Häggström hävdar: relativism

Visar inlägg med etikett relativism. Visa alla inlägg

tisdag 14 juni 2016

Omtalad på grannbloggar

Det är (nästan) alltid trevligt att se att någon finner några av mina tidigare skriverier värda inte bara att läsa, utan även att nämna och kommentera. Idag vill jag peka på två (någorlunda) aktuella exempel.

På sin blogg Andart II recenserade Anders Sandberg den 3 maj 2016 min senaste bok Here Be Dragons - i starkt positiva ordalag! Boken har genererat en rad recensioner och andra reaktioner tidigare (några av vilka jag länkar till i mina bloggposter Reaktioner på Here Be Dragons och Fler reaktioner på Here Be Dragons), men att just Anders skriver om den är något jag sätter extra stort värde på, då han har en expertis på området för boken som matchas av ytterst få. Eller som jag, efter att ha nämnt James Martin (1933-2013) vars bok The Meaning of the 21st Century haft stort inflytande på mig, skriver i förordet till Here Be Dragons:
Eller se följande uppslagsord i bokens register:
Triggad av ett par debattinlägg under våren (ett av Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss, och ett svar av Björn Lundberg) fann Bo Sjögren den 31 maj 2016 anledning att, på sin blogg Bosjo Surrar, diskutera den postmodern relativismens intellektuella ohållbarhet. Smickrande nog tar han stöd i en fyra år gammal diskussion mellan mig och Bosse Holmqvist, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet, vilken återfinns i mina båda bloggposter Tidskriften Arena till relativismens försvar och Svar från Bosse Holmqvist angående relativismen. Den som tar del av det gamla meningsutbytet med Holmqvist kan inte undgå att notera att det blev en smula irriterat, men jag gillar ändå att bli påmind om det, då det har sina pedagogiska poänger, tack vare att Holmqvist ger ovanligt oförblommerat uttryck för den postmoderna relativismens excesser och galenskaper, i kontrast med hur dess försvarare annars som regel brukar försöka formulera sig mer inlindat och kryptiskt. Bo (Sjögren alltså) kommenterar i sin läsvärda bloggpost meningsutbytet utförligt, och vill tilldela mig "en hög placering i tävlingen om »Understatement of the Year» för år 2012", samt spekulerar över om Holmqvist kan ha slagit "svenskt rekord i att, i en så kort text, tolka in saker och ting som inte finns där".

tisdag 5 juni 2012

Svar från Bosse Holmqvist angående relativismen

Jag ägnade nyligen (28 maj) en bloggpost åt att kritisera Bosse Holmqvists försvar för relativismen i senaste numret av Arena. Senare samma dag fick jag ett kort ebrev från honom där han dömde ut min bloggpost som en "ryggmärgsreaktion", samt lät förstå att någon ytterligare kommentar från hans sida inte var att vänta. Ickedestomindre fick jag några dagar senare (3 juni) ett längre ebrev av honom där han utförligt diskuterar min bloggpost. Tecknen på att Holmqvist och jag talar förbi varandra duggar tätt, men jag föreställer mig ändå att hans svar kan vara av intresse för bloggens läsare, och jag återger det i sin helhet (och med Holmqvists tillstånd) i slutet av denna bloggpost. Tillåt mig att göra några reflektioner kring hans svar:

Redan i sin ursprungliga Arena-artikel gnölar Holmqvist över att att han "kommer att mötas av den ack så välbekanta kritiken och den omvittnade oförmågan att läsa innantill", och i hans svar till mig upprepas gång på gång klagosången om hur missförstådd han är. Men man kan undra hur det egentligen står till med hans egen läskunnighet, t.ex. när han skriver "Det oroar mig att du tror dig veta (eller har som mål att veta) 'hur det verkligen, objektivt, ligger till'. Finns då plötsligt de slutgiltiga sanningar som du i början inte trodde på, är de uppnåeliga?"
Jag har i min bloggpost inte sagt ett pip om att jag inte tror på existensen av slutgiltiga sanningar. De finns. Huruvida vi kan komma i besittning av dem är en helt annan sak. Redan i början av bloggposten instämmer jag med Holmqvist i att vi "aldrig [kan] besitta absolut kunskap, en slutgiltig oföränderlig och universell sanning", och resten av min text genomsyras av denna ödmjuka insikt om fallerbarheten i det vi tror oss veta. Holmqvist oroar sig över ett hjärnspöke han tycker sig ha sett mellan raderna.
Omedelbart därefter anklagar Holmqvist mig för att "vilja äta kakan och ha den kvar". Om vi med detta menar att göra skillnad mellan den absoluta sanningen (som jag menar finns) och vår ofelbara tillgång till den (som jag menar att vi inte har), dvs mellan ontologi och epistemologi, så erkänner jag mig skyldig.
Det är glädjande att Holmqvist medger att jag "möjligen [har] en poäng" när jag bannar honom för hans bruk av orden "sant" och "falskt" i samband med kejsarens omsvängning i kristendomsfrågan år 312. Tråkigare är att han sedan snabbt faller in i samma gamla perverterade bruk av ordet sanning som tidigare.
En smula överraskande meddelar Holmqvist att han alls icke förnekat existensen av en verklighet. "Att något faktiskt finns är ett antagande som jag inte har något problem med", skriver han. Och det låter ju lovande, men tyvärr preciserar inte Holmqvist om det är en objektiv verklighet han avser - en objektiv verklighet som finns därute alldeles oavsett människor och kulturer. Men låt oss anta att det faktiskt är en objektiv verklighet han avser (om inte, så är han ju tillbaka i det relativistiska trams som han i början av sitt svar kallar "skräckbilder och straw men"). Denna objektiva verklighet måste då ha vissa egenskaper - faktiska objektiva egenskaper - ty annars är det inte mycket bevänt med dess existens. Vi kan då göra utsagor om dessa egenskaper. Dessa utsagor blir objektivt sanna om de överensstämmer med de faktiska egenskaperna, och objektivt falska om de inte överensstämmer med de faktiska egenskaperna. Någonstans längs detta resonemang (jag vet inte var, och jag ser inte ens någonstans han kan göra det med bevarat förnuft) måste Holmqvist hoppa av om han skall stå fast vid de objektiva sanningarnas icke-existens.
Efter att jag en smula raljant spekulerat över vad sådant som liknar faktapåståenden hos Holmqvist egentligen är ("Sociala positioneringar? Eller bara utrop i största allmänhet?") klagar han över att jag "verkligen inte vill förstå att vi har olika sanningsbegrepp". Men visst förstår jag att vi använder ordet sanning i olika betydelser. Jag kan bara inte godta hans sanningsbegrepp, där sanning blott betyder att ett påstående vinner acceptans i någon viss kultur eller tradition, utan någon som helst koppling till hur det verkligen ligger till.
En ständig källa till ömsesidig irritation i dessa debatter (så även här) är då relativismens kritiker hävdar att relativismens sanningsbegrepp gör sanningen godtycklig, och relativismens försvarare ilsket tillbakavisar detta. Försvararen menar nämligen att vad som går an som sanning beror på den kulturella och sociala kontexten, som inte godtar vad som helst som en sanning. Men vad relativismens kritiker (åtminstone jag själv) menar är ju detta: Vad som är gångbart som sanning (i relativistisk mening) i en viss kultur uppvisar ett oacceptablet godtycke eftersom det är frikopplat från den objektiva sanningen om verklighetens faktiska beskaffenhet. Om Holmqvist befann sig i en kultur som höll sig med föreställningen att månen är gjord av grönmögelost, så skulle han (enligt relativisten) tala sanning då han säger "månen består av grönmögelost", och osanning då han säger "månen består av sten". Den som inte ser det groteska i detta sanningsbegrepp måste vara blind för relativismens galenskaper.
När jag hävdar att "vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad" och att "om det inte finns någon objektiv verklighet vi kan närma oss, så faller detta eixstensberättigande, och kvar blir blott det sociala spel som går ut på att fälla yttranden som vinner kollegors gillande, helt utan koppling till den verklighet som ändå inte existerar", så svarar Holmqvist med att bekräfta att han ser vetenskapen som ett socialt spel. Och visst, jag är inte dummare än att jag begriper att det ofta finns sådana inslag i vetenskapen. Men är det bara ett socialt spel? Holmqvist öppnar inte för minsta antydan om att vetenskapen också innebär ett sökande efter sanningen - den objektiva sanningen om hur verkligheten faktiskt är beskaffad. Det kan han inte göra, eftersom han anammat det relativistiska synsätt som förnekar existensen av sådana sanningar.
Om jag hade den syn på vad vetenskap är som Holmqvist här uttrycker så skulle jag omedelbart säga upp mig från min forskartjänst, ty om vetenskapen bara är ett bluff- och låtsasspel vill jag inte vara med, utan ägnar mig hellre åt något mer meningsfullt. Lite ynkligt tycker jag det är av Holmqvist (om han nu menar allvar med den redovisade vetenskapssynen) att inte ta motsvarande steg. Och om jag vore rektor för Stockholms universitet så skulle jag nog allvarligt överväga att inleda en avskedandeprocess mot den professor som inte ser vetenskapen som ett sökande efter sanningen, och som därmed inte rimligtvis kan vara i stånd att sköta sina professorliga arbetsuppgifter.
Det är lite intressant att Holmqvist utan knussel bekräftar att det med hans världsuppfattning inte är möjligt att slå fast huruvida George W Bush ljuger eller talar sanning.
Det sista stycke som Holmqvist citerar i sitt ebrev kommer inte från mig utan från bloggkommentatorn Björn, som säger att "vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa". Här kan jag bara hålla med Holmqvist när han vänder sig emot detta uttalande. Jag vet inte riktigt vad Björn menar, men att vetenskapen ständigt behöver kritiseras och ifrågasättas skriver jag gärna under på - inte minst då ett sådant kritiskt förhållningssätt utgör en grundsten i själva den vetenskapliga metoden. Men jag skulle föredra om kritiken fördes på ett förnuftigt vis, utan tokrelativistiska utgångspunkter som på förhand utesluter att vetenskapen skulle kunna närma sig sanningen om hur världen faktiskt, objektivt, är beskaffad.

