Om en statistikerkollega som gått vilse

Av alla svenska professorer i matematisk statistik som har initialerna OH och som författat böcker som ger oförtjänt stort utrymme åt Pascals vadslagning, vem har i sina publiceringar gjort sig skyldig till de mest flagranta avvikelserna från traditionell och väluppfostrad akademisk mainstreamdiskurs?

En kuggfråga såklart. Tanken är att läsaren (i synnerhet om denne läst Avsnitt 10.4, rubricerat I am not advocating Pascal's Wager, i min senaste bok Here Be Dragons) skall komma att tänka på mig, och sedan häpna över att det faktiskt finns en person som passar ännu bättre in på beskrivningen, nämligen Ola Hössjer, professor i matematisk statistik vid Stockholms universitet.

Jag har mycket höga tankar om Hössjers matematiska kompetens, så länge han håller sig borta från teologiska spörsmål, något som dock dessvärre verkar ha kommit att uppta en allt större del av hans tankeverksamhet. Ett av de tidigare tecken på denna olyckliga trajektoria jag blev varse var hur han blev så imponerad av ett par intellektuellt undermåliga artiklar av den engelske teologen Richard Swinburne att han på egen hand ombesörjde översättning av dem för publicering i en svenskspråkig tidskrift. Därefter har Hössjer bland annat skrivit den ovan antydda bok (utgiven 2018 och med titeln Becoming a Christian: Combining Prior Belief, Evidence, and Will) i vilken han vidareutvecklar Blaise Pascals beslutsteoretiska argument för det kloka i att tro på Gud,¹ och texter till försvar för kreationism (bland annat med det besynnerliga argumentet att "evolutionsteorin gör Gud ansvarig för lidande och död"), och för idén om ett slags Adam och Eva från vilka alla andra människor härstammar. Och nu senast har han med sin norske medförfattare Steinar Thorvaldsen lyckats prångla in den synnerligen genanta artikeln Using statistical methods to model the fine-tuning of molecular machines and systems (som visar sig vara inget annat än ett billigt försök att klä det gamla stormen i skrotupplaget-argumentet i fina ord) i den vanligen fullt respektabla tidskriften Journal of Theoretical Biology.²

Det är verkligen beklämmande att åse hur en uppskattad kollega kraschar sin akademiska bana på detta vis.

Fotnoter

1) Jag blev tillräckligt nyfiken för att införskaffa boken och påbörja läsning, men gav upp efter ett eller ett par kapitel av outhärdlig smörja.

2) Jag behöver inte här fördjupa mig i detaljerna i detta debacle, eftersom biologen Lars Johan Erkell vid Göteborgs universitet gör det fullödigt i en serie om inte mindre än sju bloggposter (del ett, del två, del tre, del fyra, del fem, del sex, del sju).

Överraskad av bilradion

Vid 17.30-tiden igår hände något lite märkligt. Min fru och jag hade just tagit plats i vår hyrbil, och när jag vred om tändningsnyckeln gick radion automatiskt igång, som vanligt med något pratprogram eftersom vi nästan alltid har den inställd på P1. Så långt inget konstigt, men efter några sekunder såg jag mig föranledd att ställa en fråga:

Hörde du vad det allra första ord som kom ur radion var, visst lät det som Häggström, är inte det lustigt?

Efter ytterligare några sekunder hördes samma ord igen, denna gång omedelbart föregått av Olle, och strax framkom att ämnet för diskussionen verkade vara artificiell intelligens. Senare kunde konstateras att det var en repris av torsdagens avsnitt av Människor och tro, och att programmet innehöll långa stycken ur en intervju med mig gjord i samband med ett framträdande på Vetenskapsfestivalen den 7 april i år.

Avsnittet bär rubriken Artificiell intelligens och religion och bjuder också på samtal med bland andra ett par kollegor på mina båda nuvarande arbetsplatser - Karim Jebari på Institutet för Framtidsstudier och Ann-Sofie Axelsson på Chalmers. De delar där jag är med börjar cirka 24:50 in i ljudfilen.

Min medverkan i 2019 års Vetenskapsfestival: tre paneldiskussioner och ett föredrag

Nästa vecka är det dags för 2019 års upplaga av Vetenskapsfestivalen i Göteborg, och jag kommer i vanlig ordning att medverka i ett antal programpunkter:

• Torsdagen den 4 april klockan 21:05 påbörjar jag mitt föredrag Till gemapokalypsens försvar, som en del av den årliga programpunkten En matematisk afton som börjar 19:00 med föredrag av mina matematikerkollegor Jana Madjarova, Edvin Wedin och Carl Lindberg innan det slutligen är min tur. Lokal är sal Euler, Institutionen för Matematiska Vetenskaper, Chalmers.

• Fredagen den 5 april klockan 13:30 deltar jag tillsammans med Dorna Behdadi, Eric Hanse och Torill Kornfeldt i ett panelsamtal på Världskulturmuseet med rubriken Vad händer om en maskin får känslor?

• Blott några timmar senare samma dag är det dags för nästa panelsamtal, denna gång i Domkyrkan, och med Ann-Sofie Axelsson, Anna Davour, Carl Fredriksson och Sara Wrige som medpanelister. Starttid är fredagen den 5 april klockan 17:30, och rubriken för samtalet är Den nya tekniken och vår kultur - vad händer?

• I anslutning till ett föredrag av Michael Burdett, söndagen den 7 april klockan 13:00, med rubriken God, technology and artificial intelligence deltar jag i ett panelsamtal, där förutom Burdett även Ann-Sofie Axelsson, Martin Westerholm och Pontus Nilsen är med. Det hela äger rum i Kjell Härnqvistsalen, i Hus A, Pedagogen, vid Grönsakstorget.

Kort meningsutbyte med ärkebiskopen

Jag hade igår förljande korta meningsutbyte på Twitter med Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén.¹

AJ: Gud skulle kunna förbli en obegriplig makt, om vi inte fick se ett ansikte som vi kan känna igen oss i: Jesus är Guds ansikte. #söndagsord

OH: Det hjälper inte, för mig är han lik förbannat ganska spooky.

OH: Ta exempelvis teodicéproblemet. Så vitt jag kan förstå gör den där Jesus varken till eller från i att lösa upp den hopplösa knuten.

AJ: Ja, han är ingen Alexander som fixar gordiska knuten, men Jesus-perspektivet ger mening och hoppfull riktning åt livet.

Det är såklart inget nytt som framkommer här, men jag finner det intressant varje gång en ledande kyrklig företrädare så oförblommerat erkänner sig stå handfallen inför teodicéproblemet.² Jag tror att det krävs en särskild talang, som jag själv alldeles saknar, för att finna ro och mening i ett trossystem som inbegriper en så iögonfallande självmotsägelse som den vilken erhålles genom att, ställd in för all den ondska och allt det lidande som finns i vår värld, likväl insistera på Guds godhet och allsmäktighet.

Fotnoter

1) Samma Antje Jackelén alltså, som jag kom i samspråk med i Visby i somras.

2) Jag har ofta återkommit till teodicéproblemet här på bloggen, bl.a. här, här och här.

* * *

Edit 6 februari 2017: Sedan jag uppmärksammat Jackelén på denna bloggpost svarade hon med följade tweet:

AJ: Tack! Teodicén lämpar sig knappast för 140 t. Ifall du är intresserad finns mer i kapitel om ondskan i min bok "Gud är större".

Vi får se. Jag hoppas att hennes bok i alla fall är bättre än den förra jag läste av en svensk ärkebiskop.

What we see is the real Donald Trump

During the primaries, many commentators would say that what we see is not the real Donald Trump. He is not really like this, do not underestimate his intelligence, it is all a clever act to attract this particular segment of voters. Blah blah blah...

