On Bullshit.

2) Vi kan nog ganska säkert sluta oss till att Stefan, då han skrev texten, avsåg den 31 december 2007 som tävlingens deadline. Med tanke på föreliggande dröjsmål i publiceringen synes det dock rimligt att förlänga inlämningstiden till den 31 december 2016.

Två nya intervjuer om Here Be Dragons

Mediauppmärksamheten kring min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity fortsätter så sakteliga att rulla på. De senaste dagarna är det två fackliga medlemstidningar som publicerat intervjuer med mig om boken:

• I nummer 2/2016 av Ingenjören ägnas ett helt uppslag (sidorna 14-15) åt mig. Intervjun bär rubriken Varning för okända monster, och uppslagets högersida består helt och hållet av ett tjusigt porträttfotografi av mig, nästan i Rembrandtstil. Reportern Karin Virgin är förbluffad över att jag, bland de 13 katastrofhot mot mänsklighetens överlevnad som jag räknar upp i boken, inkluderar något så bisarrt som invasion av utomjordingar. Men för den som fördomsfritt evaluerar (det svaga) kunskapsläget kring vad som finns eller inte finns där ute, och vilka motiv och drivkrafter en utomjordisk civilisation kan väntas ha, är ett sådant scenario långtifrån bisarrt, och jag uppmanar den som tvivlar på detta att läsa Avsnitt 9.5 i min bok.
• På Universitetslärarens webbplats återfinns, under rubriken Professor varnar för farlig forskning, en intervju med mig där jag (liksom i Ingenjören) betonar det alltför ofta förbisedda faktum att vetenskapliga framsteg inte bara kan vara till gagn för mänskligheten utan i vissa fall orsaka katastrofal skada, samt ytterst kort diskuterar frågor om moral och ansvar kring detta.¹

Fotnot

1) I bildtexten tillskrivs jag lite missvisande påståendet "Forskaren bör inte ensam ta ansvaret" (och i brödtexten finns en liknande formulering), som kan låta som att jag i någon mån vill befria forskaren från ansvar för konsekvenserna av hennes forskningsframsteg. Men det vill jag inte alls! Det kan aldrig vara moraliskt acceptabelt att bedriva forskning vars potential att orsaka mänskligheten skada inte uppvägs av dess potential att göra gott, och det kan aldrig vara moraliskt acceptabelt att strunta i att göra en rimlig riskkalkyl för att adressera denna avvägning. Vad jag däremot menar - och som det citerade påståendet lite för kryptiskt åsyftar - är att den enskilde forskaren inte alltid är att lita på när det gäller att ta detta ansvar, och att vi därför också behöver mer övergripande samhälleliga strukturer som styr forskningen i gynnsam riktning.

Macchiarini-affären: liten läslista

Vi bevittnar en av de största skandaler som någonsin skakat den svenska universitetsvärlden: turerna kring den så kallade stjärnkirurgen Paolo Macchiarini på Karolinska Institutet (KI), om vilka mycket har skrivits, och mycket återstår att skriva. Det kan vara frestande att fokusera på Macchiarini själv, som i den härligt snaskiga historien i Vanity Fair förra månaden. Men karln är uppenbarligen en psykopat och en mytoman, och viktigare än att skärskåda honom personligen tror jag är att förstå systemet kring honom. Hur kunde han släppas fram, och vad bör göras för att hindra att något liknande händer igen? Det här handlar delvis om KI, men diskussionen bör inte stanna där, utan vi bör fråga oss om inte det också finns mer generella strukturer i universitetssverige som behöver rättas till (jag tror att så är fallet). Följande är några av de debattinlägg om Macchiarini-affären jag funnit mest belysande eller av andra skäl uppskattat mest:

