Om Hans Bergström-priset

I egenskap av ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) fick jag häromdagen en påstötning om att nominera till deras så kallade Hans Bergström-priset. Prissumman är 100 000 kr, och priset uppges ha "inrättats för att premiera ett vetenskapligt synsätt i media samt för excellent journalistik om vetenskap, teknik, innovation och entreprenörskap - i en tradition av upplysning, folkbildning, förklaringsdjup, framtidstro och integritet". Och det låter ju jättebra...

...tills man beaktar vem denne Hans Bergström är, och vad han står för. Mest känd är han för att ha tjänstgjort som chefredaktör på Dagens Nyheter (DN), och så långt är väl allt någorlunda gott och väl. Värre blir det om vi ger oss på att titta närmare på vad han åstadkommit i fråga om "excellent journalistik om vetenskap". Om vi bortser från epitetet "excellent" är den Bergström-text jag omedelbart kommer att tänka på i sammanhanget den ledarkrönika han skrev i DN den 31 december 2009, rubricerad Efter FN-fiaskot: Hans Bergström om behovet att tänka nytt i klimatfrågan, där han ägnar sig åt konspirationsteoretiserande och förtal av klimatforskare, med den alltför välbekanta klimatförnekaragendan att söka bagatellisera de faror som den antropogena globala uppvärmningen för med sig. För en närmare dissekering av Bergströms struntprat i denna text, se min Uppsalainitiativet-kollega Magnus Westerstrands bemötande på Second Opinion och en uppföljande Uppsalainitiativet-bloggpost.

Några år senare väljer Hans Bergström att bidra med ett inledningskapitel i Svenolof Karlssons, Jacob Nordangårds och Marian Radetzkis konspirationsteoretiska och antivetenskapliga bok Domedagsklockan.¹ På så vis ger han ytterligare understöd åt klimatförnekarrörelsen.

Huruvida Hans Bergström efter 2013 fortsatt inom den gren av antivetenskap som klimatförnekeri utgör har jag ingen kännedom om, men exemplen ovan är illa nog. Mitt sökande efter färskare Bergström-texter har dock givit en del andra resultat, som exempelvis en aktuell artikel rubricerad Den politiska och mediala eliten har förverkat svenskarnas tillit. Genom att publicera den i den högerextrema och konspirationsteoretiskt anstrukna tidskriften DSM visar Bergström prov på sin tilltagande dragning åt det mörkbruna, och allmänt dåligt omdöme.

Inrättandet av ett pris med Hans Bergströms namn "för att premiera ett vetenskapligt synsätt i media samt för excellent journalistik om vetenskap" är i mina ögon analogt med att inrätta, låt oss säga, Wayne Rooney-priset för sportsmannamässigt uppträdande i fotboll, Leif GW Persson-priset för pigg och tydlig artikulation på det svenska språket, eller Kent Ekeroth-priset för främjande av demokrati och alla människors lika värde. Jag avböjer IVA:s inbjudan att nominera pristagare, och uppmanar dem istället att omgående upphöra med den nedsvärtning av sitt eget namn som de begår genom att låta sig associeras med priset.

Fotnot

1) Jag vågar mig på denna karaktärisering av boken trots att jag inte läst den. Vad det är för slags bok framgår dessvärre med all önskvärd tydlighet av författarnas egna försök att marknadsföra den på DN Debatt:

• Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki: Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin, DN, 2 december 2013.
• Patrik Lindenfors, Olle Häggström, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand: Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, DN, 2 december 2013.
• Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki: Säg nej till klimatmissbruket, DN, 11 december 2013.
• Olle Häggström: Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat, Häggström hävdar, 14 december 2013.

I skottlinjen för rättshaveristiska utgjutelser

Att, som jag gör här på bloggen och annorstädes, rättframt och frispråkigt försvara vetenskap och ett vetenskapligt förhållningssätt är på många vis givande och stimulerande. Det har emellertid också avigsidor, och en sådan är att man får utstå en hel del påhopp och dynga från debattörer som inte delar ens vetenskapssyn. I mitt fall har dessa påhopp mestadels kommit från klimatförnekarna i och kring Stockholmsinitiativet och deras blogg The Climate Scam.¹ Bland de hundratals exempel på detta som går att hitta på nätet, se t.ex. Göran Ahlgrens besynnerliga tillmäle "självutnämnt mattesnille", och Lena Krantz evinnerliga tjat i höstas om att jag är "en extremt otrevlig figur". Dock händer det emellanåt att påhoppen dyker upp från annat håll, och i dagens bloggpost skall jag ge ett exempel.

I min förra bloggpost Geoff Cummings dansande p-värden skrev jag om en "högljudd skara av mestadels statistikteoretiskt okunniga anti-p-värdesfundamentalister" som vaknat till i samband med tidskriften Basic and Applied Social Psychologys vettlösa tilltag att förbjuda p-värden. En typisk företrädare för denna högljudda skara är en herre vid namn Emil Karlsson, som bloggar flitigt om vetenskapsfrågor, och som (om jag förstått saken rätt) är en något överårig biologistudent utan några som helst vetenskapliga meriter. Hans modus operandi verkar vara att leta sig fram till enstaka publikationer där någon forskare uttrycker starka åsikter, och att på ett närmast utantillinlärningsaktigt sätt ta till sig denna forskares argumentation, som han sedan bombastiskt torgför, dock utan att överblicka den relevanta ämnesmässiga kontexten (vilket gör att han emellanåt gör sig till åtlöje). I alla fall är det så han gjort i fallet med hans korståg mot de statistiska metoder som inbegriper p-värden och det han kallar NHST (null hypothesis significance testing). Som ett led i detta korståg har han de senaste veckorna författat två bloggposter rubricerade Debunking statistically naive criticisms of banning p values och The laughable desperation of NHST proponents. Dessa är riktade specifikt mot mig och mina bloggposter i ämnet; det är alltså mig han (med för all del beundransvärd oförvägenhet) anklagar för att vara "statistiskt naiv" och "skrattretande desperat". Hans båda bloggposter är så till brädden fyllda av bombastiskt formulerade missförstånd att jag inte ids gå in på mer än en bråkdel, men låt mig i alla fall ta upp fyra saker. De första två (punkterna (1) och (2)) är ämnade att påvisa hans skriande okunskap i ämnet han diskuterar, medan de två sista (punkterna (3) och (4)) påvisar den fullkomligt ogenerade ohederlighet han tillgriper i sin argumentation.

