Debattörer som irriterat mig i julhelgen, del 1: Andersson

Den som följt min blogg från start känner till min beundran för Lena Andersson, bl.a. från en närmast devot reflektion från 2011 kring hennes bok Förnuft och högmod. Hennes romaner Egenmäktigt förfarande (2013) och Utan personligt ansvar (2014) fick mig att om möjligt uppvärdera hennes författarskap ytterligare, och det var först ett eller två år senare, då allt fler av hennes DN-krönikor kom att ägnas åt det något uttjatade och i längden ointressanta ämnet "skatt är stöld", som kurvan började dala.

Föga anade jag då vilket nadir hennes DN-kolumn skulle nå framemot juletid 2018, då hon ägnade sina kolumner den 8 december och den 22 december åt att angripa våldtäktsdomarna mot Jean-Claude Arnault och att försvara dennes rätt att fritt ta för sig av unga kvinnor i sin omgivning. Speciellt i den senare av dessa visar hon, med formuleringar som "När nu så gott som all lustlös sexualitet ska rubriceras som våldtäkt", och lite senare i samma text motsvarande påstående om "de flesta sexuella obehag", att hon helt missat vad såväl metoo som själva begreppet sexuella övergrepp handlar om. Ingen har väl förespråkat förbud mot sexuella handlingar som inte väcker lust och behagskänslor hos den andre? För att åtminstone skänka Lena Andersson en vokabulär som gör det möjligt för henne att förstå vad saken egentligen handlar om vill jag lära henne ett ord:

samtycke

S-A-M-T-Y-C-K-E

Samtycke betyder ungefär medgivande, eller att den andre går med på den aktuella aktiviteten. Samtycka kan man göra (eller inte göra) oavsett lust/olust/behag/obehag/etc. Detta kan tyckas ganska enkelt, men att döma av hennes DN-kolumner verkar Lena Andersson inte ha tillstymmelse till susning om att det är samtycket som är den springande punkten.

Det är en smula smärtsamt att läsa sådana dumheter av en författare man i grunden beundrar, och som om inte detta vore nog drabbades jag på själva julafton av P1:s utsändning av hennes så kallade julberättelse En kör av röster, där hon broderar ut sina missförstånd än längre än i DN-kolumnerna, och redovisar en närmast Jonas Millardsk tankevärld. För att bespara läsaren eländet att behöva lyssna på den återger jag här (SPOILER ALERT!) julberättelsens budskap i kondenserad form:

Åh stackars stackars alla dessa oskyldiga men (oturligt nog) sexuellt attraktiva stackars män som nu tvingas skaka galler på grund av metoo. Och stackars alla oss som drar på oss PK-omgivningens brännmärkning sedan vi haft mage att ifrågasätta antingen metoo eller att all koldioxid härrör ur mänsklig aktivitet. Och kanske märkligast av allt i denna underliga nya tid är att man tydligen inte ens inom äktenskapets ramar längre fritt kan förfoga över den andres kropp. Förresten så kommer nog inom kort en lag som tvingar kommuner att ingripa så snart en av deras invånare känner sig lite moloken och ensam.

Vänner i skoldebatten

Jag var under några år (cirka 2003-2005) mycket aktiv i svensk skoldebatt, och framhåller gärna min text Det är dags att göra upp räkningen (i Axess 4/2004) som en klar höjdpunkt från den perioden. Att den energi jag lade på skolfrågan sedan kom att minska kan möjligen i någon mån ha berott på en uppgivenhet inför oförmågan hos den politiker jag trots allt satt en del hopp till - Jan Björklund - att sedan han kommit i regeringsställning ställa saker och ting till rätta. Men mest handlar det nog om att andra frågor (inte minst klimatet) pockade på min uppmärksamhet.

Skolfrågan är emellertid minst lika viktig idag som för tio år sedan. Borde jag återvända till den? Just nu tycker jag inte att det behövs, då påtagligt många av mina klokaste vänner och bekanta levererar välgenomtänkta och vassa inlägg i skoldebatten. Främst i ledet går Per Kornhall,¹ men här ett aktuellt axplock från några av de övriga:

• Stridbare evolutionsbiologen och mångsysslaren Patrik Lindenfors på Curie-bloggen den 18 mars:
  Jag läser i tidningen om konkurrerande förslag i skoldebatten. Det verkar onekligen som om någon åtgärd behöver sättas in, som om någon behövde göra något och snart. Men vad? Förslagen från de två blocken är väldigt lika, men det handlar enbart om administrativa åtgärder. Pengar och strukturer, ordning och fler lärare, men aldrig högre löner till lärarna – aldrig det.

  Något som också lyser med sin frånvaro är diskussionerna kring själva skolarbetets utformning. Det kanske är lika bra, för politisk styrning av pedagogik låter onekligen som en tanke från 70-talets Östtyskland. De två skolpolitiska talespersonerna har heller inga jättemeriter vad gäller faktiskt, praktiskt arbete med skolor. Så det enda de egentligen kan föreslå är väl att slänga pengar efter problemet – eller omorganisera hela skolorganisationen – igen.

