Wedberg!

Den förste Wedberg jag fann anledning att uppmärksamma och se upp till var schackspelaren Tom Wedberg (f 1953). Han hörde under åren kring 1980 då jag på allvar började intressera mig för schack till skiktet av svenska elitspelare strax bakom Ulf Andersson, han bidrog med inspirerande texter och partianalyser i 80-talets gyllene Schacknytt-årgångar, och han blev så småningom stormästare. Av och till under min karriär som tävlningsspelare har jag praktiserat det så kallade Wedbergsystemet som försvar mot engelsk spelöppning.

Först många år senare kom jag att intressera mig för filosofen Anders Wedberg (1913-1978), far till Tom. Närmare bestämt var det 2004 då jag läste Svante Nordins välskrivna biografi över Wedbergs samtida filosofkollega Ingemar Hedenius som jag först fick någon tydlig bild av honom. Han var under decennier en av ledargestalterna i svensk filosofi, och är mest känd för sin 1958-1966 publicerade Filosofins historia i tre volymer. Nu har jag äntligen kommit till skott med att läsa den tredje volymen, som bär undertiteln Från Bolzano till Wittgenstein (del ett och två får anstå ännu en tid). Filosofins historia har ofta beskrivits som ett mästerverk, och jag är preliminärt benägen att instämma (ett mer definitivt omdöme vågar jag mig såklart inte på utan att ha läst del ett och två).

Då jag omkring 2008 läste Bertrand Russells History of Western Philosophy med stor behållning längtade jag efteråt efter någon som tog vid där Russell drog streck kring år 1900. Nordins Filosoferna: det västerländska tänkandet sedan år 1900 låter på titeln som klippt och skuren för detta önskemål, och visst har den boken vissa förtjänster, men den är ändå lite för ytlig för att fylla mitt behov. Wedbergs del tre kommer mycket närmare.

Utöver några mer översiktliga partier bjuder Wedberg på fylliga kapitel om Bolzano, om Frege, om Russell, om den tidigare Wittgenstein, om Wienkretsen och den logiska positivismen (eller den logiska empirismen vilket är termen som Wedberg mestadels föredrar) personifierad framför allt av Carnap, om G.E. Moore, och om den senare Wittgenstein. Lite udda för en filosofihistoria av detta slag (om man inte beaktar Wedbergs ursprung och hemvist) avslutas boken med två kapitel om Arne Næss respektive Uppsalaskolan med Axel Hägerström i spetsen.

Med den analytiska filosofins redskap och formalism går Wedberg i kritisk närkamp med hela raden av filosofer, vilket nästan genomgående resulterar i intressant och givande läsning. Det hela blir inte sämre av Wedbergs utsökta språk, och jag inser när jag läser honom att det är hans klara och precisa akademiska prosa som jag, utan att veta om det, alltid (men mer eller mindre klumpigt) försökt emulera. Här några lösryckta reflektioner:

