Divestment!

Det finns en tendens hos mig att när jag skriver om det lärosäte Chalmers där jag har min anställning (och stora delar av min utbildning) så blir det oftast något negativt: jag klagar exempelvis över motbjudande utformning av studentrekryteringsreklam, över arrangerandet av pseudovetenskapliga seminarier, och över anammandet av idiotiska management-trender. Detta har sin uppenbara förklaring i att hälsan tiger still och att det vanligtvis är först när jag är missnöjd med något som jag ser behov av att yttra mig, men det är samtidigt lite olyckligt eftersom det kan ge ett orättvist negativt helhetsintryck. Mycket av det som händer på Chalmers är i själva verket jättebra, och jag har nu glädjen att rapportera om något jag ställer mig entydigt positiv till:

Chalmers väljer alltså att haka på den internationella så kallade divestment-rörelsen,¹ vilket innebär att högskolan säljer ut allt sitt aktieinnehav i fossilbränsleföretag.² Detta har rapporterats här och var (även internationellt), som i Ny Teknik där det meddelas att Chalmers stiftelse "har tagit beslut om nolltolerans när det gäller placeringar i kol-, olje- och gasbolag och kommer nu att avyttra sina aktier i bolag som är knutna till fossil energi". Det är aktieinnehav till ett värde av fem miljoner kronor som nu säljs ut.

Vad gäller direkta finansiella effekter av åtgärden så är detta knappast något som drabbar fossilbränslebolagen särskilt hårt, eller överhuvudtaget. Fem miljoner är en pyttesumma i sammanhanget. Det viktiga är åtgärdens symbolik och signalverkan. Som ledande teknisk högskola gör vi rätt i att markera att vi inte vill tjäna pengar på föråldrade teknologier som skadar livsmiljön på vår planet och som under alla omständigeter behöver avvecklas förr eller senare (helst förr). En sådan markering kan utgöra ett litet bidrag till den förskjutning i opinionsläget som krävs för kraftfulla omställningar från fossil energi till hållbara energislag. Nu gäller det att andra lärosäten också hakar på.

David Keith förklarade för ett år sedan dessa sammanhang i en artikel i Boston Review - rekommenderad läsning!

Fotnoter

1) Finns det något svenskt ord jag istället borde använda här?

2) För att vara mer exakt: Det är Chalmers stiftelse som säljer ut sitt innehav. Chalmers stiftelse har som uppgift att äga Chalmers tekniska högskola AB, och vidare...

att verka för att Chalmers bedriver utbilning och forskning på en internationellt hög nivå. Stiftelsen skall även se till att resurser utnyttjas effektivt samt att finansiera uppdrag som är till värde för Chalmers.

.

David Keith har skrivit en läsvärd liten bok om geoengineering

Geoengineering är samlingsnamnet på en brokig uppsättning idéer om radikala högteknologiska lösningar på klimatkrisen; begreppet kan definieras som avsiktliga åtgärder för att i global skala manipulera miljö och klimat. När jag skrev en översikt om geoengineering på Uppsalainitiativet 2010 (en bloggpost som jag repriserade på Häggström hävdar tre år senare) använde jag en rad källor, men det var en forskare som jag mer än någon annan lutade mig emot i texten, nämligen kanadensaren David Keith, som möjligen kan räknas som världens främste expert på geoengineering, och som för mig framstår som både skarpsinnig och klok. Detta huvudintryck står sig efter att jag läst hans aktuella bok A Case for Climate Engineering (2013), trots att där finns (vilket jag strax skall återkomma till) vissa förskjutningar i hans position jämfört med det intryck jag fick 2010. Det är en mycket intressant och läsvärd bok i ett aptitligt format, och jag rekommenderar den varmt.¹

De olika geoengineeringmetoderna kan grovt delas upp i koldioxidborttagningsmetoder och solskyddsmetoder. Keith är expert på båda, men fokuserar i boken helt på solskyddsmetoderna, som går ut på att på ena eller andra viset minska den mängd solstrålning som når eller absorberas av jordytan. Dessa metoder tenderar att vara mer kontroversiella än koldioxidborttagningsmetoderna eftersom de blott angriper den globala uppvärmningens symptom och inte dess orsaker. Mer specifikt handlar boken till större delen om den solskyddsmetod som innebär att en väl avvägd dos av något ämne (t.ex. svaveldioxid eller svavelsyra) tillförs stratosfären,² varpå mikrosokopiska partiklar (aerosoler) bildas, vilka ligger kvar länge och avskärmar en lagom liten andel av solstrålningen.³ Denna solskyddsmetod är extremt billig⁴ (i förhållande till de globala värden som står på spel i klimatfrågan), men har också stora nackdelar, inklusive följande fyra:

(1) I och med att metoden inte angriper den ökande koldioxidhalten så kvarstår det andra stora koldioxidproblemet (jämte global uppvärmning), nämligen försurningen av världshaven och de katastrofala ekologiska konsekvenser det kan föra med sig.

(2) Kemin i partikelbildningen är komplicerad och långt ifrån välutredd, och beroende på vad för ämne vi väljer att tillföra stratosfären finns risken att starta reaktioner som skadar det livsnödvändiga ozonskiktet.

(3) Metoden kan visserligen hejda den globala uppvärmningen, men den kan inte att stoppa klimatförändringarna. Då medeltemperaturen höjs med en mekanism (växthusgaser) och sedan sänks i motsvarande mån med en annan (aerosoler) kan vi inte räkna med bevarat status quo i andra avseenden än just global medeltemperatur. På vissa håll blir det varmare och på andra håll kallare; dessutom är stora regionala förändringar i nederbördsmönster att vänta.

(4) Om vi använder detta slags geoengineering som ursäkt för att inte dra ned på våra koldioxidutsläpp, så bygger vi in oss i en alltmer prekär situation där vi inte kan avbryta geoengineeringprojektet utan att orsaka en plötslig katastrofal uppvärmning inom loppet av bara ett par år. Utsläppen måste därför pågå i generation efter generation - men vad vet vi om huruvida den samhälleliga infrastrukturen flera hundra år fram i tiden kommer att klara att upprätthålla ett sådant högteknologiprojekt, och har vi verkligen rätt att pådyvla våra barnbarnsbarn och deras barnbarn en sådan arbetsuppgift?

Bland annat dessa saker låg till grund för att David Keith, i ett föredrag på Chalmers i december 2009, var väldigt kritisk till tanken att detta slags geoengineering skulle kunna utgöra en lösning på klimatkrisen. I min bloggpost om saken 2010 skrev jag att han betonade...

...att om storskaligt genomförande av svavel-i-stratosfären-metoden och andra solskyddsmetoder överhuvudtaget kan komma ifråga, så är det i så fall enbart som temporärt bidrag till lösning på en akut klimatkris. Samtidigt framhöll han solskyddsmetodernas allmänna fördel jämfört med koldioxidborttagning, nämligen deras snabbhet: när vi fått ett solskyddsmedel på plats inverkar det genast med full kraft på jordens energibalans vilket kan kyla ned klimatet avsevärt på bara något år. Effekten av koldioxidborttagning däremot, behöver decennier på sig för att märkas i klimatet. Därför håller Keith öppet för att exempelvis svavel i stratosfären kan komma till användning under något decennium eller två, för att kapa en tillfällig temperaturtopp som i annat fall bedöms riskera att kasta klimatsystemet över en eller annan tipping point. Även med ambitiösa utsläppsmiskningar kan en sådan situation tänkas uppstå framemot mitten eller slutet av innevarande sekel, som en följd dels av fortsatt stor osäkerhet om koldioxidens klimatkänslighet (den temperaturökning som en fördubbling av koldioxidhalten leder till), dels av den stora tröghet i klimatsystemet som gör att temperaturen kan fortsätta stiga många decennier efter att vi lyckats vända koldioxidhalten nedåt.

Jämfört med ovanstående uppfattar jag Keith i den nya boken som något mer positiv till denna form av geoengineering - dock inte fullt så positiv som man kan förledas tro av titeln A Case for Climate Engineering. Vad han förespråkar är inte att vi omedelbart sätter igång att pumpa upp en massa svavel i stratosfären. Däremot menar han att vi bör noggrant överväga möjligheten, och att detta kräver en rejäl satsning på forskning kring geoengineering och dess klimat- och miljömässiga samt sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser. Att vara positiv till forskning kan tyckas okontroversiellt, men hör då vad Keith säger i ett reportage i tidskriften The Atlantic 2009:

If geo-engineering is publicly considered a “solution” to climate change, governments may reduce their efforts to restrict the carbon emissions that caused global warming in the first place. If you promise that in a future emergency you can chill the Earth in a matter of months, cutting emissions today will seem far less urgent. “Geo-engineering needs some government funding, but the most disastrous thing that could happen would be for Barack Obama to stand up tomorrow and announce the creation of a geo-engineering task force with hundreds of millions in funds,” says David Keith.