  En tanke vore förstås att kontakta expertisen och fråga pedagogerna vad de tycker behöver göras. Vad säger forskningen om hur vi ökar kunskapsinhämtningen i skolan? Något praktisk nytta bör man väl kunna ha även av akademiker och här är ett fält där teoretiska resultat och jämförande utvärderingar direkt borde kunna omsättas i praktiken på ett sätt som gynnar samhället. Men här stöter man på något verkligt underligt – akademiker som menar att forskningsresultat inte ska användas för att förändra skolan.

  [Läs hela texten här!]

• Chalmerskollegorna Torbjörn Lundh och Samuel Bengmark i Svenska Dagbladet den 4 april:
  Debatten om skolan går varm. Att skolans framgång är en ödesfråga för Sveriges framtida konkurrenskraft, ekonomi och välfärd, så långt är alla eniga. Att orsakssambanden till dagens allvarliga läge är komplexa och att förklaringar finns både inom och utanför skolan kan vi utgå ifrån. Det politiska ansvaret för dagens situation delas av olika regeringar under lång tid. Men oavsett vad man tycker om tidiga betyg eller mindre klasser så missar politikerna återigen att bli konkreta i huvudfrågan. Hur stärker vi lärarna och ger dem förutsättningarna för att klara sitt svåra uppdrag?

  [...]

  Det är vi utanför skolan som måste ge lärarna förutsättningarna att ta tillbaka sin yrkesstolthet och status. För att detta ska ske måste vi ändra både attityd och betalningsvilja till lärarkåren i grunden. Varför ska, som Sacos sammanställning visar, livslönen för en läkare vara nästan dubbelt så hög som för en lärare? Vem har det svåraste uppdraget? En utbildning till lärare i Sverige är i princip en förlustaffär där det ekonomiskt kan vara rationellt att välja andra yrken som inte kräver högskoleutbildning. Här sänder samhället en tydlig signal om hur vi värderar deras kompetens.

  [Läs hela texten här!]

• Författaren Lena Andersson i Dagens Nyheter den 5 april:
  En vän till mig som undervisar på en svensk högskola berättar ofta om hur hennes studenter på fullt allvar och med stor indignation anser att om de inte klarar tentan är det läraren (det vill säga makthavaren) som misskött sina åligganden. De tycker sig ha beställt en medborgerlig rättighetstjänst i form av utbildning, där kunskap ingår. På samma sätt som tjänsten hårklippning garanterar studenten ny frisyr mot att den går till salongen samt betalar, ska de få en examen och kunskap mot att de infinner sig på högskolan samt är medborgare med ett människovärde.

  Frisörtjänster består som bekant i att frisörer arbetar med en annan persons hår utan dennes inblandning tills nöjaktigt resultat uppstått. Tror man att utbildningstjänster utgörs av att läraren bearbetar studentens tänkande och hjärna såsom frisören bearbetar kundens hår, har man gruvligt missuppfattat tingens väsen.

  Den tjänst man köper för skattepengar eller erhåller som rättighet är möjligheten att tentera kunskaper och få ett papper på det. I tjänsten ingår tillgång till lärares kompetens och organisering av kunskapsmassan. Det man inte köper eller erhåller som rättighet är fakta- och förståelseöverföring. Den är nämligen oköpbar, och därför omöjlig som rättighet, dock ej som frihet. Den är oköpbar men fri på exakt samma sätt som högre syreupptagning är det för löparen. Den kan bara införlivas genom eget utförande.

  [Läs hela texten här!]

• Sist men inte minst (utom i fråga om inläggets längd), journalisten och ironikern Anders Emretsson på Facebook den 4 april:
  Men alltså, det här klagandet på att riskkapitalbolagen tar ut vinst på skolor? De har ju effektiviserat så att det finns pengar över trots att undervisningen är fullgod. Behövdes det mer resurser skulle det väl synas, till exempel genom att svenska elever halkar efter i internationella jämförelser?

Fotnot

1) Jag tvekar inte att gå så långt som att säga att Per Kornhall, med sina stora expertkunskaper och dito klokskap, är landets idag viktigaste skoldebattör. För detta är han värd all respekt, all beundran och allt stöd. Tyvärr verkar det som om hans arbetsgivare (Upplands Väsby kommun) inte delar den uppfattningen. Det Per idag berättar på sin blogg på tidningen Skolvärlden om kommunens antidemokratiska och med all säkerhet kriminella agerande mot honom är förfärande:

För en tid sedan skrev jag på Twitter att jag blivit utsatt för repressalier efter debattinlägg om den svenska skolan. Det är en rätt allvarlig anklagelse och det kanske är på sin plats att jag förklarar mig. Det som hade hänt var att jag blev inkallad till min chef som tog upp innehållet i en debattartikel och uttryckte att den politiska ledningen (M-ledd allians) var tveksamma över det sätt som jag deltar i den offentliga debatten på.