We don't hear much of that anymore. Gradually, commentators have come to realize that what we see is the real Trump. The guy really does have the impulse control of a 5-year-old. Which is not the kind of trait we want the Commander in Chief of the world's biggest arsenal of nuclear warheads to have.

Please read Ezra Klein's analysis of Trump's personality in his brand new essay "Donald Trump's problem isn't a conspiracy. It's him." And it's not just his lack of impulse control, it's also his never-ending quest for dominance, and his constant need for revenge and for inflicting pain on his antagonists. Klein's observations are spot on, his analysis rings true, and it is very very frightening.

I'm an atheist, so these words may sound a little awkward, but I have no better way to say it: God help us if Donald Trump becomes president!

Christian Munthe om existentiell risk

Jag fröjdar mig varje gång jag tycker mig se att jag bidragit (åtminstone på ett litet hörn) till att engagera en kollega att delta konstruktivt i den viktiga diskussionen kring så kallade existentiella risker, dvs sådant som riskerar föra med sig mänsklighetens undergång. Likaså fröjdar jag mig var gång jag ser ett veritabelt rallarslagsmål övergå i civiliserat samtal. Jag har därför dubbla anledningar att fröjda mig åt det meningsutbyte om existentiell risk som Christian Munthe (bioetiker och professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet) och jag påbörjade förra året och som pågår ännu, om än lågintensivt.

Det började med en bloggpost av Christian i februari 2015 där han i omilda ordalag raljerade över den spirande forskningen kring existentiell risk, vilken han fann analog med det (med rätta) hårt kritiserade och idag i stort sett övergivna argumentet av 1600-talsfilosofen Blaise Pascal för ett kristet leverne. Jag provocerades att i min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity ägna stor del av Avsnitt 10.4 (rubricerat I am not advocating Pascal's Wager) åt att bemöta hans argumentation.¹ Med formuleringar som "as unfamiliar with the existential risk literature as Munthe appears to be" och "deficient reasoning" anslöt jag mig till hans omilda och raljanta nivå. Detta bådade knappast gott för fortsatt diskussion.

Men så hände något oväntat, och jag tvekar inte att se det mer som Christians förtjänst än som min egen. På ett seminarium i Stockholm (vilket ägde rum efter att jag lämnat in slutmanus på Here Be Dragons men innan boken utkommit) och ett i Göteborg, samt i en gemensam intervju i GU-journalen, övergick diskussionen i ett ömsesidigt lyssnande och reflekterande tonläge, och alla råsopar och rallarsvingar var som bortblåsta. Och nu har Christian skrivit en uppsats i ämnet, rubricerad The Black Hole Challenge: Precaution, Existential Risks and the Problem of Knowledge Gaps. Jag gratulerar honom till denna utmärkta uppsats, vilken i fråga om argumentativ stringens och saklighet skiljer sig från den ursprungliga bloggposten såsom natt skiljer sig från dag (fast tvärtom).

Fotnot

1) Här är den centrala passagen, från sidorna 242-244 i Here Be Dragons:

Those who, for one reason or another, are critical of the study of existential risk - as presented in Chapter 8, Section 10.3, and several other parts of this book - tend to rejoice in comparing that study to Pascal's Wager. A recent blog post by Swedish bioethicist Christian Munthe may serve as an example. Munthe says that "what drives the argument [for why we should do something to prevent a particular existential catastrophe] is the (mere) possibility of a massively significant outcome, and the (mere) possibility of a way to prevent that particular outcome, thus doing masses of good", he goes on to compare this to the (mere) possibility that Pascal's God exists, and he poses the rhetorical question that is also the title of his blog post: "Why aren't existential risk/ultimate harm argument advocates all attending mass?"

Crucial to Munthe's argument is the clumping together of a wide class of very dissimilar concepts as "the (mere) possibility of a massively significant outcome". Unfortunately, his blog post lacks specific pointers to the literature, but it is clear from the context that what is under attack here are publications like Bostrom and Ćirković (2008) and Bostrom (2013, 2014) - all of them heavily referenced (usually approvingly) in the present book. So for concreteness, let us consider the main existential risk scenario discussed in Bostrom (2014), namely

(S1) The emergence of a superintelligent AI that has goals and values in poor alignment with our own and that wipes us out as a result.
This is, if I understand Munthe correctly, a "(mere) possibility of a massively significant outcome". This makes sense if we take it to mean a scenario that we still do not understand well enough to assign it a probability (not even an approximate one) to be plugged into a decision-theoretic analysis à la Section 6.7. But Munthe conflates this with another sense of "(mere) possibility", more on which shortly.

First, however, consider Munthe's parallel to Pascal's Wager, and note that Pascal didn't have in mind just any old god, but a very specific one, in a scenario that I take the liberty of summarizing as follows:

(S2) The god Yahweh created man and woman with original sin. He later impregnated a woman with a child that was in some sense also himself. When the child had grown up, he sacrificed it (and thus, in some sense, himself) to save us from sin. But only those of us who worship him and go to church. The rest will be sent to hell.
Munthe and I appear to be in full agreement that (S2) is a far-fetched and implausible hypothesis, unsupported by either evidence or rational argument. And, as Munthe points out,
there are innumerable possible versions of the god that lures you with threats and promises of damnation and salvation, and what that particular god may demand in return, often implying a ban on meeting a competing deity's demands, so the wager doesn't seem to tell you to try to start believing in any particular of all these (merely) possible gods.
In particular, Pascal's Wager succumbs to the following scenario (S3), which appears at least as plausible as (S2) but under which Pascal's choice of going to church becomes catastrophically counterproductive.
(S3) There exists an omnipotent deity, Baal, who likes atheists and lets them into heaven. The only people whom he sends to hell instead are those who make him jeleaous by worshiping some other deity.
Next, for Munthe's argument to work, he needs scenario (S1) to share (S2)'s far-fetchedness, implausibility and lack of rational support. He writes that
there seems to be an innumerable amount of thus (merely) possible existential risk scenarios, as well as innumerable (merely) possibly workable technologies that might help to prevent or mitigate each of these, and it is unlikely (to say the least) that we have resources to bet substantially on them all, unless we spread them so thin that this action becomes meaningless.
Is (S1) really just one of these "innumerable" risk scenarios? There are strong arguments that it is not, and that it does not have the properties of being far-fetched and implausible. It may perhaps, at first sight, seem far-fetched and implausible to someone who is as unfamiliar with the existential risk literature as Munthe appears to be. Bostrom (2014) and others offer a well-argued and rational defense of the need to consider (S1) as a serious possibility. If Munthe wishes to argue that (S1) does not merit such attention, he needs to concretely address those arguments (or at least the somewhat sketchy account of them that I offer in Sections 4.5 and 4.6 of the present book), rather than tossing around vague and unwarranted parallels to Pascal's Wager.

The crucial point is this. There are cases where a phenomenon seems to be possible, although we do not yet understand it well enough to be ready to meaningfully assign it a probability - not even an approximate probability. In such cases, we may speak of a "(mere) possibility". But we must not be misled, along with Munthe, by this expression into thinking that this implies that the phenomenon has extremely low probability.

Religionsfrihet enligt Demker

Då och då i svensk samhällsdebatt dyker det upp kristna företrädare och apologeter som brännmärker sekulär livsåskådning såsom varandes sämre än religiös tro, och/eller något som behöver kväsas. Några av dem som yttrat sig i denna riktning på senare år har jag uppmärksammat här på bloggen: Åke Bonnier, Tuve Skånberg och Per Ewert. Tokstollar. Men att Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skulle sälla sig till denna unkna tankeströmning, det hade jag då aldrig trott. I Borås Tidning igår den 18 september 2016 ondgör hon sig över att ett sekulärt alternativ till gudstjänsten i samband med Riksdagens högtidliga öppnande nu erbjuds, och liksom i förbifarten framhåller hon att endast den som bekänner sig till religiös tro bör få komma i åtnjutande av religionsfrihet:

Religionsfrihet innebär en rätt till religion för dem som tror, inte från religion för de andra.