(1) I den första av sina båda bloggposter söker han tillbakavisa mitt påstående att välgrundade val av stickprovsstorlek kräver NHST-statistikens begreppsapparat,² och framhåller följande:
First of all, bigger sample sizes are always better (all other things equal) for accurately estimating the population parameters under study (unless we are using NHST in which case big sample sizes cause studies to be overpowered). So an initial rule of thumb for sample size decisions might be "as many as you can afford and have the time for".
Detta tyder på en närmast total okunskap från Emil Karlssons sida om hur forskning i verkligheten går till. Största möjliga stickprovsstorlek, jo jag tackar, men det är inte till någon ledning när man har en begränsad forskningsbudget och behöver väga försöks- eller stickprovsstorlek mot andra kostnader, eller när ett forskningsprojekt inbegriper mer än ett stickprovsförfarande som ur budgetsynpunkt därmed behöver vägas mot varandra. Även utan direkta forskningsbudgetfrågor finns situationer där viktiga aspekter talar för en begränsning av stickprovsstorleken, t.ex. då nya läkemedel prövas för biverkningar, varvid bruk av onödigt stora stickprov är direkt oetiskt.³

(2) Emil Karlsson avslutar sin andra bloggpost i ämnet med att hävda att jag inte lyckats producera något exempel där NHST:s begreppsapparat är oundgänglig. Det kan ju låta som en utmaning som jag borde besvara, men jag lider något av en embarrassment of riches eftersom NHST-begrepp behövs inom merparten av all frekventistisk statistisk slutledningsteori, inklusive det av Emil Karlsson omhuldade bruket av konfidensintervall. Låt mig dock nämna ett annat exempel, nämligen studier av multipelinferenskaraktär, dvs sådana där mer än en statistisk slutledning görs. Att i sådana studier komma fram till om de erhållna resultaten avviker från vad som typiskt skulle vara fallet om alla effektstorlekar vore noll skulle i de flesta fall vara extremt klunsigt och besvärligt om man förbjöds laborera med p-värden. Ett exempel är den KI-studie om epigenetik som Emil Karlsson själv nyligen var med och diskuterade här på bloggen. Med sin begränsade förståelse för NHST-statistik var han dessvärre oförmögen att se det som för den som är van vid p-värdesberäkningar är uppenbart: att studiens erhållna resultat var helt i linje med vad som kan förväntas om ingen epigenetiska nedärvning förekommer, och därför inte kan tolkas som evidens för existensen av sådan nedärvning.

(3) I sin andra bloggpost i ämnet skriver Emil Karlsson också att "Häggström seems to be under the impression that if he can find rare and complicated counterexamples, he can undermine the entire case for confidence intervals". Förutom hans ogrundade "rare and complicated" är hans framställning av min stånpunkt en - excuse my French - ren jävla halmgubbe. I exakt den passage han kritiserar i min bloggpost Geoff Cummings dansande p-värden framhåller jag ju att det i vissa sammanhang finns goda skäl för användandet av konfidensintervall:

Cumming har helt klart en poäng i att det ofta kan vara mer upplysande att redovisa sina vetenskapliga resultat i termer av konfidensintervall jämfört med att bara uppge p-värden.
Man kan undra vilken del av denna skäligen enkla mening det är som Emil Karlsson inte förstår.

(4) Ett annan ohederlighet som Emil Karlsson begår i sin andra bloggpost är följande:

Even more bizarrely, some people (including Häggström) thinks that a failure to reject the null hypotheses means that you can accept it, apparently selectively oblivious (going so far as to call it semantical hairsplitting) to the fact that the failure to reject the null hypothesis could be due to low statistical power and not because it is true.
Om Emil Karlsson verkligen kunde påvisa att jag skulle lida av föreställningen att "failure to reject the null hypotheses" skulle innebära att nollhypotesen kan slås fast såsom sann så vore det verkligen remarkabelt, helt i nivå med om en geografiprofessor trodde att Kanada låg i Asien eller om en kemiprofessor trodde att vatten var ett grundämne. Vad han gör här är emellertid att förväxla den formella användningen inom NHST-teorin av ordet "acceptera" med en av ordets mer vardagliga betydelser. Jag kan inte förstå denna förväxling som annat än avsiktlig från Emil Karlssons sida, eftersom jag explicit tillbakavisar den tolkning han gör på två ställen som han rimligen måste ha tagit del av. För det första gör jag det lite längre fram i just den diskussionstråd som Emil Karlsson triumfatoriskt hänvisar till. För det andra gör jag det i min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon som jag inleder den av Emil Karlsson kritiserade bloggposten med att hänvisa statistiskt okunniga läsare till, och som samme Emil Karlsson när uppsatsen var ny (2012) entusiastiskt deklarerade att han avsåg läsa. Se följande kommentar på uppsatsens sida 4 om det genomgående slantsinglingsexemplet:
Betyder den uteblivna statistiska signifikansen att vi kan dra slutsatsen att nollhypotesen ̈ar sann och att myntet alltså är symmetriskt? Svar nej! Den uteblivna statistiska signifikansen betyder bara att erhållna data (2 krona av 10) inte talar särskilt starkt emot nollhypotesen q=0,5. Men det finns en uppsjö andra hypoteser som data inte heller talar emot, som t.ex. den att q=0,2, eller den att q=0,3, etc.

Sammanfattningsvis kan om de båda bloggposter av Emil Karlsson som här diskuterats sägas att de ger ett närmast rättshaveristiskt intryck, och att de passar påtagligt illa till den slogan "Defending science against the forces of irrationality" som pryder hans blogg. De hade passat betydligt bättre om det hetat "Attacking science using the methods of irrationality".