Nedan alltså Bosse Holmqvists ebrev till mig, daterat 3 juni 2012 kl 21:14. Jag återger det ordagrant, men har tillåtit mig att för tydlighets skull använda kursiverad och liten stil i återgivandet av de stycken som Holmqvist klippt ur min bloggpost och ur efterföljande kommentarstråd.

*****************************

Olle,

din blogg irriterade uppenbarligen tillräckligt för att jag mot min förmodan skulle svara på dina rader. Inte för att jag på något sätt kände mig träffad eller för att jag blev det minsta övertygad av dina argument utan mer för att jag fann din text så otillräcklig och motsägelsefull.

Att jag först kände tveksamhet inför det beror dels på att jag har hört de olika argumenten så många gånger och är trött på att diskutera uppfattningar som tillskrivs en men som man inte står för, och dessutom av erfarenhet vet att det man säger inte går fram eftersom kritikerna redan har en så klar mening om vad relativism är att de inte förmår ta till sig argument eller ens, tyvärr ofta, läsa innantill. Därför ryggmärgsreaktioner. Visst, jag har kanske gjort det svårt för mig redan genom att alls bruka termen relativism, då den så tydligt är ett rött skynke - vilket dina rader onekligen illustrerar. Jag skulle kunnat ha kallat det kontextualisering, situering eller kanske rentav paradigmberoende, och möjligen inte ha provocerat lika mycket. Men - som jag även skrev i min artikel - det har inte hindrat Rorty från att få utstå både spott och spe för sitt relativiserande. – Dels tycker jag inte att ditt språkbruk, som dock inte är det värsta i sammanhanget, inbjuder till diskussion: flumvänster, simpel, vulgär, förvirring, etc. Ingen bra grund för att diskutera.

För övrigt uppfattar jag de flesta kritikers försök att argumentera mot relativism som ryggdunkningar kolleger emellan; man målar upp skräckbilder och straw men, som inte alls passar på den relativism eller de relativister jag är bekant med, men som uppenbarligen fungerar för att styrka den egna övertygelsen - och det kanske är det viktigaste syftet? Tycker något sådant är tydligt även i kommentarerna till din blogg, liksom i ditt framhävande av Boghossian, som jag har svårt att ta på allvar. Det är knappast en särskilt träffande kritik han levererar men den har tydligen sitt värde för att bekräfta tron hos relativismkritikerna även om den inte övertygar kontrahenterna. Samtidigt är det mitt intryck att relativister är mer förtrogna med kritikernas texter än motsatsen. Ett tydligt exempel är Baghramians resonemang i boken "Relativism": hon för en hygglig diskussion på många sätt, men till syvende og sidst hamnar hon i den vanliga enkla kritiken och läser inte (i alla fall en del av) de som kritiseras annat än i andrahandsversioner. (Jag har ett längre avsnitt om motsägelsefullheten i hennes bok i min bok "Till Relativismens försvar".)

Men för att konkretisera min kritik kommer jag nedan att kommentera en del av dina märkligare påståenden.

Det börjar ganska bra, med att Holmqvist deklarerar att människan, enligt relativisten,

aldrig [kan] besitta absolut kunskap, en slutgiltig, oföränderlig och universell sanning. All kunskap är istället inbäddad i och en produkt av de sammanhang i vilka den uppkommer - språk, historia, samhälle, etc.

Vidare får vi veta att

kunskap och föreställningar i olika tider och olika traditioner, discipliner och samhällen skiljer sig åt och är beroende av de förutsättningar som råder vid en given plats och en given tid,

och att

kunskapens situationsberoende och kulturens mångfald [är] därför något oundvilkigt och ofrånkomligt, något man är tvungen att förhålla sig till.

Det här är kloka påpekanden, som man dock inte behöver vara relativist för att skriva under på -

Intressant att det "börjar ganska bra". Så långt är vi alltså överens? Jag undrar. Kunskapen är alltid inbäddad i sitt sociala och historiska sammanhang? Men då gäller det väl även vår kunskap, en produkt av vår tid, och att kunskapen i framtiden inte nödvändigtvis eller ens sannolikt överensstämmer med dagens kunskap. Och det gäller även naturvetenskapen? Då torde det vara svårt att hävda någon absolut sanning, någon helt fast grund att stå på, någon ren oförmedlad och opåverkad kunskap - vilket du ändå tycks vilja göra.

Den springande punkten, som Holmqvist och andra relativister ständigt tycks förbise (eller med berått mod vägrar att låtsas som), är emellertid denna: Även om det visar sig (vilket verkar troligt) att vi aldrig kan nå 100% säker och slutgiltig visshet om några objektiva sanningar, så betyder inte detta att några objektiva sanningar inte finns. Vi behöver skilja mellan ontologi och epistemologi - mellan vad som faktiskt finns och vår kunskap om detsamma. Jag kan inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet därute, men Holmqvist kan inte heller bevisa motsatsen, och eftersom allt jag upplevt genom livet faktiskt tyder på att det finns en verklighet därute, så menar jag att det är en utomordentligt förnuftig arbetshypotes att anta att så är fallet. Och om man av någon anledning inte köper detta, så borde väl ett minimikrav, om man som Holmqvist gör anspråk på att vara en ödmjukt tänkande intellektuell, vara att man i alla fall lämnar frågan om den objektiva verklighetens existens öppen.

