Aktivitetsbaserad arbetsplats

Malmö högskola lär befinna sig i regeringens pipeline för upphöjelse till universitet, men jag känner mig uppriktigt sagt tveksam till om de i praktiken rör sig i rätt riktning. Det fall av gravt bristande kvalitetskontroll i samband med en dsiputation som jag uppmärksammade häromåret kan möjligen överses med som ett enstaka olycksfall i arbetet. Värre är det med deras hantering av lokalfrågor, och då i synnerhet hur 500 av lärosätets anställda (mestadels lärare och forskare) förpassats till kontorslandskap. Och inte vad för slags kontorslandskap som helst, utan det som går under den trendkäcka benämningen aktivitetsbaserad arbetsplats.

Idén är att de anställda inte längre har egna kontorsplatser, utan har att välja en ledig sådan vid ankomsten till arbetsplatsen på morgonen. Om jag förstått det hela rätt så syftar ordet aktivitetsbaserad på att det därmed går att ta hänsyn till vilken aktivitet man under dagen avser ägna sig åt, när man väljer kontorsplats. Om jag avser fila på en artikel kanske jag vill sitta nära fönstren åt söder, och om jag istället avser rätta tentor kanske jag vill sitta på ett mer undanskymt ställe - eller vad för slags överväganden det nu kan vara frågan om. Sydsvenskan rapporterade häromdagen om saken, och meddelar att en ökad andel av personalen väljer att arbeta hemma istället. "Det här huset tycks vara gjort för att vi forskare ska känna oss utbytbara", säger en av de anställda i artikeln.

Detta är (och nu tillåter jag mig ett understatement) knappast idealiskt för ett lärosäte som aspirerar på att kalla sig universitet, ty en stor del av vad som gör ett universitet till ett universitet är lärarnas och forskarnas fysiska närvaro. En annan sak som karaktäriserar den akademiska miljö som gör ett universitet är enligt min mening (och nu tar jag risken att framstå som den 1900-talsmänniska jag faktiskt är) förekomsten av böcker. Många böcker, bokhyllor dignande av böcker! Vilket dock i stora drag tillintetgörs på en aktivitetsbaserad arbetsplats. I detta sammanhang vill jag återge en anekdot som min gode vän Björn Johnson, docent vid Malmö högskola, berättat. I samband med en omflyttning några år före lanseringen av den aktivitetsbaserade arbetsplatsen fick han tillfälle att växla några ord med den Birgitta Wickman, lärosätets fastighetschef, som kommer till tals i de ovan länkade artiklarna i Universitetsläraren och Sydsvenskan. Så här berättar Björn:

Jag och ett gäng andra forskare hade flyttat in i trånga fyramannarum, dekanen och [Wickman] gick runt och skulle kolla hur vi trivdes. "Inte alls", sa jag, "det funkar inte att sitta så här, utan bokhyllor". Jag pekade på alla de lådor som stod bakom min arbetsplats. "Men vad har du i lådorna - inte använder du väl alla de där böckerna?" undrade Wickman, och föreslog att jag skulle slänga mina 17 lådor böcker, med motiveringen att "lagringsutrymme är dyrt" och att jag "kunde köpa om de jag eventuellt skulle behöva igen". Jag blev helt paff, och dekanen [...] såg ut som hon skulle sjunka genom marken av pinsamhet.

Jag tycker att anekdoten träffsäkert illustrerar det allvarliga problemet med förekomsten av chefer okunniga om kärnverksamhetens själva essens, och Björn gör själv en liknande reflektion.

Man kan fråga sig om införandet av det antiakademiska systemet med aktivitetsbaserad arbetsplats enbart är ett lokalt Malmöproblem, eller något som riskerar sprida sig genom landet. Dessvärre finns tecken på det senare, och att mitt eget lärosäte Chalmers är i akut fara. Vår rektor Stefan Bengtsson var nämligen rektor vid Malmö högskola då det avgörande beslutet där om aktivitetsbaserad arbetsplats togs, och här på Chalmers kämpar Institutionen för data- och informationsteknik med näbbar och klor för att undslippa hans planer på att utsätta dem för något liknande. Enligt mina sagespersoner har Stefan anfört att konceptet är trendigt vid amerikanska universitet och att det stimulerar samarbete. Jag önskar att han tar sig en funderare på om det verkligen kan stämma att samarbete stimuleras av en fysisk arbetsmiljö som är så dålig att de anställda väljer bort den och istället arbetar hemma.

Om skandalen idag på Malmö högskola

Idag försvarade Anders Lindh vid Malmö högskola sin doktorsavhandling "Unity pervades all activity as water every wave": principal teachings and philosophy of Maharishi Mahesh Yogi. Jag har inte läst avhandlingen, och det behöver absolut inte ligga något fel i att en doktorsavhandling studerar pseudovetenskapliga läror, bara detta sker med det kritiskt reflekterande förhållningssätt som karaktäriserar vetenskapen. Vad som däremot förefaller alldeles åt helskotta är att man som fakultetsopponent bjudit in en person som saknar normala akademiska meriter och som företräder själva den pseudovetenskapliga lära som avhandlingen säger sig studera: Sue Brown. Min gode vän Patrik Lindenfors uppmärksammade igår på Humanistbloggen den planerade disputationsakten, och efter fullbordat faktum berättar han nu om den i Aftonbladet:

I dag lades avhandlingen "Unity Pervades All Activity as Water Every Wave" fram och godkändes vid en doktorsdisputation. Avhandlingen handlar om de principiella lärorna och filosofin hos Maharishi Mahesh Yogi. Om det låter bekant kan det vara för att det är samma guru George Harrison och resten av Beatles blev så betuttade i på 60-talet.

Avhandlingen är inte direkt ett kritiskt undersökande av Maharishis läror, för att sammanfatta det milt. Men det är inte huvudproblemet – skulle det vara ett kvalitetskriterium på avhandlingar skulle man vara tvungen att lägga ner alla Sveriges teologiska fakulteter. Huvudproblemet är opponenten.

Opponenten Sue Brown är Assistant Professor in Maharishi Vedic Science vid Maharishi University of Management. Hon doktorerade vid samma Maharishi-universitet 2008 med avhandlingen "Unity and diversity in Maharishi Vedic Science, higher states of consciousness, and an evaluative study of undergraduate student development".

Ämnet som opponenten är professor i, Maharishi Vedic Science, är dock ingen verklig vetenskaplig disciplin, utan kan bättre klassificeras som New Age. Det Malmö högskola gör är helt enkelt att låta en av Maharishis devota anhängare bedöma en avhandling om sin Guru. Detta är inte rimligt på något sätt. Malmö högskola behöver förklara sig.

Läs hela artikeln här!

Av Björn Johnson, som var närvarande vid disputationen och i realtid rapporterade till mig och andra Facebook-vänner, har jag fått veta att "under själva disputationen ställdes inte en enda kritisk fråga från opponenten - ska jag vara uppriktig så tror jag knappast att hon hade läst avhandlingen, möjligen skummat den - och ytterst få frågor från betygsnämnden". Han meddelar också att hela tillställningen kändes riggad: "Man får intrycket att denna opponent var en smula, vad ska vi säga, handplockad."

Jag kan bara instämma i Patriks bedömning att detta inte är rimligt och att Malmö högskola har ett och annat att förklara.