Fotnoter

1) Jag känner såklart till att bloggen numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen, men finner namnbytet onödigt, givet t.ex. det senaste blogginlägget av deras senaste stjärnskott (obs, ironiskt ordval) Jacob Nordangård, som hävdar att klimathotet är en ren fiktion; han levererar en fantastisk konspirationsteori där klimathotet sägs användas som skrämselpropaganda syftandes till att skapa en världsregering. Ett nyskapande inslag, jämfört med andra klimatkonspirationsteoretiker, är att han framhåller även kärnvapenhotet som en fiktion. Notabelt är att hans inlägg nästan enhälligt besvaras med instämmanden och beröm i kommentarsfältet. Se Lars Karlsson på Uppsalainitiativet för ytterligare reflektioner kring Nordangårds bisarra bloggpost.

2) Här bör vi vara lite noga med vad som menas med "NHST-statistikens begreppsapparat". Jag menar naturligtvis inte att bruket av själva orden "p-värde" och "statistisk signifikans" skulle vara nödvändiga; dessa storheter kan givetvis döpas om, eller vi kan befatta oss med transformerade storheter och på så vis laborera med p-värden i mer maskerad form. Vad jag menar är att man någonstans i argumentationen behöver beräkna eller åtminstone uppskatta storheter av följande typ: givet de-och-de parametervärdena, vad är sannolikheten att få minst så-och-så extrema data? Med andra ord, vi behöver beräkna eller åtminstone uppskatta p-värden.

3) Emil Karlsson framhåller också att...

there are formal statistical methods (described in Cumming (2012)) for calculating suitable sample sizes in order to get an expected length of confidence intervals (precision) at least a certain percent of the time (assurance). Notice that no part of precision or assurance arguments about sample size relates to doing a statistical test or talking about null hypotheses, so this is not "just secretly doing NHST".

Här har han helt enkelt fel. Dessa argument inbegriper visst NHST-begrepp (och vore annars omöjliga att genomföra). Dock tydligen inte tillräckligt explicit (med själva ordet "p-värde", etc; se Fotnot 2) för att Emil Karlsson, med sin ytterst begränsade förståelse för statistisk slutledningsteori, skall begripa det.

*

Edit 25 mars 2015: Emil Karlsson har nu författat ett enormt långrandigt och substanslöst svar, där han ägnar mycket utrymme åt en mängd avledande manövrar i nivå med hans påstående att jag har fel då jag hävdar att han anklagat mig för statistisk naivitet, eftersom han enbart framhållit att mina argument är statistiskt naiva (en distinktion som givetvis bara kan vara viktig om man anser det fullt normalt att statistiskt icke-naiva tänkare torgför statistiskt naiva argument). Hans bloggpost är full av sådana dumheter, men låt mig här nöja mig med att lyfta fram två enskildheter som visar att han inte ens behärskar de elementa som vi lär ut till studenter i introduktionskurser i statistik:

(a) Angående Emil Karlssons bisarra anklagelse att jag skulle tro att "failure to reject the null hypotheses" innebär att nollhypotesen kan slås fast såsom sann konstaterar jag i punkt (4) ovan att han "förväxlar den formella användningen inom NHST-teorin av ordet 'acceptera' med en av ordets mer vardagliga betydelser". På det svarar han nu följande:
Häggström responds by insisting that he really meant "accept" in a non-statistical sense and not at all the way the term is used in NHST and that he certainly does not believe that statistical non-significance implies the falsehood of the null hypothesis.
Låt mig generöst anta att ordet "falsehood" är ett skrivfel, och att han egentligen menar "truth"; i annat fall blir hans påstående helt obegripligt. Även med den rättelsen gjord utgör emellertid hans påstående en fatal omkastning. När jag skrev att Emil Karlsson "förväxlar den formella användningen inom NHST-teorin av ordet 'acceptera' med en av ordets mer vardagliga betydelser" menade jag att det var jag som i sammanhanget använde ordet i dess formella NHST-betydelse (nämligen att data konstateras vara fullt normala givet vad man kan vänta sig under nollhypotesen), och han som vantolkade det som avseende en av ordets mer vardagliga meningar (nämligen att nollhypotesen slås fast som sann). Den citerade meningen visar att Emil Karlsson förstått saken tvärtom, och att han föreställer sig att det är den betydelse han själv här lägger i ordet "acceptera" (nämligen, som sagt, att nollhypotesen slås fast som sann) som är etablerad formell NHST-terminologi. Denna vanföreställning från Emil Karlssons sida visar att han inte begriper ens den mest grundläggande terminologin inom den NHST-teori som han så ilsket attackerar. Inte undra på att han hamnar snett...

(b) Längre fram i Emil Karlssons bloggpost kan vi läsa följande:

Häggström implicitly quoted R. A. Fischer when claiming that statistical significance either means that the null hypothesis is false or that something unlikely has happened. This is false, as large sample sizes can yield statistical significance for even minute differences that could be observed with high probability even if the null hypothesis was true.
Fel, fel, fel. Emil Karlsson har uppenbarligen inte begripit vad statistisk signifikans betyder. (Här är det frestande att råda honom att, för att få ordning på begreppen, ännu en gång läsa min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon, eller ännu hellre läsa någon Statistics 101-kurs, men jag tror uppriktigt talat inte att det är någon idé, då han inte alls verkar intresserad av att lära sig något utan bara av att bjäbba.)

Jag menar absolut inte att moralisera över den nivå av statistkteoretisk okunskap som Emil Karlsson med dessa exempel ger utryck för; det är knappast någon överdrift att påstå att minst 99% av alla människor, inklusive en försvarlig andel av forskarkåren, är minst lika okunniga. Min indignation handlar alltså inte om okunskapsnivån i sig. Men i kombination med hans benägenhet att i ett både lillgammalt och framför allt mästrande tonfall vilja lära andra hur statistik rätt skall förstås och bedrivas gör den honom till en desinformatör och en fåntratt.

*

Edit 27 mars 2015: Emil Karlsson har nu, som respons på ovanstående tillägg den 25 mars, författat ännu en bloggpost i ämnet där han driver sin bisarra demagogi till höjder som knappast kan förstås som annat än självparodi. Jag avstår denna gång från ytterligare kommentarer.