Jag anmäler härmed avvikande uppfattning.¹

Fotnot

1) Lyckligtvis verkar jag på min sida i denna meningsmotsättning ha den svenska regeringen, som på en webbsajt ägnad de mänskliga rättigheterna skriver:

Religionsfriheten skyddar inte bara rätten att tro utan även rätten att inte tro. Denna rätt är absolut och kan inte inskränkas genom lag.

Det här med att vi kanske bor i en datorsimulering

Det är något med den här bilden som håller mig kvar. Kanske kattens lugn och mjukhet i kontrast med astronautens brådska och raketens hårdhet. Men helt klart också bildens antydan om att den fysiska verklighet vi tycker oss leva i inte är den fundamentala, att det finns en högre verklignet vars invånare kan kika ned på oss som i en låda.

Idén är inte ny. Den dyker upp i många sammanhang, från de stora världsreligionerna till populärkulturella filmer som The Matrix och The Truman Show. Den har emellertid haft svårt att vinna acceptans såsom seriös hypotes värdig vetenskapligt studium.

Det sistnämnda har emellertid börjat luckras upp en liten smula på senare år, mest tack vare filosofen Nick Bostroms så kallade simuleringsargument, som han presenterade i sin uppsats Are you living in a computer simulation i tidskriften Philosophical Quarterly 2003, och som sedan dess tilldragit sig en del uppmärksamhet. Jag skriver mycket om Bostroms olika arbeten i min senaste bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity, men just simuleringsargumentet tar jag inte upp annat än som allra hastigast, i en fotnot på sidan 151. I min föregående bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer från 2008 ägnar jag däremot simuleringsargumentet en längre diskussion på sidorna 126-128:

Bostrom konstaterar [...] att om vi - den mänskliga civilisationen - överlever de faror som lurar det närmaste århundradet eller så, så kommer den teknologi vi (eller de robotar som eventuellt efterträder oss) då förfogar över att vara närmast ofattbart mer avancerad än den vi har idag. Bland annat kommer vi att ha tillgång till praktiskt taget outtömlig datorkraft. Framtidens historiker kan väntas vara mycket intresserade av vad som egentligen hände de där kritiska årtiondena som föregick "det stora teknologiska språnget". De kommer att använda delar av den enorma datorkraften till att göra omfattande och detaljerade datorsimuleringar av vad som egentligen hände då, och dessa simuleringar kommer att vara så verklighetstrogna att de virtuella människor som befolkar dem får medvetanden, så som vi själva. Men tack vare att så ofantligt många sådana datorsimuleringar genomförs, så överstiger det antal virtuella människor genom historien som tror sig leva år 2007 vida det antal om knappt 7 miljarder människor som verkligen upplevde (originalversionen av) 2007. Och därför är det långt troligare att vi hör till de virtuella människorna i dessa datorsimuleringar än att vi utgör originalen. Vi lever alltså i the Matrix.

Man kan spekulera vidare kring detta scenario. Varför skulle det vara förbehållet professionella historiker att köra dessa simuleringar? Nog kunde det bli ett populärt nöje, åtminstone bland lagom nördigt inriktade personer, att i sina datorer upprepa historien, eller ännu hellre se hur den hade utvecklats då förutsättningarna varieras på olika sätt? Kanske Gud egentligen är en pubertetsfinnig 15-åring anno 2243 som kommit att fundera över det otroligt jämna amerikanska presidentvalet år 2000 och över vad som egentligen hade kunnat hända om den där religiöse och halvt imbecille alkoholisten till motkandidat faktiskt hade vunnit?

[...]

Bostroms uppsats kan förstås som att han inte blott hävdar att det är möjligt att vi lever i the Matrix, utan rentav att det är ytterst troligt. Och även om jag inte kan slå fast att han har fel, så går det att peka på ett antal obevisade antaganden som hans resonemang hänger på. (Av de följande pekar Bostrom själv på de första två, medan han däremot inte säger något om det tredje.) För det första behöver det, som Bostrom själv påpekar, föreligga en icke-försumbar sannolikhet att vi - den mänskliga civilisationen - lyckas nå den tänkta teknologiska nivån innan vi förgör oss själva. Jag vill gärna tro att så är fallet, men om man skall vara realistisk så framstår det som en vidöppen fråga. [...] För det andra förutsätter Bostroms argument den så kallade datorteorin för medvetande, som säger att fenomenet medvetande inte är beroende av något specifikt slags materiellt medium för att kunna uppstå, så att t.ex. kisel kan gå lika bra som kött och blod; detta behövs för att datorsimuleringarnas virtuella människor skall erhålla medvetanden. Åter har vi att göra med en vidöppen fråga. Och för det tredje bygger Bostroms sannolikhetsargument på det implicita antagandet att det existerar en mekanism enligt vilken "vi" - de medvetna varelser du och jag råkar finna oss identiska med - väljs ut på måfå enligt likformig fördelning bland alla medvetanden i universum. Vad som skulle ligga bakom en sådan mekanism har jag svårt att se, men vem vet?

Under de år som passerat sedan jag skrev dessa rader har jag kommit att se något mer positivt på simuleringsargumentet och tanken att vi faktiskt bor i en datorsimulering. Ja, argumentet vilar alltjämt på obevisade premisser, men detta gör det inte irrelevant för frågan om världens yttersta beskaffenhet. Inte så att jag tror att vi bor i en datorsimulering, men idén synes mig långt ifrån orimlig. Den mer allmänna tanken att det skulle existera en högre verklighet än den fysiska som vi upplever, och att det skulle kunna finnas en skapare och en avsikt bakom vårt världsallt, ter sig därmed inte heller orimlig. Detta har lett till en förskjutning i min syn på religion. Tanken på en skapare går inte längre lika lätt att utan vidare avfärda, även om jag fortfarande finner andra delar av det kristna (för att nu nämna den religion jag råkar vara närmast bekant med) tankegodset lika orimligt som tidigare: evidentiellt ogrundade och fullkomligt godtyckliga bisarrerier om äpplen, ormar och jungfrufödslar, om en hämndlysten Gud som håller sig med detaljerade föreskrifter om vad samtyckande vuxna människor får lov att företa sig bak sovrummets dörrar, och om hur vår väg till evigt liv går via det bestialiska ihjältorterandet av en man i 30-årsåldern för snart 2000 år sedan.

Men är inte tanken på att vi kanske bor i en datorsimulering djupt oroande? Är det inte fasansfullt att tänka sig att hela det som vi uppfattar som vår värld och vår tillvaro bara är på låtsas? Njae, inte så farligt, har jag varit böjd att svara på dessa frågor, och ansluta mig till den uppfattning som David Chalmers försvarar i sin utomordentligt läsvärda uppsats The Matrix as metaphysics, att även om det skulle existera en högre verklighet relativt vilken vår tillvaro och vår värld spelar rollen av en datorsimulering, så ändrar inte den saken på det faktum att våra liv och vår värld är verkliga.

Emellertid. När jag i förra månaden tog del av filosofen Eric Schwitzgebels aktuella bloggpost If you/I/we live in a sim, it might well be a short-lived one så kändes tanken på att vi bor i en datorsimulering betydligt läskigare:

We need to ask what proportion of the conscious AIs (at least the ones relevantly epistemically indistinguishable from us) live in large, stable sims, and what proportion live in small or unstable sims?

