Robotiseringsreplik

Igår skrev jag kort om robotarnas intrång på arbetsmarknaden. Möjligen bidrog jag därmed till att inspirera bloggrannen Lars Wilderäng (även känd som Cornucopia) att just den annandag som är idag ta upp ämnet, under vinjetten Robotiseringen är inget hot. Det här är ett område där det gäller att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Lars framhåller i sin bloggpost framför allt två:

(1) Automatisering och robotisering av mänskliga sysslor är något som pågått länge, och vi har alltid funnit ny användning för mänsklig arbetskraft.

(2) Automatisering och robotisering av mänskliga sysslor är något i grunden positivt, eftersom det befriar oss från tvånget att utföra dessa sysslor, och ger oss tid till annat.

Det här är en bra början. (Jag framhöll för övrigt båda sakerna i gårdagens bloggpost - varav den senare med stöd i vissångaren Kjell Höglunds kärnfullt begåvade sångtext Maskinerna är våra vänner.) Tillsammans pekar de på robotiseringen som något gott och oproblematiskt. Men precis som med alla andra stora samhällstrender kan det vara mödan värt att problematisera. Lars tar upp en problematisk aspekt:

(3) I takt med den tilltagande komplexiteten i vårt robotiserade samhälle blir vi allt mer sårbara: "Hotet är [...] om strömmen går eller någon bränner av en EMP. Då är vi i princip hjälplösa i dagens robotiserade värld."

Däremot är Lars direkt avvisande mot den problematisering jag igår lyfte fram:

(4) Kan vi räkna med att även fortsättningsvis fina nya meningsfulla sysselsättningar åt dem vilkas jobb blivit bortrationaliserade?

Han skräder inte orden: "Från fler och fler ludditer förs myten om robotiseringen och automatiseringen som ett hot mot våra jobb. [...] Missuppfattningen kring robotiseringen och automatiseringen handlar om en brist på analytisk förmåga, där man silar mygg och sväljer kameler." Hans argument förefaller uteslutande bestå i en observation av ovan nämnda trend (1), och han säger bl.a. att "vi har haft automatisering i 1000-talet år, och likväl har vi jobb, rent av har fler (nominellt) människor jobb idag än någonsin tidigare. Uppenbarligen har inte automatiseringen hotat mänsklighetens sysselsättning än så länge, även om enskilda enahanda jobb och yrken i princip har försvunnit".

Men att peka tillbaka på (1) räcker inte för att besvara (4). Inte alla trender fortsätter i evighet. Lars kan utan problem hitta gott om exempel inom ekonomi, energi och ändliga naturtillgångar - centrala teman för hans blogg - på trender som brutits eller som av enkla fysikaliska inte kan fortsätta obrutna. Eller se till den sedelärande fabel som kallas Russells kalkon (eller se den här xkcd-strippen för ett något mindre makabert exempel).

Just inom området robotisering av arbetstillfällen finns beaktansvärda skäl att ifrågasätta om mönstret (1) kan väntas fortskrida i evighet. Vårt stora trumfkort gentemot maskinerna har alltid varit vår intelligens, och då maskinerna börjat slå oss i både schack och Jeopardy har vi hela tiden kunnat svara att det där är starkt specialiserade uppgifter, och att vi fortfarande är överlägsna maskinerna i termer av allmänintelligens. Och det är vi, men hur länge då? Hur länge kommer mannen i nedanstående bild att kunna hålla teknikutvecklingen stången i sina försök att hävda mänsklighetens särart och överlägsenhet?

Teckning hämtad ur Ray Kurzweils bok The Singularity is Near från 2005 (men redan inaktuell).

Idag är det inte många seriösa bedömare som hävdar att mänskligt tänkande bygger på något slags magisk eller gudomlig essens, omöjlig att återskapa artificiellt. Och den mänskliga hjärnan är visserligen snillrik, men inte obegränsad i sin förmåga.¹ Av detta har många dragit (den i och för sig inte 100% tvingande) slutsatsen att det bara är en tidsfråga innan teknikutvecklingen, om den får fortskrida obehindrat, leder till en artificiell intelligens som bräcker oss människor i allt. Och vad händer då?

Det här är stora och svåra frågor, som varken Lars Wilderäng eller jag vet svaren på. Jag vill här bara tipsa honom om att när en eller annan debattör kommer fram till ett annat svar än han på frågan om huruvida robotiseringen utgör ett hot, så behöver det inte alltid bero på "en brist på analytisk förmåga". Det kan också vara så att vederbörande (som t.ex. kan vara Al Gore eller någon av de Axess-skribenter jag uppmärksammade igår) tänkt ett steg längre, genom att inte ta svaret på (4) för givet.

