Appearing on the Seeking Delphi podcast

American news reporter, public relations expert and futurist Mark Sackler recently launched his podcast Seeking Delphi, devoted to future studies. In the latest episode, he talks to me about climate change, artificial intelligence, extraterrestrials, and other topics from my book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity.

Recenserad i juridiktidskrift

Den amerikanske astrobiologen Jacob Haqq-Misra har i tidskriften Law, Innovation and Technology nyligen recenserat min bok Here Be Dragons. För den som inte har fri lejd förbi tidskriftens betalvägg finns en preprint-version av recensionen att ta del av.

Recensionen är välgenomtänkt och balanserad, positiv på vissa punkter och mer kritisk på andra. Haqq-Misras främsta invändningar handlar dels om en besvikelse över att mina analyser leder fram till så få konkreta policyrekommendationer, dels om att han finner en av de rekommendationer jag faktiskt dristar mig till otillräckligt motiverad och eventuellt oklok. Det sista handlar om min diskussion i bokens Avsnitt 9.5 (rubricerat Shouting at the Cosmos) av så kallad METI (Messaging to Extraterrestrial Intelligence) - idén att med exempelvis radiosignaler aktivt söka kontakt med eventuella utomjordiska civilisationer. Efter att kort ha pekat ut några av de initiativ på området som förekommit skriver jag på s 223-224 så här:

I consider these initiatives inexcusably reckless. It may well be that their most likely outcome is that the messages never reach any extraterrestrials - either because the extraterrestrials do not exist, or because our messages remain needles in the cosmic haystack - but if they do, it could well be terribly dangerous. Both in classical SETI [Search for Extraterrestrial Intelligence] and in METI, there is a more or less explicit assumption that extraterrestrials are friendly. But how do we know that? What if there are civilizations (one or more) out there with the capacity for interstellar travel and the policy of preemptively wiping out newcomers? [...]

I'm not saying METI will always be the wrong way to go, just that we currently know too little to go ahead with it. [...]

A common response to fears about METI signals informing hostile aliens about our existence is that they already know about us, because of detectable leakage of our more everyday radio and radar activities, artificial night-time lighting of large urban areas, or the anomalously rapid changes in the composition of our atmosphere. (See Haqq-Misra et al. (2013) for a survey of such considerations.) Settling this issue is far from straightforward, because detectability of Earth-originating signals depends on signal strength, on distance, and on the size of the aliens' telescopes. But suppose, for the sake of argument, that METI signaling does not impose any added risk of aliens detecting our existence, above and beyond what our other activities reveal. What, then, is the point of METI? Or, as Brin (2014) asks "If the horses are gone, why are they so eager to open the barn door?", to which he adds that this exposes the hypocricy of METI advocates. To which I agree.

Haqq-Misra utvecklar sin mer positiva syn på METI exempelvis i en artikel i Boston Globe förra året. Han hade i själva verket en ledande position i METI-initiativet Lone Signal några år tidigare, vilket ju innebär att mitt odiplomatiska tal om "inexcusably reckless" i bokutdraget ovan kan förstås som riktat mot delar av Haqq-Misras egen verksamhet. Vilket, tycker jag, gör det extra beundransvärt att han samlat sig till en överlag såpass välvillig och balanserad recension av min bok.

The New York Times claim about extraterrestrials was pulled out of thin air

"Yes, There Have Been Aliens." So reads the spectacular headline of an article about the possible existence of extraterrestrials by astrophysicist Adam Frank in the New York Times this Sunday. If the headline's suggestion - that science has established that extraterrestrials exist or at least have existed - is warranted, then we are faced with one of the greatest scientific breakthroughs ever, with profound consequences for our collective human self-image. But no, no such breakthrough has been made (or is on the radar), and the headline is deeply misleading.

Sometimes, overly enthusiastic newspaper editors play their contributors a trick by assigning a headline that goes far beyond the claims that are made in the article itself. Perhaps that is the case here? Perhaps professor Frank is the innocent victim of just such an editorial prank? Well, no. Frank has only himself to blame, as the headline's claim is made loudly and clearly in the text of his article, where we can read that

given what we now know about the number and orbital positions of the galaxy’s planets, the degree of pessimism required to doubt the existence, at some point in time, of an advanced extraterrestrial civilization borders on the irrational.

This is a very strong claim, but it is plain false. Frank bases his claim on a recent joint paper by him and astronomer Woodruff Sullivan in the journal Astrobiology, where the claim about the very likely existence of extraterrestrials at some time in the past is derived from an assumption about how a certain probabilistic quantity p relates to a certain threshold c. It turns out, however, that this assumption was simply pulled out of thin air. Consequently, the same verdict follows for the claims in the New York Times article. Let me explain.

The p I'm talking about here is the probability that a randomly chosen potentially life-bearing planet eventually gives rise to intelligent life with a technological civilization on the level of present-day humanity. Here is an essentially correct statement in Frank's New York Times article:

But what our calculation revealed is that even if this probability is assumed to be extremely low, the odds that we are not the first technological civilization are actually high. Specifically, unless the probability for evolving a civilization on a habitable-zone planet is less than one in 10 billion trillion, then we are not the first. [italics in original]

One in 10 billion trillion is 10^-22, which is Frank's choice of threshold c.¹ Combining the two qoutes from the article, we see that Frank means to say that doubting that p≥10^-22 "borders on the irrational". Well, if Frank is fond of the idea of rational argument, then he should of course have backed up this claim with some strong evidence that p≥10^-22, but he offers no such thing, neither in the New York Times article, nor in the Astrobiology paper.