Välkommen till Björnbomland/Absurdistan

De ledande namnen inom svenskt klimatförnekeri förenas av dels en ovilja att ta det klimatvetenskapliga kunskapsläget på allvar, dels en lättsinnig syn på vad för slags argumentation de kan tillåta sig. Samtidigt har de givetvis en del individuella särdrag. Lars Bern, t.ex., känns igen på sina rabiat fradgatuggande inlägg om den stora klimatkonspiration som syftar till att åstadkomma en världsdiktatur, medan Peter Stilbs kännetecknas av sina osammanhängande svador, sin repetitivitet, och sin faiblesse för primitiv sexistisk humor. Även Ingemar Nordin och Claes Johnson (vilka jag här ägnat varsitt blogginlägg) har sina specifika egenheter.

I dagens bloggpost tänkte jag fokusera på ännu en av dessa grånade äldre herrar som gjort klimatförnekeri till en livsuppgift, nämligen Pehr Björnbom, pensionerad professor i kemiteknik från KTH, tillika (och precis som Stilbs och Nordin) medlem i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och skribent på deras blogg som tidigare hette The Climate Scam men som för en tid sedan bytte namn till det orwellskt klingande Klimatupplysningen. Björnboms främsta kännetecken i klimatdebatten är

(a) hans ständiga hojtande om ad hominem så snart han får mothugg i en debatt (samtidigt som han aldrig ser det som det minsta problematiskt då han själv eller någon av hans meningsfränder tar till samma debattgrepp), och

(b) hans aldrig sinande tålamod när det gäller att försvara snart sagt vilka utsagor som helst så länge dessa kommer från det egna lägret eller pekar på att klimathotet är överdrivet (jag får närmast intrycket att Björnbom gjort det till en sport att kunna försvara vilken utsaga som helst, hur orimlig den än må vara).¹

Denna min bloggpost kan ses som ett enda stort ad hominem, riktat mot Pehr Björnbom. Till skillnad från Björnbom är jag inte beredd att kategoriskt döma ut ad hominem som ett i alla lägen olämpligt och förkastligt debattgrepp.² Om det i någon viktig debatt visar sig finnas en medverkande som systematiskt vanställer kunskapsläget och rycker sönder diskussionen med allt ifrån strunt till rena felaktigheter, då kan det finnas anledning att påtala den saken så att den som söker lära sig något kan undvika just den skribenten, till förmån för andra mer pålitliga källor. Det är där vi enligt min mening befinner oss i fallet Björnbom, och min bloggpost kan alltså ses som ett slags varning till allmänheten.

Alltsedan Björnbom började dyka upp i Uppsalainitiativets kommentarsfält någon gång 2009 eller så har jag då och då sett mig nödsakad att läsa vad han skrivit, och jag kan inte påminna mig att detta någon endaste gång lett till att jag lärt mig något nytt och intressant, medan det däremot skett desto oftare att jag i hans olika inlägg träffat på ren och skär desinformation. Mitt råd till läsekretsen blir därför följande: Nästa gång ni råkar på något påstående av Pehr Björnbom som synes kullkasta etablerad klimatvetenskap eller på annat sätt pockar på er uppmärksamhet, strunta i saken och gå iväg och gör något mer produktivt, som t.ex. att putsa naglarna, se något gammalt avsnitt av Falcon Crest eller läsa 2004 års IKEA-katalog. (Jag lovade mig själv på sistlidna nyårsnatt att följa detta råd, men erfarenheten tyder på att jag dessvärre är så lättprovocerad att det inte alls är säkert att jag kommer att leva upp till löftet.)

I det följande skall jag ge två relativt färska exempel på hur Björnbom argumenterar och vilka absurditeter han därvid tillgriper. I inget av fallen är själva sakfrågan av särskilt avgörande intresse, utan det viktiga i sammanhanget är att notera Björnboms oredliga argumentationsteknik.

1. IPCC och de 0,3 graderna

I den DN-debatt i förra månaden som jag kort rekapitulerar i min bloggpost den 14 december känner sig Björnboms klimatförnekarkollegor Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki (KNR) anklagade för ohederlig retorik och meddelar därför i sin slutreplik att

den som läser vår bok [skall] se att vi enbart refererar elementära fakta, sätter in dem i ett historiskt perspektiv och försöker se proportionerna.

Som sitt enda exempel på hur de i boken "refererar elementära fakta" meddelar de genast följande.

Till exempel konstaterar vi att IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius.

Problemet med detta enda exempel är emellertid att det är fel. Det finns inget stöd i IPCC:s rapporter för att de skulle "bedöm[a] det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". Härav den lite bryska titeln Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat till min bloggpost. Hur KNR kom fram till de 0,3 graderna (eller om siffran möjligen var gripen rakt ur luften) visste jag inte, men i bloggposten erbjöd jag följande spekulation:

För den som är lite van vid hur klimatförnekare brukar läsa sina källor är det emellertid inte svårt att förstå hur de tänkt. På sidan 25-26 i IPCC-rapportens Technical summary finns ett stycke som innehåller följande meningar:
It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. [...] Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.
Om man tar hälften av 0,6°C får man den av Karlsson et al angivna siffran 0,3°C, så om vi därtill (felaktigt) antar att den antropogena uppvärmningen fram till 1951 är försumbar i sammanhanget, och dessutom (åter felaktigt) översätter engelskans "more than" till svenskans "ungefär", så landar vi i Karlssons et al påstående om IPCC:s bedömning.

Jag visade också hur IPCC i samma stycke i samma Technical summary uppgav den del av uppvärmningen under samma tidsperiod (1951-2010) som orsakats av naturliga faktorer till "likely [...] between –0.1°C and 0.1°C", och om man subtraherar detta från periodens observerade uppvärmning om 0,6°C får man (som jag säger i min bloggpost) att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C". IPCC har till och med ett formaliserat bruk av ord som "likely", med vilket de menar en sannolikhet om minst 66% (uttrycket "extremely likely" som också citeras ovan betyder minst 95%). Och då IPCC uppskattar att sannolikheten att den antropogena uppvärmningen i perioden ifråga ligger mellan 0,5°C och 0,7°C är minst 66%, då kan ingen hederlig debattör i världen få det till att de (med KNR:s ord) "bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". KNR har alltså farit med osanning. Case closed!