Det fenomen Keith här talar om (att uppmärksamhet på geoengineering kan användas som en ursäkt för att skjuta exempelvis omställningen till grön och fossilfri energi på framtiden) benämns ofta moral hazard - en term han själv var först med att införa i geoengineeringdebatten. Han har i den nya boken inte glömt argumentet, men det är naturligtvis bara en bland många aspekter som behöver vägas samman med varandra. Det som gör att han nu ger moral hazard-argumentet lite mindre relativ tyngd verkar framför allt vara att han nu är något mer optimistisk i fråga om problemet (3) ovan med regionala klimatförändringar och ändrade nederbördsmönster som solskyddsmetoderna inte rår på. Det nya här är att medan tidigare studier fokuserade på en dosering av svavlet-i-stratosfären som var tillräcklig för att kancellera hela den antropogena globala uppvärmingen, så har Keith och hans medarbetare börjat titta på modellsimuleringar av scenarier där man nöjer sig med solskydd som skall kancellera en del av uppvärmningen; se t.ex. Moreno-Cruz, Ricke och Keith (2012). Specifikt pekar deras modellsimuleringar på att om man doserar så att hälften av den globala uppvärmningen kancelleras (vilket visar sig vara ungefär detsamma som att återställa global nederbördsmängden) så får, till skillnad mot vid den fulla dosen, nästan alla regioner ett klimat som ligger närmare det förindustriella än om man avstått från geoengineering. Givetvis finns en betydande modellosäkerhet att ta hänsyn till, och mer forskning behövs för att avgöra giltigheten i dessa resultat.

Fenomenet moral hazard är känt från till exempel försäkringsbranschen, där det innebär att den som, t.ex. genom att ha tecknat försäkring, inte själv bär hela kostnaden för om något han gör går illa, tenderar att bli mer våghalsig och riskbenägen. I sin bok ångrar David Keith nu den terminologin. Visst är moral hazard ett framträdande fenomen i klimatfrågan - t.ex. genom att en slappare svensk klimatpolitik skulle slå mer mot omvärlden och mot kommande generationer än mot oss själva - men det som tillkommer i geoengineeringsammanhanget är snarare ett exempel på riskkompensation, vilket innebär att när risker minskas så tenderar man att agera mer riskfyllt. Ett exempel Keith nämner är hur införandet av säkerhetsbälten i bilar inte ledde fullt ut till den grad av minskad dödlighet man väntat sig, vilket kunde förklaras med att bilförare med säkerhetsbälte kände sig säkrare och därför tillät sig att köra något fortare och våghalsigare. På samma sätt kan utsikten om framgångsrik geoengineering få vårt beteende i fråga om växthusgasutsläpp att bli mer våghalsigt. Vad man i ärlighetens namn bör ha klart för sig, hur stark anhängare man än är (liksom Keith) av växthusgasutsläppsbegränsningar, är att risksituationer handlar om avvägningar, och att riskkompensation ibland är rationellt.

Keith lägger i sin bok mindre krut än jag hade hoppats på problemet (4) ovan med de moraliska aspekterna på att i praktiken påtvinga kommande generationer ett geoengineeringprojekt. Särskilt synd tycker jag det är att han (möjligen på grund av långa pressläggningstider) inte säger något om den intressanta uppsatsen Double catastrophe: Intermittent stratospheric geoengineering induced by societal collapse av Seth Baum, Timothy Maher, och Jacob Haqq-Misra (2013), om risken för att ett framtida samhälle som drabbas av något slags social kollaps ovanpå det råkar ut för katastrofal klimatförändring då den sociala kollapsen gör att de inte längre förmår hålla igång sitt geoengineeringprogram. Men chansen finns att höra Baum tala om detta då han kommer till Stockholm måndagen den 17 mars som öppningstalare på det KVA-möte rubricerat Emerging technologies and the future of humanity som jag är med och arrangerar.