Det här var inte första gången det hände, men nu tyckte jag att måttet var rågat. Jag uttryckte tydligt att jag inte tyckte det var okej att varken min chef eller kommunledningen lade sig i min lagstadgade yttrandefrihet och bad om ett protokollfört möte, vilket jag nekades.

Den omedelbara konsekvensen blev istället att jag blev portad från det kommunövergripande skolprojekt som jag hade blivit tillfrågad att arbeta i. Det gick till så att den ansvarige tjänstemannen helt enkelt slutade svara på mina mail och telefonsamtal. Min chef meddelade efter en veckas, för mig jobbig, tystnad att projektledaren hade fått order av kommundirektören att jag inte skulle vara med i projektet. Jag fick sedan i ett samtal med en annan chefstjänsteman i fackets närvaro veta att jag kunde få välja mellan ett konsultjobb, att de skulle göra det svårt för mig att ta semester eller tjänstledigt när jag behövde det till exempel för det lilla uppdrag jag har åt Europakommissionen, eller att man kunde tänka sig köpa ut mig om jag ville avsluta min tjänstgöring.

Jag har mycket explicit frågat om man är missnöjd med det sätt jag utför mitt jobb. Nej, tvärtom, de är mycket nöjda med den skolstrategi jag tagit fram och det skolutvecklingsarbete som jag har initierat och som lärare, rektorer och lärarfacken uttrycker stort förtroende för. Det är alldeles uppenbarligen min frispråkighet som upprör.

[...]

Hur som haver kommer jag inte att sluta delta i den offentliga debatten på grund av att politiker och kommunala chefstjänstemän tycker illa vara. Offentlighetsprincip och demokratins spelregler är tänkta att lära barnen i våra skolor. Det vore inte minst därför hedersamt om kommunala politiker och tjänstemän respekterade grunderna för det demokratiska samhället och den offentliga förvaltningen.

Så kanske vi sedan kan arbeta tillsammans för att skapa en bättre skola i ett öppet samtalsklimat?

(Men det troligaste är väl att jag efter att ha skrivit detta får börja se mig om efter ett annat jobb. Ett där man förhoppningsvis uppskattar en kombination av kunskap, engagemang och ärlighet.)

[Läs hela texten här!]

Jag räknar mig, liksom Per, som en frispråkig person, och ibland händer det till och med att jag offentligt riktar kritik mot min egen arbetsgivare Chalmers. Men jag har aldrig (möjligen med undantag för den tio år gamla incident som jag omnämner i Fotnot 5 i min bloggpost Om vett och etikett, del 2) upplevt att arbetsgivaren utsatt mig för något som liknar repressalier eller ens något ifrågasättande av min rätt att yttra mig. Men varje gång någon i min omgivning, likt Per i detta fall, utsätts för sådant, stärks jag i min beslutsamhet om att stå upp för min rätt att fritt yttra mig i viktiga frågor.

Skarpsinnig eftersläntare i dunbolsterdebatten

Jag är övertygad om att svensk samhälls-, idé- och religionsdebatt skulle ha mycket att vinna på om min bloggranne Bo Sjögren höll lite högre profil. Den som hittar till hans blogg bosjo surrar har många välskrivna och välgenomtänkta inlägg att botanisera bland. Han har den idag allt ovanligare egenheten att han föredrar att tänka efter ordentligt innan han yttrar sig,¹ och troligtvis är det åtminstone delvis därför som han ger sig in i den så kallade dunbolsterdebatten först då jag och andra börjat få känslan av att den ebbat ut. Ni minns den antagligen, den debatt som började med att Lena Andersson i sin DN-kolumn den 19 oktober förra året anklagade den lättmjölkskristendom som är mainstream i Svenska kyrkan för "tankelättja", vilket fick en rad kristna debattörer (inklusive Ann Heberlein och Ludvig Lindelöf) att skriva genmälen som ilsket fördömde hennes argumentation men som samtidigt fungerar som bekräftelser på att hon hade rätt; jag uppmärksammade debatten i min bloggpost Om svenskkyrklig tankelättja. Bos färska inlägg är det skarpsinnigaste jag sett i denna debatt (även om konkurrensen, bortsett från Lena Andersson själv, inte är bedövande stark).

Efter att ha konstaterat att den svenskkyrkliga dunbolsterteologins karaktäristiska drag - att använda påståenden av typen "Gud har skapat människan till sin avbild" inte som sakpåståenden i vanlig mening utan som något annat, oklart vad (känsloyttringar? sociala markörer?) - är problematiskt, skriver Bo Sjögren följande:

Ungefär så här långt kommer Lena Andersson också i sin analys, men därefter skiljer sig våra tankebanor. Andersson menar, om jag förstått henne rätt, att den »språkliga distansen» är ett uttryck för kunskapfientlighet och en del av en maktapparat. Det tror jag är att förenkla saken alltför mycket.