Case closed? Nej, inte för Björnbom. I en kommentar på den s.k. Klimatupplysningen skriver han att

Häggströms försök att avfärda tolkningen att 0,3 C av uppvärmningen är antropogen verkar vara dåligt genomtänkt. IPCCs sätt att uttrycka dessa saker ger så pass stort rum för olika tolkningar (vilket beror på att osäkerheterna är stora) att skilda sådana kan vara lika berättigade.

Häggströms tolkning är inte bättre än den som Karlsson, Nordangård och Radetzki gör, snarare sämre.

Det Björnbom skriver här är helt enkelt inte sant. Det faktum att IPCC medger stora osäkerheter kan inte tas som intäkt för att man skulle få tolka deras skriverier hur man vill. Den avgörande skillnaden mellan mitt påstående att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C" och KNR:s påstående att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" är att mitt påstående har stöd i IPCC-rapporten, medan KNR:s påstående saknar stöd i (och till och med motsägs av) IPCC-rapporten.

Sedan detta Björnboms första KNR-försvar visat sig, i diskussioner bl.a. på Uppsalainitiativet, ohållbart, övergick han snabbt till sitt andra KNR-försvar, åter i en kommentar på den s.k. Klimatupplysningen, där han anklagar mig för att ha begått en "blunder" genom att ha förväxlat IPCC:s begrepp "likely" och "extremely likely", och hävdar att min kritik mot KNR:s påstående därför är ogiltig. Det här är åter rena dumheterna. Ingenting av vad jag sagt ovan ändras av att IPCC försett sin bedömning att "human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010" med sannolikhetsbedömningen "extremely likely". Givetvis får man ett annat och större trolighetsintervall om man ändrar trolighetsgraden från "likely" (minst 66%) till "extremely likely" (minst 95%), men om man tar det större intervallet och utnämner dess nedre ändpunkt till IPCC:s uppskattning, då gör man sig lik förbannat skyldig till desinformation.

Därefter skyndade sig Björnbom vidare till sitt tredje KNR-försvar, denna gång ägnat en hel bloggpost på den s.k. Klimatupplysningen, där han vänder sig både mot mig och mot min UI-kollega Lars Karlsson som skrivit en egen bloggpost om KNR:s 0,3 grader, med väsentligen samma slutsatser som mina. Här ägnar sig Björnbom åt en vilseledande och uppåt väggarna felaktig räkneexcercis med konfidensintervall för olika bidrag till den aktuella periodens uppvärmning - felaktig bland annat därför att han behandlar de olika bidragen som oberoende stokastiska variabler, vilket de givetvis inte är då de måste summera sig till den observerade totala uppvärmningen. Björnbom skriver att han "gjort beräkningarna mest som en tankeställare för att stimulera diskussion", men hans verkliga avsikt kan knappast förstås som annat än ännu ett patetiskt försök att blanda bort korten. Hans invecklade men meningslösa kalkyl gör hans förklenande³ ordval "sofistikerad" i påpekandet att KNR "inte [har] gjort någon sofistikerad analys som Häggström och Karlsson" extra löjligt, ty vad är det som är så "sofistikerat" med min respektive Lars Karlssons "analys" av IPCC-texten?⁴ Mitt konstaterande att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C" bygger på "analysen" att från den observerade totala uppvärmningen subtrahera IPCC:s skattning av det naturliga bidraget - knappast en uträkning som förtjänar ordvalet "sofistikerat". Lars Karlssons motsvarande uppgift är än mindre "sofistikerad" och kan knappast ens kallas "analys" - han har helt enkelt läst av IPCC:s uppskattning i deras stapeldiagram om saken. Man får faktiskt intrycket att frasen "sofistikerad analys" i Björnboms ordbok står för "vad som helst utom rent hittepå".⁵

Pehr Björnbom är inte dum i huvudet, och jag kan inte tänka mig annat än att han har helt klart för sig vad han sysslar med här: bluff, båg, rökridåer och diskussionssabotage. Och vad skall man då säga om nästa exempel?

2. "försökte ta upp en debatt om sexism..."

Streisandeffekten: skrattar bäst som skrattar sist? Så lyder rubriken på en bloggpost jag författade den 2 augusti 2012, i vilken jag berättade om bloggaren Tomas Gunnarssons (a.k.a. Genusfotografen) kritiska analys av blidsättningen av en artikel i tidningen Xpress, om bildbyråns brutala försök att tysta honom, och om den så kallade Streisandeffekt som därpå följde. Slutligen ställde jag den öppna frågan om huruvida bildbyrån verkligen tagit skada av det inträffade på det sätt vi hoppats, alla vi som skadeglatt såg till att sprida historien om deras motbjudande agerande.

I kommentarsfältet till bloggposten utspelade sig bland annat följande korta meningsutbyte (om man nu kan kalla det så) mellan Björnbom och mig.

PB, 6 aug 2012, 02:01: Olle, vad sägs om att ta några bilder med slangen?

Det vore väl fint med ett reportage i Xpress om den bloggande statistikprofessorn i Götet.

Klänningen, banangreppet om slangen, skulle det inte passa menar du? Jo, men tänk Pride, så kanske du förstår.

OH, 6 aug 2012, 11:51: Din parallell haltar enligt min mening betänkligt, Björnbom. Pridefestivalen fyller en viktig funktion för att synliggöra minoriteter som under århundraden varit osynliggjorda och förtryckta. Bilderna i Xpress fyller ingen angelägen funktion alls.

PB, 6 aug 2012, 17:31: Nej, men Genusfotografens analys av bilderna var angelägen och med lite fantasi kan vi förstå varför.

OH, 6 aug 2012, 17:59: Exakt vad som pågår i din snuskiga gubbfantasi vet jag inte, Björnbom, men jag kan säga att detta är första (och förhoppningsvis sista) gången som jag av en motbjudande gammal snuskgubbe föreslagits att klä mig i kvinnokläder. Var nu snäll och tag ditt pick och pack och ge dig av från min blogg.