• Följande passage, där Wedberg tar avstånd från de logiska empiristernas kategoriska utdömande av påståenden som inte kan avgöras empiriskt såsom "meningslösa", tycker jag kan tjäna som ett bra svar även på den i mitt tycke orättvisa kritik som bl.a. Peter Woit och Edward Frenkel riktar mot Max Tegmarks bok Our Mathematical Universe:
  Den misstro mot s.k. metafysiska frågor, som de logiska empiristerna hyser, kan icke gärna vara annat än sund. Alla de uppräknade frågetyperna (1)-(5) [transcendenta frågor, realitetsfrågor, väsensfrågor, meningsfrågor, värdefrågor] är förvisso på ett eller annat sätt oklara. För att med framgång kunna diskuteras bör de (om möjligt) först göras klarare, dvs ersättas med andra, besläktade men klarare frågor. Men det förefaller som en olycklig politik att kategoriskt skjuta dem ifrån sig med omdömet att de är "meningslösa". Hur många oklara frågor har icke givit impulser till fruktbar forskning? Hur många sådana frågor har icke visat sig kunna göras klarare på ett intressant sätt? Att vara försiktig i umgänget med det oklara förefaller rimligt, men att bestämma sig för att blunda för det oklara verkar icke rimligt. (s 218)
• G.E. Moore är mig, genom Wedbergs förmedling, en i stort sett ny bekantskap. Berömt är hur han håller upp sin högra hand som bevis på att handen existerar, och därmed på att det (tvärtemot vad många andra filosofer föreslagit) existerar en materiell yttervärld. Överhuvudtaget kretsar Moores filosofi kring common sense-kunskap och hans förslag om att uppvärdera sådan i förhållande till mer kontraintuitiva filosofiska teoribyggen. Här Wedberg:
  Skulle det inte kunna inträffa, att vi genom filosofisk och vetenskaplig reflexion påträffade några påståenden, som visade sig strida mot common sense, som framstode som ännu säkrare än common sense och som därför skulle tvinga oss att uppge vissa delar av common sense? Svaret hänger naturligtvis på hur "common sense" definieras. Om vi emellertid försiktigtvis nöjer oss med en sådan partiell definition av common sense som Moores påstående-lista i "A defence of common sense", så blir Moores svar tveklöst nej. De uppräknade common sensepåståendena har enligt Moore en högre grad av visshet än några konkurrerande filosofiska eller vetenskapliga teorier någonsin kan uppnå. (s 309)
  Här får jag lust att påminna Moore (vilket Wedberg dessvärre försummar att göra) om Francis Bacon, med vars vetenskapsfilosofi Moores tänkande tycks mig ha vissa gemensamma drag, och hur fel dennes tro på common sense ledde honom:
  Bacon [...] was an enemy of the Copernican hypothesis. Don’t theorize, he said, but open your eyes and observe without prejudice, and you cannot doubt that the Sun moves and the Earth is at rest. (Karl Popper, The Myth of the Framework, s 84-85)
  Vad är det egentligen med Moores högra hand som gör dess existens så mycket säkrare än solens cirkelformade rörelse kring jorden?
• Wedbergs prosa är mestadels gravallvarlig, men glimtar ibland till i skön humor, som inför Wittgensteins något paradoxala avståndstagande från filosofi:
  Någon gång jämför Wittgenstein också språket med en maskin. Liknelsen bidrar till den semibehavioristiska atmosfär, som vilar över Philosophische Untersuchungen. Vad Wittgenstein framför allt tänker på, tycks vara att en maskin kan antingen verkligen arbeta eller blott gå på tomgång. Detsamma gäller om vårt språk. När det går på tomgång, kan resultatet bli filosofi. (s 334)
• Angående Hägerström betonar Wedberg hur mycket av dennes filosofi som kan ses som ett uppror mot Christopher Jacob Boströms idealism, vilken dominerade svensk filosofi före Hägerström. På liknande vis kan jag uppfatta Wedberg, fostrad i Uppsalaskolan, som upprorisk mot Hägerström. Om Wedberg är det minsta lilla att lita på i detta sammanhang (och det tror jag att han är) så nödgas jag konstatera att Hägerströms brist på internationell berömmelse är i högsta grad i sin ordning. Wedbergs kritik av Hägerström gränsar ibland till rena sarkasmer (vilket jag inte uppfattar att hans behandling av andra filosofer gör), och i följande stycke är det svårt för läsaren att undvika att dra slutsatsen att Hägerström var direkt korkad:
  Ett märkligt drag, som kanske borde påpekas, är den roll som "otänkbarheten" spelar i dessa kostruktioner. När Hägerström skissar sin "upplyst materialistiska" världsåskådning, menar han sig kunna visa, att intet alternativ till den kan "tänkas". Om ett påstående p ingår i Hägerströms världsåskådning, så gäller enligt honom "Icke-p kan icke tänkas". Härav drar Hägerström beträffande vår känslotänkare X slutsatsen "X kan icke tänka icke-p". Om X alls behöver ta ställning till p, så gäller alltså "X tänker p". Hägerströms egna filosofiska teser blir på detta sätt i hans ögon icke bara korrekta, utan dessutom premisser, som även hans intellektuella motståndare måste bygga sina slutsatser på. Om känslotänkaren X antar motsatsen till Hägerströms p, så antar han med nödvändighet både p och icke-p och gör sig skyldig till en motsägelse. De motsägelser, som Hägerström ansåg sig kunna beslå andra tänkare med, tedde sig för honom också som en bekräftelse aposteriori på hans egen filosofi. (s 390)