Fotnot

1) Försåvida inte vi tillåter oss radikal transhumanistisk modifiering av den mänskliga naturen, exempelvis via ingrepp i våra gener. Just detta har faktiskt fysikern Stephen Hawking föreslagit som förebyggande botemedel mot att vi blir akterseglade och krossade av våra robotar.

Cornucopiansk krigsfiktion

Att som jag vara född och uppvuxen i Sverige under efterkrigstiden är givetvis en vinstlott i livets skoningslösa lotteri. Krig har jag aldrig sett på nära håll, och har därför svårt att ordentligt föreställa mig dess fasor. Rapporteringen från Syrien och Afghanistan känns avlägsen och abstrakt. Men kanske kan det hjälpa inlevelseförmågan på traven att ta del av fiktiva krigsskildringar som utspelar sig här hemma i Sverige. Två sådana har jag läst.

Den första är Hans Alfredsons Attentatet i Pålsjö skog från 1996, som jag läste när den var ny eller nästan ny. I maj 1941 spränger en grupp svenska attentatsmän ett tåg med tyska trupptransporter mot Norge, vilket får Tyskland att angripa och ockupera även Sverige. Jag minns inte bokens handling i detalj, men den kändes som ett tungt argument mot pacifismen, som jag länge hade haft en ambivalent inställning till. Det dödliga attentatet kändes moraliskt helt rätt, inte bara ur något slags dygdetiskt perspektiv (man bör inte vika ned sig mot ondskan, och man bör dra sitt strå till stacken) utan också med ett mer konsekvensetiskt synsätt (som man kunde vänta sig så innebar Tysklands ockupation av Sverige att de tvingades ta av sina begränsade krigsresurser från andra fronter, vilket sparade en hel del elände och till slut förkortade kriget med flera månader).

Den andra läste jag helt nyss: Midvintermörker från 2011, av bloggarkollegan Cornucopia,¹ a.k.a. Lars Wilderäng. En irriterad stämning råder mellan Sverige och Ryssland, som skyller ett attentat mot Nord Stream på Sverige och mer allmänt pekar ut oss som en fristad för tjetjenska terrorister, men det kommer ändå som en total överraskning då de plötsligt och på bred front går till militärt angrepp mot oss, tidigt på morgonen annandag jul 2012. Under det dryga dygn huvuddelen av boken utspelar sig går det totalt sett riktigt illa för fäderneslandet, även om enstaka svenska hjältedåd ger lokala framgångar. Lars Wilderäng är uppenbart kritisk till den hårda nedbantningen av det svenska försvaret, och med den suspension of disbelief som krävs för att njuta av god skönlitteratur upplevde jag boken som ett starkt argument för ett starkare försvar, men å andra sidan har jag inte de kunskaper som krävs för en välgrundad bedömning av hur sannolikt hans scenario är.

Framställningen har - på gott och ont - vissa likheter med Jan Guillous Hamilton-böcker. Det finns hela tiden en spänning som gör att man drivs läsa vidare, men författaren lägger mer krut på vapenteknik än på personteckningar, och den spänning jag upplever handlar mer om det övergripande militära och politiska spelet än om hur det skall gå för de enskilda huvudpersonerna. Dessa är många, och flerstalet stupar förr eller senare i strid. En av de hjältar som klarar sig genom hela boken är vice statsminister Gerd Olsson, som har flera drag lånade av Maud Olofsson, och som i den plötsliga krissituationen får träda in i statministerrollen sedan vår ordinarie statsminister Henrik Randberg saknas efter de brutala bomböverfallen mot Stockholm.

Givetvis råder ingen tvekan om vilken sida läsaren skall heja på i den militära konflikten, men boken bjuder ändå på en del inte helt självklara moraliska dilemman. Om Lars Wilderäng läser detta är jag uppriktigt nyfiken på om han med handen på hjärtat anser att en annan av bokens huvudpersoner, polisassistent Mia Svensson, handlar rätt på sidan 354 och därefter på sidan 359.²

En uppföljare till Midvintermörker, med den för tillfället något mer årstidsaktuella titeln Midsommargryning, släpptes nyligen, med en handling som utspelar sig i ett fortsatt besvärligt geopolitiskt läge ett decennium senare. Nya militära konfrontationer är att vänta. Kommer jag att läsa uppföljaren i sommar? Njaäe, konkurrensen om att ta plats på min sommarläslista är svår,³ och efter att ha läst Midvintermörker känner jag mig just nu lite mätt på militärjargong och automatgevär.