(Till er som inte känner till sammanhanget: Pehr Björnbom är en tröttsam gammal klimatförnekare som länge frekventerade Uppsalainitiativets kommentarsutrymme, tills jag för något år sedan bad honom dra. Nu är har han tydligen hittat hit med sitt snusk och sina oförskämdheter, men jag försäkrar er, han skulle just gå.)

Läsaren kan inte undgå att notera att jag, speciellt i min andra kommentar, bemöter Björnbom bryskt och en smula otrevligt. Lika tydligt är emellertid att Björnbom går in i diskussionen på ett sätt som gör att såväl min bryskhet som epitetet "snuskgubbe" framstår som välmotiverade. Givetvis kör jag en sådan kommentator på porten! Till Björnboms försvar skall dock sägas att han sedan dess faktiskt haft den goda smaken att inte höra av sig på min blogg igen.

Dessutom, åter till Björnboms försvar, skall sägas att hans kommentarer i ovanstående skriftväxling är mycket otypiska för honom (gissningsvis var han, åtminstone då han skrev den första av sina båda kommentarer, berusad). Jag kan inte minnas att han någonsin tidigare (eller senare) uppträtt så flagrant tölpaktigt. Tvärtom brukar han bemöda sig om att uppträda ytligt sett korrekt, och just därför hade jag nog väntat mig att han skulle försöka glömma den här incidenten och lägga den bakom sig. Döm om min förvåning då jag blev uppmärksammad på hur han, över ett år senare, den 12 december 2013 på den s.k. Klimatupplysningen, självmant påminner sin läsekrets om saken.

Ännu mer förbluffande (och nu kommer vi äntligen till poängen med det här exemplet) är hur han i en senare kommentar på samma klimatförnekarblogg, den 25 december 2013, försöker sig på att förklara och försvara sitt agerande. Han skriver att han "försökte ta upp en debatt om sexism med Olle Häggström på hans egen blogg", och att

Häggström[s] blogginlägg om detta kan ytligt sett se ut som att han stöder Genusfotografen. [...] Men av att det i titeln på blogginlägget står ”Skrattar bäst som skrattar sist” och en närmare granskning av texten tyder på att Häggström talar med dubbla tungor och att han egentligen verkar vilja förlöjliga Genusfotografen.

Denna tolkning av min bloggpost är fullkomligt orimlig. Jag tar tydligt parti för Genusfotografen, jag tar ännu tydligare parti emot bildbyrån, och ingen hederlig läsning av bloggposten kan få mitt ställningstagande till att bli det motsatta. Men trots att inte minsta bokstav pekar i den riktningen säger sig alltså Björnbom ha tolkat min bloggpost som ett försvar av bilderna i Xpress, och han menar att hans avsikt var att få mig att "inse hur det blir om en fotograf behandlar en manlig statistikprofessor enligt samma måttstockar som den kvinnliga mästerkocken". Jaha minsann, tack för omtanken.

Om möjligt ännu mer bisarrt blir det när Björnbom bannar mig för mitt ordval "snusk" och "snuskgubbe". Så här skriver han:

Vad som menas med snusk här är oklart. Ar klänningar snuskiga? Eller är det symboliken som syftar på oralsex som är snuskig? Men varför gäller detta i så fall inte lika mycket kvinnligt som manligt oralsex?

Det finns inget som helst stöd vare sig i min bloggpost eller i mina kommentarer till Björnbom för att jag skulle besitta det slags fördomar som han här försöker klistra på mig. Jag har inga som helst kritiska synpunkter på genusöverskridande klädsel eller på vad för slags sexuella aktiviteter som samtyckande vuxna ägnar sig åt med varandra, oavsett om de är av samma eller olika kön. Nej, vad mina epitet "snusk" och "snuskgubbe" syftar på är (vilket varje normalt funtad läsare givetvis inser) att Björnbom uppmanar mig till sexuella handlingar (om än symboliska sådana). För att sådana uppmaningar skall vara acceptabla krävs ett särskilt slags nära relation mellan parterna - i annat fall blir uppmaningen (som i det här fallet till råga på allt gjordes offentligt) ett typiskt snuskgubbebeteende. Och jag kan försäkra att Björnbom och jag varken har eller har haft den sortens relation till varandra. Härav alltså ordet "snuskgubbe".

Fotnoter

1) Som ett exempel på hans enastående uthållighet, se gärna hans försvar i kommentarsfältet på Uppsalainitiativet i december 2010 av sin egenhändligt ihopsnickrade nya teori för gaskinetik.

2) Se den gamla bloggposten Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson på Uppsalainitiativet, där jag nyanserar begreppen kring sak och person, och där Björnbom i kommentarsfältet kategoriskt vägrar att se några som helst nyanser i frågan.

3) Ordet "sofistikerad" bär oftast inte på någon förklenande innebörd, men i detta fall är det uppenbart att Björnbom vill döma ut mina och Lars Karlssons återgivningar av IPCC:s uppfattningar som långsökta och konstlade.

4) Tidigare i samma bloggpost använder Björnbom uttrycket "djupare analys" syftandes på samma insatser från mig och från Lars Karlsson.

5) Jag har långt ifrån tömt ut Björnboms förråd av dumheter i denna debatt. Så t.ex. ställer han i sin bloggpost den retoriska frågan

Men vad är det då som Häggström och Karlsson med sådan emfas vänder sig mot? Vad har författarna av Domedagsklockan egentligen skrivit?

...följt av ett långt citat ur KNR:s bok Domedagsklockan. Detta trots att både jag och Lars Karlsson är extremt tydliga med vad vi kritiserar, nämligen KNR:s påstående "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" som inte var hämtat från från deras bok (vilken varken jag eller Lars hade läst, något vi också var tydliga med) utan från deras DN-artikel Säg nej till klimatmissbruket.

För övrigt kan noteras att Björnboms citat ur Domedagsklockan bekräftar att min spekulation om hur KNR kommit fram till siffran 0,3°C var väsentligen korrekt - med den lilla skillnaden att KNR hämtat de siffror de vantolkar inte från den aktuella IPCC-rapporten AR5 utan från den inaktuella AR4 från 2007.

Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat

Klimatdebatten har sina vågdalar. Förra veckan rapporterade jag här på bloggen om hur DN Debatt tagit in den konspirationsteoretiska texten Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin av Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki, följd av svaret Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem undertecknad av fyra Uppsalainitiativet-bloggare inklusive yours truly. Sedan svar inkommit även från Gösta Alfvén, från Björn-Ola Linnér och Roger Pielke Jr och från Bo Ekman har Karlsson et al beredits ytterligare DN-utrymme med sin replik Säg nej till klimatmissbruket. Den förtjänar egentligen inte att kommenteras, men jag kan ändå inte låta bli att komma med tre små påpekanden. De två första handlar om tämligen harmlösa ting, och tjänar bara till att illustrera vilken tramsig polemik herrarna Karlsson, Nordangård och Radetzki förfaller till. Det är först med min tredje punkt som jag når fram till det jag faktiskt finner en smula upprörande: det skamlösa ljugande de ägnar sig åt i sin iver att tona ned klimathotet.

1. Karlsson et al skriver att reaktionerna "bekräftar att vårt inlägg fångar upp något viktigt". Nej, det där är en non sequitur. När man skriver något felaktigt, och får mothugg som påvisar att man hade fel, så kan inte mothugget i sig tas som ett tecken på att det man först sade i själva verket var viktigt. Om jag själv (rent hypotetiskt) skulle försöka mig på den perverterade logiken så skulle det t.ex. kunna se ut så här:
OH: Hörrödu Radetzki, du är skapt som en nors.

Radetzki: Det är jag inte alls! Du ljuger!

OH: Ditt svar bekräftar att mitt påpekande fångar upp något viktigt.

2. Karlsson et al ondgör sig över att vi som svarat inte bemödat oss om att läsa deras bok Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång som de nu hävdar att de baserar sin argumentation på. Det borde vi ha gjort, tycks de mena, trots att boken inte nämns i ursprungsartikeln och därtill ännu inte var utgiven.¹

3. Karlsson et al känner sig anklagade för ohederlig retorik och meddelar därför att

den som läser vår bok [skall] se att vi enbart refererar elementära fakta, sätter in dem i ett historiskt perspektiv och försöker se proportionerna.
För att understryka detta ger de genast ett exempel:
Till exempel konstaterar vi att IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius och ställer det i relation till den totala växthuseffekten på omkring 33 grader Celsius. Mycket?
Om detta kan mycket sägas, bland annat att den antropogena bidraget till temperaturuppgången behöver sättas i relation till - inte något tänkt scenario där vår planet fryser till is genom den totala avsaknaden av växthusgaser, utan till hur stor temperaturuppgång den tål utan att det leder till (för ekosystemen och för oss människor) katastrofala konsekvenser. Men Karlsson et al är inte ute efter att medelst relevanta jämförelser föra sakdiskussionen framåt, utan bara efter att polemisera och tona ned den antropogena klimatpåverkan.

Det värsta är emellertid att deras påstående att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" är rent jävla ljug.² IPCC AR5 WG1 ger inget som helst stöd för Karlssons et al påstående. För den som är lite van vid hur klimatförnekare brukar läsa sina källor är det emellertid inte svårt att förstå hur de tänkt. På sidan 25-26 i IPCC-rapportens Technical summary finns ett stycke som innehåller följande meningar:

It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. [...] Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.
Om man tar hälften av 0,6°C får man den av Karlsson et al angivna siffran 0,3°C, så om vi därtill (felaktigt) antar att den antropogena uppvärmningen fram till 1951 är försumbar i sammanhanget, och dessutom (åter felaktigt) översätter engelskans "more than" till svenskans "ungefär", så landar vi i Karlssons et al påstående om IPCC:s bedömning. Men låt oss se hur det citerade IPCC-stycket lyder i sin helhet:
It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. This assessment is supported by robust evidence from multiple studies using different methods. In particular, the temperature trend attributable to all anthropogenic forcings combined can be more closely constrained in multi-signal detection and attribution analyses. Uncertainties in forcings and in climate models’ responses to those forcings, together with difficulty in distinguishing the patterns of temperature response due to greenhouse gases and other anthropogenic forcings prevent as precise a quantification of the temperature changes attributable to greenhouse gases and other anthropogenic forcings individually. Consistent with AR4, it is assessed that more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010 is very likely due to the observed anthropogenic increase in greenhouse gas concentrations. Greenhouse gases contributed a global mean surface warming likely to be between 0.5°C and 1.3°C over the period between 1951 and 2010, with the contributions from other anthropogenic forcings likely to be between –0.6°C and 0.1°C and from natural forcings likely to be between –0.1°C and 0.1°C. Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.³
Det finns inget sätt i världen som en hederlig debattör kan få detta till att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". En rimligare sammanfattning, då den totala uppgången uppges till 0,6°C och naturliga faktorer uppskattas bidra med mellan –0,1°C och 0,1°C, vore att säga att IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C.⁴

Någon läsare kanske nu tycker att jag gör onödigt stor affär av en enstaka felaktig sifferuppgift av Karlsson et al. Jag finner det emellertid anmärkningsvärt att de inte förmår lägga band på sitt för klimatförnekarretorik så typiska ljugande ens när avsikten är att ge ett enda exempel på att de minsann inte ljuger utan "enbart refererar elementära fakta".

Fotnoter

1) Men nu har jag ju blivit uppmärksammad på boken, och den har till och med hunnit komma ut. Trots det skriver jag detta blogginlägg utan att ha tagit mig samman att läsa boken, och på så vis kan man väl säga att Karlssons et al kritik i mitt fall erhållit ett retroaktivt berättigande. Skälet till att jag, trots uppläxningen från Karlsson et al, inte läst deras bok (och inte heller tänker läsa den) står att finna i en allmän observation jag gjorde för ett par år sedan här på bloggen:

Bra och läsvärda böcker finns det fler av än man hinner med, och de dåliga böckerna är ännu fler. Livet är alltför kort för att i onödan slösas bort på att läsa de dåliga.

Att Domedagsklockan är en dålig bok kan jag strängt taget inte veta säkert, men jag finner det extremt osannolikt att boken skulle bjuda på några litterära kvaliteter eller något klokt sakinnehåll, då ju dessa saker i så fall borde ha satt åtminstone en gnutta avtryck i Karlssons et al DN-texter.