• Ulf Danielsson: Skandalen på KI och systemfelet i svensk forskningspolitik, 18 februari 2016. Det är styrningen av svenska universitet som gått (om uttrycket tillåts) över styr. Ulf pekar insiktsfullt på problemen, men innan jag tror på det (av honom förordade) kollegiala styret som vägen till frälsning för de svenska universiteten skulle jag vilja se ett mer konkret förslag på hur det skulle gå till.
• Agnes Wold: Förfallet på KI, Fokus, 19 februari 2016. Jämfört med Ulf Danielsson tar Agnes Wold till ännu skarapre ordalag, och pekar på de sjuka incitamentsstrukturer och den girighet som ledde fram till satsningen på Macchiarini.
• Per Köhler: Humanister är så historielösa, 21 februari 2016. Här avlivas effektivt myten om att allt skulle bli frid och fröjd om blott läkare och forskare fick sig till livs en tillräcklig dos klassisk bildning. Bildning är förvisso bra, men det krävs annat för att förhindra nya fall av forskningsfusk och hänsynslöst utnyttjande av försökspersoner.
• Anders Hamsten: Jag ställer min plats som rektor för KI till förfogande, Dagens Nyheter, 13 februari 2016. Denna text når inte vare sig innehållsmässigt eller stilistiskt tillnärmelsevis upp till de tre föregående, och är till råga på allt författad av en person som rimligtvis kommer att gå till historien som en av de värsta syndarna (jämte Macchiarini själv) i denna förfärliga episod i svensk forskning. Jag nämner den ändå, då jag fann den befriande att läsa. Få saker gör mig så indignerad som när någon som gjort tokfel vägrar medge detta och ta konsekvenserna, så lättnaden blev stor av att till slut höra rektor Hamsten meddela sin avgång och därtill göra det med en hygglig dos ödmjuk självkritik.

Och här är ett par av de debattinlägg jag uppskattat allra minst:

• Lars Leijonborg: KI:s forskning är inte politikernas ansvar, Dagens Industri, 9 februari 2016. Leijonborg skyller ifrån sig. Beklämmande.
• Johan Frostengård: Därför är den medicinska etiken på KI bristfällig, Dagens Nyheter, 19 februari 2016. Ett opåkallat och fullkomligt bisarrt personangrepp på Torbjörn Tännsjö. (Artikeln säger sig vara ett svar på ett inlägg av Tännsjö i samma tidning den 11 februari 2016, och Tännsjö svarar i sin tur den 22 februari 2016.)

Forskarhjärta på gott och ont

Det är många egenskaper som skall till för att göra en vass forskare, men en av dem är att ha ett verkligt forskarhjärta: förmågan att fokusera på själva forskningsproblemet och problemlösningen, och att koppla bort allt runtomkring, samt en genuin önskan om att få veta hur det ligger till.

Detta forskarhjärta är emellertid på gott och ont. I den intervju på Chalmers hemsida jag flaggade för häromdagen talade jag om vikten av att inte göra forskning som leder till förhöjd risk för globala katastrofscenarier, t.ex. via skapandet av domedagsvapen. Mycket av fokus i intervjun hamnade på forskarens eget moraliska ansvar, men den sortens individuellt ansvarstagande är inte något vi helt och hållet kan lita på, mycket på grund av de förträngningsmekanismer som forskarhjärtat för med sig, och vi behöver därför något slags institutionaliserad styrning av forskningen. Exempel på detta slags förträngning är inte svåra att finna, men det är sällan som det kommer fram så oförblommerat som i en sekvens av repliker av AI-forskaren Geoffrey Hinton i den läsvärda artikeln The Doomsday invention¹ i The New Yorker i november förra året:

The keynote speaker at the Royal Society was another Google employee: Geoffrey Hinton, who for decades has been a central figure in developing deep learning. As the conference wound down, I spotted him chatting with [Nick] Bostrom in the middle of a scrum of researchers. Hinton was saying that he did not expect A.I. to be achieved for decades. “No sooner than 2070,” he said. “I am in the camp that is hopeless.”

“In that you think it will not be a cause for good?” Bostrom asked.

“I think political systems will use it to terrorize people,” Hinton said. Already, he believed, agencies like the N.S.A. were attempting to abuse similar technology.

“Then why are you doing the research?” Bostrom asked.