Därefter följer en utomordentligt läsvärd analys av vad som ligger bakom den "spåkliga distans" som dunbolsterteologer ägnar sig åt. Sina slutsatser sammanfattar han i tre punkter:

• Dunbolsterkristna är nästan normala människor, som försöker hitta ett sätt att ordna sitt tänkade så att den vetenskapliga världsbilden kan samexistera med den traditionellt kristna symbolvärlden.
• Denna samexistens nås genom »dubbeltänk», det vill säga att påståenden från de båda världsbilderna som motsäger varandra kan betraktas som sanna samtidigt.
• Dunbolsterteologer lider varken av tankelättja eller kunskapsfientlighet, men har svårt att uttrycka de teser som formulerats i den kristna symboliken i termer som är anpassade till en vetenskaplig världsbild.

Jag är böjd att instämma i de slutsatser som Bos klartänkta analys utmynnar i. Denna klartänkthet - som sannerligen inte tillhör vanligheterna i teologiska diskussioner - gör mig glad och en smula diskussionssugen, och jag väljer därför att avsluta denna bloggpost med att anmäla avvikande uppfattning i förhållande till Bo, på två mindre punkter:

För det första. Som ett av sina inledande exempel på dunbolsterteologi nämner Bo den engelske religionsfilosofen Richard Swinburne (som jag själv gått i teologisk närstrid med) och dennes yttranden som "ingenting [kan] på minsta vis utöva kausalt inflytande på vilka val [Gud] gör" och "Gud är oförmögen till onda handlingar".² Efter att ha lagt en del kraft³ på att läsa Swinburne gör jag bedömningen⁴ att han inte är dunbolsterteolog, och att hans avsikt med yttranden som de båda här citerade är att dessa är sakpåståenden, vilka har sanningsvärden (sant eller falskt) på samma vis som mer jordnära påståenden som t.ex. "en vattenmolekyl är sammansatt av en syreatom och två väteatomer" och "jag glömde köpa mjölk imorse". Det märkliga med Swinburne är inte något dunbolsterteologiskt svajande kring sanningsbegreppet, utan snarare hans närmast björnbomska flexibilitet och fantasirikedom när det gäller att imitera rationell och logisk analys i försvaret av sina ståndpunkter. Jag tror att om Swinburne grepe in i den svenska dunbolsterdebatten så skulle han positionera sig närmare Martin Lembke än Antje Jackelén.

För det andra. Bo menar, i sin diskussion kring Antje Jackeléns påstående att Svenska kyrkan "inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori)", att detta förutsätter ett dunbolsterteologiskt "dubbeltänk", eftersom accepterandet av naturvetenskapens världsbild och "tron på Gud som skapare" står i direkt motsättning mot varandra. Men gör de verkligen det? Jag är inte säker på det. Är det inte möjligt att inta en logiskt konsistent hållning, där man accepterar naturvetenskapens resultat fullt ut, men samtidigt hävdar att universum och naturlagarna ser ut som de gör för att någon figur vi kan kalla "Gud" bestämt att det skall vara så? Naturvetenskapen ger ju, såvitt jag vet, inget slutgiltigt svar på varför naturlagarna är som de är. Jag ser ingen direkt orimlighet i att på detta vis förena gudstro med naturvetenskap. (Detta förutsätter dock ett tillräckligt generellt och abstrakt gudsbegrepp. Så snart man t.ex. lägger till de gängse kristna detaljerna om att Gud av kärlek till oss människor lät sin enfödde son (som på något outgrundligt vis både är och inte är han själv) torteras till döds, för att på så vis rädda oss från den "arvssynd" vi bär på, så framstår Gud i mina ögon som ett alltför långsökt (och groteskt) fantasifoster för att kunna tas på allvar.)

Fotnoter

1) Arne Anka gjorde sig en gång till tolk för den motsatta och idag betydligt vanligare uppfattningen.

2) Tillåt mig också ett mer petimeteraktigt påpekande angående dessa båda påståenden, som Bo antyder motsäger varandra på ett sätt som gör att den dunbolsterteologiska "språkliga distansen" krävs för att försvara båda samtidigt. Jag kan dock inte se någon direkt logisk motsägelse mellan just dessa. Om t.ex. Gud - likt talet 5 - vore en helt statisk tingest kausalt isolerad från universum, då vore så vitt jag kan se båda påståendena sanna, och "vilka val [Gud] gör" blir helt enkelt tomma mängden. (Nu verkar det i och för sig inte vara en sådan Gud som Swinburne har i åtanke, då han ju hävdar Guds allsmäktighet. Det är snarare denna allsmäktighet som (vilket jag påpekat tidigare) står i logisk motsättning mot att "Gud är oförmögen till onda handlingar".)

3) Orimligt stor kraft med tanke på det klena intellektuella utbytet, vill jag nog med facit i hand säga att det var.

4) Dock med reservationen att jag givetvis kan ha förstått Swinburne fel; att försöka begripa sig på vad teologer verkligen menar med sina ord är inte den lättaste av sysselsättningar.