Jag undrar var du fått det här från. Visserligen är det ett vanligt sätt att framställa relativister som galenpannor. Men jag undrar var du har någon som helst täckning för att jag förnekar en verklighet, att det finns något där ute. Visst, det finns ju det solipsistiska argumentet, som jag dock föredrar att inte omfatta. Att något faktiskt finns är ett antagande som jag inte har några problem med, men det löser enligt min uppfattning ingenting. För som den tidigare punkten konstaterade: vår kunskap om verkligheten, om det som omger oss, om ontologin om du så vill, är alltid förmedlad via vår kultur, vår plats i tiden, våra utgångsantaganden, vårt sätt att begreppsliggöra den (och om man vill föra det än längre: våra sinnens begränsningar och räckvidd), dvs. just det som kunskapens inbäddadhet innebär, dess situering för att tala med Haraway. I den meningen tycker jag snarare att min än din hållning håller isär och förmår skilja mellan ontologi och epistemologi, mellan vad som finns och vad vi vet! Vi ser aldrig rent och oskyldigt och enbart empiriskt på verkligheten, en uppfattning som inte ens Popper var främmande för. Och detta är inte precis en originell ståndpunkt! Så att hänvisa till verkligheten räcker inte, då det handlar om vår tillgång till den. – Din poäng är således helt irrelevant och inte förenlig med det du medgav ovan.

Så varför det skulle innebära någon radikal omvändelse från min sida att erkänna att verkligheten existerar - som du hoppas i en kommentar - bygger enbart på din fantasi om hur jag ser på ontologi resp. epistemologi. De flesta relativister jag läst har inte heller något problem med det - fast det givetvis är en bekväm föreställning för att driva med oss. Det tycks mig, som sagt, som att det är du som blandar ihop dem, genom att vilja upphäva skillnaden mellan dem, genom att hävda att vår kunskap är absolut objektivt sann. Vår kunskap om det som finns är i sista hand alltid VÅR kontextbundna kunskap om det där ute - och det är därför den är relativ.

Liksom andra relativister ansluter sig emellertid Holmqvist till ett språkbruk som på förhand utesluter en sådan möjlighet. I en typisk formulering skriver han att

före 312 var kristendomen falsk, därefter blev den sann - för att kejsaren så ville.

Om Holmqvist istället hade valt att formulera sig som att "före 312 ansågs kristendomen falsk, därefter kom den att anses sann - för att kejsaren så ville" - då hade jag inte haft mycket att invända. Om vi för enkelhets skull identifierar kristendomen med utsagan P, definierad som

"Jesus är Guds son och uppstod på den tredje dagen från de döda",

då vill jag påstå att P antingen är objektivt sann eller objektivt falsk, och att dess sanningshalt inte kan förändras av eventuella kejserliga påbud århundraden efter tidpunkten för Jesu påstådda uppståndelse. Genom att skriva "före 312 var..." istället för "före 312 ansågs..." lägger Holmqvist beslag på begreppet sanning för en betydelse som egentligen inte handlar om den faktiska sanningen om hur det verkligen är fallet, utan om folks uppfattning i frågan (vilket är en helt annan sak). Denna begreppsförvirring anser jag vara djupt skadlig, av skäl som jag strax skall återkomma till.

Här har du möjligen en poäng med "ansåg". Kanske skulle ha skrivit "försanthållanden" i stället. Men å andra sidan laborerar vi med olika sanningsbegrepp, där ditt tycks innebära något absolut ("objektivt sann"), medan mitt alltid är tids- och kontextbundet. Att jag sedan liksom du inte alls tror att Jesus uppstod är en annan sak; min poäng är snarare att (en del) människor då förmodligen var lika absolut övertygade om det som du tycks vara om vetenskapen idag, trots att du givetvis (?) inser att dagens vetenskapliga sanningar är föränderliga och kan komma att framstå som (kanske?) komiska - och i alla fall inte evigt och "objektivt sanna" - utan just tidsbundna någon gång i framtiden.

Låt mig först gå vidare med Holmqvists försök att desarmera delar av den kritik som riktats mot relativismen. Han skriver att

ett [...] bara alltför välbekant argument mot relativismen är att den åtminstone tror på en absolut sanning, att allting är relativt. Den är således självmotsägande.

Detta argument desarmerar han med ett enkelt grepp:

Men ett sådant sanningsbegrepp - att relativistens påståede är en absolut sanning - är absolutistens, inte relativistens, som inte behöver eller erkänner ett sådant.

Snabbt och elegant - 1-0 till Holmqvist och relativismen?

Nej, knappast. Holmqvists till synes enkla seger kommer sig av att han valt att befatta sig blott med en simpel vulgärversion av det antirelativistiska argument som inbegriper det som kallas relativismens självupphävande egenskap. Mer sofistikerade kritiker av relativismen föredrar följande version av argumentet.

Relativisten påstår att allting är relativt. Nu finns två möjligheter, antingen att (a) det är objektivt sant att allting är relativt, eller (b) att det blott är relativt sant att allting är relativt. Fall (a) gör relativismen självmotsägande och kan därför avfärdas. Återstår för Holmqvist och hans relativistvänner att falla tillbaka på fall (b) - vilket Holmqvist mycket riktigt gör i sin text. Men vad finns det då för anledning för oss andra att bry oss om vad han säger? Han har ju avsagt sig varje anspråk om att säga något om hur det faktiskt objektivt sett förhåller sig, och nöjer sig med ett relativistiskt "sannings"-anspråk, som inte betyder annat än att hans yttrande vinner gillande och gehör i de kretsar av postmodern akademisk flumvänster han tillhör. I och med att han saknar (eller i alla fall säger sig sakna) varje ambition om att påstå något om hur det verkligen, objektivt, ligger till, och blott ägnar sig åt något slags internt akademiskt socialt spel, så finner i varje fall jag inte någon anledning att ta det han säger på allvar.

Det oroar mig att du tror dig veta (eller har som mål att veta) "hur det verkligen, objektivt, ligger till". Finns då plötsligt de slutgiltiga sanningar som du i början inte trodde på, är de uppnåeliga? Det tycks mig som du vill äta kakan och ha den kvar. För egen del är det emellertid inte så att alla alternativ i en given tid är likvärdiga: jag tror hellre på min läkare än på en helare, jag tror hellre på Wegener än hans vedersakare - men jag tror i ingetdera fallet att det jag håller för sant är definitivt en gång för alla och "hur det verkligen ligger till". Det skrev jag också i min text, vilket du tydligen missade. Och gör dig därmed skyldig till det "egalitära felslutet" som jag redogjorde för - och vars innebörd ännu ingen relativismkritiker helt tycks ha förstått. (Antologin "Den svårfångade..." översvämmar av det. Jag bifogar min recension av sagda bok, som kanske kan intressera?! Får jag rekommendera särskilt sista stycket - rörande en del i mitt tycke minst sagt magstarka påståenden i boken.)

"så gott vi kan", "förhoppningsvis"? Det är alltså en fråga om tro?! Vart tog nu vissheten vägen? Visst, tron kan vara en stark drivkraft, men så mycket övertygande kraft har den inte för den som inte delar tron.

Det är bara genom denna ambition som vi - vetenskapen - erhåller vår speciella legitimitet i förhållande till andra sociala sysselsättningar som exempelvis jazz eller handboll. Om det inte finns någon objektiv verklighet vi kan närma oss, så faller detta eixstensberättigande, och kvar blir blott det sociala spel som går ut på att fälla yttranden som vinner kollegors gillande, helt utan koppling till den verklighet som ändå inte existerar.

Det sociala spelet att vinna gillande, om du nu vill uttrycka det så, har inte minst vetenskapens företrädare varit duktiga på - särskilt att vinna mycket mer än enbart kollegors gillande. Å andra sidan vet vi båda två att vetenskapen inte är enhetlig på något sätt, att det finns en massa olika skolbildningar som slåss om resurser och som gör likartade anspråk på sanningen och verkligheten. Så nog är mycket av vetenskapen ett socialt spel!

