"För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras"

Senatorn Cato den äldre (234-149 f.kr.) i Rom är känd för att ha avslutat många av sina anföranden i senaten med orden "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Själv vill jag absolut inte förespråka några militära angrepp mot norra Tunisien, men jag har en annan hjärtefråga, som jag, med lite olika formuleringar och infallsvinklar, ofta återkommer till, såväl här på bloggen som i korridorerna på VR, KVA och annorstädes. Jag gör det så ofta jag törs med hänsyn tagen till risken att jag till slut framstår som monoman. Så här lyder mitt Karthago:

För övrigt anser jag att
forskningsprioriteringar utan stöd i ett systematiskt kunskapsunderlag om olika teknikområdens möjliga och troliga positiva eller negativa inverkan på mänsklighetens framtidsutsikter
är ungefär lika förståndigt som
att med gasen i botten framföra en bil med ögonen enbart på hastighetsmätaren fullkomligt ignorerandes vad som händer utanför bilen.

För den som vill se denna tankegång utvecklas en smula, eller ta del av exempel på den katastrofalt negativa¹ inverkan (inklusive total utplåning) på mänsklighetens framtidsutsikter som framtida forskning kan tänkas föra med sig, finns t.ex. följande bloggposter att ta del av:

• Angående akademisk frihet: en reservation
• Fri grundforskning!
• Med VR i dagarna två
• Kunskap på gott och ont
• Nick Bostrom om vikten av att undvika mänsklighetens undergång
• Singularitet 2045?
• Efterlängtat temanummer om Singulariteten
• Teknikutveckling och terrorism
• Stoppa mördarrobotarna!
• H±
• Framtiden är oviss

Fotnot

1) Att forskning också kan ha enorma positiva konsekvenser är givetvis välkänt, men kanske inte alla käner till storleksordningen på den potentiella nytta som vissa framtida teknologier tillskrivs av respekterade tänkare. Se t.ex. Nick Bostroms uppsats Why I want to be a posthuman when I grow up, och Eric Drexlers aktuella bok Radical Abundance: How a Revolution in Nanotechnology Will Change Civilization varur jag saxar följande passage:

Imagine what the world might be like if we were really good at making things – better things – cleanly, inexpensively, and on a global scale. What if ultra-efficient solar arrays cost no more to make than cardboard and aluminum foil and laptop computers cost about the same? Now add ultra-efficient vehicles, lighting, and the entire behind-the-scenes infrastructure of an industrial civilization, all made at low cost and delivered and operated with a zero carbon footprint.

If we were that good at making things, the global prospect would be, not scarcity, but unprecedented abundance – radical, transformative, and sustainable abundance. We would be able to produce radically more of what people want and at a radically lower cost – in every sense of the word, both economic and environmental.

[...]

Imagine a world where the gadgets and goods that run our society are produced not in a far-flung supply chain of industrial facilities, but in compact, even desktop-scale machines. Imagine replacing an enormous automobile factory and all of its multi-million dollar equipment with a garage-sized facility that can assemble cars from inexpensive, microscopic parts, with production times measured in minutes. Then imagine that the technologies that can make these visions real are emerging – under many names, behind the scenes, with a long road still ahead, yet moving surprisingly fast. (s ix-x)