I see no reason here for high levels of optimism. Maybe the best way for the beings at the base level of reality to create a sim is to evolve up billions or quadrillions of conscious entities in giant stable universes. But maybe it's just as easy, just as scientifically useful or fun, to cut and paste, splice and spawn, to run tiny sims of people in little offices reading and writing philosophy for thirty minutes, to run little sims of individual cities for a couple of hours before surprising everyone with Godzilla. It's highly speculative either way, of course! That speculativeness should undermine our confidence about which way it might be.

If we're in a sim, we probably can't know a whole lot about the motivations and computational constraints of the gods at the base level of reality. (Yes, "gods".) Maybe we should guess 50/50 large vs. small? 90/10? 99/1? (One reason to skew toward 99/1 is that if there are very large simulated universes, it will only take a few of them to have the sims inside them vastly outnumber the ones in billions of small universes. On the other hand, they might be very much more expensive to run!)

If you/I/we are in a small sim, then some version of radical skepticism seems to be warranted. The world might be only ten minutes old. The world might end in ten minutes. Only you and your city might exist, or only you in your room.

Detta snuddar vid den mardröm som benämns Boltzmannhjärnor, och som vore väldigt skön att kunna avfärda som overklig. Scott Aaronson, som i sin underbart infallsrika uppsats The ghost in the quantum Turing machine tar upp Bolzmannhjärneproblemet (som en bland en rad andra frågor av jämförbart bråddjup) utifrån ett perspektiv som påminner om Bostroms simuleringsargument, och föreslår en väg ut ur mardrömmen - en väg som jag dessvärre finner en smula långsökt och lam. Eller döm själva!

Elon Musk säger sig vara nästan bombsäker på att vi bor i en datorsimulering. Få andra uttrycker denna ståndpunkt så tvärsäkert, men frågan finns idag på den filosofiska och vetenskapliga agendan på ett helt annat sätt än för 15 år sedan. Dess ökade legitimitet manifesterades tidigare i år i hur den togs som tema för 2016 års upplaga av den så kallade Isaac Asimov Memorial Debate - en paneldiskussion på American Museum of Natural History i New York. Panelens samlade vetenskapliga kompetens var blytung, eller vad sägs om följande namn: David Chalmers, Zohreh Davoudi, James Gates, Lisa Randall, Max Tegmark och Neil deGrasse Tyson (moderator). Och diskussionen blev klart sevärd!

Fem framträdanden i Göteborg (och två i Stockholm)

Det ser ut att bli en rad publika framträdanden för mig i november och december:

• Onsdagen den 11 november kl 18.00 talar jag över ämnet "En framtid med robotar och artificiell intelligens: möjligheter och orosmoln" på Ekocentrum, Aschebergsgatan 44, Göteborg. Fritt inträde.

• Måndagen den 16 november kl 12.20 talar jag över (det snarlika) ämnet "Artificiell intelligens på gott eller ont: en futurologisk betraktelse" i Chalmersvillan, Gibraltargatan 1A, Göteborg. Arrangör är Chalmers fakultetsklubb. Lunch serveras kl 11.45 till ett pris om 70 kr, och anmälan görs senast 12 november via Doodle.

• Tisdagen den 24 november kl 18.00 deltar jag i ett samtal om ämnet "Är ateism en religiös tro?" med filosofen Jonna Bornemark och Humanisternas ordförande Christer Sturmark, under ledning av Sewilius Berg. Samtalet är ett arrangemang av ABF:s Göteborgsavdelning, och äger rum på restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg.

• Onsdagen den 25 november kl 20.00 talar jag över ämnet "Kan robotar ha medvetande?" på restaurang Haket, Första Långgatan 32 i Göteborg, i ett arrangemang av VoF:s (föreningen Vetenskap och Folkbildning) Göteborgsavdelning.

• Tisdagen den 1 december kl 18.30 talar jag över ämnet "Robotapokalyps?" på Stadsmuseet, Norra Hamngatan 12 i Göteborg. Arrangör är Sällskapet Gnistan, vilket verkar sakna närvaro på nätet, och jag tror dessvärre att arrangemanget endast är öppet för medlemmar.

• Fredagen den 4 december talar jag över ämnet "Är det OK för en statistiker att medverka i utveckling av domedagsvapen?" på Cramérsällskapets höstmöte, vilket äger rum på KTH i Stockholm kl 10-15. Mer exakt lokalangivelse och program kommer att meddelas längre fram.

• Onsdagen den 16 december kl 18.00 talar jag över ämnet "Statistiska analyser i vetenskapliga studier: kris, debatt, åtgärder" på Kungliga Vetenskapsakademien (KVA), Lilla Frescativägen 4A i Stockholm. Fritt inträde, och någon föranmälan krävs inte.

A disturbing parallel between AI futurology and religion

Parallels between AI¹ futurology and religion are usually meant to insult and to avoid serious rational discussion of possible AI futures; typical examples can be found here and here. Such contributions to the discussion are hardly worth reading. It might therefore be tempting to dismiss philosopher John Danaher's paper Why AI doomsayers are like sceptical theists and why it matters just from its title. That may well be a mistake, however, because the point that Danaher makes in the paper seems to be one that merits taking seriously.

Danaher is concerned with a specific and particularly nightmarish AI scenario that Nick Bostrom, in his influential recent book Superintelligence, calls the treacherous turn. To understand that scenario it is useful to recall the theory of an AI's instrumental versus final goals, developed by Bostrom and by computer scientist Steve Omohundro. In brief, this theory states that virtually any ultimate goal is compatible with arbitrarily high levels of intelligence (the orthogonality thesis), and that there are a number of instrumental goals that a sufficiently intelligent AI is likely to set up as a means towards reaching its ultimate goal pretty much regardless of what this ultimate goal is (the instrumental convergence thesis). Such instrumental goals include self-protection, acquisition of hardware and other resources, and preservation of the ultimate goal. (As indicated in Footnote 2 of my earlier blog post Superintelligence odds and ends II, I am not 100% convinced that this theory is right, but I do consider it sufficiently plausible to warrant taking seriously, and it is the best and pretty much only game in town for predicting behavior of superintelligens AIs.)

Another instrumental goal that is likely to emerge in a wide range of circumstances is that as long as humans are still in power, and as long as the AI's ultimate goals are poorly aligned with human values, the AI will try to hide its true intentions. For concreteness, we may consider one of Bostrom's favorite running examples: the paperclip maximizer. Maximizing the production of paperclips may sound like a pretty harmless goal of a machine, but only up to the point where it attains superintelligence and the capacity to take over the world and to consequently turn the entire solar system (or perhaps even the entire observable universe) into a giant heap of paperclips. The goal of the paperclip maximizer is clearly not very well aligned with human values, and as soon as we humans realize what the machine is up to, we will do what we can to pull the plug on it or to prevent its plans by other means. But if the machine is smart, it will forsee this reaction from us, and therefore hide its intention to turn everything (including us) into paperclips, until the moment when it has become so powerful that we can no longer put up any resistance. This is what Bostrom calls the treacherous turn. On p 119 of Superintelligence he gives the following definition.

The treacherous turn: While weak, an AI behaves cooperatively (increasingly so, as it gets smarter). When the AI gets sufficiently strong - without warning or provocation - it strikes, forms a singleton,² and begins directly to optimize the world according to the criteria implied by its final values.

Or as he puts it two pages earlier:

An unfriendly AI of sufficient intelligence realizes that its unfriendly goals will be best realized if it behaves in a friendly manner initially, so that it will be let out of the box. It will only start behaving in a way that reveals its unfriendly nature when it no longer matters whether we find out; that is, when the AI is strong enough that human opposition is ineffectual.

So the essence of the treacherous turn is that an increasingly powerful AI may seem perfectly benevolent, while in actual fact it has plans that run counter to human values, perhaps including our extinction. Things may be very different from what they seem.

