Några favoritepisoder ur Existential Comics

Vi som gillar filosofi- och vetenskapsnördiga engelskspråkiga tecknade serier lever i goda tider. Mina favoriter är nog Randall Munroes xkcd, Zach Weinersmiths Saturday Morning Breakfast Cereal (SMBC), och Corey Mahlers Existential Comics.¹ Av dessa tre är det bara xkcd som jag regelbundet återger här på bloggen, men det beror inte på att de båda andra skulle vara sämre, utan på att de sällan har det behändiga format som jag önskar att bilder jag lägger upp på bloggen skall ha.² Så när jag nu vill ägna denna bloggpost åt att slå ett slag för den intelligenta och folkbildande Existential Comics, som gärna tar hjälp av modern populärkultur för att förklara de stora filosofernas tankegångar, så avstår jag från att klippa in bilder och nöjer mig istället med att länka till några av mina favoritepisoder:

• Karl Marx spelar Monopol med Sigmund Freud, Rudolf Carnap och Friedrich Nietzsche. Det ser ut att gå illa för honom, men... clickbait!

• När Marx en tid senare möter sina filosofvänner i ett parti poker har de lärt sig en del om hans metoder.

• Om filosofi vore fotboll: VM-final mellan Frankrike och Tyskland. (Monty Python var, som en del läsare kanske minns, inne på något liknande redan 1974.)

• Immanuel Kant vs Simone de Beauvoir.

• På skattjakt med Thomas Hobbes, Karl Marx, John Rawls och Ayn Rand.

• Ett av mina favoritgräl bland nutida filosofer är det mellan David Chalmers och Daniel Dennett om zombier. Men tänk om de själva vore zombier!

• Kombinationen stängningsdags, obetald barnota, Derek Parfit, Slavoj Zizek, Noam Chomsky och Peter Singer bör om möjligt undvikas.

• Om David Hume vore Kapten Kirk och Bertrand Russell vore Mr Spock.

• Om Sartre vore Seinfeld och Kierkegaard vore Kramer.

• Trolleyologi (som jag skrev om för några år sedan) är en klass av moralfilosofiska tankeexperiment som syftar till bättre inblick i våra spontana moraliska ställningstaganden genom att så gott det går söka isolera enskilda aspekter i dessa. I en aktuell Existential Comics-episod får vi veta hur trolleyologi skulle kunna te sig om den istället omfamnade hela det slags vittförgrenade komplexitet som våra verkliga moraliska ställningstaganden dagligen inbegriper.

• Mitt under pågående rättegång ilsknar Sartre till på Nietzsche och ballar ur en smula.

Fotnoter

1) En härlig serie i samma anda är Andrew Valdens Rymdslottet, men den kommer ändå inte med i min uppräkning här eftersom den är på svenska, och dessutom noga räknat inte är någon tecknad serie.

2) Ändå tillät jag mig att reproducera en episod av SMBC i somras. Och här är en SMBC-pärla i det lite mindre formatet:

David Brin tänker jag läsa mer av

Om den litterära genren science fiction skrev jag i en fotnot här på bloggen för ett år sedan följande.

Science fiction är en illa sedd genre, något jag finner orättvist. Romaner är (utöver deras rena underhållningsfunktion) i första hand till för fördjupa vår förståelse för vad det innebär att vara människa. Det senare är inte helt fixt genom tiderna, utan beror av samhällets utformning, vilken i sin tur beror av teknikutvecklingen. Att en och annan författare inte nöjer sig med att behandla vad det är att vara människa idag eller i förfluten tid, utan tillåter sig att fördjupa sig i hypotetiska framtidsscenarier, anser jag vara mycket värdefullt.

Jag står fast vid detta, och anser följdriktigt science fiction vara en viktig och värdefull genre. Men som fysikern och författaren David Brin påpekar i sin essäsamling Through Stranger Eyes från 2008 kan en science fiction-roman också ha andra funktioner, inklusive den att låta framtida världar tjäna som skådeplats för allegorier om samtiden. David Brin är en mycket produktiv herre och författare till en lång rad science fiction-romaner, av vilka The Postman (1985) och Kiln People (2002) tycks höra till de mest uppmärksammade.¹ Through Stranger Eyes är emellertid den första bok jag läst av Brin. Den ger kraftig mersmak och jag blir klart sugen på att läsa mer av samme författare. Att den brister en del vad gäller korrekturläsning och redigering förtar inte bokens utomordentliga innehåll.