2) I liknande sammanhang har jag ibland fått höra att jag tar i för mycket när jag anklagar mina meningsmotståndare för att ljuga. Kan jag egentligen veta att det handlar om uppsåtlig lögn? I fallet med Karlssons et al skulle det väl kunna handla om att de helt enkelt läst IPCC lite slarvigt, eller att de snappat upp påståendet på någon klimatförnekarblogg som t.ex. WUWT eller den blogg som fram tills nyligen hette The Climate Scam men nu bytt till det orwellskt klingande Klimatupplysningen, där ju påståenden som det om IPCC och de 0,3 graderna är legio? Ja, så kan naturligtvis vara fallet. Men det handlar i så fall om en vårdslöshet och ett ointresse för att kolla sina fakta som går så långt att det enligt min uppfattning är moraliskt ekvivalent med den uppsåtliga lögnen.

3) Samtliga kursiverigar i originalet. IPCC har en standardiserad terminologi för hurpass säkra de är på sina uttalanden, där extremely likely står för en subjektiv sannolikhet om minst 95%, medan very likely betyder minst 90%, och likely minst 66%.

4) RealClimate har en bra bloggpost om det här.

Domedagsmaskin?

DN Debatt är ett av vårt lands mest prestigeladdade fora för samhällsdebatt. Exakt hur den ställningen tillskansats vet jag inte, men det är i alla fall inte i kraft av att hålla en genomgående hög nivå på publicerade inlägg. För ett extremt motexempel, backa ett år och ta del av den rent ut sagt befängda debattartikeln Högskolan måste satsa på tänkandets hantverk av Mats Lindgren, posör och lycksökare i managementkonsultbranschen (artikeln kommenteras förtjänstfullt av Björn Bengtsson här på bloggen).

Idag har vi fått ta del av ett nytt lågvattenmärke på DN Debatt, i form av en konspirationsteoretiskt genomsyrad text av herrarna Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki¹ med rubriken Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin. Här bjuder de på en störtflod av konspirationsteoretiskt dravel, så gott som kliniskt fritt från faktamässig underbyggnad, och vi får bland annat veta att "den moderna undergångsberättelsen om klimatet drivs fram av grupper som sett att den främjar karriärer och ekonomiska och politiska intressen" och att "många stödjer en världsordning där demokratin sätts på undantag".

Ett föredömligt koncist och välformulerat svar levererades snabbt av en Per Gyberg i DN:s kommentarsfält:

Läs också: "Jorden-är-rund-industrin har blivit en självgående maskin". Den handlar om hur en liten grupp män genom olika tankesmedjor tog världsherravälde genom att sprida idén att jorden är rund. Hela rörelsen startade som ett sätt att finansiera redan stenrika sjöfarare och ta lite av makten från feodalherrarna. Ni kanske har hört talas om Magellan och Columbus - den tidens Brundtland... Vetenskapsmän var ju inte sena att sko sig på detta genom att finansiera sin forskning (Brahe, Kepler...)

Mer än så behöver egentligen inte sägas om det beklagliga inlägget av Karlsson, Nordangård och Radetzki. Jag vill ändå dra läsarens uppmärksamhet till en påpasslig kommentar rubricerad Konspirationsindustrin har blivit en självgående maskin på bloggen Badlands Hyena, samt till den lite mångordigare replik med rubriken Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, som DN Debatt har tagit in i sin nätupplaga (redan idag - här går det undan!) och som jag undertecknat tillsammans med tre av mina medbloggare på Uppsalainitiativet: Patrik Lindenfors, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand. Här en passage ur vår text:

Egentligen borde det vara väldigt svårt att ta den här gigantiska konspirationsteorin på allvar. Man skulle kunna göra en väldigt lik lista av institutioner genom att rada upp de som menar att tobaksrökning orsakar cancer och att det därför vore en bra idé med någon sorts reglering av rökning. Vetenskapen har i båda fallen pekat på problem (cancer och klimatförändringar), dess orsaker (rökning och utsläpp) och möjliga lösningar (mindre rökning och mindre utsläpp), men för att implementera lösningarna krävs – förstås – ekonomiska och politiska åtgärder. Detta utan Sovjetkommunism eller någon annan totalitär lösning, det räcker bra med normala demokratiska beslut – förutsatt att den politiska viljan finns.

Det är förstås mot detta debattartikeln är tänkt att slå, den är ännu en i raden av debattartiklar ämnad att skapa falsk osäkerhet i klimatfrågan och på så sätt göra det politiskt möjligt att skjuta nödvändiga beslut ännu längre på framtiden. Exakt samma taktik användes under många år för att försena reformer kring tobaksrökning. Det är svårt att uppskatta hur många liv detta kostade i frågan om tobak, men det vore dumt att låta desinformationen få liknande effekter den här gången också.

Läs hela texten här!

Fotnot

1) Karlsson och Nordangård är för mig obekanta, medan Marian Radetzki är professor i nationalekonomi och ack så välbekant, bland annat från en intervju med Janne Josefsson 1997 där hans nyliberala tankevärld kommer i obamhärtigt öppen dager (del 1, del 2), och från en påstådd "granskning" av klimatvetenskapen som dock genast urartade i grövsta klimatförnekeri och bar rubriken En grön fatwa har utfärdats. Den senare författades tillsammans med Nils Lundgren och publicerades i tidskriften Ekonomisk Debatt 2009, vilket ledde till en omfattande debatt i samma tidskrift, som bland andra även jag själv deltog i. Här är debatten i dess helhet:

• M. Radetzki och N. Lundgren: En grön fatwa har utfärdats, Ekonomisk Debatt 5/2009.
• K. Eklund, O. Häggström och M. Rummukainen: Ekonomer på villovägar, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• T. Sterner: Konsten att kasta stenar i växthuset, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Replik till Eklund-Häggström-Rummukainen (EHR) och Sterner, Ekonomisk Debatt 7/2009.
• K. Eklund, O. Häggström, M. Rummukainen och T. Sterner: Replik till Radetzki-Lundgren, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• P. Kågesson: Satsa på rätt saker, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Slutreplik i klimatdebatten, Ekonomisk Debatt 8/2009.