Nästan oavsett vad vi forskare sysslar med så är det sanningen vi söker skaffa oss kunskap om - den objektiva sanningen om hur det verkligen ligger till:

"hur det verkligen ligger till" - du har svårt att släppa det...... Det är dessutom ett mycket stort, jag skulle vilja säga förmätet, anspråk. Och då är vi inne på det som verkligen oroar mig, som jag strax återkommer till.

Men när Holmqvist förnekar den objektiva sanningens existens, så reducerar han forskningen till ett socialt spel, en kamp för att finna gehör för forskningsresultat som är totalt frikopplade från verkligheten eftersom någon sanning om denna överhuvudtaget inte existerar. Som forskare finner jag denna tankegång demoraliserande.

En sådan sanning som du tydligen behöver klamra dig fast vid - som vi sett till stor del är en tro och en förhoppning - behöver jag inte. Utan att för den skulle anse att verkligheten inte finns och ställer vissa gränser för vad som är möjligt att göra eller tänka. (Följaktligen är föreställningen om "totalt frikopplade" ännu en av de väderkvarnar du kämpar mot.) Men visst är mycket forskning en kamp om resurser, just ett socialt spel.

Holmqvist strör till synes tvärsäkra påståenden omkring sig - att Roms kejsare ändrade sig om kristendomen år 312, att vetenskapshistorikern Donna Haraway i uppmärksammade undersökningar betonat kunskapens kontextberoende, etc, etc - men vad menar han egentligen med dessa? Ja, han kan inte gärna mena att de är sanna, eftersom någon sanning inte finns. Men då är de ju inte ens några påståenden, ty att påstå något är ju detsamma som att hävda att det är sant. Vad är de då? Sociala positioneringar? Eller bara utrop i största allmänhet?

Det är som om du verkligen inte vill förstå att vi har olika sanningsbegrepp. Mina påståenden är utsagor som utgör sanningar inom de traditioner i vilka jag är delaktig, resultat av min läsning av historiska undersökningar som förvisso har sina utgångspunkter och förutsättningar, vilka måste accepteras för att utsagorna ska kunna sägas vara sanna (eller försanthållna). Jag skrev redan i min artikel att jag finner det problematiskt att den som inte tror på en absolut sanning omedelbart uppfattas som en förnekare av allting, som en total nihilist eller subjektivist - anklagelser som är legio i dessa sammanhang. Men jag har alltid haft svårt för extremer. Jag är faktiskt rätt trött på alla filosofer som ännu inte verkar ha begripit detta, dvs att det inte handlar om allt eller inget.

Nu är det inte bara som försvarare av särintresset vetenskap som jag avvisar relativismen. Jag anser att det finns ännu viktigare skäl att avvisa det relativistiska synsätt som Holmqvist försvarar. Den centrala tankefiguren har jag hämtat hos Alan Sokal, och följande ord är hämtade från min recension av hans bok Beyond the Hoax:
Antag att vi som fäster vikt vid sådant som social rättvisa och omsorg om kommande generationer - och som därmed kan räknas som "vänster" i vid mening - godtar den relativism som delar av den akademiska vänstern anbefaller. Då förlorar vi det kanske viktigaste vapnet mot de högermän som sprider direkta lögner i syfte att motivera Irakinvasioner och uppluckrad miljölagstiftning, nämligen att påtala att de ljuger. Ty deras syn på världen är med ett relativistiskt synsätt varken sannare eller falskare än någon annan.
Bosse Holmqvist tar avstånd från den sista slutsatsen - att relativismen medför att inget påstående är sannare än något annat - men jag begriper inte hur han kan göra det samtidigt som han menar att det inte existerar någon fast måttstock i form av en objektiv verklighet som ens påståenden kan överensstämma eller inte överensstämma med. Med Holmqvists synsättet att "sant" och "falskt" definieras av vad som accepteras i den aktuella kulturen, så finns inte längre någon rationell grund för att påstå att den amerikanska republikanska maktelitens påståenden (i någon given fråga) är falska och den akademiska flumvänsterns är sanna, eller vice versa - varje sådant påstående blir blott ännu en manöver i ett maktspel.

Så var du tillbaka i den fasta måttstock enligt vilken verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel. Hur det nu går till. Bush hade sina utgångspunkter, sina antaganden enligt vilka hans agerande säkert var riktigt, men de är helt andra än mina. Det är möjligt att Bush ljög hela tiden, men är inte det ett lite stöddigt och förmätet uttalande? Kan det inte vara så att han utifrån sina intressen, sina förkunskaper, sina sammanhang verkligen trodde att hans uppfattningar var lika sanna som din tro på dina sanningar? Och hur avgör vi då vad som är att föredra? Genom att slå fast att han ljuger och att vi har rätt? Enkelt och bekvämt, men knappast något som kan övertyga motparten. Eller genom att undersöka vilka våra skilda utgångspunkter är, vilka värderingar de utgår från och vilka konsekvenser de får - och kanske utifrån dessa kunna göra ett val - som dock, menar jag, inte kan frikopplas från våra politiska, moraliska och demokratiska värderingar. Och här blir det faktiskt, vare sig vi vill eller inte, manövrer i ett maktspel. Somligt är definitivt att föredra framför annat - men ett sådant val är baserat på värderingar mer än på en objektivt sann kunskap om verkligheten.

Något liknande sker när mitt synsätt uppfattas som blott förvirring och tankeslarv, som i din förhoppning om att omvända mig eller vara lätt att omkullkasta. (Samtidigt bygger dylika förhoppningar uppenbarligen på en heltigenom missuppfattad föreställning om vad relativismen står för!) Det är naturligtvis enkelt och bekvämt att på det sättet avfärda en föreställning som man ogillar - den egna är ju självklart den rätta, därför måste de andra missta sig. Och ändå kan den relativistiska-kontextualistiska syn jag omfattar söka stöd i decenniers vetenskapssociologi, -historia och -teori, om än inte alltid den explicit relativistiska slutsatsen dragits, liksom i filosofiska uppfattningar (som i David Bloors Wittgensteinläsning).

En konsekvent genomförd kontextualistisk uppfattning tycks vara svår för de flesta filosofer att ta till sig, man ser sig gärna som sanningens innehavare med rätt att döma de andra, med ett ofta uttalat von oben-perspektiv. I stället för att reflektera över den egna positionens förutsättningar och utgångspunkter, ser man sig gärna som sanningens riddare - och då måste alla andra ha fel. Men även en sådan uppfattning har sin kontext, och handlar naturligtvis också - eller vill du förneka det? - om en kamp om positioner och resurser! Även filosoferna har sina skolbildningar, sina utgångspunkter och sin tidsbundenhet.

Samtidigt förundras jag över Sokals påstående om varför han ska hålla på om det "bara" är tidsbundna resultat som kan uppnås. Kan förstå att det kan uppfattas som demoraliserande att hävda det tidsbundna och därmed i någon mening provisoriska i en uppfattning för den som vill hoppas och tro på att han uppnått en för alltid giltig sanning. Men återigen, är inte det ett orimligt stort anspråk? Ett krav om gudalik kunskap? Som samtidigt utgör ett anspråk på företräde, det blir således en fråga om makt - igen. Dessutom tycker jag att Sokals slutsats utgår från det egalitära felslutet, att allt är lika (o)giltigt - som alltså är långtifrån min uppfattning. Det senare tycks du har förstått utan att ha förstått att min måttstock utgår från rådande kriterier och värderingar för vad som är god (och dålig) kunskap, kriterier och värderingar som är historiska. (På så sätt kan jag också med lätthet avfärda Nordin.)

I stället för att uppfatta detta som demoraliserande, kan en relativiserande syn betraktas optimistiskt: vi utvecklas ständigt, nya frågor tillkommer, nya svar lämpade för den tid vi lever i presenteras, i stället för att klamra oss fast vad som är dömt att bli föråldrat - förr eller senare! På så sätt blir vår kunskap, för att citera Max Weber, som brottades med dessa saker, "evigt ung".

