Republikanska partiet: en uppdatering

Short summary for American readers: For chrissake, vote for Obama!

Har Republikanska partiet nått botten? Den frågan ställde jag i en bloggpost i somras, föranledd av att partiets Texasavdelning antagit ett program där de förespråkar förbud mot att i skolor lära elever ett kritiskt tänkande som annars riskerar att "utmana deras fixa trosföreställningar och undergräva föräldrarnas auktoritet".

Vad som är den absoluta botten i amerikansk politik är givetvis både en definitionsfråga och en smaksak. Jag vill hur som helst bjuda bloggens läsare på en uppdatering över remarkabelt idiotiska och/eller obehagliga insatser från republikanskt håll, som kommit till min kännedom efter bloggposten i somras. Saken är tämligen allvarlig, då Republikanska partiet har ett mycket starkt och på många håll dominerande inflytande i amerikansk politik. Som delar av läsekretsen säkert känner till är det till och med så illa att en företrädare för partiet vid namn Mitt Romney anses vara andrahandsfavorit i det presidentval som äger rum om några veckor. Efter en mindre lyckad insats av president Obama i en valdebatt med Romney den 3 oktober är det rentav många som hävdar att den senare har en rejäl chans att vinna, vilket i så fall torde bero på att den amerikanska väljarkåren tenderar att värdera kraftfull personlig framtoning högre än huruvida man i sak har täckning för sina påståenden.

Här, i alla fall, är några av de värsta republikanska lågvattenmärken som kommit fram på sistone:

• Charlie Fuqua, som kandiderar för Republikanska partiet till delstaten Arkansas representanthus, förespråkar dödsstraff på olydiga barn:
  The maintenance of civil order in society rests on the foundation of family discipline. Therefore, a child who disrespects his parents must be permanently removed from society in a way that gives an example to all other children of the importance of respect for parents. The death penalty for rebellious children is not something to be taken lightly. The guidelines for administering the death penalty to rebellious children are given in Deut 21:18-21.

  This passage does not give parents blanket authority to kill their children. They must follow the proper procedure in order to have the death penalty executed against their children. [...] Even though this procedure would rarely be used, if it were the law of land, it would give parents authority. Children would know that their parents had authority and it would be a tremendous incentive for children to give proper respect to their parents.

Nu är lyckligtvis inte Fuqua invald (ännu), men hör vad några av hans partivänner som redan sitter i sagda representanthus har att säga:

• Loy Mauch, republikansk ledamot i Arkansas representanthus, har gång på gång återkommit till sin hjärtefråga om att återupprätta Konfederationens och slaveriets rykte, exempelvis med följande påpekande:
  If slavery were so God-awful, why didn’t Jesus or Paul condemn it, why was it in the Constitution and why wasn’t there a war before 1861?
• Mauchs partikollega i samma representanthus Jon Hubbard är inne på liknande tankegångar:
  [T]he institution of slavery that the black race has long believed to be an abomination upon its people may actually have been a blessing in disguise. The blacks who could endure those conditions and circumstances would someday be rewarded with citizenship in the greatest nation ever established upon the face of the Earth.

Vi skall inte uppehålla oss vid avkroken Arkansas alltför länge. Hur har vi det med de republikaner som lyckats ta sig ända till parlamentet i Washington DC - de kan väl inte vara fullt lika knäppa? Låt oss se.

• Paul Broun, som sitter i det amerikanska representanthuset, berättade nyligen att evolutionsteorin och Big bang är "lögner rakt ur djävulens håla". Se videon! (Brouns bisarra utbrott är dessvärre blott ett tecken bland många på att Republikanska partiets fientliga inställning till vetenskap inte har mjukats upp sedan Chris Mooneys gedigna genomgång av saken i boken The Republican War on Science från 2005.)

• Todd Akin sitter i representanthuset och kandiderar till senaten, bland annat på sin hårdföra antiabortlinje, där inte ens våldtäktsoffer skall beviljas abort. Han hänvisar till ett (för oss andra okänt) medicinskt genombrott som säger att "[i]f it's a legitimate rape, the female body has ways to try to shut that whole thing down.". (Fråga mig inte vad "legitim våldtäkt" kan tänkas betyda.)