Om svenskkyrklig tankelättja

Svenska kyrkan (ett religiöst samfund som jag kollektivanslöts till i samband med min födsel och sedan var medlem i under de första 18 åren av mitt liv) har nyss valt en ny ärkebiskop: Antje Jackelén. Valet föregicks av utfrågningar av de olika kandidaterna - utfrågningar som inspirerade författaren, religionskritikern och vännen Lena Andersson till skarp kritik, i sin kolumn i DN igår, mot det vi kan kalla den undanglidande svenskkyrkliga lättmjölkskristendomen.¹ Hon skriver bland annat att Svenska kyrkan har

utsett en [ny] form av andlig synd som orsak att fördela skam, skuld och låghet – den intellektuella synden att hävda att något i verkligheten förhåller sig på ett visst sätt snarare än på ett annat, att definiera sina begrepp och systematisera sina utsagor, att utesluta orimligheter, att ställa följdfrågor till fluffiga påståenden, att inte nöja sig med tomma hyllningar till ”ambivalensen” och ”det mångfacetterade”, utan i stället undra vad man ska ha de substanslösa påståendena till och hur de kan analyseras.

Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning. Liksom med den forna synden ges inga argument, utan man går direkt på personens okänslighet inför att saker ”inte behöver vara antingen eller utan kan vara både och”.

[...]

Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?

De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”.

[...]

I teologisk dunbolsterdiskurs ska man inte använda språket för att förmedla en klar tanke, det som brukar vara en av dess viktigare funktioner. En klar tanke är nämligen en begränsande tanke, en tanke som föreslår att något är på ett visst sätt och som därför riskerar att utesluta andra möjligheter eller möjligheten att allt kan vara hur som helst. Det är ju helt riktigt att vad som helst kan beskrivas hur som helst och ur vilket perspektiv som helst, men det är inte samma sak som att det är eller kan vara hur som helst i den värld vi känner.

De tvärsäkert fyrkantiga som fått för sig att yttranden om verklighetens beskaffenhet, teologiska eller bara allmänt kunskapssökande, handlar om att få reda på något, som därför intresserar sig för beståndsdelar och inte bara stumt förundras över helheten, säger sig dunbolsterteologerna vara ”väldigt rädda för”.

Läs Lena Anderssons hela kolumn här!

Att den skulle väcka enhällig entusiasm i svenskkyrkliga kretsar var givetvis inte att vänta. Anna Karin Hammar (teolog, stiftsadjunkt i Uppsala och en av de tongivande personerna i Svenska kyrkans maktelit) skriver så här i en tweet igår:

Att beskylla Antje Jackelén för tankelättja är Lena Anderssons roligaste skämt hittills.

Jackelén nämns inte vid namn i Lena Anderssons kolumn, som dock innehåller tillräckligt tydliga signaler om att Jackelén är en av de huvudsakliga måltavlorna för att göra en sådan tolkning rimlig. Hammars tweet bjuder som synes inte på någon saklig kritik av Lenas text, men desto mer av härskarteknik (som Hammars prästkollega Johanna Andersson påpekar i ett pinfärskt blogginlägg). Nåja, att begära att Hammar skall få plats med både härskartekniker och saklig analys inom de maximalt 140 tecken som Twitterformatet föreskriver är måhända orimligt, men lite nyfiken är jag på hur Lenas lägesbeskrivning och argumentation kan bemötas i sak, varför jag beger mig till Hammars Twitterflöde i jakt på mer. Något sådant bemötande finner jag inte i sagda flöde, men väl en upplysning om att prästen och teologen Ninna Edgardh på Facebook författat en "bra analys av kritiken mot Jackelén". Edgardhs Facebook-skriverier verkar dock vara avskärmade från insyn från andra än hennes vänner (och CIA, givetvis). I nästa tweet från Hammar får vi emellertid en länk till en bloggpost som enligt Hammar ger "en bättre redogörelse för vad Ninna Edgardh skriver om Lena Anderssons artikel". Men inte heller i bloggposten ifråga hittar vi något i sak, men väl följande som uppges vara ett citat från Edgardhs Facebook-inlägg:

Märkligt tycker jag, att när vi får en ÄB som har ett skarpare huvud än de flesta av oss, och som är respekterad i vetenskapliga kretsar långt utanför teologin, så får hon kritik för att vara luddig! — ...tankelättja och Antje? Hur går det ihop?

Jaha, och hur skulle det här föra diskussionen framåt? Inte alls, såvitt jag kan se. Tvärtom tycker jag att det är ett steg bakåt att försöka reducera Lena Anderssons text till att vara inte en diskursanalys utan blott ett simpelt ad hominem. Jag kan inte ens se att det skulle finnas någon direkt motsättning mellan att Jackelén skulle ägna sig åt "tankelättja" och att hon skulle ha ett "skarapre huvud" än de flesta i Svenska kyrkan.

Så finns det någon därute i Svenska kyrkan som har lust att kliva fram och bemöta Lena i sak? Någon som vågar hävda något på formen "vi tror på ditt men inte på datt" (t.ex. att Jesu förkunnelser skulle vara sannare än Muhammeds)? Eller någon som är beredd att med sakargument försvara det undanglidande dunbolsterteologiska förhållningssättet? Tipsa mig gärna om ni hittar några sådana svar på Lenas kolumn, ty jag är uppriktigt nyfiken.