The probability p is one of the three central parameters in the so-called Great Filter formalism, which is a superb framework for addressing the Fermi paradox and the notorious "Are we alone?" question, and which Adam Frank and Woodruff Sullivan would be well-advised to study.² The other two parameters are N and q, where N is number of potentially life-bearing planets in the universe (a quantity discussed by Frank and Sullivan in the light of recent advances in the observation of exoplanets), and q is the probability that a randomly chosen civilization at the level of present-day humanity goes on to develop an intergalactic technological supercivilization visible to astronomers all over the universe. Of these three parameters, N is the only one whose order of magnitude we currently have a reasonable grasp of: it is a very large number, somewhere in the vicinity of 10²² (give or take an order of magnitude or so). In contrast, we are very much in the dark about the whereabouts of p and of q (other than the fact that they are probabilities, so they must be between 0 and 1). But there is one thing we pretty much know about them combined, namely that the product pq must be tiny, because otherwise Npq would have been a large number, and we would most likely have been able to see signs of a an intergalactic technological civilization out there, which we haven't. And if the product pq is microscopic, than at least one of the factors p and q must be microscopic. But neither of them is by any means obviously microscopic. Whether it is p that is microscopic, or q, or both, is a wide open question as science currently stands. As to p, it might be 0.9, it might be 0.1, it might be 10^-10, it might be 10^-30, or it might be 10^-100 (or something else). None of these values is (notwithstanding Frank's claim that the last two would "border on the irrational") implausible.

There is no shortage of candidate bottlenecks in the evolution of life that might make p microscopic. Biogenesis is an obvious example, and Hanson (1998) lists a few more: the emergence of prokaryotic single-cell life, of eukaryotic single-cell life, of sexual reproduction, of multi-cell life, and of tool-using animals with big brains.³ Any claim that p cannot plausibly be microscopic needs to come with a demonstration that none of these candidate bottlenecks is sufficiently severe and uncircumventable to account for p being microscopic. Preferably, such a demonstration should also be weighed against the available evidence for q not being microscopic (see in particular Armstrong and Sandberg, 2013). Frank and Sullivan offer none of these things.

Footnotes

1) This seems to be a correction compared to the original Frank-Sullivan Astrobiology paper, where c is of the order 10^-24. Their calculation of c invloves arbitrarily and confusedly throwing in an extra factor 0.01 in what was probably an attempt to make the estimate scientifically conservative, but whose effect is in fact the opposite.

2) See, e.g., Chapter 9 in my book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity, or better yet, see Robin Hanson's seminal paper on this topic. Or see my recent paper with Vilhelm Verendel in the International Journal of Astrobiology where we approach the Great Filter from a Bayesian point of view.

3) A tempting reaction, when first confronted with the task of estimating p, is to say something like "Hey, we exist, we evolved, here on Earth, surely that's an indication that p is probably not so small?". I suspect that such reasoning has influenced much discussion about extraterrestrial life and the Fermi paradox over the years, even in cases where it is never spelled out explicitly. However, it is probably not a valid argument, because a low-p and a high-p universe share the feature that everyone in it will find themselves to exist and to have evolved, whence that observation cannot be used to distinguish a low-p universe from a high-p one.

Två nya intervjuer om Here Be Dragons

Mediauppmärksamheten kring min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity fortsätter så sakteliga att rulla på. De senaste dagarna är det två fackliga medlemstidningar som publicerat intervjuer med mig om boken:

• I nummer 2/2016 av Ingenjören ägnas ett helt uppslag (sidorna 14-15) åt mig. Intervjun bär rubriken Varning för okända monster, och uppslagets högersida består helt och hållet av ett tjusigt porträttfotografi av mig, nästan i Rembrandtstil. Reportern Karin Virgin är förbluffad över att jag, bland de 13 katastrofhot mot mänsklighetens överlevnad som jag räknar upp i boken, inkluderar något så bisarrt som invasion av utomjordingar. Men för den som fördomsfritt evaluerar (det svaga) kunskapsläget kring vad som finns eller inte finns där ute, och vilka motiv och drivkrafter en utomjordisk civilisation kan väntas ha, är ett sådant scenario långtifrån bisarrt, och jag uppmanar den som tvivlar på detta att läsa Avsnitt 9.5 i min bok.
• På Universitetslärarens webbplats återfinns, under rubriken Professor varnar för farlig forskning, en intervju med mig där jag (liksom i Ingenjören) betonar det alltför ofta förbisedda faktum att vetenskapliga framsteg inte bara kan vara till gagn för mänskligheten utan i vissa fall orsaka katastrofal skada, samt ytterst kort diskuterar frågor om moral och ansvar kring detta.¹

Fotnot

1) I bildtexten tillskrivs jag lite missvisande påståendet "Forskaren bör inte ensam ta ansvaret" (och i brödtexten finns en liknande formulering), som kan låta som att jag i någon mån vill befria forskaren från ansvar för konsekvenserna av hennes forskningsframsteg. Men det vill jag inte alls! Det kan aldrig vara moraliskt acceptabelt att bedriva forskning vars potential att orsaka mänskligheten skada inte uppvägs av dess potential att göra gott, och det kan aldrig vara moraliskt acceptabelt att strunta i att göra en rimlig riskkalkyl för att adressera denna avvägning. Vad jag däremot menar - och som det citerade påståendet lite för kryptiskt åsyftar - är att den enskilde forskaren inte alltid är att lita på när det gäller att ta detta ansvar, och att vi därför också behöver mer övergripande samhälleliga strukturer som styr forskningen i gynnsam riktning.