And here is where Danaher, in his paper, sees a parallel to skeptical theism. Skeptical theism is the particular answer to the problem of evil - i.e., the problem of how the existence of an omnipotent and omnibenevolent God can be reconciled with the existence of so much terrible evil in the world³ - that points to limits of our mere human understanding, and the fact that something that seems evil to us may have consequences that are very very good but inconceivable to us: God moves in mysterious ways. Danaher explains that according to skeptical theists

you cannot, from the seemingly gratuitous nature of evil, [conclude] its actually gratuitous nature. This is because there may be beyond-our-ken reasons for allowing such evils to take place. We are cognitively limited human beings. We know only a little of the deep structure of reality, and the true nature of morality. It is epistemically possible that the seemingly gratuitous evils we perceive are necessary for some greater good.

So here, too, things may be very different from what they seem. And in both cases - the AI treacherous turn, as well as in the worldview of the skeptical theists - the radical discrepancy between how the world seems to us and how it actually is stems from the same phenomenon: the existence of a more intelligent being who understands the world incomparably better than we do.

So there is the parallel. Does it matter? Danaher says that it does, because he points to huge practical end epistemic costs to the stance of skeptical theism, and suggests analogous costs to belief in the treacherous turn. As an example of such downsides to skeptical theism, he gives the following example of moral paralysis:

Anyone who believes in God and who uses sceptical theism to resist the problem of evil confronts a dilemma whenever they are confronted with an instance of great suffering. Suppose you are walking through the woods one day and you come across a small child, tied to tree, bleeding profusely, clearly in agony, and soon to die. Should you intervene, release the child and call an ambulance? Or should you do nothing? The answer would seem obvious to most: you should intervene. But is it obvious to the sceptical theist? They assume that we don't know what the ultimate moral implications of such suffering really is. For all they know, the suffering of the child could be logically necessary for some greater good, (or not, as the case may be). This leads to a practical dilemma: either they intervene, and possibly (for all they know), frustrate some greater good; or they do nothing and possibly (for all they know) permit some great evil.

Anyone who believes we may be the soon-to-be-slaughtered victims of an AI's treacherous turn suffers from similar epistemological and practical dilemmas.

Having come this far in Danaher's paper, I told myself that his parallel is unfair, and that a crucial disanalogy is that while skeptical theists consider humanity to be in this epistemologically hopeless situation right now, Bostrom's treacherous turn is a hypothetical future scenario - it applies only when a superintelligent AI is in existence, which is obviously not the case today.⁴ Surely hypothesizing about the epistemologically desperate situation of people in the future is not the same thing as putting oneself in such a situation - while the latter is self-defeating, the former is not. But then Danaher delivers the following blow:

It could be that an AI will, in the very near future, develop the level of intelligence necessary to undertake such a deceptive project and thereby pose a huge existential risk to our futures. In fact, it is even worse than that. If the AI could deliberately conceal its true intelligence from us, in the manner envisaged by Bostrom, it could be that there already is an AI in existence that poses such a risk. Perhaps Google's self-driving car, or IBM's Watson have already achieved this level of intelligence and are merely biding their time until we release them onto our highways or into our hospitals and quiz show recording studios? After all, it is not as if we have been on the lookout for the moment of the conception of deception (whatever that may look like). If AI risk is something we should take seriously, and if Bostrom’s notion of the treacherous turn is something we should also take seriously, then this would seem to be one of its implications.

Regular readers of this blog will know that I am highly influenced by the sort of AI futurology that Bostrom respresents in his book Superintelligence. I therefore find Danaher's parallel highly worrying, and I do not know what to make of it. Danaher doesn't quite know either, but suggests two possible conclusions, "tending in opposite directions":

The first is a reductio, suggesting that by introducing the treacherous turn, Bostrom reveals the underlying absurdity of his position. The second is an a fortiori, suggesting that the way in which Bostrom thinks about the treacherous turn may be the right way to think about superintelligence, and may consequently provide further reason to be extremely cautious about the development of artificial intelligence.

Danaher goes on to develop these opposing ideas in his paper, which I recommend reading in full.⁵ And I would very much like to hear what others think about his highly disturbing parallel and what to make of it.

Footnotes

1) AI is short for artificial intelligence.

2) Earlier in the book (p 78), Bostrom defines a singleton as "a world order in which there is at the global level a single decision-making agency". See his 2005 paper What is a singleton.

3) The problem of evil is one that I've repeatedly discussed (and even proposed a solution to) on this blog.

4) This is somewhat analogous to the distinction between, on one hand, chemtrails conspiracy theories (which are purportedly about ongoing events), and, on the other hand, serious writing on geoengineering (which is about possible future technologies). Imagine my irritation when my writings in the latter category are read by chemtrails nutcases as support for ideas in the former category.

5) Footnote added on June 9, 2015: See also Danaher's blog post on the same topic.

Pingstpastorerna och presidenten

Den kristna dagstidningen Dagen bjuder idag på en debattartikel där 22 pingstpastorer torgför sin unkna människosyn och sina rent medeltida vidskepligheter, och bland annat levererar följande tankegång:

Vi menar att praktiserande homosexualitet, utifrån vad Bibeln säger, är synd. Det har funnits en samstämmighet om detta genom hela den protestantiska reformationen, och även dessförinnan fanns det en klar teologisk övertygelse i frågan.

Revisionism är ett modernt påfund som har till uppgift att vrida på bibeltexter för att få dem att säga motsatsen till vad de innehåller.

Vi söker inte identiteten i etiketteringar men ser det som en synd mot både den enskilda människan, församlingarna och oss själva om vi inte är tydliga i frågor där Bibeln tveklöst säger att om du lever på det sättet så ärver du inte Guds rike. Med andra ord, i så fall missar du himlen.

Fy för den lede, säger jag. Men för att ändå försöka göra något positivt att detta, så ger pastorernas syn på Bibeln som ofelbar sanningskälla anledning att påminna om ett härligt utbrott av president Bartlet i TV-serien The West Wing - ett utbrott som jag härmed repriserar från en bloggpost jag skrev 2012:

Om vikten av att häda

Det är fruktansvärt att vi så kort efter Charlie Hebdo-attacken i Paris åser ännu ett terrorattentat riktat mot det fria ordet: det mordförsök på Lars Vilks i Köpenhamn häromdagen som visserligen misslyckades men som ändå fick dödlig utgång. Precis som i samband med Charlie Hebdo känner jag mig manad att påpeka vikten av att stå upp för det fria ordet och för rätten att häda.

Men är verkligen just hädelse så viktigt? Svar ja. Jag känner flera i övrigt kloka och förståndiga personer som inte håller med mig om det, utan som anser att sådana tölpaktigheter bör undvikas i det längsta, då de ju av religiösa människor kan upplevas som kränkande. Jag anser att de har fel. Vari felet består är värt att förklara på nytt och på nytt. Jag ger ordet till min gode vän Patrik Lindenfors, som vältaligt förklarar sammanhangen i en debattartikel i Dala-Demokraten. Så här börjar hans artikel:

Allt mänskligheten har lärt sig om hur världen fungerar gör det idag väldigt svårt att tro att änglar kommer med budskap från Gud. Mycket tyder därför på att Muhammed aldrig fick något besök av ärkeängeln Gabriel när han var ensam i sin grotta, utan istället hittade på Koranen själv.

På ett liknande sätt förefaller det osannolikt att jungfru Maria blev gravid när hon var ensam hemma – även denna berättelse har en troligare förklaring. Det är överhuvudtaget väldigt få mytologiska berättelser som skulle tillmätas någon sanningshalt om de påstods ha inträffat i nutid.

Om man inte vet det här om sin egen religion så vet man det i alla fall om andras. Få kristna tror att den hinduiska guden Shiva skapade Ganesha genom att hugga av huvudet på en elefant för att reparera den son han just dekapiterat.