Björn 28 maj 2012 20:57

(3) Självklart ska naturvetenskapen utgå från antagandet om en extern, objektiv 'sanning'. Huruvida det finns en (enda) sådan, och hur den då "egentligen" ser ut - det är egentligen oväsentligt. Vi kan tillåta oss att filosofera över detta, men vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa. Så länge relativister går med på detta, och är tydliga med att de håller med, kan vi kanske tillåta dem en viss fascination över hur 'kunskaper' om denna sanning utvecklas och varierar.

Detta - om sanningen finns eller inte men ändå ska utgås ifrån - tycks mig mycket märkligt, återigen äta kakan och ha den kvar. Och nästa påstående är verkligen tveksamt. Måste vetenskapen stå oemotsagd? Får den inte granskas? Står den över all kritik? Kan den entydigt ge oss den bästa vägledning? Det är inte länge sedan lobotomi och DDT gav Nobelpris. Vem kan utesluta att delar av dagens vetenskap går samma öde till mötes? Och är hela det vetenskapliga samhället verkligen enhetligt, ger det oss en entydig väg att följa? Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur kärnfysikerna splittrades i två helt olika läger på 70-talet. Så var det med den entydigheten. Samtidigt kan jag i detta inte läsa något annat än just en "manövrer i ett maktspel": vetenskapens primat ska bevaras oanfrätt.

Jag tycker faktiskt detta är oroande. Varje uppfattning som "måste stå oemotsagd" innebär för mig ett anspråk på ofelbarhet och hör mer hemma i religiösa eller totalitära sammanhang, inte i frågor om kritiskt tänkande verksamheter, som olika vetenskaper ändå gör anspråk på att vara.

Avslutningsvis, så tror jag knappast att du heller låter dig övertygas av mig, din tro på sanningen är nog alldeles för stark för det. Men förhoppningsvis kanske du blir klar över att din uppfattning om relativism mest är din och dina likasinnades uppfinning samt att en relativistisk uppfattning inte nödvändigtvis är ett utslag av förvirring och oansvarigt flum. Fast f-n tro't.....

Bosse

måndag 28 maj 2012

Tidskriften Arena till relativismens försvar

"Därför krigar vi om sanningen" utropar tidskriften Arena i sitt juninummer 2012, som de kallar ett temanummer om relativismen. De bjuder på två texter till relativismens försvar: den ena av Bosse Holmqvist, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet, och den andra av journalisten Magnus Linton. Tyvärr verkar det bara vara den sistnämnda som finns att läsa på nätet. Låt mig ändå fokusera på Holmqvists text. Lintons bidrag är knappt värt att kommentera, då det till innehållet begränsar sig till en lång rad insinuationer om att relativismens kritiker skulle vara xenofober.¹

Holmqvist inleder med att medge att hans uppgift - försvaret av relativismen - kan synas hopplös,

Låt mig ändå göra ett försök, väl medveten om att det med nästintill oundviklighet kommer att mötas av den ack så välbekanta kritiken och den omvittnade oförmågan att läsa innantill.

Trots att jag anser mig rätt bra på att läsa innantill känner jag mig lite träffad av Holmqvists utfall. Det är helt klart positioner som jag givit uttyck för här på bloggen och annorstädes som han vänder sig emot.² Så låt mig uppbåda vad jag har av läskunnighet och se vad Holmqvist har att säga till relativismens försvar.

Det börjar ganska bra, med att Holmqvist deklarerar att människan, enligt relativisten,

Vidare får vi veta att

kunskap och föreställningar i olika tider och olika traditioner, discipliner och samhällen skiljer sig åt och är beroende av de förutsättningar som råder vid en given plats och en given tid,

och att

kunskapens situationsberoende och kulturens mångfald [är] därför något oundvilkigt och ofrånkomligt, något man är tvungen att förhålla sig till.

Det här är kloka påpekanden, som man dock inte behöver vara relativist för att skriva under på - ett avvisande av relativismen behöver inte innebära att man kastar allt sitt kritiska tänkande med badvattnet. För att inse att vi inte kan besitta absolut slutgiltig oomkullrunkelig kunskap om hur omvärlden är beskaffad räcker det att reflektera över den radikalskeptiska positionen att vi inte ens vet huruvida våra sinnesintryck återspeglar en fysisk verklighet därute - vi skulle t.ex. kunna vara fjärilar som drömmer att vi är människor, eller hjärnor i näringslösning, eller (ännu värre) Boltzmannhjärnor.

Den springande punkten, som Holmqvist och andra relativister ständigt tycks förbise (eller med berått mod vägrar att låtsas som), är emellertid denna: Även om det visar sig (vilket verkar troligt) att vi aldrig kan nå 100% säker och slutgiltig visshet om några objektiva sanningar, så betyder inte detta att några objektiva sanningar inte finns. Vi behöver skilja mellan ontologi och epistemologi - mellan vad som faktiskt finns och vår kunskap om detsamma. Jag kan inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet därute, men Holmqvist kan inte heller bevisa motsatsen, och eftersom allt jag upplevt genom livet³ faktiskt tyder på att det finns en verklighet därute, så menar jag att det är en utomordentligt förnuftig arbetshypotes att anta att så är fallet. Och om man av någon anledning inte köper detta, så borde väl ett minimikrav, om man som Holmqvist gör anspråk på att vara en ödmjukt tänkande intellektuell, vara att man i alla fall lämnar frågan om den objektiva verklighetens existens öppen. Liksom andra relativister ansluter sig emellertid Holmqvist till ett språkbruk som på förhand utesluter en sådan möjlighet. I en typisk formulering skriver han att

före 312 var kristendomen falsk, därefter blev den sann - för att kejsaren så ville.

Om Holmqvist istället hade valt att formulera sig som att "före 312 ansågs kristendomen falsk, därefter kom den att anses sann - för att kejsaren så ville" - då hade jag inte haft mycket att invända. Om vi för enkelhets skull identifierar kristendomen med utsagan P, definierad som

"Jesus är Guds son och uppstod på den tredje dagen från de döda",

då vill jag påstå att P antingen är objektivt sann eller objektivt falsk,⁴ och att dess sanningshalt inte kan förändras av eventuella kejserliga påbud århundraden efter tidpunkten för Jesu påstådda uppståndelse. Genom att skriva "före 312 var..." istället för "före 312 ansågs..." lägger Holmqvist beslag på begreppet sanning för en betydelse som egentligen inte handlar om den faktiska sanningen om hur det verkligen är fallet, utan om folks uppfattning i frågan (vilket är en helt annan sak). Denna begreppsförvirring anser jag vara djupt skadlig, av skäl som jag strax skall återkomma till.

Låt mig först gå vidare med Holmqvists försök att desarmera delar av den kritik som riktats mot relativismen. Han skriver att

ett [...] bara alltför välbekant argument mot relativismen är att den åtminstone tror på en absolut sanning, att allting är relativt. Den är således självmotsägande.

Detta argument desarmerar han med ett enkelt grepp:

Men ett sådant sanningsbegrepp - att relativistens påståede är en absolut sanning - är absolutistens, inte relativistens, som inte behöver eller erkänner ett sådant.

Snabbt och elegant - 1-0 till Holmqvist och relativismen?

Nej, knappast. Holmqvists till synes enkla seger kommer sig av att han valt att befatta sig blott med en simpel vulgärversion av det antirelativistiska argument som inbegriper det som kallas relativismens självupphävande egenskap. Mer sofistikerade kritiker av relativismen föredrar följande version av argumentet.

Vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad. Det må vara att vi knappast kommer att nå fram till någon fulländad och slutgiltig sanning, men vi kan förhoppningsvis närma oss den. Det är bara genom denna ambition som vi - vetenskapen - erhåller vår speciella legitimitet i förhållande till andra sociala sysselsättningar som exempelvis jazz eller handboll. Om det inte finns någon objektiv verklighet vi kan närma oss, så faller detta eixstensberättigande, och kvar blir blott det sociala spel som går ut på att fälla yttranden som vinner kollegors gillande, helt utan koppling till den verklighet som ändå inte existerar. Min gode vän Alan Sokal, som skrivit mycket om dessa saker, kommenterar detta Potemkinscenario så här:

Emily Post

I detta sammanhang är jag frestad att plagiera en text jag själv skrev 2006 i polemik med ännu en relativismens försvarare, Kristina Nordqvist. Följande stycken är så gott som ordagrant hämtade från den texten, frånsett att jag bytt ut "Nordqvist" mot "Holmqvist" på nårga ställen, plus några andra smärre ändringar:

Kunskap och sanning. Att blanda samman dessa är legio bland relativismens förespråkare, och Holmqvist vill inte vara sämre. Så t.ex. framhåller han att kunskap bland relativismens kritiker anses härröra från objektiv verklighet, i motsats till relativismens uppfattning enligt vilken kunskap istället beror av det mänskliga tänkandet. Antagligen hamnar jag i det förstnämnda lägret, men jag har sannerligen aldrig hävdat (eller ens stött på) uppfattningen att kunskap skulle vara oberoende av mänskligt tänkande. Sanningen om huruvida protoner är stabila är förvisso oberoende av mänskligt tänkande, men vår kunskap om detta är det givetvis inte.

⁵

Bosse Holmqvist tar avstånd från den sista slutsatsen - att relativismen medför att inget påstående är sannare än något annat - men jag begriper inte hur han kan göra det samtidigt som han menar att det inte existerar någon fast måttstock i form av en objektiv verklighet som ens påståenden kan överensstämma eller inte överensstämma med. Med Holmqvists synsätt att "sant" och "falskt" definieras av vad som accepteras i den aktuella kulturen, så finns inte längre någon rationell grund för att påstå att den amerikanska republikanska maktelitens påståenden (i någon given fråga) är falska och den akademiska flumvänsterns är sanna, eller vice versa - varje sådant påstående blir blott ännu en manöver i ett maktspel.

Det har ibland hänt att skurkar långt ute i ärkehögern uttryckt sig på sätt som är uppenbart inspirerade av Holmqvist och hans gelikar. Ett känt exempel kommer från George W Bushs dåvarande stabschef i Vita Huset, Karl Rove. Så här skriver journalisten Ron Suskind om ett samtal med honom:

The aide

Ett aktuellt exempel på svensk hemmaplan finner vi hos den stridbare vetenskapsförnekaren och ultralibertarianske agitatorn Ingemar Nordin. I en kommentar nyligen på klimatförnekarbloggen The Climate Scam levererar Nordin, uppenbart inspirerad av postmodern relativism av Holmqvistskt snitt, följande vansinnesresonemang:

Man kan t.ex. invända mot både vind- och solkraft att de inte är förnyelsebara eftersom tillverkning och underhåll kräver råvaror som måste tas från jordskorpan; metaller, oljeprodukter etc.

Mot detta kan då den som vill försvara påståendet att de är förnyelsebara säga: "Jo, men vi kan ju återvinna t.ex. skrotet och en del av de grundämnen som finns i batterier, solceller etc och sedan genom bearbetning återigen producera de ämnen som dessa energikällor behöver".

Men om man resonerar så så är allt "återvinningsbart", inklusive olja och bensin.

Alltså är det helt godtyckligt vad man betraktar som "förnyelsebart". Just nu är det de gröna (MP, WWF, Greenpeace, IPCC, Die Grüne, etc) som har skaffat sig definitionsmonopolet. Vi andra har bara att rätta och packa oss efter den lagstiftning och beskattning som följer av deras definition.

Min UI-kollega Lars Karlsson kommenterade detta (i en privat korrespondens) med att spekulera över hur det kan ha gått till i det Nordinska hemmet någon gång på 1950-talet då Ingemars lillasyster fyllde år.⁶ Ingemar fick bannor av sin mamma för att han hade ätit upp hela lillasysters födelsedagstårta, men svarade med att hävda att "begreppet 'ätit upp' är en ren social konvention och har inget med den fysiska verkligheten (bara med den sociala verkligheten) att göra. Vi kan ändå återvinna grundämnena i tårtan och göra en ny tårta av den."

Fotnoter

1) Till formen är den nästan ännu värre, med ett LIX-index som verkar dra åt det tresiffriga hållet. Smaka t.ex. på följande 112-ordsmening:

Att högern blev som galen av att se en efter en av sina fasta pelare pulvriseras var naturligt och Göran Hägglunds berömda tal om verklighetens folk lyfte locket från en av reaktion kokande gryta, men först när en märklig konsensus om det mångkulturella samhällets misslyckande nu är på väg att etableras har även delar av liberalismen och vänstern på allvar kommit ut; exemplen på det expanderande slentrianhatet mot relativismen är många, och fick ett talande exempel när författaren Fredrik Ekelund, en självdeklarerad socialist, i en serie artiklar i Dagens Nyheter lät sin konspirationsteori om den postmoderna vänsterns skuld blomma ut till att gälla allt - avregleringen av kreditmarknaderna, den nyliberala offensiven, folkhemmets förfall.

2) En annan relativismens försvarare, Henrik Lundberg, sammanfattar i Filosofisk tidskrift 1/2010 min och andras position på ett sätt som visserligen är sarkstiskt avsett, men som jag ändå kan skriva under på:

Vissa kritiker av relativismen hävdar att en relativistisk position innebär att alla ståndpunkter är lika goda och därför är utbytbara mot varandra. De hävdar att kunskap enligt relativismen är helt och hållet subjektiv så att vad som är "sant för mig" inte behöver vara "sant för dig" och vice versa. [...] Relativismen leder i slutändan, menar de, till uppgivenhet och nihilism och till en misstro gentemot vetenskap och förnuftig argumentation. Denna inställning, brukar det heta i en patosfylld slutkläm, är farlig eftersom vi idag står inför globala hot mot miljö och hälsa som bara vetenskapen kan råda bot på.

3) Och allt som Holmqvist upplevt, får man förmoda.

4) Jag lutar (som trogna läsare kanske redan anat) personligen åt att den är falsk, men det är ovidkommande här.

5) Se, där kom den patosfyllda slutkläm som Henrik Lundberg talade om i Fotnot 2!

6) Jag understryker att detta inte är någon dokumentär redogörelse, utan en ren spekulation. Varken Lars eller jag har någon evidens för att händelsen faktiskt ägt rum. Vi vet inte ens om Ingemar Nordin har någon syster. (Minst en bror har han emellertid.)

Edit 5 juni 2012: Bosse Holmqvist har nu svarat på min kritik.

fredag 26 augusti 2011

Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?

Förra hösten anordnade Folkuniversitetet och Föreningen för populärvetenskap tillsammans en serie föreläsningar i Göteborg med samlingsrubriken Om världsbilder. Jag inbjöds att hålla en av föreläsningarna, vilket jag tackade ja till, och höll den 17 oktober 2010 ett anförande med rubriken "Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?". Exklusivt för bloggens läsare presenterar jag härmed föreläsningen i skriftlig form.

* * *

Den inbjudan jag fick från Ove Lundgren att tala i den här föreläsningsserien var mycket smickrande, då han inviterade mig att hålla en föreläsning "om min världsbild". Tänk någon kan intressera sig för just min världsbild! Samtidigt kändes det som ett väldigt utmanande ämne att tala om, och i ett försök att göra det hela till en aningen mindre pivat angelägenhet anmälde jag en rubrik som talar om naturvetenskapens världsbild snarare än min egen världsbild. Hurpass väldefinierat begrepp "naturvetenskapens världsbild" är kan man såklart diskutera, men i den mån den är det tror jag att det föreligger hyfsat god överensstämmelse mellan den och min egen. Jag skall ändå försöka problematisera.