Om utomjordingar och klimatfrågan

Utomjordingar och klimatfrågan är två ämnen jag ofta återkommer till, men oftast var för sig. Jag kan bara påminna mig en enda gång då jag fört samman ämnena i en och samma bloggpost, och det var några år sedan, och inte här på Häggström hävdar utan på Uppsalainitiativet. Nu är det dags att föra samman dem igen, ty jag har råkat träffa på en rolig historia på Twitter som jag inte gärna vill undanhålla läsekretsen:

Alien: Why should I not blow up this planet?
Human: We are an advanced species.
A: How do you travel?
H: We light old dinosaurs on fire.

Gas av Edward Hopper, 1940.

Jag och utomjordingarna i Barnkanalen

För halvannan timme sedan denna vintermörka tisdagsafton gjorde jag mitt första framträdande i SVT:s Barnkanalen! Närmare bestämt i vetenskapsprogrammet Hjärnkontoret - vilket känns som ett fantastiskt fall framåt jämfört med min medverkan i SVT Debatt för några år sedan. Mitt uppdrag denna gång var att hjälpa programledare och publik att reda ut frågan om huruvida det finns intelligent liv på andra planeter än vår egen, och varför vi i så fall inte hört något av dessa utomjordingar. För den händelse att någon läsare missade programmet finns det att se på SVT Play (inslaget om utomjordingar börjar ca 5:45 in i videon).¹

Det enda intellektuellt hederliga svaret på frågan om huruvida utomjordingarna existerar är (i dagens kunskapsläge) "vet ej", men det finns givetvis ändå en hel del att säga om saken, och en mängd intressanta teorier. Den som inte nöjer sig med de ytterst korta reflektioner vi hann med i programmet kan t.ex. gå vidare till mina bloggposter om Fermis paradox och det stora filtret. Jag vill också rekommendera Stephen Webbs utomordentligt läsvärda bok Where is Everybody?, där författaren systematiskt går igenom och värderar 50 av de vanligaste förslagen på förklaringar till varför vi ännu inte fått kontakt, och därvid tar med läsaren på spännande utflykter inom exempelvis kosmologi, astronomi, geologi, evolutionsbiologi, perkolationsteori, matematikfilosofi och futorologiska studier bl.a. om den beryktade Singulariteten. Notera till sist att den eminenta tidskriften Forskning och Framsteg i sitt nummer 1/2014 bjuder på ett temablock om liv i rymden, varur jag framför allt vill rekommendera Joanna Roses intervju med (den inte för inte här på bloggen ofta citerade) Oxfordfilosofen Nick Bostrom.²

Fotnoter

1) För den som eventuellt blir besviken över vilka korta stunder jag syns i rutan kan jag berätta att dessa, ihop med alla tagningar och omtagningar samt sökandet efter nya festliga inspelningsplatser, tog en halv arbetsdag att spela in.

2) De läsare som uppskattade de bilder av Simon Stålenhag som jag publicerade i september kan dessutom glädjas åt att Stålenhag bidrar med en snygg illustration till Bostrom-intervjun.

Bloggpost nr 100

Det här är mitt hundrade blogginlägg sedan starten i juli förra året. Jag firar jubileet med att bjuda på xkcd:s kommentar till den Fermis paradox som jag tidigare haft uppe till diskussion här och här. 

Vi behöver dock inte nödvändigtvis låta oss övertygas av myror-på-klinkersargumentet. Vilka mål och önskningar teknologiskt avancerade utomjordingar än håller sig med är det svårt att tänka sig annat än att de behöver omstrukturera energi och materia för sina syften, och att detta sätter avläsbara spår. I en av de intressantaste uppsatser jag läst på det här området skriver Robin Hanson följande.

We expect advanced life to substantially disturb the places it colonizes. Whenever natural systems are not ideally structured to support colonists, we expect changes to be made. And unless ideal structures always either closely mimic natural appearances or are effectively invisible, we expect advanced life to make visible changes.

For example, it only takes a small amount of nuclear waste dropped into to visibly change its spectra [Whitmire & Wright 80.] And a civilization might convert enough of a star's asteroids into orbiting solar-energy collectors to collect a substantial fraction of this star's output, thereby substantially changing the star's spectral, temporal, and spatial appearances. Even more advanced colonists may disassemble stars [Criswell 85] or enclose them in Dyson spheres well within a million years of arrival. Galaxies may even be restructured wholesale [Dyson 66].

If such advanced life had substantially colonized our planet, we would know it by now. We would also know it if they had restructured most of our solar system's asteroid belt (though much smaller colonies could be hard to detect [Papagiannis 78]). And they certainly haven't disassembled Jupiter or our sun. We should even know it if they had aggressively colonized most of the nearby stars, but left us as a "nature preserve".