Få muslimer tror att rymdhärskaren Xenu fraktade kidnappade själar från sin hemplanet till vulkaner på jorden för att spränga dem i luften med vätebomber, något Scientologerna lär ut om man bara betalar dem tillräckligt.

Berättelser av den här typen har två problem. Dels är de uppenbart osanna, om man läser dem bokstavligt. Dels är de extremt enkla att parodiera.

Man kan fundera över om det inte är den här kombinationen som resulterat i all hädelselagstiftning som finns runt jordklotet, särskilt då makthavare historiskt inte sällan lierat sig med prästerskapet för att lättare kunna kontrollera sina undersåtar. Sitter den världsliga makten på Guds nåder kan inte gärna undersåtarna tillåtas underminera denna gudomliga uppbackning med hjälp av satir.

Läs hela Patriks artikel här!

Påven försvarar terrorattacken mot Charlie Hebdo

SVT rapporterar nu att påven Franciskus uttalat sig om terrorattacken mot Charlie Hebdo. Det han säger kan inte förstås som annat än ett försvar av dådet:

Om min goda vän hånar min mamma kan han förvänta sig en smäll. Det får man vänta sig, det är normalt. Du ska inte provocera. [...] Det är många som talar illa om religion. De gör narr av den. Det som händer då är samma som händer vännen som hånar min mor. Det finns en gräns.

Jag finner detta provocerande. Men i kontrast mot den av Franciskus förordade reaktionen att ta till våld, så reagerar jag med ord. Så skall det gå till. Våld är fel slags bemötande, ord är rätt. Här är mina ord till Franciskus:

Din religion utgörs av bisarra fånerier, din Gud är en blodtörstig psykopat, din Jesus är en härsklysten nolla som låter sin barnsliga ilska gå ut över ett stackars oskyldigt fikonträd, din företrädare på den påvliga tronen är en fucking motherfucker, och själv är du en löjeväckande fåntratt i en fånig hatt!

Sagan om de tolv poliskonstaplarna

Kristendomen är (enligt min mening) en intellektuellt ohållbar världsåskådning. Det finns flera sätt att slå fast detta, men ett av de mer slående är att lyfta fram (vilket jag då och då gjort här på bloggen) det så kallade teodicéproblemet: det här med att Gud är både god och allsmäktig, hur är det möjligt med alla de krig, all den svält, alla de naturkatastrofer och allt det mänskliga lidande vi ser omkring oss? Många försök till svar har givits från kristna apologeter, men de tenderar att framstå som konstlade och patetiska. Nyligen blev jag uppmärksammad på den allegoriska berättelsen The Tale of the Twelve Officers av Mark Vuletic, som sammanfattar de vanligaste av dessa försök i obamhärtigt klar belysning. Så här börjar den:

It was, of course, sad to hear that Ms. K had been slowly raped and murdered by a common thug over the course of one hour and fifty-five minutes; but when I found out that the ordeal had taken place in plain sight of twelve fully-armed off-duty police officers, who ignored her terrified cries for help, and instead just watched until the act was carried to its gruesome end, I found myself facing a personal crisis. You see, the officers had all been very close friends of mine, but now I found my trust in them shaken to its core. Fortunately, I was able to talk with them afterwards, and ask them how they could have stood by and done nothing when they could so easily have saved Ms. K.

"I thought about intervening," said the first officer, "but it occurred to me that it was obviously better for the murderer to be able to exercise his free will than to have it restricted. I deeply regret the choices he made, but that's the price of having a world with free agents. Would you rather everyone in the world were a robot? The attacker's choices certainly weren't in my control, so I can't be held responsible for his actions."

"Well," said the second officer, "my motivation was a little bit different."

Läs den spännande fortsättningen här!

Gubben Noak, gubben Noak, var en psykopat

"Men varför gick du då och såg filmen? Vad väntade du dig?" Så har flera av mina vänner frågat sedan jag förklarat vad jag tyckte om den vedervärdiga filmen Noah och dess glorifierande av den vidrige psykopaten till huvudperson. Mitt svar är följande.

Bibeln är en bok med stort samhällsinflytande, och jag tycker därför att det är angeläget att vara bekant med dess innehåll och budskap. Men den är (åtminstone i långa partier) rent ut sagt pissdåligt skriven, varför jag aldrig har lyckats ta mig samman att läsa den i sin helhet. När det dyker upp en film baserad på (delar av) boken kan man få för sig att det är ett bra tillfälle att genvägen lära sig lite om de bibliska berättelserna. Det var därför jag gick och såg filmen, men som sagt, någon upplyftande filmupplevelse blev det inte.

Uppmuntrad av sina hallucinationer uppträder filmens Noah med en bryskhet och kallhamrad brutalitet mot klimatflyktingar som skulle göra Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson gröna av avund och mindrevärdeskomplex, och han sätter därefter skräck i sin familj genom att envisas med sitt hot om att döda sitt oskyldiga barnbarn.¹ När han (spoiler alert!) till slut drar tillbaka sina mordplaner mot barnet slutar det hela i ett typiskt Hollywoodskt snyftslut av kärlek och familjelycka (ungefär som om det var möjligt att plötsligt ställa om och känna trygghet hos den patriark som nyss hotat sätta kniven i strupen på det oskyldiga barnet). Om man vill kan man tänka sig Noah som en klassisk filmskurk i stil med Gökboets syster Ratched eller Den enfaldige mördarens fabrikör Höglund, men han är inte framställd med tillnärmelsevis samma finess med dessa figurer, och vad som stör mig ännu mer är att filmmakarna verkar mena att han är något slags hjälte och moraliskt föredöme.² Och inte bara filmmakarna, förresten. Så här ser det kristna mottagandet av filmen ut, i Wikipedias sammanfattning:

Justin Welby, Archbishop of Canterbury and leader of the worldwide Anglican Communion, called the Noah film "interesting and thought-provoking" after the film's lead star, Russell Crowe traveled to the Lambeth Palace in order to discuss with him "faith and spirituality" after the movie's British premiere. In addition, several Christian organizations have expressed support for the Noah film, "including Leaders from organizations like the American Bible Society, National Catholic Register, The King's College, Q Ideas, Hollywood Prayer Network, and Focus on the Family." Focus on the Family president Jim Daly stated that: "[Noah] is a creative interpretation of the scriptural account that allows us to imagine the deep struggles Noah may have wrestled with as he answered God’s call on his life. This cinematic vision of Noah’s story gives Christians a great opportunity to engage our culture with the biblical Noah, and to have conversations with friends and family about matters of eternal significance." Cultural commenter Fr. Robert Barron praised the film for its inclusion of "God, creation, providence, sin, obedience, salvation: not bad for a major Hollywood movie!"

Fy fan, säger jag. Frågan om huruvida man skall hjälpa klimatflyktingar eller döda dem har ett enkelt och uppenbart svar, och är inte material för något "deep struggle [to] wrestle with". Hur är de religiösa ledare funtade som kan se filmen på ett sådant vis? Lider de av något slags social eller neurologisk störning som sätter deras moraliska sinne ur spel, eller vad är det fråga om?

Fotnoter

1) "Men han lydde ju bara Gud", kanske någon invänder. Ja, OK, låt oss säga att han gjorde det. I så fall var det moraliskt fel att lyda Gud. Det moraliskt rätta hade varit att vända sig mot himlen med något i stil med följande besked:

Hörrödu Jahve, om du nu är så allsmäktig som påstås, och om du nu är så förbannat missnöjd med hur du skapat oss människor att du nu vill förinta oss, så gör för all del det, men kunde du verkligen inte tänka ut någon bättre metod än den här bisarra översvämning-och-ark-idén? Det hade väl t.ex. varit mycket elegantare (och skonsammare mot de stackars övriga djuren) att slå ned en blixt i var och en av människorna? Hur som helst, blanda inte in mig i ditt smutsiga hantverk, din förbannande jävla Jahvejävel!