“I could give you the usual arguments,” Hinton said. “But the truth is that the prospect of discovery is too sweet.” He smiled awkwardly, the word hanging in the air—an echo of Oppenheimer, who famously said of the bomb, “When you see something that is technically sweet, you go ahead and do it, and you argue about what to do about it only after you have had your technical success.”

Fasansfullt, men Hinton skall trots allt ha credit för sin självinsikt och öppenhjärtighet.

Fotnot

1) Det är en ganska lång men (som sagt) mycket läsvärd artikel med Nick Bostrom (troligtvis den forskare jag allra oftast citerar här på bloggen) som huvudperson. Och faktiskt är även jag citerad i artikeln, om än inte med namns nämnande. Kolla in följande stycke om motttagandet av Bostroms bok Superintelligence:

Perhaps because the field of A.I. has recently made striking advances—with everyday technology seeming, more and more, to exhibit something like intelligent reasoning—the book has struck a nerve. Bostrom’s supporters compare it to “Silent Spring.” In moral philosophy, Peter Singer and Derek Parfit have received it as a work of importance, and distinguished physicists such as Stephen Hawking have echoed its warning. Within the high caste of Silicon Valley, Bostrom has acquired the status of a sage. Elon Musk, the C.E.O. of Tesla, promoted the book on Twitter, noting, “We need to be super careful with AI. Potentially more dangerous than nukes.” Bill Gates recommended it, too. Suggesting that an A.I. could threaten humanity, he said, during a talk in China, “When people say it’s not a problem, then I really start to get to a point of disagreement. How can they not see what a huge challenge this is?”

Referensen till Rachel Carsons Silent Spring härstammar från min recension av Superintelligence på denna blogg 2014, och min jämförelse mellan böckerna har sedan dess använts (jämte citat av bland andra Bill Gates och Elon Musk) i förlagets marknadsföring av Superintelligence.

My seminar in Oxford

Tomorrow I give a talk entitled Dragons, science policy and thinking machines at the Future of Humanity Institute, University of Oxford. The talk, which will center around my book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity, will be videotaped, and my hosts have promised that live streaming will be available both via YouTube and via Google+. It begins tomorrow (Tuesday, January 19) at 16.00 GMT (which is 17.00 in Sweden).

Stefan Svallfors' love letter - now in English!

Last year this blog featured a text by one of the foremost social scientists in Sweden today, Stefan Svallfors. The text takes the form of a "fictional" love letter to a university. He has now translated his letter into English, and offered to publish it here. Enjoy!

* * *

Dearest University - a love letter

Stefan Svallfors

(This is a completely fictional love letter from a completely fictional researcher to a completely fictional university. Any similarities with actually existing researchers and universities are unintended, even unavoidable.)

Dearest sweetest University,

We have to talk. Things haven’t been so good lately. It feels like you’re suffocating me and like we’re constantly frustrated with each other. Or maybe that we don’t trust each other.

When I think about it, it has been a long time since it felt really good. And yet we had something special, you and I. How did it happen, where did it disappear? When did we get on that downhill slope?

Oh I remember the first time, when I fell in love with you. Intoxication, and yet the feeling of deepest importance, of coherence. The feeling of coming home, finding what I had always searched for. You made me understand how it all fit together. And I was among equals, others who were like me. For the first time in my life included, supported.

The crystal sharpness of the late autumn air, when I stepped out from the library and darkness had already fallen, the feeling of clarity and space. Of meaning and belonging. How I loved you then.

But the mature love was in some ways even better. When we got to know each other, when I thought I saw exactly who you were – in all your shortcomings and failings as we all have – but still only loved you more. You were a little tedious from time to time, and had that need for control – as if you didn’t really trust my love for you. But you let me grow and I gave you all I had. We had a wonderful life together. I learned how to say “we” and mean “you and I”, and for me such things have never come easily.

When somebody asked me if perhaps they should try to hook up with a University I always said: of course. If this is who you are and what you want there is no better place in this world. Of course you should try. These days I’m not so sure how to answer. “Perhaps”, I would start in a lingering voice. If you think you can arrange things in thus and such a way. If you think you can stand this, and this. If not, go elsewhere. Search for someone else.