Our planet and solar system, however, don't look substantially colonized by advanced competitive life from the stars, and neither does anything else we see. To the contrary, we have had great success at explaining the behavior of our planet and solar system, nearby stars, our galaxy, and even other galaxies, via simple "dead" physical processes, rather than the complex purposeful processes of advanced life. Given how similar our galaxy looks to nearby galaxies, it would even be hard to see how our whole galaxy could be a "nature preserve" among substantially-restructured galaxies.

These considerations strongly suggest that no civilization in our past universe has reached such an "explosive" point, to become the source of a light speed expansion of thorough colonization.

Det stora filtret

Att läsa Oxfordfilosofen Nick Bostrom är alltid intressant. Han tänker gärna outside the box, han intar ofta oväntade ståndpunkter, och han kan som regel backa upp dessa med välgenomtänkt och stark argumentation. Hör till exempel på detta:

When water was discovered on Mars, people got very excited. Where there is water, there may be life. Scientists are planning new missions to study the planet up close. NASA’s next Mars rover is scheduled to arrive in 2010. In the decade following, a Mars Sample Return mission might be launched, which would use robotic systems to collect samples of Martian rocks, soils, and atmosphere, and return them to Earth. We could then analyze the sample to see if it contains any traces of life, whether extinct or still active. Such a discovery would be of tremendous scientific significance. What could be more fascinating than discovering life that had evolved entirely independently of life here on Earth? Many people would also find it heartening to learn that we are not entirely alone in this vast cold cosmos.

But I hope that our Mars probes will discover nothing. It would be good news if we find Mars to be completely sterile. Dead rocks and lifeless sands would lift my spirit.

Conversely, if we discovered traces of some simple extinct life form—some bacteria, some algae—it would be bad news. If we found fossils of something more advanced, perhaps something looking like the remnants of a trilobite or even the skeleton of a small mammal, it would be very bad news. The more complex the life we found, the more depressing the news of its existence would be. Scientifically interesting, certainly, but a bad omen for the future of the human race.

Detta är inledningen på Bostroms uppsats Where are they? Why I hope the search for extraterrestrial life finds nothing från 2008. Hur kommer han då fram till denna ovanliga slutsats? För att svara på det behöver vi diskutera det stora filtret - The Great Filter - ett begrepp som lanserades av den amerikanske ekonomen och vildhjärnan Robin Hanson i en banbrytande uppsats från 1998.¹

Det stora filtret är i sin tur nära förknippat med med Fermis paradox, som jag nyligen flaggade för här på bloggen. Fysikern och Noblelpristagaren Enrico Fermi utropade plötsligt, under en lunch 1950 tillsammans med några kollegor, "Where is everybody?" och levererade snabbt några överslagskalkyler som stöd för uppfattningen att vår planet rimligtivs borde ha tagit emot besök av utomjordingar för länge sedan och många gånger om.

Redan 1998 då Hanson skrev sin uppsats fanns skäl att anta även andra stjärnor än solen har planetsystem, och att det i det synliga universum finns miljarder miljarder planeter som är av ungefär samma storlek som jorden och cirklar sin stjärna på lagom avstånd för att göra den beboelig för biologiskt liv. Sedan dess har observationer av exoplaneter givit stärkt stöd åt denna tanke. Då det på någon av alla dessa miljarder miljarder planeter - vår egen eller någon annan - uppstår en teknologisk civilisation på tillräckligt hög nivå, så erhåller den kapacitet att inleda en kolonisering av resten av universum som sprider sig i alla riktningar med nära ljusets hastighet. I bloggposten om Fermis paradox länkar jag till en video där Stuart Armstrong redovisar hur vi själva - inom loppet av några få århundraden (och förutsatt att vi inte har bättre saker för oss eller lyckats ta kål på oss själva) kommer att kunna realisera detta med hjälp av von Neumann-prober och en Dysonsfär.

Detta verkar dock inte ha hänt på någon planet inom vår ljuskon bakåt i tiden, då vi ju (vad det verkar) inte har koloniserats av utomjordingar. Med tanke på hur många planeter det verkar handla om, så hamnar vi i slutsatsen att det, även för en planet av lagom storlek och lagom nära sin stjärna, är ytterst osannolikt att liv utvecklas till en civilisation som inleder den stora koloniseringen av resten av universum. Låt oss ta vår egen planets historia som modell för hur det skulle kunna gå till. Någonstans i ursoppan uppstår RNA eller någon annan självreproducerande struktur, som så småningom ger upphov till prokaryotiskt encelligt liv, varefter utvecklingen rullar på med eukaryotiskt liv, sexuell fortplantning, flercelligt liv, djur med hjärnkapacitet nog att börja använda verktyg, och vår egen högteknologiska civilisation, varifrån steget (om vi får tro Armstrong) inte verkar vara så långt till att dra igång den stora koloniseringen av universum. Men eftersom utvecklingen som helhet - från livlös planet till färdig rymdkolonisatör - är så osannolik, så måste det på minst ett ställe längs utvecklingslinjen finnas en flaskhals i form av ett ytterst osannolikt steg. Det är detta som är det stora filtret.² Bostrom igen:

The Great Filter can be thought of as a probability barrier. It consists of one or more highly improbable evolutionary transitions or steps whose occurrence is required in order for an Earth‐like planet to produce an intelligent civilization of a type that would be visible to us with our current observation technology. You start with billions and billions of potential germination points for life, and you end up with a sum total of zero extraterrestrial civilizations that we can observe. The Great Filter must therefore be powerful enough—which is to say, the critical steps must be improbable enough—that even with many billions rolls of the dice, one ends up with nothing: no aliens, no spacecraft, no signals, at least none that we can detect in our neck of the woods.