Två av de stora: Russell och Feynman

Två av giganterna bland 1900-talets tänkare och vetenskapsmän, Bertrand Russell och Richard Feynman, har nyligen ägnats varsin serieroman. Nedan min recension av de båda böckerna, vilken under rubriken Filosofi för stora barn publicerades i det nyutkomna numret 1/2012 av Sveriges för närvarande viktigaste och bästa kulturtidskrift Sans.

* * *

Som liten på 70-talet läste jag med god aptit Kalle Anka, Fantomen, Stålmannen, Tintin, Lucky Luke och en rad andra serier. Tecknade serier var något som i första hand riktades till oss barn, medan vuxna inte förväntades bry sig om något så barnsligt. Jag insåg att min fars vurm för Fantomen mest handlade om nostalgi över vad han själv läst som barn, parat med den välvilliga ambitionen att dela något av mina intressen.

I dag har situationen nästan blivit den omvända. Många barn, upptagna med datorspel av olika slag, vet knappt vad en serietidning är, samtidigt som serier med vuxen publik blivit allt vanligare. Mot slutet av 80-talet upptäckte jag, via den samhällskritiska serietidningen Galago, en våg av begåvade svenska serietecknare med Joakim Pirinen, Lena Ackebo, Charlie Christensen och Joakim Lindengren i spetsen – tecknare som sällan hade barn som målgrupp, och som följdes av en rad självbiografiskt inriktade tecknare som Daniel Ahlgren, Mats Jonsson och Martin Kellerman. Bland senare decenniers inflytelserika utländska serietecknare kan exempelvis nämnas amerikanerna Art Spiegelman (Maus; In the Shadow of No Towers) och Robert Crumb (vars nytolkning av Första Mosebok är påtagligt originaltrogen men likväl sensationell). Och på den vägen är det.

Jag vill här lyfta fram två aktuella böcker som i serieform skildrar varsin av 1900-talets riktigt stora tänkare. Båda böckerna är ytterst läsvärda och kombinerar underhållningsvärde med ett seriöst innehåll – så till den grad att jag dristat mig att (med ett visst mått av vånda, dock obefogad, inför mina kollegors reaktioner) föra upp den ena av dem på en lista över rekommenderad bredvidläsning för mina Chalmersstudenter.

Huvudperson i Logicomix, av kvartetten Apostolos Doxiadis, Christos Papadimitrou, Alecos Papadatos och Annie di Donna, är den engelske matematikern och filosofen Bertrand Russell (1872-1970), som spelade en framträdande roll i det tidiga 1900-talets intensiva arbete med att via logik och mängdlära söka stadga upp matematikens grundvalar. Russells och hans kollegors projekt visade sig bjuda på stora svårigheter, bland annat genom den upptäckt Russell själv gjorde 1901 av vad som kommit att kallas Russells paradox – ett slags mängdteoretisk variant av den så kallade barberarparadoxen (om barberaren rakar alla män i byn utom dem som rakar sig själva, vem rakar då barberaren?). Ambitionen att skapa en absolut säker grund för matematiken sköts slutgiltigt i sank av den unge logikern Kurt Gödels berömda ofullständighetssats från 1931. I backspegeln och på ett annat plan – elegant redovisat i Logicomix – kan dock arbetet beskrivas som en rungande succé, genom att det kom att bana väg för skapandet av datorn, och därmed för en teknisk utveckling som vi i dag kan konstatera fått genomgripande inflytande över våra liv.

Russell blev känd – tidvis ökänd – också för sitt samhällsengagemang, sin icke-opportunistiska frispråkighet, sin pacifism (som han dock avstod från att dogmatiskt hålla fast vid inför hotet från Hitler) och sin ateism, samt för sina många populära böcker, varav History of Western Philosophy från 1945 kommit att betyda mycket för generationer av läsare (inklusive undertecknad). I Logicomix får vi inte följa Russell längre än till krigsutbrottet 1939, vilket dock är mer än tillräckligt för en lång och dramatisk historia.