Bortsett från denna brist tycker jag dock att David Keith i sin bok ger geoengineering medelst svavel-i-stratosfären en imponerande allsidig belysning, och man behöver inte hålla med honom på alla punkter för att upskatta hans analytiska och resonerande stil. Jag ser boken som ett välkommet bidrag till klimatdebatten.

Fotnoter

1) Jag publicerar denna recension simultant bå de båda bloggarna Häggström hävdar och Uppsalainitiativet.

2) Poängen med att transportera ämnet ända upp till stratosfären, som börjar cirka en mil upp i luften, är att denna har långt mindre omsättningshastighet än den underliggande troposfären. Partiklar som genom t.ex. regn på bara några veckor sköljs bort ur troposfären kan ligga kvar flera år i stratosfären.

3) Hur för man ämnet till stratosfären? I den bok som kanske mer än någon annan populariserat geoengineering, Steven Levitts och Stephen Dubners storsäljande men tyvärr riktigt dåliga Superfreakonomics från 2009 (som jag recenserat här), föreslås en lång slang rakt upp i luften, upphängd av heliumballonger. Keith talar i sin bok mer om att använda jetplan, vilket är en metod som knappt kräver någon teknisk utveckling - vi är i stånd att implementera den redan nu om vi så skulle önska.

4) Vi är vana vid att tänka på låga kostnader som något positivt, men i det här fallet är det också en allvarlig komplikation. I och med att kostnaden är så låg är det möjligt för ett enskilt land (eller till och med för Bill Gates) att unilateralt dra igång fullskalig geoengineering, något som lätt kan leda till politiska och militära konflikter.

Geoengineering (favorit i repris)

De globala växthusgasutsläppen fortsätter att skjuta i höjden, samtidigt som FN:s senaste klimatmöte COP18 i Doha, Quatar, misslyckats med att nå fram till (eller ens närma sig) något avtal om utsläppsbegränsningar. I det läget är det naturligt att desperat börja fundera över om det finns några andra metoder att rädda klimatet än att dra ned på utsläppen. I den andan föreslås ibland en knippe metoder som går under samlingsnamnet geoengineering. Jag har skrivit om dessa tidigare, och idag är det exakt tre år sedan jag på Uppsalainitiativet publicerade min text "Om geoengineering", vars slutsatser håller än i dag och som jag (i all anspråkslöshet) bedömer fortsatt vara den bästa text som skrivits på svenska i ämnet. Här är den på nytt:

Om geoengineering

I en recension av Steven Levitts och Stephen Dubners Superfreakonomics berättade jag om deras förslag om hur vi skall kunna lösa klimatkrisen utan att behöva åbäka oss med minskade växthusgasutsläpp och övergång till grön energi. I korthet går deras förslag ut på att pumpa upp svaveldioxid i stratosfären (den del av atmosfären som sträcker sig från cirka 10 till cirka 50 kilometers höjd). Svaveldioxiden bildar små partiklar, kallade aerosoler, som snabbt sprids och bidrar till att reflektera bort en lagom stor andel av den infallande solstrålningen.¹

Enligt Levitt och Dubner är detta genomförbart i en omfattning som räcker för att kancellera den antropogena globala uppvärmningen, till priset av blott några hundra miljoner dollar per år - en närmast löjligt liten summa jämfört med de kostnader som förknippas med global omställning till grön och förnyelsebar energi. Andra bedömare skattar kostnaden för svavel-i-stratosfären-lösningen en eller två tiopotenser högre², vilket inte ändrar på det faktum att den i motsats till mer konventionella lösningar inte kräver medverkan av all världens länder, utan kan genomföras av ett enskilt land (eller rentav en enskild multimiljardär).