Var finns då flaskhalsen (eller flaskhalsarna)? En fråga av stor betydelse för bedömningen av varthän mänskligheten är på väg, är om vi har passarat den eller inte. Om vi har passerat den ligger universum för våra fötter, men om vi inte har passerat den så betyder det att den ligger framför oss, och troligtvis att den kommer att förgöra oss innan vi tar det stora språnget ut i universum.

Kanske har vi passerat flaskhalsen. Kanske är t.ex. själva livets uppkomst en så ytterst osannolik händelse att vår egen planet troligen är den enda i hela universum som bär på liv. Eller kanske är det något av de övriga stegen på vägen mot avancerade tänkande varelser som vi själva som är ytterst osannolikt. Vi har tenderat att anta att eftersom alla dessa saker faktiskt har hänt, så är de antagligen inte så förfärligt osannolika, men vi vet i själva verket såpass lite om livets utveckling på detaljnivå att vi inte säkert kan slå fast detta.

Eller finns flaskhalsen framför oss? Carl Sagan och William Newman är i en uppsats från 1983 inne på den linjen. De föreslå att det skulle kunna vara en allmängiltig lag att samhällen som är tillräckligt aggressiva för att intressera sig för fullskalig kolonisation av världsrymden med nödvändighet kommer att förgöra sig själva, och att endast de fridsamt sinnade civilisationerna överlever. Deras galaktiska vision har något närmast Bullerbyaktigt över sig:

We think it possible that the Milky Way Galaxy is teeming with civilizations as far beyond our level of advance as we are beyond the ants, and paying about as much attention to us as we pay to the ants. Some subset of moderately advanced civilizatyions may be engaged in the exploration and colonization of other planetary systems; however, their mere existence makes it highly likely that their intentions are benign and their sensitivities about societies at our level of technological adolescence delicate.

Bostrom köper inte den visionen:

Even if an advanced technological civilization could spread throughout the galaxy in a relatively short period of time (and thereafter spread to neighboring galaxies), one might still wonder whether it would opt to do so. Perhaps it would rather choose to stay at home and live in harmony with nature. However, there are a number of considerations that make this a less plausible explanation of the great silence. First, we observe that life here on Earth manifests a very strong tendency to spread wherever it can. On our planet, life has spread to every nook and cranny that can sustain it: East, West, North, and South; land, water, and air; desert, tropic, and arctic ice; underground rocks, hydrothermal vents, and radioactive waste dumps; there are even living beings inside the bodies of other living beings. This empirical finding is of course entirely consonant with what one would expect on the basis of elementary evolutionary theory. Second, if we consider our own species in particular, we also find that it has spread to every part of the planet, and we even have even established a presence in space, at vast expense, with the international space station. Third, there is an obvious reason for an advanced civilization that has the technology to go into space relatively cheaply to do so: namely, that’s where most of the resources are. Land, minerals, energy, negentropy, matter: all abundant out there yet limited on any one home planet. These resources could be used to support a growing population and to construct giant temples or supercomputers or whatever structures a civilization values. Fourth, even if some advanced civilization were non‐expansionary to begin with, it might change its mind after a hundred years or fifty thousand years—a delay too short to matter. Fifth, even if some advanced civilization chose to remain non‐expansionist forever, it would still not make any difference if there were at least one other civilization out there that at some point opted to launch a colonization process: that expansionary civilization would then be the one whose probes, colonies, or descendants would fill the galaxy. It takes but one match to start a fire; only one expansionist civilization to launch the colonization of the universe.

Det kan vara frestande att ta vår egen existens som evidens för att vi inte passerat flaskhalsen. Om vår existens är så till den grad osannolik som en flaskhals bakom oss skulle implicera, är det inte då lite väl märkligt att vi faktiskt finns?³ Bostrom menar emellertid att detta är ett felslut:

Whether intelligent life is common or rare, every observer is guaranteed to find themselves originating from a place where intelligent life did, indeed, arise. Since only the successes give rise to observers who can wonder about their existence, it would be a mistake to regard our planet as a randomly‐selected sample from all planets.

Jag kan tillägga att den som använder sig av argumentet "liv finns här på jorden och borde därför vara vanligt förekommande i universum" behöver förklara hur detta argument skiljer sig från (det uppenbart galna, men till sin struktur identiska) argumentet "här på jorden spelar vi Alfapet och lyssnar på jazz, varför dessa aktiviteter förmodligen är vanligt förekommande i universum".

Vi vet inte om det stora filtrets flaskhals är före eller efter oss. Bostroms poäng, som motiverar titeln på hans uppsats och de stycken jag inledningsvis citerade, är följande.⁴ Om vi upptäcker liv på andra planeter, så tyder det på att flaskhalsen inte ligger i början av vår utvecklingslinje. Ju mer avancerat liv vi finner därute, desto större del av vår utveckling kan uteslutas som läge för flaskhalsen, och desto större är risken att flaskhalsen ligger framför oss.