Fotnot

1) Lena skriver sedan några år tillbaka i DN varannan lördag, och jag har tidigare här på bloggen skrivit att hennes kolumn utgör "det viktigaste enskilda skälet att läsa den tidningen". Det står jag fast vid.

Låt mig också passa på att berätta att hennes nya Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek är ett koncentrat av psykologiska insikter och en (enligt min mening) helt enkelt strålande liten roman!

Anpasslighetens ironi

Världen är raffinerat ironisk: av alla samhällsdebattörer jag känner är det endast den minst anpassliga som har förstånd och perspektiv nog att självmant se sin egen anpasslighet. 2012 års första DN-krönika av Lena Andersson är lika vass som hennes senaste bok.

Tack gode Gud för Lena Andersson!

Jag rör mig en del i kretsarna kring de båda systerföreningarna Humanisterna och VoF, som har stort överlapp i sina medlemsskaror. Det finns en del typiska drag hos personer som engagerar sig i dessa. En observation jag gjort, vilken i förstone kan verka lite överraskande, är att nästan alla tycks vara motståndare till kungahus och monarki - i klar kontrast mot opinionsläget i svenska folket som helhet. Vad som gör detta överraskande är att frågan om Sveriges formella statsskick är tämligen perifer för den ena av dessa föreningar, och helt och hållet så för den andra.

Vid närmare eftertanke är det dock kanske inte så konstigt. Till VoF och Humanisterna dras personer som har svårt att stillatigande acceptera vanvettigheter som astrologi, homeopati, och idén att Jesus Kristus dog på korset för att frälsa oss från våra synder. Det verkar som om den typiske VoF- eller Humanisterna-medlemmen har svårare än medelsvensson att förlika sig med dylika absurditeter och tänka "äsch, det där är naturligtvis inte alldeles glasklart, men på det hela taget är det ändå ganska harmlöst, och hur som helst inte något att hetsa upp sig över". Om jag har rätt i att denna oförmåga är ett allmänt personlighetsdrag - låt oss kalla det förnuftsiver - så är det kanske bara att vänta sig att den typiska förnuftsivraren har lite svårare än medelsvensson att acceptera att Sveriges statschef utses genom blodsband istället för på demokratisk väg.

Förnuftsivraren är alltså en person som inte bara ogillar direkt ologiska och bisarra föreställningar, försanthållanden och konventioner, utan som också är ofin nog att protestera mot dessa. Jag räknar mig själv som höggradig bärare av detta personlighetsdrag, en diagnos som regelbundna läsare av denna blogg gissningsvis instämmer i.

En annan förnuftsivrare, enligt min uppfattning Sveriges mest vältaliga, är Lena Andersson, känd för sina romaner och pjäser, och kanske allra mest för sin insats som värd för radioprogrammet Sommar i P1 den 9 juli 2005 och för det rabalder som hennes synpunkter i programmet på den bibliska figuren Jesus väckte. Sedan ett par år tillbaka är hon med sina var 14:e dag återkommande krönikor på Dagens Nyheters ledarsida det viktigaste enskilda skälet att läsa den tidningen. Nu har hon samlat några av krönikorna, tillsammans med andra artiklar och essäer, plus fyra teaterpjäser, till en bok med den Austenklingande titeln Förnuft och högmod. Det är en rasande bra bok, och jag uppmanar bloggläsaren å det bestämdaste att utan dröjsmål införskaffa och läsa den.

I sina artiklar dissekerar Lena (jag tillåter mig att omtala henne med förnamn då jag genom våra engagemang i Humanisterna och i tidskriften Sans haft förmånen att lära känna henne lite grand) med rakbladsvassa instrument absurditeterna i exempelvis kulturrelativismen, monarkin och kristendomen (både i dess bokstavstroende och katolska schatteringar, och i de svenskkyrkliga lättmjölksvarianterna). Annat hon gärna återkommer till är den stereotypa familjebildningsnormen, och hur vi i dagens svenska samhälle godtar diskriminering på grund av kön i situationer där motsvarande diskriminering på grund av etnicitet skulle anses oacceptabel. Artiklarna är påtagligt innehållstäta, och behöver ibland läsas sakta (nästan som poesi) för att man skall hinna snappa upp allt. Det finns knappt en enda text i boken som jag inte önskar att jag hade skrivit själv.

Bokens upplägg är effektfullt, med artiklarna uppdelade i tematiska block som vart och ett avslutas med en pjäs som på olika vis illustrerar det som sagts i artiklarna. Det underbart absurda gravallvar Lena ger prov på i pjäserna är jag oförmögen att beskriva - det måste läsas (eller ses).¹ Historierna går mer i svart än i rosa.