Flertalet kapitel utgörs av recensioner och diskussion av nyare eller (oftast) äldre science fiction-litteratur, men där finns också recensioner av facklitteratur och populärvetenskap, och hela boken genomsyras av Brins genomtänkta syn på historien och samhället. Han är teknikoptimist, men avvisar bestämt en deterministisk samhällssyn, och har därför inte har något generellt emot dystopiska framtidsskildringar. Tvärtom menar han att rätt genomförda dystopier kan fungera som varningsklockor vilka kan bidra till att förhindra realiseringen av de scenarier som beskrivs. Som effektiva exempel på detta hyllar Brin bland annat Stanley Kubriks Dr Strangelove och (framför allt) George Orwells Nineteen Eighty-Four.

Men det finns andra ikonsika verk som inte faller Brin i smaken. Två sådana som han utförligt och vältaligt dömer ut såsom bakåtsträvande anti-upplysning är Tolkiens Sagan om ringen-trilogi, och George Lucas Star Wars-filmer. De senare ägnar Brin en härligt svavelosande 20-sidig sågning, i vilken vi bland annat kan läsa följande:

By now it's grown clear that George Lucas has an agenda, one that he takes very seriously. After four Star Wars films, alarm bells should have gone off, even among those who don't look for morals in movies. When the chief feature distinguishing "good" from "evil" is how pretty the characters are, it's a clue that maybe the whole saga deserves a second look.

Just what bill of goods are we being sold, between the frames?

Elites have an inherent right to arbitrary rule; common citizens needn't be consulted. They may only choose which elite to follow.

"Good" elites should act on their subjective whims, without evidence, argument or accountability.

Any amount of sin can be forgiven if you are important enough.

True leaders are born. It's genetic.

The right to rule is inherited. Justified human emotions can turn a good person evil.

That is just the beginning of a long list of moral lessons relentlessly pushed by Star Wars. Lessons that starkly differentiate this saga from others that seem superficially similar, like Star Trek. (s 48-49)

Jag blir faktiskt riktigt sugen på att se om filmerna i ljuset av Brins insikter.

Till min oförställda förtjusning bjuder David Brin också på en härlig sågning av den i vissa kretsar obegripligt populära Ayn Rand. Det handlar om hennes postumt utgivna The Art of Fiction från 2000, baserad på en privat föreläsningsserie hon gav 1958. Att Rand såg sig kallad att undervisa i ämnet framgår då Brin citerar hur hon, med sedvanlig megalomani, förklarar sin plats bland sin tids skönlitterära författare: "In regard to precision of language, I think I myself am the best writer today." I ett par ytterligare citat exemplifierar han den gränslösa naiviteten i den filosofi hon kallar objektivism: "I always reproduce human awareness as it is experienced in reality" skriver Rand, och lite senare "...language is an objective instrument". Följande stycke ur Brins recension är värdefullt såsom ett rimligt försök att förklara populariteten hos hennes gräsligt tjocka, träigt skrivna och rent ut sagt usla Atlas Shrugged:

Rand doesn't talk much about reader-character identification in The Art of Fiction - a distinct flaw in the book - but if she did, I'm sure [she] would admit and avow that giving her customers the opportunity to identify with hyper-alphas like John Galt goes a long way toward explaining the pleasure that so many derive from her novels, allowing even the timid, confused and ineffectual to imagine themselves wearing such shoes... if only a few bureauchratic impediments were taken out of the way. Elsewhere I talk about the macro-tradition this is part of, an unbermenchen or superman ethos that originated before Homer and continues thriving to this day, in comix and much of science fiction. It helps explain why Rand devotees make up a wing of libertarianism that is notably disinclined to compromise with the gammas, betas and mere alphas who comprise most of today's voting electorate! (s 144-145)

Fotnot

1) Via David Brins hemsida och blogg kan man även hitta många kortare texter av stort intresse, inklusive essäerna Climate Skeptics v. Climate Deniers (i vilken han delar min upprepade gånger framförda uppfattning att ordet klimatskeptiker oftast används på ett vilseledande vis, i sammanhang där dess association till den sunda skepsis som karaktäriserar god vetenskap leder helt fel) och Shouting at the Cosmos (som exemplifierar hans engagemang mot de oförlåtligt ogenomtänkta och våghalsiga METI-projekt som genomförts och/eller planeras - ett viktigt ämne jag hoppas återkomma till här på bloggen.)