Fotnot

1) Mycket av tankarna i Bostroms uppsats - inklusive synen på vad det skulle innebära att upptäcka utomjordiskt liv - återfinns redan hos Hanson. Jag rekommenderar varmt båda uppsatserna.

2) Det stora filtret har mycket gemensamt med det kanske mer kända begreppet Drakes ekvation.

3) Sagan och Newman verkar implicit stödja sig på denna tanke, då de ställer den retoriska frågan "Which is more likely, that in a 15-billion-year-old contest with 10²³ entrants, we happen, by accident, to be the first or that there is some flaw in [the argument for nonexistence of other advanced civilisations]?"

4) Noggranna läsare av denna blogg har redan hört Max Tegmark lägga fram samma slutsats i det videoföredrag jag länkar till här.

Om Fermis paradox

Vi har ännu inte sett några tecken på intelligent liv ute i universum. Vid en informell lunchdiskussion tillsammans med några kollegor i Los Alamos omkring 1950 utropade fysikern och Nobelpristagaren Enrico Fermi plötsligt "Where is everybody?", följt av några snabba överslagskalkyler som pekade mot att vår planet borde ha besökts av utomjordingar för länge sedan och många gånger om. Denna väldokumenterade händelse har givit namn åt Fermis paradox, som egentligen snarare är en fråga: varför har vi ännu inte träffat på några utomjordingar? Ett uppenbart förslag till svar är att vi måhända är ensamma i hela universum, men det finns en rad andra tänkbara möjligheter.

Idag vill jag bjuda på två sevärda och lärorika YouTube-filmer om Fermis paradox. Först en kort (6:04) animerad video av TED-medarbetaren Chris Anderson, som förklarar vad det hela handlar om:

Och här en lite längre (48:07) video, med ett färskt föredrag av den engelske matematikern Stuart Armstrong som engagerat och pedagogiskt presenterar de senaste rönen om Fermis paradox, sprungna ur hans pågående samarbete med svenske forskarkollegan Anders Sandberg:

Antiinduktion

Solen har gått upp om morgonen var och en av de mer än 16 000 dagar jag levat (och sägs av pålitliga källor ha gjort det med samma regelbundenhet mycket mycket längre än så), och därför räknar vi med att även i morgon bitti få uppleva en soluppgång. Om alla de tusentals svanar vi sett är vita, så räknar vi med att nästa svan som dyker upp troligtvis också kommer att vara vit. Alla tillgängliga data tyder på att plutonium-239 har en halveringstid på drygt 24 000 år, och vi räknar därför med att så kommer att vara fallet även nästa vecka.

Alla dessa resonemang är exempel på induktion. Vi använder det varje dag, i vardagsliv såväl som i vetenskap. Men är induktion en berättigad slutledningsmetod? Något riktigt tillfredsställande svar på detta grundläggande vetenskapsteoretiska problem tycks inte finnas. Det är frestande att hänvisa till att induktion har fungerat bra hittills. För att därav dra slutsatsen att det även framöver kommer att fungera bra krävs emellertid induktion, och argumentet blir därför till ett cirkelresonemang. Denna sista observation illustreras bäst med en rolig historia:¹

En besättning astronauter från Jorden anländer till en jordliknande planet i omloppsbana kring stjärnan 61 Cygni A. Där finns gott om liv, inklusive ett slags gröna små män som visar sig ha intelligensgåvor gott och väl i klass med oss människor. Detta, ihop med ett gynnsamt klimat och rikliga naturtillgångar på planeten, ger cygnianerna ypperliga förutsättningar att leva i välstånd. Ändå lever de i misär, och någon avancerad teknik har de inte lyckats utveckla. Människorna förbryllas av detta, och förbryllas ännu mer när de upptäcker skälet till cygnianernas kräftgång. Tidigt i sin historia bestämde sig dessa nämligen för att anamma slutledningsprincipen antiinduktion: ju mer man observerat att ett fenomen uppträtt konsekvent i det förflutna, desto säkrare är man på att det genast kommer att förbytas i sin motsats. Sedan dess har det mesta gått snett för cygnianerna. På en direkt fråga från de mänskliga astronauterna om varför de förlitar sig på något så urbota idiotiskt som antiinduktion svarar de "Varför inte? Det har ju aldrig fungerat förut."

Fotnot

1) Att finna skämtets ursprung och upphovsman verkar svårt. Jag hörde det första gången av min gode vän Klas Markström, men det cirkulerar här och var på nätet.

Angående akademisk frihet: en reservation

Jag har ofta stämt in i den högstämda retorik kring akademisk frihet som ständigt pågår och som flammat upp med extra styrka i samband med SNS-skandalen. För att vi inte skall bli alltför till oss i denna diskussion och få för oss att frågan är enkel, vill jag härmed påminna om en allvarlig komplikation. Låt mig börja med ett fiktivt exempel, hämtat från Eliezer Yudkowskys novell Three Worlds Collide från 2009, här i min sammanfattning.¹

