On the editorial board of the Journal of Controversial Ideas

There has been a bit of media attention in recent weeks around the soon-to-be-launched scientific journal named The Journal of Controversial Ideas, whose most novel (and controversial!) feature is that it explicitly allows its authors to write under pseudonym. The three founding editors, philosophers Jeff McMahan, Francesca Minerva and Peter Singer, have gathered a highly interdisciplinary (albeit with particular emphasis on ethics and philosophy) collection of 41 further researchers to serve on the editorial board, and the time has come for me to come forth as one of these editorial board members.

Of course any scientific journal ought (unless it specifically aims to be pedestrian, but what sort of boring journal would that be?) to welcome controversial ideas, but the point of the new journal is to be a place to go for publishing scientific and philosophical work that is not just controversial but inflammable and runs the risk of eliciting Twitter storms and death threats (all too common phenomena that some of the editors have direct personal experience with). On the other hand, an obvious objection to the enterprise is that hiding behind anonymity may seem to go against the spirit of the scientific enterprise. Indeed, the initiative has generated a good deal of criticism, ranging from vulgar tweets misrepresenting the purpose of the journal as serving to "anonymously ponder racist, sexist, transphobic, pro-colonialist, pro-exploitation ideas without fear of backlash", to the rather more sane and measured concerns by Bradley Campbell and Clay Routledge that "cordoning off controversial ideas into a special journal allows the reactions of activists to define the journal’s subject matter. Instead of sharing a common methodology or field of study, the contributing authors would have in common only their identity as actual or potential victims of censorship", to which they add that we should be careful about "organizing institutions around competing narratives of victimhood".

In a Vox interview, Francesca Minerva emphasizes the journal's role in protecting academic freedom, which "is fundamental to get closer to the truth. If you can see things from a different vantage point, you understand better your own arguments and how the world works. That can never happen if people are silenced". Talking to the BBC, Jeff McMahan adds that "all of us will be very happy if, and when, the need for such a journal disappears, and the sooner the better. But right now in current conditions something like this is needed".

Personally, I see good arguments on both sides of the debate. But I value diversity among scientific journals, and view The Journal of Controversial Ideas as an interesting experiment and a potentially valuable addition to the current range of journals. We'll see how it plays out.

Romantik på Mars (favorit i repris)

För snart fem år sedan undslapp jag mig en litet stycke skönlitteratur här på bloggen - en anspråkslös liten berättelse med inslag av såväl kärleksnovell som science fiction. Idag bjuder jag på den (minimalt redigerad) i repris. Skälet till att jag just nu drar fram den igen skall jag förklara efteråt. Vasrsågoda:

Låt oss föreställa oss att vår teknikutveckling de senaste decennierna gått mer i linje med vad jag hoppades på när jag var i 12-årsåldern. Stora delar av solsystemet är koloniserade, och själv befinner jag mig på Mars för en längre serie gästföreläsningar om probabilistisk metafysik på Mare Erythraeum-universitetet. Persontrafiken mellan planeter underlättas av den teleporteringsteknik vi utvecklat.

Min kära hustru M har sitt arbete att sköta hemma på Jorden, men när arbetsveckan är över ger hon sig av för att sammanstråla med mig på Mars. Dock undviker hon den årslånga och besvärliga rymdskeppsresan, och beger sig istället till den lokala teleporteringscentralen i Frölunda. Där scannas hennes kropp, atom för atom, varefter informationen med ljusets hastighet skickas till en teleporteringscentral på Mars, där hennes kropp rekonstrueras, åter atom för atom, samtidigt som kroppen nere på Jorden bryts ned i sina beståndsdelar. Sedan hon väckts ur sin narkos beger hon sig glad i hågen till Restaurang Milliways - en av de flottaste krogarna på hela Mars - där vi stämt träff för en mysig fredagsmiddag med levands ljus och en tillbakalutad marsiansk jazzorkester. Maten och vinet smakar utmärkt, och vi hinner prata om både det ena och det andra. Sedan vi snabbt avhandlat våra respektive vedermödor (ganska lindriga sådana) på jobbet den gångna arbetsveckan, övergår vi till trevligare ämnen: intrigen i den film vi såg tillsammans förra helgen, snöfallet som rapporteras från den välkända vintersportort i Jämtland där vi planerar att semestra i nästa månad, och nostalgiska minnen från vår tid tillsammans som unga nyförälskade doktorander på tidigt 90-tal.