Surely I should have seen it coming. That nagging suspicion you had that I wasn’t doing everything I should. Although I gave you everything, more than anyone could have expected. I sometimes looked with amusement at the others, those who seemed to have a much cooler and shallower relationship to their University, as if they were just any employee with just any employer. But to me you were The University, and I wanted only you. But it was as if you didn’t really believe me, as if you always had to test how much I really cared. And nothing I did seemed to matter. All the millions in research grants I brought home, all the publications in my name and yours. Oh yes, you smiled and took it, but it was as if nothing was ever good enough.

I have to be frank. It isn’t me, it’s you.

I think a lot of it happened the way it did because you were after all a Public Authority. And a Public Authority is supposed to act in a certain way, which didn’t fit with who you really were. A Public Authority is supposed to keep a stiff upper lip, steer people, wait for and issue orders, force its will through. And every time you tried to be a Public Authority I distanced myself, didn’t do what you wanted, became troublesome and sarcastic. And you were hurt. But it was only because I wanted you to be all the beautiful things you could be that I became so difficult. I meant no harm.

It always became worse when you had been with the other Public Authorities. Those who thought they were real Public Authorities, while you didn’t really pass in their eyes. Bullies like the Government Offices and the National Audit Office, who made fun of you because you didn’t really know what your researchers were up to, and because we so often ignored your attempts to steer us. “But I stand for other values”, you tried, but it had a hollow ring to it and I could tell their sneers really got to you. Every time you came back from the other Public Authorities we had a fight. You wanted to boss me around more, as if to show the world that you were a real Public Authority. And I started to avoid you, became mean, chose new paths so that I didn’t have to see you so often. We yelled at each other, slammed doors, sulked, found our way back to each other. But every time it was as if something died in me.

And then it became even worse, when you began to listen to those self-styled relationship experts, the ones who called themselves “New Public Management”. I mean, didn’t you see their name as a warning sign? But they promised our lives together would be so much better if we only listened to their advice. I would have a better idea about what I was really supposed to do, and you would have a better sense of control over what I was really doing. Then we would evaluate it all and everything should be sooo good.

But of course it only became worse. I felt more and more frustrated and suffocated and you felt more and more suspicious with every report I sent. In the end it all became self-fulfilling: I started to go behind your back, make up things I hadn’t really done, keeping to myself, doing my own thing. After a while I almost never felt bad about it, or maybe just a little.

And I started to feel – and I cry a little when I write this – that you were ugly and disgusting. That everything that had attracted me in the beginning had disappeared. Even if I knew it was still there, deepest down, only hidden under all the “visionary documents” and “policies” and “development plans”. But the nasty truth was that you had begun to sicken me, you and all the jerks who just made life miserable for us. And since I had never really stopped loving you – as strange as it may sound – I was almost torn apart. We could have been so much for each other and now we are almost nothing.

Perhaps I should leave you. But it hurts too much to even think about it. Maybe I’m just scared – what I do with you is the only thing I can do. How could I live without you? And I know I have so much to give you, if you could just accept it.

But we can’t live like this anymore. We have to find some other way to be together. Where we can once again view each other with love and respect. Where we are not so suspicious any more. Where you can relax a little, and I can stop my constant sarcasms. I really want to try. Do you?

You will find me in the library café this afternoon, between three and four. Come by if you want to talk. But come only if you really think we can start all over. I can’t handle any more disappointments.