Låter detta för bra för att vara sant? Ja, det finns åtminstone två skäl till att den föreslagna metoden inte trollar bort klimatkrisen:

(1) Global uppvärmning vs klimatförändring. Metoden har potential att hejda den globala uppvärmningen, men inte att stoppa klimatförändringarna. Då vi höjt medeltemperaturen med en mekanism (växthusgaser) och sedan sänker den i motsvarande mån med en annan mekanism (aerosoler) kan vi inte räkna med att uppnå status quo i andra avseenden än just global medeltemperatur. På vissa håll kommer det att bli varmare, på andra håll kallare, och därutöver är stora regionala förändringar i nederbördsmönster att vänta.³

(2) Damokles svärd.⁴ Om vi använder svavel-i-stratosfären-lösningen som ursäkt för att inte dra ned på våra koldioxidutsläpp, så bygger vi in oss i en alltmer prekär situation där vi inte kan avbryta svavelutsläppen utan att orsaka en plötslig katastrofal uppvärmning inom loppet av bara ett par år. Svavelutsläppen måste därför pågå i generation efter generation - men vad vet vi om huruvida den samhälleliga infrastrukturen flera hundra år fram i tiden kommer att klara att upprätthålla ett sådant högteknologiprojekt? Strängt taget ingenting.

Den av Levitt och Dubner förordade metoden är inte ny, utan finns diskuterad i litteraturen sedan decennier tillbaka. Den är ett exempel på så kallad geoengineering⁵, som brukar definieras som avsiktliga åtgärder för att i global skala manipulera miljö och klimat. Många olika metoder metoder finns, och i den utmärkta rapporten Geoengineering the Climate som brittiska Royal Society lade fram i september 2009 görs en systematisk genomgång av möjliga metoder, deras potential samt för- och nackdelar vad gäller effektivitet, snabbhet, kostnad och risk för oönskade bieffekter.

Jag skall inte här försöka mig på att upprepa Royal Societys systematiska genomgång, men det är värt att nämna den övergripande uppdelningen i vad vi kan kalla solskyddsmetoderna kontra koldioxidborttagningsmetoderna.

Solskyddsmetoderna handlar om att på olika sätt minska den mängd solstrålning som absorberas av jordytan. Dessa kan i sin tur delas upp i två kategorier beroende på om de ökar jordytans reflektans eller minskar mängden infallande solstrålning. Jordytans reflektans kan ökas t.ex. genom att täcka våra öknar med speglar, eller genom att helt enkelt⁶ måla vägar och hustak vita. Mängden infallande solstrålning kan minskas med den av Levitt och Dubner förordade metoden med svavel i stratosfären (även andra ämnen än svavel är möjliga), medan ett annat fullt möjligt tillvägagångssätt är att skapa konstgjorda moln med solstrålningsreflekterande egenskaper.⁷

Även koldioxidborttagningsmetoderna är av flera slag. De mycket långsamma naturliga vittringsprocesser där silikathaltig berggund reagerar med luftens koldioxid kan snabbas upp till helt andra storleksordningar genom att sådana bergarter grävs fram och exponeras. Även industriella processer kan fånga in koldioxid direkt ur luften (air capture), men ännu krävs många års forskning och utveckling innan kostnaderna är nere på nivåer där det kan göras i stor skala. Och precis som med den CCS-teknik (carbon capture and storage) som av många anses vara kolkraftens räddning, så återstår det icketriviala problemet med underjordisk lagring av den infångade koldioxiden.⁸ CCS-teknik i samband med kolkraft brukar inte räknas som geoengineering eftersom det går ut på att undvika förändring av atmosfärens sammansättning, snarare än att förändra den aktivt. Ett gränsfall (vad beträffar om det bör kallas geoengineering) är då CCS tillämpas på förbränning av biobränsle istället för på kolkraft; skillnaden är att det i biobränslefallet kan ge en negativ nettoeffekt på atmosfärens koldioxidhalt. En besläktad koldioxidborttagningsmetod är nedgrävandet av biologiskt material utan att gå omvägen via förbränning (vilket låter slösaktigt men likväl under vissa omständigheter är ett möjligt konkurrenskraftigt alternativ). Ytterligare andra idéer finns, inklusive sådana som går ut på att tillföra gödningmedel i havet för att ökar mikroorganismers upptag av koldioxid, vars kol sedan transporteras ned i djuphaven via en naturlig process som kallas den biologiska pumpen; ett sådant projekt är dock förknippat med stora ekologiska risker.

Mycket finns att anföra om de olika metodernas relativa för- och nackdelar, men något generaliserat kan koldioxidborttagningsmetoderna sägas vara att föredra framför solskyddsmetoderna då de angriper själva grundproblemet (den höjda koldioxidhalten) snarare än bara symptomen (den globala uppvärmningen). Solskyddsmetoderna stoppar inte klimatförändringarna, och om de används under långa tidsrymder som alternativ till utsläppsbegränsningar placerar de oss och kommande generationer under ett dinglande damoklessvärd; se punkterna (1) och (2) ovan.