Det är nog oundvikligt att flertalet läsare kommer att uppfatta Sommarprogramsmanuset om Jesus som bokens tyngdpunkt och centrum.² Och visst är det en viktig text! Lena påvisar, med en lång rad episoder ur Nya Testamentets evangelier, att bilden av Jesus som godheten själv saknar stöd i Bibeln. Det kan anses allmänt känt att Jahve i Gamla Testamentet mestadels framstår som en psykotisk och ondskefull person, men kristna apologeter brukar framhålla att Gamla Testamentet inte längre är aktuellt, och att det är det helt igenom kärleksfulla Nya Testamentet som gäller. Men hur kärleksfull är Nya Testamentets Jesus egentligen? Lena påvisar hur Jesus gång efter annan uppvisar de vidrigaste härskartekniker, som följande (s 344 i boken):

Jesus blir ofta arg inför frågor och byter antingen ämne eller svarar föraktfullt. Han får inte sättas på prov, den som tror tillräckligt vet ju svaret. Men han själv får sätta vem som helst när som helst på prov med ständiga kuggfrågor. Kuggfrågor som denna till exempel:

"Vad säger ni om det här", säger Jesus. "En man hade två söner. Han vände sig till den ena och sade: 'Min son, gå ut och arbeta i vingården idag'. Sonen svarade: 'Nej, det vill jag inte', men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre sonen och sa samma sak. Sonen svarade: 'Jag skall gå, herre', men han gick inte. Vilken av de två gjorde som fadern ville?"

Så frågar Jesus. Och folket svarar att den förste sonen gjorde som fadern ville, för han gick ut och arbetade. Men det är tydligen fel svar för Jesus blir arg, utan förklaring. "Sannerligen" utropar han, "tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike".

Varför omfattas inte tullindrivare och horor av Jesus berömda omsorg om syndare, sjuka och svaga? Jesus älskar alla barnen.

En liknande sida uppvisar Jesus i historien med fikonträdet (s 349-350):

Ett fantastiskt bisarrt avsnitt i evangelierna är när Jesus personligen blir kränkt av att ett fikonträd inte har någon frukt just när han är hungrig. Jesus hittar bara blad på trädet. Det är fel årstid för fikon. Han säger till trädet: "Aldrig någonsin skall du bära frukt", och trädet vissnar omedelbart.

Lärjungarna är nu hjärntvättade och osäkra. De vet att de gör säkrast i att beundra allt Jesus gör annars får de en utskällning, så de säger inte: Stackars träd, varför får inte trädet leva? För man bör inte ifrågasätta ledarens handlingar. Deras uppgift är att häpna över Jesus kraft. "Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?", säger dom som om det var en god sak.

Jesus är belåten med sig själv och med deras beundran. Eftersom han sällan missar en möjlighet att påminna sina undersåtar om deras brister och sina egna förtjänster svarar han att om de bara hade tron kunde de också få träd att vissna.

Antagligen var någon fattig odlare helt beroende av att det där fikonträdet levde. Men Jesus ser ingen anledning att kväva sin vredes impuls. Sånt behöver inte den främste göra. På dem vilar inga anständighetskrav. De kan döda träd för ros skull och för att utöva makt och sen trumpeta ut hur duktiga de är.

Och så vidare. Men är inte dessa stycken selektivt utvalda för att sätta Jesus i dålig dager? Lena igen (s 352):

Nu hör jag någon säga att visst kan man rycka citat ur Bibeln och visa vad som helst med det. Så använder alltid kättare och fundamentalister skriften. Fast varenda predikan i världen görs ju just så för att visa på Jesus kärleksbudskap. För att få det att genomsyra världens medvetande i två tusen år och utan slut i sikte måste man plocka sina citat bra mycket selektivare än jag har behövt göra för denna predikan.

För att bli varse Jesus maktfullkomlighet och självcentrering däremot, kan man gå in var som helst i de fyra berättelserna och finna den.

Ett kapitel i Förnuft och högmod som sticker ut en smula mot de övriga är den tidigare opublicerade texten Elementär induktion. Med stöd i Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme från 2010 ger Lena en bild av det faktiska evidensläget kring Palmemordet som gör att åtminstone jag aldrig mer kommer att kunna betrakta det med samma ögon som tidigare.

I kraft av de kvaliteter jag beskrivit ovan, och hennes mod att gå mot strömmen, är Lena en av de viktigaste skribenter vi har i svensk offentlighet. Vi har anledning att tacka vår Herre (eller kanske ännu hellre Lena själv) för att hon finns.

Hur långt sträcker sig då hennes mod? Tills jag läste följande rader föreställde jag mig nog, lite naivt imponerad av hennes kompromisslösa uppriktighet, att det var obegränsat. Men (s 425-426):

Det behövs få hot och ännu färre mord för att skrämma författare, konstnärer, filmare, journalister, forskare och politiker till tystnad. Det är det som är terror. Den fungerar, och den fungerar förebyggande; den tystar redan på idéstadiet. [...]

Rädsla kväver fantasin och motivationen. Jag blir själv varnad av vänner att skriva religionssatir, förlaget undrar halvt på skämt om de kommer att behöva anlita livvakter inför nästa bok. Jag kalkylerar med hur långt jag vågar gå, bedömer vad som brukar passera och vad som drar till sig Guds ställföreträdande vrede. Och det är väl meningen? Ingen hotar eller mördar utan syfte. Syftet är tystnad, hämnd och krökta ryggar.