Atlas Shrugged för dig som har bråttom

Ayn Rands författarskap intresserar mig (som tidigare meddelats) inte alls. Hennes Atlas Shrugged (på svenska Och världen skälvde) är en av de sämsta böcker jag läst.¹ Varför tar jag då upp den, gång efter annan, här på bloggen?

Skälet till att ämnet Ayn Rand är svårt att undvika helt och hållet är att hennes hängivna och inte så lilla beundrarskara inkluderar en och annan inflytelserik person högt upp i den politiska hierarkin.² Det gamla Centerparti som en del av oss minns med viss värme från Thorbjörn Fälldins tid lär inte bli sig likt igen så länge det leds av den Annie Lööf (född Johansson) som lyft fram Atlas Shrugged som en av sina tre favoritböcker vad gäller liberal ideologisk vägledning. Nu har Rands författarskap dessvärre aktualiserats än mer, sedan den amerikanske republikanske presidentkandidaten Mitt Romney tillkännagivit att han kandiderar tillsammans med Paul Ryan som vicepresidentkandidat. Ryan är hämtad ur det republikanska partiets yttersta högerflygel, och tillhör eller har i alla fall tillhört den märkliga Ayn Rand-kulten.

Betyder detta att den som vill förstå svensk och amerikansk politisk höger är tvungen att bita ihop och läsa den fruktansvärda tegelstenen Atlas Shrugged? Nej, misströsta inte! Den begåvade serietecknaren Liv Strömquist kommer till vår undsättning med sin briljanta 14-sidiga sammanfattning av Atlas Shrugged, publicerad i tidskriften Galago. Här bjuder Strömquist, snyggt och starkt komprimerat, på allt vi egentligen behöver veta om Rand och hennes politiska filosofi.

Fotnoter

1) Precis som förra gången behöver jag kvalificera mitt påstående om att ha läst boken. Det jag skrev då gäller fortfarande:

Jag har faktiskt inte läst hela boken, utan la ifrån mig den med en känsla av avsmak efter mellan 300 och 400 [av totalt närmare 1200 tättskrivna] sidor, men läsningen var så plågsam att det kändes som flera böcker. Rent litterärt är Aynd Rand måhända inte särskilt mycket sämre än Enid Blyton, men hon är absolut inte bättre, och vad som gör boken allra mest frånstötande är inte stilen utan det människoförakt som genomsyrar hennes plädering för avskaffande av skatter, välfärd och annan samhällelig barlast.

2) Attraktionskraften i Rands författarskap är svårbegriplig, men likväl är den ett faktum. Så här skriver den kosmopolitiske journalisten och författaren Raj Patel:

There are two novels that can transform a bookish 14-year-kid’s life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish daydream that can lead to an emotionally stunted, socially crippled adulthood in which large chunks of the day are spent inventing ways to make real life more like a fantasy novel. The other is a book about orcs.

Fem frågor jag lagt åt sidan

Idag är det dags - säkerligen efterlängtat i bloggens läsekrets - för mig att äntligen presentera min fem-i-topplista över frågeställningar som jag, efter att läst flera böcker i ämnet, kommit fram till inte leder någon vart och som jag därför tills vidare bestämt mig för att inte ägna fortsatt uppmärksamhet:

1. Har människan en fri vilja?¹

2. Är de resultat som matematiker kommer fram till att betrakta som upptäckter eller uppfinningar?²

3. Kommer Kurt Wallander att få tag i den där seriemördaren?³

4. Vart leder den hemliga gång som medlemmar av Fem-gänget upptäckt?⁴

5. Hur ser Ayn Rands idealsamhälle ut?⁵

Fotnoter

1) Ju mer jag läst i ämnet, desto mer övertygas jag om att frågan är fel ställd. Vadå "fri vilja"? Typisk är filosofen Michael Langfords behandling i tidskriften Philosophy Now nyligen. Langford konstaterar att fri vilja är "notoriously hard to define", men klagar över att de försök som görs i litteraturen att behandla frågan är "question-begging", eftersom "if one asks, ‘On what basis is this choice made?’ anything that would count as an answer would only indicate a cause that was ultimately neurological". Men trots att varken Langford eller någon annan kan hitta något begripligt sätt att gå runt konceptet med orsak och verkan så har de märkvärdigt svårt att hitta fram till slutsatsen att det vi önskar att fri vilja skall betyda nog inte ens är koherent.