2) Och så filmens evinnerliga tjat om äpplet som Eva och Adam tydligen borde ha hållit sig ifrån. Kunskapens frukt. Men allvarligt talat, om vi skall göra en lista över goda saker hos människan som särskiljer henne från den övriga s.k. skapelsen, kommer inte då hennes unika benägenhet att söka och ackumulera kunskap ganska högt på listan? Om det finns någon i läsekretsen som på allvar skriver under på den bibliska synen på kunskap som något i grund och botten ont, så face it, I'm evil! (Härmed dock inte sagt att jag anser all kunskap automatiskt vara av godo. Det finns undantag. Se min gamla bloggpost Kunskap på gott och ont för en nyansering.)

Then we have a bit of a situation

Very often on this blog, I have used Randall Munroe's xkcd comic in order to underline som view of mine or some interesting idea. Today, let me treat you to a real classic, dating way back to 2006 - the very year that xkcd was launched.

It is not clear to me whether the Senator appearing in the comic is intended to be someone in particular or just a generic Christian conservative Republican. To show the timeliness of the comic, still today in 2014, let me remind readers of the recent U.S. midterm elections and pretend that the person in question is the Oklahoma Republican Senator James Inhofe, who took office in the U.S. Senate 1994, and who was reelected earlier this month for his fourth full term. Congratulations, America - a lovely choice!¹

Inhofe is best know as an aggressive anti-environmentalist and anti-scientist. He suggested in an oft-quoted Senate floor speech in 2003 that "manmade global warming is the greatest hoax ever perpetrated on the American people". Regular readers of this blog will probably find his suggestion outrageous, but he does have evidence for his view. This evidence appears in the Bible. Here is what Inhofe said in a radio interview on August 2, 2012:

Well actually the Genesis 8:22 that I use in there is that "as long as the earth remains there will be seed time and harvest, cold and heat, winter and summer, day and night," my point is, God's still up there. The arrogance of people to think that we, human beings, would be able to change what He is doing in the climate is to me outrageous.

Footnote

1) Or not.

Kristendomen - en sammanfattning

Finns Gud? Ingen som följt denna blogg någon längre tid kan ha undgått att notera att jag i religiösa frågor drar något åt det ateistiska hållet. Icke desto mindre anser jag att frågan förtjänar ett nyanserat svar, och ett sådant ger jag i de tre sista styckena i min gamla bloggpost Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild. Om det däremot är specifikt den kristne guden (definierad av hur han beskrivs i Bibeln, förtjänstfullt sammanfattat i bilden nedan) vi talar om, så ser jag inte längre något behov av nyansering: tron på en sådan gud anser jag rent ut sagt befängd.

Maj månads fem roligaste tweets

Jag har givetvis varken någon fullständig överblick över vad som sker på Twitter eller något objektivt eller ens välpreciserat kriterium för vad som kan anses vara god humor. Då jag nu presenterar min fem-i-topp-lista över förra månadens roligaste tweets så bör det därför förstås blott som de fem jag just nu kommer att tänka på som de roligaste bland dem som råkat hamna på min radar.

På femte plats hamnar pastor Stanley Sjöbergs taffligt formulerade påstående att första världskriget var en konsekvens av den på den tiden allt mer utbredda ateismen - ett påstående som får mig att associera till en välkänd skämtteckning från 2007 som gör narr av ett liknande uttalande av dåvarande påven Joseph Ratzinger.

5. Stanley Sjöberg, 6 maj 2014:
I sommar är det 100 år sedan första världskriget bröt ut. Hat, nationalism, Europas ateism var en orsak till krigets dödande konflikter!

Fjärdeplatsen på min lista går till den franske 1600-talsfilosofen René Descartes (eller, måhända troligare, någon som utger sig för att vara Descartes), som levererade följande tweet.

4. René Descartes, 14 maj 2014:
When Descartes discovered "I think therefor I am."

Texten i sig lockar måhända inte fram några gapskratt, men i kombination med den bifogade bilden blir den komiska effekten avsevärd.

På bronsplats hamnar Gud (eller, måhända troligare, någon som utger sig för att vara Gud), som på Twitter ofta visar upp en överraskande självironisk sida - något trogna läsare av denna blogg redan känner till. Den medaljerade tweeten är ett utmärkt exempel hans den sköna glimt i ögat han sent i sin karriär lagt sig till med.

3. TheTweetOfGod, 20 maj 2014:
I'm sorry if I come across as homophobic in the Bible. I was still working through some issues about My feelings towards Zeus.

Silverpengen går till en legendarisk svensk journalist som jag tidigare i år bloggat om. Både han och jag blev djupt bekymrade över de framgångar i EU-paralamentsvalet som skördats av extremistpartier, till vilka vi båda räknar Sverigedemokraterna. Men där stannar likheterna. Medan min oro i övrigt handlar om t.ex. hur Sverigedemokraternas motsvarighet i Danmark, Dansk Folkeparti, blev största parti i sitt land, hur Nationella Fronten erhållit samma ställning i Frankrike med fler mandat i EU-parlamentet än alla svenska partier tillsammans, hur högerpopulistpartiet Fidesz erhöll egen majoritet i den ungerska valmanskåren med 51% av rösterna följt av fascisterna i Jobbik med nära 15%, och hur de oförblommerade nazisterna i Gyllene Gryning samlade nära 9% av de grekiska rösterna, så sträcker sig Åke Ortmarks oroade blick inte ens över sundet. Han finner sina orosmoment på hemmaplan.

2. Åke Ortmark, 26 maj 2014:
Sverige oroar. Extremismen sprider sig: SD, MP o Fi.

Huh, Feministiskt initiativ? Miljöpartiet??? Stor humor! Om man vill kan man raljera över hur Ortmark kanske föreställer sig att det är de 20 svenska EU-parlamentarikerna som styr i Bryssel, och man kan fälla snorkiga kommentarer som min egen om hur extremism tycks ligga i betraktarens öga, men den absolut bästa repliken på Ortmarks utfall, vilken med säker tonträff och exemplarisk följsamhet anpassade sig till den nivå på argumentation som Ortmark själv slagit an, stod signaturen grodaeu för, med en tweet som bär hela vägen fram till guldmedalj på min lista över maj månads roligaste tweets.

1. grodaeu, 26 maj 2014:
Men vafan Åke.
1) Man skall inte blanda Kosken och Rohypnol
2) Definitivt inte före lunch

Hatten av för dessa fem stora humorister: Stanley Sjöberg, René Descartes, Gud, Åke Ortmark och grodaeu!

Finns Gud?

På den här bloggen väjer vi inte för de riktigt stora och svåra frågorna. Till den kategorin har tidigare ofta räknats "Finns Gud?", men vad många inte vet är att just den frågan kan avföras från dagordningen i och med att den slutgiltigt besvarades i det utmärkta folkbildningsprogrammet Fråga Anders och Måns från 2006:

Ord och inga visor från Vår Herre

Det talas mycket om Guds godhet. Samtidigt förefaller han, om man får tro Bibeln, förbluffande hämndlysten. Se här vad som står att läsa i Femte Mosebok 28:15-68. (Tipstack till vännen Patrik Lindenfors.)

15 Men om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte troget följer alla hans bud och stadgar, som jag i dag ger dig, då skall alla dessa förbannelser nå dig och komma över dig:

16 Förbannelse över dig inne i staden och förbannelse ute på åkern.

17 Förbannelse över dina korgar och dina baktråg.

18 Förbannelse över de barn du får och den skörd du bärgar, över kornas kalvar och tackornas lamm.

19 Förbannelse över dig när du kommer och förbannelse över dig när du går.

20 Herren skall sända förbannelse, förvirring och fruktan över dig i allt arbete du utför, tills du utplånas och möter en snar förintelse på grund av dina onda gärningar, för att du övergav mig.