En av världens främsta experter på geoengineering, David Keith, betonade därför i ett föredrag på Chalmers i december 2009 att om storskaligt genomförande av svavel-i-stratosfären-metoden och andra solskyddsmetoder överhuvudtaget kan komma ifråga, så är det i så fall enbart som temporärt bidrag till lösning på en akut klimatkris. Samtidigt framhöll han solskyddsmetodernas allmänna fördel jämfört med koldioxidborttagning, nämligen deras snabbhet: när vi fått ett solskyddsmedel på plats inverkar det genast med full kraft på jordens energibalans vilket kan kyla ned klimatet avsevärt på bara något år. Effekten av koldioxidborttagning däremot, behöver decennier på sig för att märkas i klimatet. Därför håller Keith öppet för att exempelvis svavel i stratosfären kan komma till användning under något decennium eller två, för att kapa en tillfällig temperaturtopp som i annat fall bedöms riskera att kasta klimatsystemet över en eller annan tipping point. Även med ambitiösa utsläppsmiskningar kan en sådan situation tänkas uppstå framemot mitten eller slutet av innevarande sekel, som en följd dels av fortsatt stor osäkerhet om koldioxidens klimatkänslighet (den temperaturökning som en fördubbling av koldioxidhalten leder till), dels av den stora tröghet i klimatsystemet som gör att temperaturen kan fortsätta stiga många decennier efter att vi lyckats vända koldioxidhalten nedåt.

En annan viktig lärdom som David Keith inskärpte i sitt föredrag är att ingen av de geoengineeringmetoder som föreslagists, vare sig vi talar om solskydd eller koldioxidborttaggning (inklusive den air capture-teknologi som han själv för närvarande arbetar intensivt med), erbjuder någon tydlig mirakelkur som ger oss alibi att strunta i att minska våra växthusgasutsläpp. Däremot behövs forskning kring de olika metoderna, hur de kan implementeras till så låg kostnad som möjligt, och vilka risker som finns för oönskade bieffekter (vi vill t.ex. inte skicka upp något i stratosfären som kan slå ut ozonskiktet; ej heller vill vi mixtra med oceanerna på ett sätt som riskerar att slå ut känsliga ekosystem). I en debattartikel i New York Times i september 2008 efterlyser Keith tillsammans med forskarkollegan Thomas Homer-Dixon en seriös satsning på forksning inom området. Men det får helst inte bli för mycket av det goda: i en intervju i tidskriften The Atlantic sommaren 2009 säger han att "anslag till forskning om geoengineering behövs, men det värsta som i dagsläget skulle kunna hända vore om Barack Obama imorgon med pompa och ståt annonserade en satsning om flera hundra miljoner dollar på området".

Varför då denna överraskande modesta inställning från David Keiths sida? Skälet ligger i begreppet moral hazard, som används inom bl.a. försäkringsbranschen för risken att en kund som försäkrat bort vissa risker därmed lockas till ett mer våghalsigt leverne.⁹ I samband med geoengineering består risken i att ett alltför stort publikt fokus på området kan invagga oss i säkerhet, och få oss att tänka att vi nog i framtiden finner en eller annan enkel lösning på klimatkrisen, varför vi inte idag behöver bry oss om att begränsa våra växthusgasutsläpp.

Med tanke på denna moral hazard, gör jag rentav fel som genom denna bloggpost bidrar till spridning av kunskaper om geoengineering? På denna fråga svarar jag nej, och jag har två saker att anföra till mitt försvar. För det första menar jag att öppenhet och demokrati är viktiga saker, och att vi bör vara oerhört försiktiga med att avsiktligt undanhålla allmänheten vetenskapliga landvinningar.¹⁰ För det andra har frågan om geoengineering kommit att diskuteras alltmer bland högerekonomer och naiva teknikoptimister¹¹, och det vore enligt min mening förödande om vi som är lite klokare och mer sansade¹² lämnade fältet fritt åt dem att ensamma definiera agendan på området.