När jag här pratar om världsbild, så syftar jag på vår bild av faktiska sakförhållanden om vår värld, sådana saker som t.ex. "Jorden är den femte största planet som kretsar kring Solen" eller "framför mig i den här föreläsningssalen finns ett trettiotal åhörare". Sådana påståenden kan vara sanna eller falska (det kan finnas oupptäckta planeter större än Jorden, och jag kan gravt missta mig på antalet personer här i lokalen), men de handlar om sakförhållanden, dvs vad som faktiskt, objektivt sett, föreligger. Med sakpåståenden menar jag alltså påståenden som är objektivt sanna eller objektivt falska.

Här exkluderar jag etiska påståenden som t.ex. "det är fel att dräpa" och estetiska påståenden som t.ex. "Älvsborgsbron är vacker", om vilka jag menar att något objektivt rätt och fel inte finns. Jag är alltså etisk och estetisk relativist. Enligt detta synsätt finns det alltså ingen objektiva sanningar av vare sig etisk eller estetisk natur. Detta är dock lite subtilt: även om "det är fel att dräpa" inte är ett faktapåstående, så kan "du där på första bänk anser att det är fel att dräpa" vara ett faktapåstående och kan som sådant vara objektivt sant eller objektivt falskt (trots att det handlar om din subjektiva uppfattning). Och även om "Älvsborgsbron är vacker" inte är ett faktapåstående så kan "många göteborgare är stolta över Älvsborgsbron, som de finner vacker" vara det.

Observera dock att trots att jag anser att det inte finns något objektivt rätt och fel i t.ex. etiska frågor, så hindrar inte det mig från att ha starka åsikter i sådana - jag är emot könsstympning, jag vill att vi skall vara rädda om Moder Jord, etc, etc - åsikter som jag inte ens drar mig för att predika inför andra. Jag vill inte att könsstympning skall förekomma (vare sig i Sverige eller någon annan stans), jag vill att så många som möjligt skall instämma i detta, och jag låter inte min etiska relativism hindra mig från att predika min åsikt om könsstympning.

Detta med etisk och estetisk relativism är omtvistat: t.ex. instämmer inte alla etikfilosofer i den etiska relativismen. Och omvänt finns det de som går längre i sin relativism och hävdar att inte ens det jag kallar faktapåståenden är sanna eller falska, annat än relativt exempelvis någon kulturell kontext. Någon objektiv sanning finns alltså inte enligt denna uppfattning, utan bara subjektiva uppfattningar: det som är "sant för mig" behöver inte vara "sant för dig". Inget finns på riktigt - allt är blott sociala konstruktioner. Denna extrema form av relativism är (även om den det senaste årtiondet förefaller vara på tillbakagång) populär i kretsar som kallar sig postmoderna.

Mycket finns att invända mot den, som t.ex. min gode vän fysikern Alan Sokal (mannen bakom det som kallas the Sokal Hoax och som blev ett hårt slag mot den postmoderna relativismen) gjorde, då han i en debatt bjöd hem sina meningsmotståndare med följande ord:

Var och en som tror att gravitationslagen blott är en social konvention är välkommen att prova att överskrida konventionen genom fönstret i min lägenhet. Jag bor på 22:a våningen. Detta är förvisso skämtsamt, men pekar ändå på ett allvarligt faktum. Till och med den mest hårdföra postmoderna relativist som skall korsa gatan men stannar upp på trottoaren för att släppa förbi den framrusande lastbilen istället för att bli överkörd tror innerst inne att lastbilen finns på riktigt och alltså alls inte är en social konstruktion.

Om man vill vara lite allvarligare kan man peka på relativismens självupphävande egenskap, som förekommer i många varianter. Här är en: Antag att du, som en sann relativist, hävdar att "det inte existerar några objektiva sanningar". Menar du då att detta påstående är objektivt sant? Om ja, så är det självmotsägande och därmed falskt – och således inget att bry sig om. Om nej, om det alltså inte är objektivt sant, då är det ju bara något du känner för att säga, utan grund i något faktiskt – och således inget att bry sig om. Beträffande hur avgörande denna invändning mot relativismen är går meningarna isär. Jag betraktar den som ett allvarligt problem för relativismen i dess mest extrema former, medan det finns andra som hävdar argumentet blott pekar på att det föreligger kommunikationssvårigheter mellan relativister och icke-relativister. (Den som vill kan fundera över hur dessa båda argument – Sokals skyskrapeargument och relativismens självupphävande egenskap – kan modifieras för att riktas som kritik mot den etiska och den estetiska relativism jag säger mig försvara. Eventuellt kan jag få vissa problem att värja mig. Filosofi är svårt.)

Jag insisterar alltså på att det finns en objektiv fysisk verklighet. Men att bevisa detta låter sig knappast göras. Hur kan jag överhuvudtaget veta att det finns en verklighet därute som återspeglas av de sinnesintryck jag upplever? Hur kan jag veta att föreläsningssalen här, och alla ni som sitter här, inte blott är inbillningar i mitt medvetande? Allt jag har är ju sinnesretningar som jag väljer att tolka som t.ex. syn- och hörselintryck, vilka i sin tur antas härröra från något som finns därute men som jag strängt taget inte kan komma i direktkontakt med (jag kan ge mig på att greppa efter den här stolen och kan påstå att jag nu har direktkontakt med den, men allt jag har som stöd för det är ju blott mina känselintryck). Hur vet jag att jag inte bor i The Matrix - ni vet filmen där huvudpersonen så småningom får klart för sig att allt han tyckt sig uppleva blott är en datorsimulering. Svaret är väl att jag inte kan veta det. Inte säkert. Försök har gjorts att bygga upp helt säker kunskap, men med magra resultat. Descartes kände att han stod på säker mark med sitt Cogito ergo sum – "jag tänker, alltså finns jag", och jag känner en viss böjelse att hålla med, men även det kan säkert också ifrågasättas. (En del hävdar att matematisk kunskap kan vara absolut säker. Och visst kan jag känna mig säkrare på att 7+3=10 än på det mesta annat, men kan jag verkligen vara absolut 100% bombsäker på att jag inte räknat fel?)

Jag kan alltså inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet, men jag tror att den finns. Om ni pressar mig på varför, så kan jag peka på att saker och ting i så hög grad beter sig som om de fanns att det vore märkligt om de inte fanns. (Men det är klart, det kan ju vara en konspiration, som i The Matrix...) Och om ni pressar vidare så går jag nog över till en pragmatisk argumentation. Hypotesen att det finns en objektiv verklighet där ute som återspeglas i mina sinnesintryck, inklusive att den framrusande lastbilen faktiskt finns på riktigt och därför är värd att akta sig för, har hittills visat sig fungera såpass väl att jag - åtminstone tills vidare - väljer att hålla fast vid den.

Nå, ni blir säkert besvikna om detta är allt jag har att meddela om min världsbild: att jag tror att världen faktiskt existerar. Något mer borde jag väl kunna leverera. Här skulle jag kunna påbörja en lång lista med påståenden om vår värld, som jag tror på. En del av dem är vardagliga och tämligen triviala, som t.ex.

Jag tror att det här i Göteborg finns gott om spårvagnar men ännu fler bilar.

Cirka 55 km öster om Göteborg (fågelvägen) tror jag att staden Borås ligger, och att mina föräldrar bor där.

...så låt oss lägga sådana åt sidan och fokusera på lite grandiosare utsagor:

Jag tror att materien är uppbyggd av atomer.

Jag tror att en vattenmolekyl består av en syreatom sammanfogad med två väteatomer.

Jag tror att AIDS orsakas av HIV-viruset.