Fotnoter

1) Bloggen Cornucopia stavas med frågetecken på slutet, men jag har svårt för att skriva ut det mitt i en mening då jag tycker att det rycker sönder interpunktionen. Namnet betyder för övrigt ymnighetshorn, och är om jag förstått saken rätt en ironisk hänsyftning på primitivt tillväxttänkande.

2) Givetvis har jag full förståelse för om han väljer att inte svara. En god roman får ju gärna bjuda på en del moraliska och andra tvetydigheter och frågetecken, och det är knappast en författares skyldighet att räta ut dem alla.

3) Utan att vara någon direkt kultursnobb vill jag ändå gärna tänka på mig själv som en person med något bredare litterär smak⁴ än Henrik Randberg... förlåt, Fredrik Reinfeldt.

4) Oops.

Peak det ena och peak det andra

Begreppet Peak Oil syftar på den tidpunkt någon gång nu eller i framtiden då den globala årliga utvinningen av fossil olja upphör att stiga, för att istället vända nedåt. Eftersom fossil olja är en ändlig¹ naturresurs är det knappast kontroversiellt att hävda att Peak Oil kommer att inträffa. Mer kontroversiell är frågan om när. Vissa bedömare hävdar att vi i princip är där redan nu, medan andra menar att det kommer att dröja ytterligare några decennier.

Den svenske forskare som hårdast drivit frågan om en mycket nära förestående Peak Oil är Kjell Aleklett. Han har på senare år även talat en hel del om motsvarande fenomen för fossilt kol: Peak Coal. Detta är betydligt mer outforskat än Peak Oil, vilket gör prediktionerna om tidpunkt ännu osäkrare, men precis som med oljan handlar det om en ändlig naturresurs, varför slutsatsen är oundviklig att utvinningen förr eller senare kommer att peaka.² Detsamma gäller Peak Phosphorus, Peak Uranium, etc.

Med Peak Astronauts förhåller det sig eventuellt annorlunda. Eftersom austronauter är en potentiellt obegränsad resurs går det mycket väl att föreställa sig att antalet astronauter fortsätter att växa för evigt. Och vad sägs om Peak Hh, dvs idén att besöksstatistiken på bloggen Häggström hävdar så småningom kommer att peaka och vända nedåt? Tanken känns onekligen skrämmande. Dock tycker jag att nedanstående statistik över antal sidnedladdningar på bloggen per månad pekar mot fortsatt ohejdad tillväxt,³ och precis som med Peak Astronauts finns inte något ändlighetsargument att tillgripa. Därför anser jag vid närmare eftertanke att Peak Hh kan dömas ut som en ogrundad domedagsprofetia. Troligare torde vara att bloggens besöksstatistik eskalerar, exploderar och ger upphov till Singulariteten.

Fotnoter

1) Noga taget är detta inte riktigt sant. Olja nybildas naturligt ur organiskt material. Dock är vårt nuvarande uttag av fossil olja många tiopotenser större än vad som skulle vara hållbart i jämvikt med tanke på den naturliga nybildningstakten, som därför utan problem kan försummas i resonemangen kring Peak Oil.

2) Ibland har föreslagits att Peak Oil och/eller Peak Coal skulle kunna bli göra att klimatkrisen löser sig själv och vi slipper de allvarliga konsekvenserna av en global uppvärmning på flera grader. Detta verkar dock inte troligt. Läs gärna Magnus Westerstrands diskussion om saken på Uppsalainitiativet.

3) Även den som noterar den allmänna ökningstrenden i diagrammet kan stanna upp och fråga efter de direkta orsakerna till att de två senaste månaderna hamnat extra högt. Många bäckar små, etc, men det finns faktiskt några faktorer som betytt mer än andra. Vad gäller augusti står orsaken till uppgången främst att finna i det succéartade mottagandet av bloggposten Fråga Olle!. Samma bloggpost fortsatte att generera en hel del trafik en bra bit in i september, vars besöksstatistik kom att späs på ytterligare av trafiken från det inlägg som länkar hit på Lars Wilderängs blogg Cornucopia. När en populär blogg länkar till en något mer undanskymd sådan (Cornucopia har mer än hundrafalt fler läsare än Häggström hävdar) tenderar det att sätta tydliga spår i besöksstatistiken hos den senare. I och med att jag härmed kommit in på ämnet Cornucopia har vi tagit oss hela varvet runt, ty den fråga som diskuteras kanske allra flitigast på den bloggen är just Peak Oil.

Sheldon Cooper och jag

Min nya favorit bland TV-serier är The Big Bang Theory. Jag jobbar mig igenom den i expressfart, och jag har för närvarande kommit en bit in i andra säsongen av totalt snart fem.