Åh nej, tänker jag, kan det verkligen vara så att till och med Lena av alla människor ser sig nödsakad att göra sådana överväganden? Och så inser jag att jag, trots att hon skriver mycket om islam och islamism, inte kan påminna mig någon text av henne, vare sig i Förnuft och högmod eller annorstädes, som plockar ned och gör narr av Muhammed på tillnärmelsevis samma vis som hon gör med Jesus i flera av sina texter. Om det verkligen är av rädsla som hon avstår från det, så säger det något fruktansvärt allvarligt om samhället vi lever i.³

Fotnoter

1) Då jag läste pjäsen Dubbelmord - ett samtidstillstånd ropade jag nästan till av glädje, då jag inför Lenas implicita hänvisningar till Moira von Wright och Steven Weinberg på s 77-78 fick för mig att hon kan ha funnit en liten del av sin inspiration i min text Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

2) Lite grand som att den epokgörande parodin Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity automatiskt blir till epicentrum i Alan Sokals bok Beyond the Hoax (som jag recenserade i Axess 8/2008).

3) Denna text publicerades ursprungligen här på bloggen, och därefter i tidskriften Nya Fritänkaren 4/2011.

Socialdemokratiskt ledarskap förr och nu

Det svenska socialdemokratiska partiet är ett parti i förfall. Lena Andersson, som besitter Sveriges för närvarande vassaste penna, resonerar kring detta på ett idéplan i gårdagens DN.¹ Här skall jag nöja mig med en kort kommentar om en annan sida av saken: det ledarskap som på ett tragiskt vis återspeglar idéutvecklingen... host... idé-"utvecklingen".

Det fanns en tid för inte så förskräckligt länge sedan (till och med en yngling som jag kan minnas den) då partiledarskapet för Socialdemokraterna förknippades med statsmannaskap och kompetens, och som med rätta ansågs vara en av de viktigaste posterna man överhuvudtaget kunde besitta i Sverige, inte minst genom att partiledaren som regel också var statsminister. Han var välutbildad, kunnig och klok, och han bedrev sitt ledarskap långsiktigt och uthålligt. Tage Erlander var partiledare i 23 år, Olof Palme i 17.

Jämför detta med socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin, som höll ut i fyra år, och som är nättopp omöjlig att föreställa sig leda vårt land. Eller ännu värre, jämför med den Åsa-Nissetyp som idag är partiledare, vars kompetensprofil passar avgjort bättre för ståuppkomik än för statsmannaskap, och som efter de senaste turerna alltmer framstår som en simpel fifflare. Det skulle förvåna mig om Juholt ens lyckas bli ettårig på sin post. Och vem skall ta över efter honom, på partiets fortsatta färd mot att bli ett tjugoprocentsparti (and beyond)? Paolo Roberto? Anna Sjödin?

Fotnot

1) Här ett smakprov ur Lena Anderssons läsvärda krönika:

När socialdemokratin satte sin prägel på Sverige under 1900-talet trängde arbetarrörelsens världsåskådning in överallt, i sprickor och skrymslen, påverkade allas tänkande och inte minst motståndarnas. Frågan för borgerligheten blev hur mycket eller lite socialdemokrater de måste vara.

I dag är tankens tyngdpunkt flyttad. Om Maud Olofssons huvudambition var att bryta ”sossefieringen” av Sverige så har hon lyckats, även om hennes Centerparti förlorat röster på det. Sakta men obevekligt har hon och andra med djupt borgerliga instinkter genom retorik, visioner och politik lyckats föra Sverige och svenskarna in i ett annat förhållningssätt till världen. Det såg länge mörkt ut för dem, men de vände den jättepråm som är ett lands kollektiva tänkande och självbild. Det är ingen liten sak. De visade att ihärdighet och övertygelse lönar sig. De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar.

Detta har inte bara med regeringsinnehav att göra. Det är ett mentalt tillstånd. Borgerligheten regerade mellan 1976 och 1982 utan att leda, de följde. I dag är sannolikheten stor att socialdemokratin skulle följa och inte leda även om de satt i Rosenbad. Om man leder eller följer visar sig i subtila saker. Hur man formulerar sig om samhället, vad man låter bli att formulera, om förslag läggs defensivt eller offensivt, om man lånar begrepp och perspektiv eller skapar egna som ger det seende man vill befrämja.

Men denna borgerlighetens bedrift innebär att socialdemokratin inte heller behöver ge upp trots att den har tappat greppet om mentalitetsutvecklingen, vilket partiets första skuggbudget understryker. Vad ska man ha socialdemokratin till i dag? Ingenting. Den behövs inte. Den fungerar bara som en helt ointressant broms. Bromsen säger: Ni har rätt i allt, men lite jämlikhet ska vi kanske ha ändå så länge det inte stör folks familjepussel.