Här ännu en knäppgök i samma lagstiftande församling:

• Paul Ryan, som förutom att sitta i det amerikanska representanthuset lyckats bli det republikanska partiets vicepresidentkandidat i det stundande presidentvalet, har vid flera tillfällen medgivit vilken bisarr och sektliknande ideologisk bakgrund han har. Hör på det här:
  [T]he reason I got involved in public service, by and large, if I had to credit one thinker, one person, it would be Ayn Rand.
  Och det här:
  I give out "Atlas Shrugged" as Christmas presents, and I make all my interns read it.

Till sist har vi den värste knasbollen av dem alla:

• Mitt Romney har bestämt sig för vilka 53% av befolkningen han söker stöd hos, och han är så till den milda grad säker på deras uppslutning att han inte drar sig för att uttrycka det djupaste förakt för resterande 47%:
  There are 47 percent of the people who will vote for the president no matter what. All right, there are 47 percent who are with him, who are dependent upon government, who believe that they are victims, who believe the government has a responsibility to care for them, who believe that they are entitled to health care, to food, to housing, to you-name-it. That that's an entitlement. And the government should give it to them. And they will vote for this president no matter what. These are people who pay no income tax. [...] My job is not to worry about those people. I'll never convince them they should take personal responsibility and care for their lives.
  En vanlig idé i amerikanskt politiskt tänkande (eller åtminstone i dess retorik) är att en president, oavasett vilka som röstat respektive inte röstat på vederbörande, skall vara hela folkets president, men detta har Romney till synes helt ogenerat gått ifrån.

Atlas Shrugged för dig som har bråttom

Ayn Rands författarskap intresserar mig (som tidigare meddelats) inte alls. Hennes Atlas Shrugged (på svenska Och världen skälvde) är en av de sämsta böcker jag läst.¹ Varför tar jag då upp den, gång efter annan, här på bloggen?

Skälet till att ämnet Ayn Rand är svårt att undvika helt och hållet är att hennes hängivna och inte så lilla beundrarskara inkluderar en och annan inflytelserik person högt upp i den politiska hierarkin.² Det gamla Centerparti som en del av oss minns med viss värme från Thorbjörn Fälldins tid lär inte bli sig likt igen så länge det leds av den Annie Lööf (född Johansson) som lyft fram Atlas Shrugged som en av sina tre favoritböcker vad gäller liberal ideologisk vägledning. Nu har Rands författarskap dessvärre aktualiserats än mer, sedan den amerikanske republikanske presidentkandidaten Mitt Romney tillkännagivit att han kandiderar tillsammans med Paul Ryan som vicepresidentkandidat. Ryan är hämtad ur det republikanska partiets yttersta högerflygel, och tillhör eller har i alla fall tillhört den märkliga Ayn Rand-kulten.

Betyder detta att den som vill förstå svensk och amerikansk politisk höger är tvungen att bita ihop och läsa den fruktansvärda tegelstenen Atlas Shrugged? Nej, misströsta inte! Den begåvade serietecknaren Liv Strömquist kommer till vår undsättning med sin briljanta 14-sidiga sammanfattning av Atlas Shrugged, publicerad i tidskriften Galago. Här bjuder Strömquist, snyggt och starkt komprimerat, på allt vi egentligen behöver veta om Rand och hennes politiska filosofi.

Fotnoter

1) Precis som förra gången behöver jag kvalificera mitt påstående om att ha läst boken. Det jag skrev då gäller fortfarande:

Jag har faktiskt inte läst hela boken, utan la ifrån mig den med en känsla av avsmak efter mellan 300 och 400 [av totalt närmare 1200 tättskrivna] sidor, men läsningen var så plågsam att det kändes som flera böcker. Rent litterärt är Aynd Rand måhända inte särskilt mycket sämre än Enid Blyton, men hon är absolut inte bättre, och vad som gör boken allra mest frånstötande är inte stilen utan det människoförakt som genomsyrar hennes plädering för avskaffande av skatter, välfärd och annan samhällelig barlast.

2) Attraktionskraften i Rands författarskap är svårbegriplig, men likväl är den ett faktum. Så här skriver den kosmopolitiske journalisten och författaren Raj Patel:

There are two novels that can transform a bookish 14-year-kid’s life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish daydream that can lead to an emotionally stunted, socially crippled adulthood in which large chunks of the day are spent inventing ways to make real life more like a fantasy novel. The other is a book about orcs.