21 Herren skall låta pesten få dig i sitt grepp, tills han har utrotat dig från det land du kommer till och tar i besittning.

22 Herren skall slå dig med sjukdom, feber, hetta och frossa, med torka, rost och sot, och allt detta skall förfölja dig tills du har förintats.

23 Himlen över ditt huvud skall bli koppar och marken under dig järn.

24 Herren skall förvandla regnet över ditt land till damm och sand, som faller över dig från himlen tills du har utplånats.

25 Herren skall låta dina fiender besegra dig. Om du anfaller dem från ett håll, skall du fly för dem åt sju håll. Du skall bli en skräckbild för alla riken på jorden.

26 Dina fallna skall bli till föda åt alla himlens fåglar och åt markens djur, ty ingen finns som kan jaga bort dem.

27 Herren skall slå dig med Egyptens bölder och med svulster, skabb och klåda, så att du aldrig kan botas.

28 Herren skall slå dig med vanvett, blindhet och skräck.

29 Mitt på dagen skall du famla dig fram som en blind i mörker. Du skall inte lyckas med något utan ständigt förtryckas och utnyttjas, och ingen skall hjälpa dig.

30 När du trolovar dig med en kvinna kommer en annan man att lägra henne. När du bygger ett hus kommer du inte att få bo i det. När du planterar en vingård kommer du inte att få skörda frukten.

31 Din oxe skall slaktas inför dina ögon utan att du får äta av köttet. Din åsna rövas bort, och du får den aldrig tillbaka. Dina fiender tar dina får, och ingen hjälper dig.

32 Dina söner och döttrar skall i din åsyn utlämnas åt ett främmande folk, och du skall gråta efter dem dagen lång, men du kan ingenting göra.

33 Ett folk du inte känner skall äta din skörd och frukten av all din möda, och du skall ständigt bli förtryckt och misshandlad.

34 Du kommer att bli galen av allt dina ögon tvingas se.

35 Herren skall slå dig med elakartade och obotliga bölder på knän och lår, ja, från huvud till fot.

36 Till ett folk, okänt för både dig och dina fäder, skall Herren fördriva dig och din kung, honom som du har gjort till din härskare. Där skall du tjäna andra gudar, gudar av trä och sten.

37 Du skall väcka fasa och bli till en skam och en visa bland alla folk till vilka Herren driver bort dig.

38 Fastän du sår mycket skall du skörda litet, ty gräshopporna förstör din gröda.

39 Planterar du vingårdar och arbetar i dem får du ändå inget vin att dricka eller lagra, ty larverna äter upp alltsammans.

40 Har du olivträd över hela ditt område får du ändå ingen olja att smörja dig med, ty oliverna faller av.

41 Får du söner och döttrar förlorar du dem, ty de förs bort i fångenskap.

42 Alla dina träd och allt som växer på dina åkrar härjas av skadedjur.

43 Invandraren som bor hos dig skall höja sig över dig, högre och högre, medan du skall sjunka, djupare och djupare.

44 Han skall ge lån till dig, men du kan inte ge lån till honom. Han skall bli huvud, du skall bli svans.

45 Alla dessa förbannelser skall nå dig, de skall förfölja dig och komma över dig tills du har utplånats, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud, och inte följde de bud och stadgar han gav dig.

46 Förbannelserna som drabbar dig och dina efterkommande skall bli till varnande tecken för alla tider.

47 Eftersom du inte tjänade Herren, din Gud, när du levde glad och mätt och hade överflöd på allt,

48 måste du i stället, hungrig och törstig, naken och utblottad, tjäna den fiende som Herren sänder ut mot dig. Han skall lägga ett ok av järn på din nacke tills han har utplånat dig.

49 Herren skall sända ett folk mot dig långt bortifrån jordens ände, och det skall slå ner på dig som en örn, ett folk vars språk du inte förstår,

50 ett folk med ansikten av sten, ett folk som inte vördar de gamla och inte skonar de unga.

51 Detta folk skall äta de djur som föds hos dig och den skörd du bärgar tills du har utplånats. De skall inte låta dig behålla något av säden, vinet eller oljan, av kornas kalvar eller tackornas lamm, utan fortsätta tills de har förintat dig.

52 De skall belägra dig i alla dina städer tills murarna faller överallt i ditt land, de höga befästningsverk som du sätter din lit till. De skall belägra dig i alla dina städer överallt i ditt land, det som Herren, din Gud, har gett dig.

53 I den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig kommer du att äta dina egna barn, köttet av sönerna och döttrarna som Herren, din Gud, har gett dig.

54 En man i ditt folk som är vek och bortskämd skall inte unna sin bror, sin egen hustru och de barn han ännu har kvar

55 att få ett stycke av hans barns kött, det enda han har att äta i den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig i alla dina städer.

56 En kvinna i ditt folk som är vek och bortskämd, så bortskämd och vek att hon aldrig har behövt gå med sina fötter på marken, skall missunna sin egen man, sin son och sin dotter

57 både efterbörden som kommer ut ur hennes sköte och de barn hon föder, och hon skall själv äta upp detta i hemlighet, det enda hon har i den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig i dina städer.

58 Om du inte troget följer allt som står i denna lag, allt som skrivits här i boken, och inte fruktar detta ärorika och fruktansvärda namn, Herren, din Gud,

59 då skall Herren slå dig och dina efterkommande med ofattbara plågor, väldiga plågor som inte går över, svåra sjukdomar som inte går över.

60 Alla de farsoter som du darrade för i Egypten skall han skicka mot dig, så att de får dig i sitt grepp.

61 Även alla sjukdomar och plågor som inte har nämnts i denna lagbok skall Herren låta hemsöka dig, tills du har utplånats.

62 Av er som förut var talrika som stjärnorna på himlen skall bara ett fåtal leva kvar, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud.

63 Liksom Herren gladde sig åt att låta det gå er väl och göra er talrika, så skall han glädja sig åt att förinta och utplåna er, och ni skall ryckas bort från det land du nu kommer till och tar i besittning.

64 Herren skall skingra dig bland alla folken, från jordens ena ände till den andra. Där skall du tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder har känt till, gudar av trä och sten.

65 Hos dessa folk får du ingen ro, ingen vila för din fot. Där skall Herren göra ditt hjärta ängsligt, låta din blick slockna och ditt livsmod vissna.

66 Du kommer att känna att ditt liv hänger på en tråd. Dag och natt skall du vara rädd och inte veta om du får leva.

67 På morgonen skall du säga: ”Om det ändå vore kväll!” och på kvällen: ”Om det ändå vore morgon!” Sådan skräck skall du känna, sådana ting skall dina ögon tvingas se.

68 Herren skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, fastän jag hade sagt till dig: ”Den vägen skall du aldrig mer behöva se.” Där skall ni bjuda ut er som slavar och slavinnor till era fiender, men ingen vill köpa er.

För ovana bibelläsare (som jag själv) kan denna långa passage i förstone se ut som om den motsäger Guds påstådda godhet. Tur då att experter som Per Ewert (som jag tidigare här på bloggen gjort vissa ansatser att försöka resonera med) kan förklara för oss att passagen behöver ses i sitt sammanhang. Så här skrev han i en Facebook-kommentar i samband med Patrik Lindenfors publicering av bibelverserna ifråga:

En summering av sammanhanget (du hoppade över avsnittet om Guds välsignelser och kärlek i första delen av kapitlet) kommer i 5 Mos 30:19: "Jag tar idag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, för att du och dina efterkommande må leva." Valet ligger inte hos Gud, hans vilja är tydlig och god. Valet ligger hos oss.

Jamendåså - då är ju Gud god trots allt!