Det är lätt att få ett negativt första intryck av serien, eftersom den till formatet ser ut som en typisk amerikansk sitcom med skrattmaskiner och allt. Den som har tålamod att se ett avsnitt eller två skall emellertid finna att The Big Bang Theory har stora kvaliteter. Huvudpersonerna Leonard Hofstadter, Sheldon Cooper, Howard Wolowitz och Rajesh Koothrappali är alla fysiker¹ i 25-30-årsåldern på det prestigefyllda universitetet CalTech i södra Kalifornien. Deras extrema nördighet kontrasteras mot Leonards och Sheldons (vilka delar lägenhet) granne Penny, som i jämförelse med de andra är ett under av normalitet och social kompetens. Allra extremast av de fyra är Sheldon, ett f.d. underbarn som har starka drag av såväl Asperger som besserwisseraktighet och narcissism.

Vad som framför allt gör serien så underhållande är manusförfattarnas pålästhet. Situationskomiken kombineras med en fysikerjargong som är överraskande trovärdig, och som utnyttjas skickligt för komiska effekter. Här ett pyttelitet smakprov där Sheldon på typiskt maner levererar sina insikter om ett ämne som jag tidigare behandlat här på bloggen, men där Leonard får sista ordet:

Sedan Seinfeld upphörde har jag inte varit någon ivrig slukare av amerikanska komediserier, så hur kom jag då att intressera mig för The Big Bang Theory? Det började med att en bloggare vid namn Cornucopia, a.k.a. Lars Wilderäng, omnämnde mig på sin blogg, och skrev "för er som gillar världens bästa humorserie [...] just nu, Big Bang Theory, så tänk Sheldon när ni tänker Olle Häggström".^2,3 Jag frågade då mina Facebookvänner om någon av dem möjligtvis var bekant med TV-serien ifråga, om det i så fall kunde ligga något i jämförelsen, och om jag borde bli smickrad eller arg av den. Svaren jag fick var så varierade och i vissa fall kryptiska att jag beslöt mig för att se efter själv.

Så vad tycker jag då om att jämföras med denne Sheldon? Vissa saker är obestridliga, som att vi båda är över medellängd och att vi båda intresserar oss för naturvetenskap.⁴ Jag kan också finna vissa personlighetsdrag hos honom som jag, med hänsyn tagen till att de för komikens skull framställts en aning skruvat, kan känna igen mig i. Men som helhet... nej, som helhet vill jag nog döma ut parallellen mellan mig och Sheldon Cooper som djupt orättvis.

Fotnot

1) Mer exakt: Leonard, Sheldon och Rajesh är doktorer i fysik, medan Howard "bara" är ingenjör - något han ofta får höra av sina måttligt finkänsliga kamrater.

2) Jag upptäcker nu att jag faktiskt också ett par månader tidigare, i en helt annan del av bloggosfären, blivit jämförd med Sheldon Cooper, dock den gången i entydigt fientligt syfte.

3) Jag har faktiskt träffat denne Lars Wilderäng en gång, vid en doktorsmiddag för minst tio år sedan. Om mitt minne av händelsen inte sviker mig alldeles så var det någorlunda jämnt skägg vem av oss båda som tydligast tog på sig rollen som besserwisser.

4) Lika obestridligt föreligger en skillnad i att han är fysiker medan jag är matematiker. Oss matematiker och fysiker emellan är vi rättså förtjusta i att betona våra inbördes kultur- och attitydskillnader.⁵ Realistiskt sett så framstår vi matematiker och fysiker nog emellertid, ur den övriga allmänhetens perspektiv, som mer lika än olika. Jag tror att The Big Bang Theory hade kunnat fungera med matematiker istället för fysiker i huvudrollerna utan att behöva göra några väsentliga ändringar i karaktärernas personlighetsdrag.

5) Detta återspeglar sig bl.a. i en del roliga historier om våra yrkesgrupper, som t.ex. den här:

Three employees (an engineer, a physicist and a mathematician) are staying in a hotel while attending a technical seminar.

The engineer wakes up and smells smoke. He goes out into the hallway and sees a fire, so he fills a trashcan from his room with water and douses the fire. He goes back to bed.

Later, the physicist wakes up and smells smoke. He opens his door and sees a fire in the hallway. He walks down the hall to a fire hose and after calculating the flame velocity, distance, water pressure, trajectory, etc. extinguishes the fire with the minimum amount of water and energy needed.

Still later, the mathematician wakes up and smells smoke. She goes to the hall, sees the fire and then the fire hose. She thinks for a moment and then exclaims, "Ah, a solution exists!" and then goes back to bed.