Daniel Dennett säger sig i de båda böckerna Elbow Room och Freedom Evolves försvara den fria viljans existens, men ävan om jag i sak håller med om nästan allt han skriver i dessa böcker har jag svårt att förstå varför han envisas med att kalla det han skriver om för fri vilja. John Searles påstådda försök till lösning i Freedom and Neurobiology landar i ett så totalt antiklimax att jag blev rent förbannad och ångrade att jag överhuvudtaget läst boken.

För en precisering av min egen position i frågan hänvisar jag till den (av Douglas Hofstadter inspirerade) sammanfattning jag en gång tidigare återgivit här på bloggen:

Insisterandet på fri vilja är ett missförstånd. Visst har jag en vilja, men den är knappast fri, då mina val ju ständigt stöter på hinder: margarinet är slut, jag glömde förrådsnyckeln i lägenheten och jag saknar förmåga såväl att flyga som att bevisa Riemannhypotesen. Livet är en labyrint vars väggar utgörs av dessa bivillkor och frustrationer. En del av bivillkoren dyker upp i min egen hjärna i form av starka eller ibland oemotståndliga känslor: kättja, sockersug, impulsen att klia på gårdagens myggbett och det maniska undvikandet av trottoarens betongskarvar. Dessa drivkrafter finns där jämte mer komplexa sådana: mina ambitioner och förhoppningar om att vara välförberedd på torsdagens seminarium, [...] om att åter nå ned till min personliga rekordtid på Göteborgsvarvet, om att vara snäll mot vänner och familj, om att betala av bostadslånet och om att leva någorlunda miljövänligt. Vad är då min vilja annat än det stycke neurologisk informationsbehandling som väger samman alla dessa villkor, drivkrafter och önskningar för att nå fram till ett entydigt svar om vad jag skall göra härnäst? Och vad i hela fridens namn skulle det innebära att min vilja är fri - att jag, även sedan sammanvägningen resulterat i att jag skall ta spårvagnen, ändå kunde ha valt cykeln? Vad vore poängen med det? Jag är glad åt att ha en vilja, men varför låta mig störas av det faktum att denna är uppbyggd av nervknippen och molekyler som liksom alla annan materia har att rätta sig efter naturlagarna? Jag vågar påstå att det går att vänja sig vid denna tanke utan att ens moraluppfattning eller tro på det meningsfulla i att leva slås i spillror.

2) Matematik intresserar mig storligen, och filosofi likaså, men matematikfilosofi får mig inte riktigt att tända till. Varken de böcker jag läst eller de båda essäer i ämnet jag faktiskt själv skrev 2006 och 2007 förmår övertyga mig om att det finns något substantiellt i frågan om upptäckt kontra uppfinning.

3) Några av Henning Mankells tidiga Kurt Wallander-deckare hade jag visst utbyte av, men jag fortsatte att läsa den allt mer repetitiva bokserien onödigt länge, och i synnerhet Brandvägg har en intrig som är så idiotisk att jag inte gärna vill tro att författaren ägnat den någon egentlig tankekraft.

4) Enid Blytons Fem-böcker bär namn som Fem räddar en hemlighet, Fem på mystiska heden och Fem på nya äventyr, men allihop skulle lika gärna kunna heta Fem kryper i en hemlig gång.

5) OK, strängt taget platsar väl egentligen inte denna punkt på listan, då jag bara läst en bok i ämnet, nämligen Rands egen Atlas Shrugged, men då den består av nära 1200 tättskrivna sidor tycker jag gott att den kan räknas som flera. Och OK igen, jag har faktiskt inte läst hela boken, utan la ifrån mig den med en känsla av avsmak efter mellan 300 och 400 sidor, men läsningen var så plågsam att det kändes som flera böcker. Rent litterärt är Aynd Rand måhända inte särskilt mycket sämre än Enid Blyton, men hon är absolut inte bättre, och vad som gör boken allra mest frånstötande är inte stilen utan det människoförakt som genomsyrar hennes plädering för avskaffande av skatter, välfärd och annan samhällelig barlast. För mig är det för övrigt omöjligt att ens överväga att rösta på Centerpartiet så länge det leds av en person som angett Atlas Shrugged som en av de tre bästa böcker hon läst.