Fem frågor jag lagt åt sidan

Idag är det dags - säkerligen efterlängtat i bloggens läsekrets - för mig att äntligen presentera min fem-i-topplista över frågeställningar som jag, efter att läst flera böcker i ämnet, kommit fram till inte leder någon vart och som jag därför tills vidare bestämt mig för att inte ägna fortsatt uppmärksamhet:

1. Har människan en fri vilja?¹

2. Är de resultat som matematiker kommer fram till att betrakta som upptäckter eller uppfinningar?²

3. Kommer Kurt Wallander att få tag i den där seriemördaren?³

4. Vart leder den hemliga gång som medlemmar av Fem-gänget upptäckt?⁴

5. Hur ser Ayn Rands idealsamhälle ut?⁵

Fotnoter

1) Ju mer jag läst i ämnet, desto mer övertygas jag om att frågan är fel ställd. Vadå "fri vilja"? Typisk är filosofen Michael Langfords behandling i tidskriften Philosophy Now nyligen. Langford konstaterar att fri vilja är "notoriously hard to define", men klagar över att de försök som görs i litteraturen att behandla frågan är "question-begging", eftersom "if one asks, ‘On what basis is this choice made?’ anything that would count as an answer would only indicate a cause that was ultimately neurological". Men trots att varken Langford eller någon annan kan hitta något begripligt sätt att gå runt konceptet med orsak och verkan så har de märkvärdigt svårt att hitta fram till slutsatsen att det vi önskar att fri vilja skall betyda nog inte ens är koherent.

Daniel Dennett säger sig i de båda böckerna Elbow Room och Freedom Evolves försvara den fria viljans existens, men ävan om jag i sak håller med om nästan allt han skriver i dessa böcker har jag svårt att förstå varför han envisas med att kalla det han skriver om för fri vilja. John Searles påstådda försök till lösning i Freedom and Neurobiology landar i ett så totalt antiklimax att jag blev rent förbannad och ångrade att jag överhuvudtaget läst boken.

För en precisering av min egen position i frågan hänvisar jag till den (av Douglas Hofstadter inspirerade) sammanfattning jag en gång tidigare återgivit här på bloggen:

Insisterandet på fri vilja är ett missförstånd. Visst har jag en vilja, men den är knappast fri, då mina val ju ständigt stöter på hinder: margarinet är slut, jag glömde förrådsnyckeln i lägenheten och jag saknar förmåga såväl att flyga som att bevisa Riemannhypotesen. Livet är en labyrint vars väggar utgörs av dessa bivillkor och frustrationer. En del av bivillkoren dyker upp i min egen hjärna i form av starka eller ibland oemotståndliga känslor: kättja, sockersug, impulsen att klia på gårdagens myggbett och det maniska undvikandet av trottoarens betongskarvar. Dessa drivkrafter finns där jämte mer komplexa sådana: mina ambitioner och förhoppningar om att vara välförberedd på torsdagens seminarium, [...] om att åter nå ned till min personliga rekordtid på Göteborgsvarvet, om att vara snäll mot vänner och familj, om att betala av bostadslånet och om att leva någorlunda miljövänligt. Vad är då min vilja annat än det stycke neurologisk informationsbehandling som väger samman alla dessa villkor, drivkrafter och önskningar för att nå fram till ett entydigt svar om vad jag skall göra härnäst? Och vad i hela fridens namn skulle det innebära att min vilja är fri - att jag, även sedan sammanvägningen resulterat i att jag skall ta spårvagnen, ändå kunde ha valt cykeln? Vad vore poängen med det? Jag är glad åt att ha en vilja, men varför låta mig störas av det faktum att denna är uppbyggd av nervknippen och molekyler som liksom alla annan materia har att rätta sig efter naturlagarna? Jag vågar påstå att det går att vänja sig vid denna tanke utan att ens moraluppfattning eller tro på det meningsfulla i att leva slås i spillror.

2) Matematik intresserar mig storligen, och filosofi likaså, men matematikfilosofi får mig inte riktigt att tända till. Varken de böcker jag läst eller de båda essäer i ämnet jag faktiskt själv skrev 2006 och 2007 förmår övertyga mig om att det finns något substantiellt i frågan om upptäckt kontra uppfinning.

3) Några av Henning Mankells tidiga Kurt Wallander-deckare hade jag visst utbyte av, men jag fortsatte att läsa den allt mer repetitiva bokserien onödigt länge, och i synnerhet Brandvägg har en intrig som är så idiotisk att jag inte gärna vill tro att författaren ägnat den någon egentlig tankekraft.

4) Enid Blytons Fem-böcker bär namn som Fem räddar en hemlighet, Fem på mystiska heden och Fem på nya äventyr, men allihop skulle lika gärna kunna heta Fem kryper i en hemlig gång.

5) OK, strängt taget platsar väl egentligen inte denna punkt på listan, då jag bara läst en bok i ämnet, nämligen Rands egen Atlas Shrugged, men då den består av nära 1200 tättskrivna sidor tycker jag gott att den kan räknas som flera. Och OK igen, jag har faktiskt inte läst hela boken, utan la ifrån mig den med en känsla av avsmak efter mellan 300 och 400 sidor, men läsningen var så plågsam att det kändes som flera böcker. Rent litterärt är Aynd Rand måhända inte särskilt mycket sämre än Enid Blyton, men hon är absolut inte bättre, och vad som gör boken allra mest frånstötande är inte stilen utan det människoförakt som genomsyrar hennes plädering för avskaffande av skatter, välfärd och annan samhällelig barlast. För mig är det för övrigt omöjligt att ens överväga att rösta på Centerpartiet så länge det leds av en person som angett Atlas Shrugged som en av de tre bästa böcker hon läst.