Några hundra år in i framtiden träffar mänskligheten för första gången på en utomjordisk civilisation. Under vänkapliga former utbyter vi vetenskapliga erfarenheter med utomjordingarna, och det visar sig att på de områden som både vi och de utforskat råder god överensstämmelse – med ett flagrant undantag. Deras värde på den så kallade Alderson-konstanten, en fundamental naturkonstant inom den del av fysiken som bl.a. ligger till grund för vår förmåga att färdas genom maskhål i rymden, skiljer sig nämligen från vårt med en faktor om cirka tio miljarder. Vidare undersökningar ger vid handen att det är vi som tagit miste. Och ytterligare utredning landar i att det i själva verket inte rörde sig om ett misstag utan om en medveten mörkläggning. De mänskliga pionjärer inom Alderson-fysiken som bestämde konstantens värde upptäckte nämligen att det förde med sig hur enkelt det skulle vara för i princip vem som helst att förvandla Solen till en supernova med hjälp av material som finns i vilken järnaffär som helst. Om denna kunskap blev allmänt känd så skulle det med största säkerhet innebära slutet för mänskligheten och för vår planet, varför de såg sig nödsakade att gömma undan den, och som en del av cover up-arbetet kring detta visade det sig nödvändigt att förfalska värdet på Alderson-konstanten.

Hur mycket jag än instämmer i vetenskapens fria sanningssökande som ett vackert och eftersträvansvärt ideal, och hur mycket jag än tenderar att uppröras av tanken på medveten vetenskapsförfalskning, så klarar jag inte att inför en historia som denna försvara den principiella hållningen fullt ut. Den chef för Institute of Alderson Physics som, likt förre SNS-VD:n Anders Vredin, beordrade sina forskare att hålla käft angående de faktiska resultat som forskningen landade i, handlade enligt min åsikt rätt. Det är min bestämda uppfattning att Vredin gjorde fel när han tystade ned budskapet

"belägg saknas för idén att konkurrensutsättning och privatisering av välfärd ger effektivitetsvinster",

medan den fiktive IAP-chefen gjorde rätt när han hindrade spridning av

"så här enkelt kan du bygga det ultimata domedagsvapnet hemma i ditt garage".

Jag hoppas att även den ivrigaste högerekonom kan se en viss skillnad mellan de båda budskapens grad av skadeverkningar. Men om vi ger oss i kast med att undersöka utrymmet mellan dessa båda extremfall kommer någonstans att uppenbara sig en besvärlig gråzon där vi inte med något självklart och oantastiligt kriterium kan avgöra vilka forskningsresultat som bör få spridas fritt och villka som rätteligen bör stoppas.

Så här långt kommen kan jag för mitt inre höra hur delar av läsekretsen protesterar och hävdar att min diskussion är - om uttrycket tillåts - akademisk. Yudkowskys berättelse är ju fiktiv, och i verkligheten kan vi knappast räkna med att ställas inför en så extrem situation. I praktiken (hör jag dessa läsare säga) är det inget problem, utan vi kan lugnt fortsätta hålla den akademiska frihetens fana högt.

Jag håller inte med om denna invändning. Vi har i den moderna vetenskapshistorien redan träffat på flera fall med klart Three Worlds Collide-liknande ingredienser. Det mest kända exemplet är 1940-talets Manhattanprojekt och skapandet av atombomben, vilket omedelbart ledde till bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, och därefter till decennier av ständig risk för totalt kärnvapenkrig och en utbredd existentiell ångest.² Domedagsvapnet kom i det här fallet naturligtvis inte som en blixt från klar himmel, utan som resultatet av ett målmedvetet sökande efter just ett sådant. Ett färskare exempel är sekvenseringen och publiceringen av det fullständiga genomet för det fruktansvärda virus som under namnet spanska sjukan härjade under 1918-1920 och skördade miljoner dödsoffer; se t.ex. van Aken (2007) för en diskussion kring etiken i detta.

Blickar vi framåt så hopar sig frågeställningarna. Det handlar om vad som kan hända den dag AI-forskningen nått så långt att det inte längre är vi människor av kött och blod som står för den högsta intelligensen på vår jord (något jag snuddade vid i min förra bloggpost). Det handlar om nanoetknologi och det så kallade grey goo-scenariot för slutet på vår civilisation. Det handlar om transhumanismen och den gradvisa modifiering av den mänsklig naturen på medicinsk, genetisk och elektronisk väg som vi ligger i startgroparna för eller i viss mån kan anses redan ha påbörjat. Och det handlar om en rad andra frågor av liknande dignitiet, samt inte minst hur dessa interagerar med varandra.

Vi behöver prata om detta. Vilka forskningsområden som prioriteras upp på bekostnad av vilka andra kan ha avgörande betydelse för var mänskligheten till sist hamnar. Kanske finns det avgränsade forskningsområden som rentav kan bedömas som så farliga att de bör förbjudas. Jag kan inte svara på om så är fallet, men vad jag bestämt kan säga är att dessa frågor förtjänar allvarligast möjliga studium. Att istället rycka på axlarna och tycka att vi självklart bör låta forskningen under den akademiska frihetens stolta fana utvecklas fritt och organsikt utan politisk inblandning, är enligt min mening liktydigt med att förespråka att vi med bindel för ögonen och mänsklighetens överlevnad som insats fortsätter att rusa rakt fram i okänd terräng.

Fotnoter

1) Three Worlds Collide är en fantastisk historia med djupa poänger av etikfilosofiskt slag. Vad jag här skall redogöra för är blott en perifer bihandling, kännedom om vilken på intet vis spolierar nöjet att läsa novellen.