Den amerikanske fysikern och Nobelpristagaren Richard Feynmans (1918-1988) liv berättas i det seriealbum av Jim Ottaviani och Leland Myrick som kort och gott fått namnet Feynman. Nobelpriset fick Feynman för sitt banbrytande arbete om kvantelektrodynamik, men som teoretisk fysiker var han mycket bred och gjorde stora insatser på flera andra områden. Mer ingenjörsmässigt inriktade insatser gjorde han som en av hjärnorna bakom atombomben i Manhattanprojektet, och mot slutet av sitt liv genom sin avgörande roll i utredningen kring rymdfärjan Challengers katastrofala sista resa. Genom lysande pedagogiska framställningar som The Feynman Lectures on Physics kom han att få stort genomslag som folkbildare. Andra böcker, som den fabulöst roliga Surely You’re Joking, Mr Feynman, bidrog också till hans popularitet.

Feynman delade Russells frispråkighet, men var inte tillnärmelsevis lika intresserad av politik. Deras drastiskt olika kynnen framgår av de båda serieböckerna. Medan Russell drevs av en besatthet i sökandet efter Sanningen, så var Feynman en mer pojkaktigt lekfull personlighet. Bara glimtvis skymtar i Ottavianis och Myricks skildring en allvarligare sida hos Feynman, bland annat i samband med hans första hustrus tidiga bortgång i tuberkulos 1945, och visst etiskt grubbleri före och efter skapandet av atombomben.

Logicomix och Feynman uppvisar påtagliga likheter i flera avseenden. Naturligtvis kan ingendera ersätta riktiga läroböcker i logik respektive fysik, men båda bjuder ändå skickligt och generöst på nedslag och inblickar i de vetenskapliga resonemangen, bland annat genom snyggt återgivna föreläsningspartier. Båda böckerna avviker från den raka tidslinjen till förmån för något mer komplexa kronologier – i synnerhet Logicomix med sina nästade ramberättelser inbegripande en ironisk blinkning till det självreferensbegrepp som spelar en så avgörande roll i den vetenskapliga utveckling som skildras. I båda böckerna bjuds vi också på rika persongallerier av inflytelserika tänkare. I Logicomix får vi till exempel stifta bekantskap med filosofer och matematiker som Alfred North Whitehead, Gottlob Frege, Georg Cantor, den frenetiskt argumenterande Ludwig Wittgenstein och ovan nämnde Kurt Gödel; i Feynman träffar vi på fysiker som Wolfgang Pauli, Albert Einstein, Robert Oppenheimer, Niels Bohr och Freeman Dyson; medan matematikern John von Neumann skymtar förbi i båda böckerna.

Naturligtvis har böckerna också stora olikheter. Hit hör Logicomix-författarnas omfattande bruk av licentia poetica, i kontrast mot det betydligt mer källtrogna berättandet i Feynman – en så pass kraftig skillnad att det bara är den sistnämnda som rimligtvis kan kallas biografi, medan den förra snarare bör klassas som verklighetsbaserad fiktion. Båda böckerna rekommenderas hur som helst varmt.

Om solipsism

De flesta som börjar grubbla över tillvarons metafysiska mysterier snubblar förr eller senare (ofta redan som barn) över den så kallade solipsismen: Tänk om jag själv är det enda som finns på riktigt, och resten av världen blott är en produkt av min inbillning!