Fotnoter

1) Mängden svaveldioxid som behöver tillföras per tidsenhet är för övrigt betydligt mindre än den vi idag tillför atmosfären i markhöjd - Levitt och Dubner skattar den erforderliga mängden till mindre än 1% av dagens utsläpp (Superfreakonomics, s 196). Poängen med att skicka upp svavlet i stratosfären är att det där uppe blir kvar så mycket längre än om det släpps ut i troposfären (den nedre delen av atmosfären).

2) Se t.ex. Geoengineering the Climate, Royal Society 2009, s 32.

3) Lägg härtill att de problem utöver förstärkt växthuseffekt som koldioxidökningen orsakar - främst försurningen av världshaven - inte löses. Som en påminnelse om att den globala medeltemperaturen blott är en av många parametrar som vi behöver hålla inom rimliga gränser tjänar den uppmärksammade artikeln A safe operating space for humanity av Johan Rockström m.fl. i Nature 2009.

4) Enligt den grekiska legenden placerade kung Dionysos II den fjäskande hovmannen Damokles under ett svärd upphängt blott av ett hårstrå, för att på så vis lära denne att med kungamakt följer ockå oro och fruktan.

5) Vad skall vi kalla det på svenska? Ord som geoteknik och klimatteknik är dessvärre upptagna av andra betydelser. Det bästa förslag jag lyckats komma på är planetär ingenjörskonst, men det är en smula klumpigt. Jag fortsätter därför tills vidare att använda det engelska ordet.

6) Uttrycket "helt enkelt" kan vara lite missvisande här: metoden beräknas höra till de mer kostsamma i förhållande till uppnådd effekt.

7) Ett (ännu) mer futuristiskt förslag går ut på att låta föremål i rymden blockera solstrålning. Dessa kan placeras i omloppsbana runt jorden eller i den så kallade Lagrangepunkten L1: den punkt cirka 1 500 000 km från jorden i riktning mot solen där jordens och solens dragningskraft balanserar varandra. Idén med rymdbaserad geoengineering är för övrigt inte ny: redan i slutet på 50-talet närde Sovjetunionen grandiosa planer på att skicka upp aerosoler i omloppsbana runt jorden på sådant sätt att vi förses med ringar à la Saturnus. Dessa skulle ge skugga och svalka åt tropikerna, och samtidigt reflektera ned extra ljus på det kylslagna Sibirien. Se t.ex. David Keiths uppsats Geoengineering the Climate: History and Prospects.

8) Air capture är tekniskt svårare än den koldioxidinfångning som planeras i samband med kolkraft, på grund av att luftens koldioxidhalt är så mycket lägre än koldioxidhalten i utsläppen från kolförbränning. Air capture-infångning av andra antropogena växthusgaser än koldioxid är i princip tänkbart, men betraktas inte som något lovande alternativ då dessa gaser har ännu mycket lägre halt i luften.

9) Ett annat exempel på moral hazard dyker upp i samband med finanskrisen och statliga hjälpinsatser för att rädda banker: risken finns då att bankerna lockas till fortsatt vårdslöst risktagande eftersom staten ju ändå räddar dem ifall de skulle råka i knipa igen. (Både Klas Eklund och Johan Norberg uppmärksammar fenomenet i sina respektive analyser av finanskrisen, men drar olika slutsatser.)

10) Dock vill jag inte ens på denna punkt vara dogmatisk. Recept på framställandet av massförstörelsevapen är ett exempel där återhållsamhet i informationsspridning kan vara en bra idé. Se t.ex. Jan van Akens artikel i Heredity 2007.

11) Förutom Levitt och Dubner har t.ex. också Björn Lomborg börjat förespråka geoengineering. Vad gäller Lomborg kan vi notera att han, från att (i böcker som t.ex. Global Crises, Global Solutions och How to Spend $50 Billion to Make the World a Better Place) motsätta sig begränsningar i koldioxidutsläpp med motiveringen att det är viktigare att bekämpa malaria, nu har gått över till att motsätta sig samma sak med hänvisning till billigare och bättre metoder att i framtiden hejda den globala uppvärmningen. Är jag orättvis mot Lomborg om jag tolkar honom som att det viktiga för honom är frihet från höga koldioxidskatter, och att den argumentativa vägen dit är av underordnad betydelse?

12) Detta skrivet med fullt medvetande om att placerandet av mig själv i denna kategori kan komma att ifrågasättas av en eller annan läsare.