2) Det är inte min avsikt att med dessa ord fördöma Manhattanprojektet – jag är väl medveten om att det är en ytterst komplicerad och mångfacetterad fråga att ta ställning till om det var rätt eller fel att genomföra detta. Ända sedan det begav sig har frågan med rätta fortsatt att eka genom samhällsdebatten. Inte minst inom fysikersamhället där man av förklarliga skäl känner ett särskilt ansvar; se t.ex. läsvärda betraktelser av Freeman Dyson (1979), Richard Feynman (1985) och Hans Bethe (1991).

Utilitarism och utomjordingar

En eventuell framtida konfrontation mellan mänskligheten och en fientligt sinnad utomjordisk civilisation är ett kärt tema i science fiction. Mer sällsynt är det i den vetenskapliga litteraturen, men det förekommer faktiskt.¹ En sammanfattning av kunskapsläget, som i brist på empiri domineras av spekulationer över tänkbara scenarier, publicerades för ett par månader sedan i tidskriften Acta Astronautica. I den översikten finns bl.a. en överraskande (men spekulativ) koppling till klimatfrågan, vilken, som jag rapporterade om på Uppsalainitiativet häromdagen, ledde den till att en nyhet om risken för utomjordisk invasion i veckan valsat runt i pressen. Min egen syn på saken är att den risken inte är mycket att bry sig om så länge som kunskapsläget i frågan är så utomordentligt magert som det är i dag, i synnerhet som en rad hot mot vår mänskliga civilisation föreligger vilka (troligtvis) är mer akuta och för vilka vi har ett avgjort bättre grepp om vad som behöver göras.

En i mitt tycke (åtminstone i dagens kunskapsläge) mer fruktbar tillämpning av idéer om möten med utomjordingar är att använda dem som inspiration för filosofiska tankeexperiment. Ett känt exempel är Newcombs paradox, ett något mindre känt är Eliezer Yudkowskys berättelse Three Worlds Collide som i novellform erbjuder högintressant input för moralfilosofiska funderingar. I denna bloggpost skall jag skissera ett tänkt möte med utomjordingar i ett försök att kasta ljus (eller möjligen skugga) över den moralfilosofiska inriktning som kallas utilitarism.

Enligt utilitarismen bör vi välja de handlingar som kommer till störst total nytta. Ett specialfall är den hedonistiska utilitarismen, som likställer nytta med graden av välbefinnande, summerat över alla varelser med förmåga att uppleva välbefinnande eller dess motsats lidande; även lidandet kommer med i kalkylen, i form av minusposter. (Om vi inte insisterar på det hedonistiska perspektivet är vi fria att räkna in sådant som t.ex. kunskap eller estetiska värden, såsom värden i sig själva och inte bara medel för att uppnå välbefinnande.) Det finns goda argument för ett utilitaristiskt synsätt. Personligen är jag emellertid skeptisk till att dogmatiskt binda mig vid en enda morallära, och är således inte beredd att oreserverat ansluta mig till utilitarismen, och i synnerhet inte till den hedonistiska. Men det finns många andra som är mer övertygade om den hedonistiska utilitarismens grundläggande riktighet, däribland (om jag förstått dem rätt) filosoferna Peter Singer och Torbjörn Tännsjö. Jag undrar hur de ställer sig till följande tankeexperiment.

Jorden angrips av en militär styrka av kentuarianer, så kallade därför att de kommer från en planet i omloppsbana runt stjärnan Alpha Centauri. Kentaurianernas avsikt är att tillfångata alla oss människor (eller så många de kan få tag i) i syfte att, för deras eget höga nöjes skull, hålla oss vid liv i små burar och utsätta oss för svår tortyr så länge som möjligt. Det står och väger huruvida invasionen skall lyckas, och det etiska dilemma jag härmed föreslår är huruvida man bör ställa upp för den mänskliga försvarsarmén eller hellre desertera och gå över till den kentaurianska anfallsstyrkan.

Jag gissar att de flesta, inklusive Singer och Tännsjö, spontant tar mänsklighetens parti i denna militära konflikt. Jag har emellertid inte redogjort för samtliga förutsättningar ännu. Så här ligger det nämligen till:

Kentaurianerna har ojämförligt mycket större förmåga än vi människor att känna välbefinnande. Deras sensitivitet i förhållande till vår är närmast att jämföra med hur vi föreställer oss att vår sensitivitet förhåller sig till flugors eller bacillers. Maximalt välbefinnande kan kentaurianerna uppnå på ett enda vis, nämligen genom att se oss stackars människor sprattla under bestialisk tortyr. När de får uppleva detta mår de så bra inombords att det lidande vi stackars människor utsätts för blir till försumbara växelpengar i den hedonistiska uträkningen.

Nå, Peter Singer och Torbjörn Tännsjö, på vilken sida ställer ni er i denna konflikt - människornas eller kentaurianernas? (Själv avser jag kämpa till sista blodsdroppen i den mänskliga försvarsstyrkan.)

Fotnot

1) I den häromåret utkomna antologin Global Catastrophic Risks, om existentiella hot mot mänskligheten, upptar konfrontationer med utomjordingar tre av totalt mer än 500 sidor, vilket jag uppfattar som närmast en överrepresentation i förhållande till temats förekomst i litteraturen som helhet.