En fasansfull tanke, men svår att vederlägga. Ändå är det få filosofer som bekänner sig till solipsismen, möjligen för att det framstår som ett tämligen befängt projekt att försöka övertyga andra om solipsism.¹

Solipsismen känns helt galen. Men måhända är det möjligt att försöka försvara den med hänvisning till Ockhams rakkniv: är det inte höjden av metafysiskt slöseri att postulera en hel yttervärld när det inte behövs? Den bloggande filosofen Eric Schwitzgebel låter sig dock inte övertygas.² Ej heller serietecknaren Ryan North:

Fotnoter

1) Som i så många andra fall uttryckte Bertrand Russell saken bäst:

As against solipsism it is to be said, in the first place, that it is psychologically impossible to believe, and is rejected in fact even by those who mean to accept it. I once received a letter from an eminent logician, Mrs. Christine Ladd-Franklin, saying that she was a solipsist, and was surprised that there were no others. Coming from a logician and a solipsist, her surprise surprised me.

2) Se också Schwizgebels heroiska försök, tillsammans med Alan Moore, att finna empirisk evidens för existensen av en yttervärld.

Julen är räddad!

Till de viktigaste förberedelserna för att få en god jul hör att ladda upp med goda böcker. I år vågar jag mig redan påstå ha lyckats med den saken, genom införskaffandet av Svante Nordins^1,2 färska tegelsten Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900.

Som jag tidigare berättat här på bloggen var det med enorm behållning jag sommaren 2008 läste Bertrand Russells History of Western Philosophy. I den boken, först utgiven 1945, avstår Russell från att behandla filosofin i den omedelbara samtiden, och gör istället halt någonstans vid sekelskiftet 1900. Jag har sedan dess (2008 alltså, inte 1900) längtat efter någon bok som med samma auktoritet och schwung som Russell tar sig an 1900-talets filosofihistoria. Hans stil är oefterhärmlig, så min önskan torde vara ouppnåelig, men Svante Nordins bok verkar vara ett bra försök.

Jag har inte hunnit läsa mer än en tiondel av bokens 850 sidor,³ så det är för tidigt att fälla något bestämt omdöme om den, men preliminärt kan ändå sägas att Nordins framställning framstår som klart lovande. Rasande många namn passerar förbi, vilket inte hindrar Nordin från att fördjupa sig, en eller ett par sidor i taget, i de ledande namnens viktigaste tankegångar. Det hela är lättläst och i stort sett fritt från svårgenomtränglig filosofisk jargong. Författarens vittförgrenade belästhet känns emellanåt närmast förkrossande.

På omslaget har Nordin valt att, i något slags kronologisk ordning, räkna upp 64 namn som representanter för filosofins utveckling sedan 1900. Vad gäller slutet av listan är det naturligtvis en marig gissningslek att föreslå vilka av de senaste decenniernas framstående tänkare som kommer att hålla i längden, men det öppnar ju också för att även en amatör som jag kan ha synpunkter. Att Nordin inte snappat upp ynglingar som Nick Bostrom och Eliezer Yudkowsky är både väntat, begripligt och förlåtligt, medan frånvaron av Derek Parfit bland de 64 är mer iögonfallande.⁴ Positivt är att där finns några namn som indikerar Nordins fördomsfria syn på vilka som kan räknas som filosofer, bl.a. statsvetarna Samuel Huntington och Francis Fukuyama, och fysikern Alan Sokal. Inklusionen av den sistnämnde räcker nästan i sig för att Nordin skall vinna mina sympatier.

Fotnoter

1) Ur Nordins tidigare produktion har jag läst Ingemar Hedenius: En filosof och hans tid (2004) och Humaniora i Sverige: Framväxt - Guldålder - Kris (2008). Speciellt den förstnämnda hade jag stor behållning av.

2) Uppmärksamma läsare finner att detta är andra bloggposten i rad där jag låter någon herre vid namn Nordin spela huvudrollen. Finns det då något samband mellan de båda herrarna? Svar ja - de är bröder. Lika högt som jag håller storebror Svante, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, lika lågt (eller rentav lägre) håller jag lillebror Ingemar, professor i filosofi vid Linköpings universitet och den svenska professorskårens kanske allra största rötägg. Det senare lade jag ut texten en smula kring i min förra bloggpost, och jag vill inte här orda mer om saken annat än att konstatera hur otroligt långt från varandra två äpplen från samma träd kan falla, vilket medelst en enkel användning av triangelolikheten ger ett motexempel till talesättet "äpplet faller inte långt från trädet".