I Stefan Svallfors nya bok figurerar ni-kan-aldrig-gissa-vem

Jag vet ingen som skriver bättre om forskaren och dennes kamp med forskarsamhällets strukturer och med sina inre demoner än sociologen Stefan Svallfors. Sin gripande text Universitetet - en förlorad kärlek publicerade han som gästinlägg här på bloggen för ganska precis ett år sedan. I samma veva recenserade jag hans lilla bok Kunskapens människa från 2012, och framhöll hans betoning av att forskaren "också är en människa, och som sådan bärare av kroppsliga och sociala egenskaper och behov, något som emellertid totalt ignoreras av forskningspolitik och forskningsbyråkrati, med långtgående negativa konsekvenser". Sin undersökning av forskaren som människa och social varelse fortsätter han i uppföljaren Kreativitetens människa: Om konsten att ställa sig i hörnet och att vårda sina fiender, som nu finns på bokhandelsdiskarna. Här hittar han nya angelägna aspekter att behandla, men gör det med samma slags blandning av djuplodande intervjuer med forskarkollegor och självutlämnande självbiografiska observationer som tidigare. Jag finner uppföljaren om möjligt ännu bättre än den föregående boken. Värt att nämna rörande Kreativitetens människa är också Stefans pikanta val av ett av sina intervjuobjekt. Efter en redogörelse för ett samtal med Bo Rothstein, som säger sig vilja i en hypotetisk undersökning på den yttersta dagen "komma ut anständigt", i betydelsen att det inte skall ha funnits "saker han kände till och upprördes över men kring vilka han höll tyst", läser vi på s 73-75 följande:

Intressant nog har jag tidigare den dagen hört nästan samma sak om plikten att delta i debatten. Den som talar är Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers. På hans blogg "Häggström hävdar" (http://haggstrom.blogspot.se/) förs en inte sällan hårdför polemik med meningsmotståndare (i synnerhet mot dem som hävdar att klimathotet överdrivs) och publikationer recenseras med obarmhärtig rättframhet.

Eller som det heter i ett av hans blogginlägg: "(D)et händer att jag säger ifrån på skarpen, utan otydlighetsskapande lager av diplomatisk fetvadd, då jag ställs inför personer hos vilka dumheten parar sig med arrogansen, och då är det fullt förståeligt om de som hamnar i skottlinjen /…/ uppfattar mig som 'extremt otrevlig'" (http://haggstrom.blogspot.se/2014/10/om-trevnad.html). Jag ryser vid tanken på att någonsin komma i vägen för hans verbala projektiler, där dräpande och humoristiska formuleringar kombineras med knivskarpt tänkande. Hittills har jag inte bara klarat mig undan utan fått genomgående uppskattande kommentarer, men jag känner mig övertygad om att den dag Olle tycker att jag svamlar kommer jag verkligen att få veta detta. Utan diplomatisk fetvadd.

"Jag väljer alltid tydlighet framför diplomati", säger Olle till mig på sitt lågmält intensiva vis, "jag tycker överhuvudtaget att det är alldeles för mycket strategiskt tänkande i den offentliga debatten." Det är till stor skada menar han: om ingen säger vad de tycker utan vad de tror kommer att gå hem kommer ingen till slut att förstå vad debatterna går ut på och vad deltagarna egentligen tycker och vill. "Vi måste vara ärliga, inte strategiska", sammanfattar han det intellektuella ansvaret.

Och just ansvaret är något som vilar över allt han har att framföra: "Det jag har att säga är så viktigt", säger han utan att flacka med blicken när klimatfrågan kommer på tal, "att jag känner att jag har ett ansvar för att det blir sagt." Han citerar klimatforskaren James Hansen som inför frågan om han som forskare verkligen ska ge sig in i debatten på det sätt han gör menar att han inte vill att hans barnbarn en dag ska säga "morfar visste vartåt det barkade, men han sa ingenting."

För sina ståndpunkter i klimatfrågan har han fått utstå diverse påhopp av dem som menar att klimatförändringshotet överdrivits. Och Olle ger ofta svar på tal, inte sällan med en närmast brutal rättframhet. Till skillnad från Bo finner dock Olle sällan någon riktig glädje i polemiserandet för dess egen skull. Det fyller honom inte med energi, snarare ibland av en stor trötthet. Och det händer att han känner obehag, "men det får mig inte att backa".

Efter en stund tillstår han dock att...

Se till att skaffa Kreativitetens människa och läs den spännande fortsättningen där!