Just som vi har det som trevligast dyker den burduse och djupt fördomsfulle Mr D upp, oinbjuden, och frågar mig hur jag kan sitta och vänslas med kvinnan framför mig, som han påstår inte alls är min käresta utan en dubbelgångare och en bedragerska. Både M och jag blir mäkta upprörda över detta bisarra påstående, men jag lyckas i alla fall samla mig till ett någorlunda hövligt tonfall då jag ber Mr D motivera sig. Jag anmodar honom att peka ut vad som skiljer den M jag har framför mig från den "riktiga" M som han yrar om. Någon sådan skillnad säger han sig dock inte kunna peka ut, men han framhärdar ändå med sitt påstående.

Jag kan nu inte längre hålla mig lugn, utan tar tag i hans skjortkrage och väser åt honom att antingen skaka fram något belägg för sitt påstående, eller ta sitt pick och pack och ge sig av. Även Mr D tappar nu besinningen och ryter åt mig att den riktiga M befinner sig på Jorden. M förklarar upprört att hon visserligen var på Jorden så sent som i eftermiddags, men att hon sedan tog teleportern hit till Mars. Mr D kontrar med hon omöjligt kan vara den riktiga M, eftersom hon består av ett helt annat stycke materia - helt andra atomer än den riktiga M vars kropp skändligen destruerats på Frölunda teleporteringscentral.

Smockan hänger nu i luften från båda håll, men innan de dörrvakter som M tillkallat hinner fram för att stoppa det hotande tumultet lyckas jag i alla fall få fram att den personliga identiteten omöjligtvis kan ligga i en specifik uppsättning atomer, ty dessa byts ju ständigt ut i våra kroppar, och den M jag idag alltjämt älskar skulle, oavsett om hon idkat strikt avhållsamhet från teleportering, blott ha en försumbar mängd materia gemensam med den M som jag i borgmästarens närvaro 1996 lovade att älska i nöd och lust. Det som skedde vid teleporteringen var blott ett snabbare utbyte av atomer än vanligt, och en så godtycklig sak som atomutbyteshastigheten kan omöjligt vara avgörande för ett rimligt begrepp om personlig identitet. Dessutom kan ju var och en med någorlunda förnuft i behåll se och höra att det är M och ingen annan vi har framför oss, hojtar jag till Mr D medan han förs bort av vakterna grymtandes något ohörbart om "something".

Den filosofiska poäng jag försöker inskärpa i den här berättelsen väckte stora protester i bloggpostens kommentarsfält - en proteststorm som sedan fortsatte i kommentarerna till min uppföljande bloggpost en månad senare rubricerad Dör man av att teleporteras. Jag stod på mig, men lyckades inte övertyga de kommentatorer som var av annan uppfattning. Men häromdagen dök det upp en spänstig formulering i mitt Facebook-flöde, som jag direkt kände skulle ta död på varje invändning mot den syn på personlig identitet och teleportering jag försvarar i min berättelse.¹ Det var min goda vän filosofen Francesca Minerva² som skrev så här:

If you wouldn't love someone's replica it means your love is an inferior kind of love. Trust Derek.

Den Derek som Francesca här syftar på är filosofkollegan Derek Parfit, och här är hennes foto av den passage i Parfits underbara bok Reasons and Persons som hon stödjer sig på:

Fotnot

1) Fast nej, om sanningen skall fram: hur mycket jag än gillar formuleringen så har jag inga illusioner om att den skall räcka för att omvända övertygade dualister och andra meningsmotståndare. Men den kan vara skön att slå dem i huvudet med!

2) Francesca har även skrivit annat klokt och intressant om kärlek; se t.ex. hennes uppsats Unrequited Love Hurts: The Medicalization of Broken Hearts Is Therapy, Not Enhancement.