3) Tjockleken borgar för att boken skall räcka över hela julhelgen, inte minst då jag har för vana att ständigt ha åtminstone en handfull böcker på nattduksbordet att läsa parallellt.

4) Gissningsvis var Parfit dock ganska nära att komma med bland de 64, med tanke på det ganska hyggliga utrymme han får i boken.

Russell är rolig!

Fem guldstjärnor ger jag Bertrand Russells History of Western Philosophy från 1945, som jag läste för tre somrar sedan och som jag sedan dess då och då återkommit till med enstaka nedslag. Jag är alltför obevandrad i filosofins historia för att kunna säga något bestämt om hurpass rättvis Russells behandling av ämnets utveckling och de stora tänkarna är, men desto större intryck har den gjort på mig och min syn på filosofins historia. Han nöjer sig inte med att återge de gamla filosofernas teser och tankegångar, utan nyttjar också sin vassa penna till att kritisera och betygsätta dessa. Detta ger framställningen liv och underhållningsvärde; bloggpostrubriken jag valt är inte avsedd med minsta uns ironi.

Följande är några av mina favoritpassager i boken. Sidhänvisningarna avser Routledge Classics-utgåvan från 2004.

Om teleologiska kontra mekanistiska förklaringar:

The 'final cause' of an occurence is an event in the future for the sake of which the occurence takes place. In human affairs, this concept is applicable. Why does the baker make bread? Because people will be hungry. Why are railways built? Because people will wish to travel. In such cases, things are explained by the purpose they serve. When we ask 'why?' concerning an event, we may mean either of two things. We may mean: 'What purpose did this event serve?' or we may mean: 'What earlier circumstances caused this event?' The answer to the former question is a teleological explanation; the answer to the latter question is a mechanistic explanation. I do not see how it could have been known in advance which of these two questions science ought to ask, or whether it ought to ask both. But experience has shown that the mechanistic question leads to scientific knowledge, while the teleological question does not. (s 73)

Om Aristoteles:

In reading any important philosopher, but most of all in reading Aristotle, it is necessary to study him in two ways: with reference to his predecessors, and with reference to his successors. In the former aspect, Aristotle's merits are enormous; in the latter, his demerits are equally enormous. For his demerits, however, his successors are more responsible than he is. He came at the end of the creative period in Greek thought, and after his death it was two thousand years before the world produced a philosopher who was approximately his equal. Towards the end of this long period his authority had become as unquestioned as that of the Church, and in science, as well as in philosophy, had become a serious obstacle to progress. Ever since the beginning of the seventeenth century, almost every serious intellectual advance has had to begin with an attack on some Aristotelian doctrine. [...] To do him justice, we must, to begin with, forget his excessive posthumous fame, and the equally excessive posthumous condemnation to which it led. (s 157)

Om känslan av insikt och klarhet:

This experience, I believe, is necessary to good creative work, but it is not sufficient; indeed the subjective certainty that it brings with it may be fatally misleading. William James describes a man who got the experience from laughing-gas; whenever he was under its influence, he knew the secret of the universe, but when he came to, he had forgotten it. At last, with immense effort, he wrote down the secret before the vision had faded. When completely recovered, he rushed to see what he had written. It was 'A smell of petroleum prevails throughout.' What seems like sudden insight may be misleading, and must be tested soberly, when the divine intoxication has passed. (s 124-125)

Om Humes skeptiska syn på kausalitet:

He contends, over and over again, that the frequent conjunction of A and B gives no reason for expecting them to be conjoined in the future, but is merely a cause of this expectation. [...] Hume's theory might be caricatured as follows: 'The proposition "A causes B" means "the impression of A causes the idea of B".' As a definition, this is not a happy effort.¹ (s 606)

Om Hegels syn på frihet:

Hegel, who owed much to Rousseau, adopted his misuse of the word 'freedom', and defined it as the right to obey the police, or something not very different. (s 633)

Fotnot

1) Här tycker jag dock faktiskt att Russell är lite orättvis mot Hume. Åtminstone i matematiken betraktar vi det som en framgång att kunna reducera ett allmänt fenomen till ett specialfall.