Jag tror på Newtons gravitationslag - som en approximation vilken fungerar utmärkt under förhållanden som vi är vana vid men som under extrema förhållanden behöver ersättas med Einsteins allmänna relativitetsteori eller möjligen något ännu mer allmänt och raffinerat som vi ännu inte känner till.

Jag tror att människor och chimpanser härstammar från gemensamma anfäder som levde för cirka sex miljoner år sedan.

Jag tror att evolutionen fortskridit genom årmiljonerna utan gudomliga ingripanden.

Jag tror att jordens medeltemperatur de senaste decennierna stigit med i genomsnitt någon dryg tiondels grad per decennium, och att denna ökning under återstoden av det här århundradet kan väntas accelerera om vi inte styr om kursen från den kraftiga ökning i fossilbränsleförbränning som för närvarande pågår.

Jag tror att universum (eller den del av universum som vi idag känner till) blev till genom den så kallade Big Bang för mellan 12 och 15 miljarder år sedan.

Och så vidare. Inget av det här vet jag som sagt fullständigt säkert, men i samtliga fall tycker jag mig ha tillräcklig anledning att vara någorlunda säker - exakt hur säker kan dock variera från fall till fall.

Det här kommer att bli väldigt spretigt och till slut ganska långrandigt om jag fortsätter listan. Bättre då att jag försöker förklara varför jag tror på dessa saker, och sätta in dem i något slags system. Låt mig börja med att säga något om vad jag menar med vetenskap.

Om någon försöker lura er att de kan ge ett enkelt och exakt kriterium på vad som är respektive inte är (god) vetenskap, så tro dem inte! Saken är komplicerad, och även om jag ofta i enskilda fall kan skilja det ena från det andra så känns det orealistiskt att försöka formulera en generell regel som osvikligt skiljer vetenskap från icke-vetenskap. Men om jag något så när skall försöka ringa in det så handlar det om att med hjälp av empiri och rationellt tänkande försöka vidga vår kunskap om världen. Någon principiell skillnad mot när vi gör samma sak i vardagslivet (säg att jag letar efter min borttappade strumpa, eller försöker förstå varför motorgräsklipparen inte startar) menar jag att det inte är - däremot bedrivs väl vetenskapliga undersökningar som regel med långt större systematik, och också med stöd av den stora kunskapsmängd som ackumulerats genom åren om vilka vägar som fungerar bättre än andra när det gäller att nå tillförlitliga resultat: hit hör en rad matematiska och statistiska metoder, försöksplanering, användandet av kontrollgrupp och placebo i medicinska studier, etc etc.

Något som också kan beskrivas som en grundpelare i det vetenskapliga förhållningssättet (mest relevant i naturvetenskapen, men gäller för all del också i övriga någorlunda sunda vetenskaper - vilket exkluderar delar av teologin och kanske en del annat) är naturalismen: antagandet att allt vi ser omkring oss har naturliga förklaringar. Ordet naturalism har ett par approximativa synonymer: materialism och fysikalism. Vissa filosofer vill dra mer eller mindre subtila skiljelinjer mellan dessa, men jag skall betrakta dem som synonyma. Ordet materialism (kanske det minst lämpliga ordet, då det kan föra tankarna till exempelvis Marx historiematerialism eller glupsk konsumism, saker som inte alls har att göra med den materialism vi talar om här) betonar hur världen är uppbyggd av materia (inklusive energi, vilket är en annan sida av samma sak). Ordet fysikalism betonar vetenskapens reduktionistiska hierarki, där reducerandet av frågeställningar till mer grundläggande storheter alltid till slut landar i fysiken, via kedjor som t.ex. sociologi-psykologi-neurologi-biokemi-fysik. Men i hög grad är detta olika sidor av samma mynt, och de tre orden naturlaism, materialism och fysikalism har betydelser som sammanfaller eller åtmistone kraftigt överlappar.

Någon kan säkert tycka att det låter ovetenskapligt att rätt och slätt anta att världen är naturlig. Borde vi inte hålla den frågan öppen? Här gäller det att skilja på metodologisk och metafysisk naturalism. Den metafysiska naturalismen är en världsbild och en trosföreställning, som säger att allt har en naturlig förklaring. Metodologisk naturalism handlar inte om någon världsbild eller trosföreställning, utan är en metodföreskrift för framgångsrik vetenskap. Vi formulerar, i Karl Poppers anda, hypoteser om naturliga förklaringar till fenomen vi ser om kring oss, och gör vad vi kan för att testa förklaringarna, vilket ofta leder till falsifiering och förkastelse, varpå nya hypoteser behöver formuleras. Alla dessa hypoteser kan sägas ligga inom ramen för den övergripande hypotesen att världen är naturlig. Även den, kan vi föreställa oss, är möjlig att förkasta i ljuset av evidens: vi kan tänka oss en situation där den metodologiska naturalismen kör fast, där vi har en uppsättning fenomen som envist motstår varje försök till naturlig förklaring, och där vi till slut ser oss nödsakade att konstatera att hypotesen om att världen är naturlig är ohållbar - vilket i så fall blir ett s.k. paradigmskifte (jfr Sven-Eric Liedmans föreläsning lite längre fram i den här föreläsningsserien) av mått, och ett läge för total omprövning av vår syn på vetenskapen.

Även om vi konceptuellt håller isär den metodologiska och den metafysiska naturalismen kan vi såklart erkänna att det finns ett samband mellan dem. Ju större framgång den metodologiska naturalismen har, desto större blir lockelsen i att tro på den metafysiska naturalismen. (Så fungerar i alla fall jag; andra personer kan såklart ha andra böjelser.)

Nå, hur framgångsrik är den metodologiska naturalismen? Totalt framgångsrik, bara delvis framgångsrik, eller står den rentav inför kris och paradigmskifte? Innan jag försöker besvara det, låt mig först säga något om vad vi egentligen menar med med naturliga förklaringar. Vi får inte ha en alltför snäv definition, som att kräva att ett fenomen skall kunna reduceras till våra idag kända naturlagar. I så fall skulle vi avhända oss möjligheten att inom vetenskapens ram modifiera naturlagar eller formulera nya. Det finns, menar jag, inte något i sig ovetenskapligt i att undersöka om det möjligen kan existera ESP-fenomen, tankeöverföring via något slags kraftfält eller liknande av hittills okänd art, ty om ESP finns kan vi ju rimligtvis inkorporera det, via nya naturlagar, i en naturalistisk världsbild.

Men här riskerar vi att göra definitionen alltför vid, ty om precis allt går för sig att inkorporera, då blir det ju ett tomt påstående att hävda att något är naturligt. Så någon slags gränsdragning behöver vi göra. Ett försök till definition som gjorts är att dela upp allt som finns i två kategorier - materia vs medvetande - och sedan deklarera allt som i grunden är uppbyggt av materia som naturligt, medan allt som i grunden härrör ur ett medvetande är övernaturligt; med en sådan syn skulle världen, om den är skapad av en högre makt i form av ett medvetande, vara övernaturlig hur naturlig den än må te sig i alla sina detaljer. Jag föredrar en annan definition, där naturligt är det vars egenskaper och dynamik kan beskrivas i termer av (reduceras till) enkla lagar – naturlagar om vi så vill. Exakt vad "enkel" här betyder vill jag inte precisera, men jag kan nog tänka mig en generös definition. Det tycks finnas lite olika uppfattningar bland fysiker om hur enkla grundläggande lagar för universum man kan hoppas på: den amerikanske fysikern Steven Weinberg är bl.a. i boken Dreams of a Final Theory optimistisk, medan åtminstone vissa i en yngre generation av fysiker, som t.ex. Ulf Danielsson i Uppsala, lutar åt att lagarna kan komma att visa sig inte alls så enkla och vackra som man tidigare hoppats.

Hur som helst, jag skulle svara på hurpass framgångsrik vetenskapens metodologiska naturalism har varit och är. Jag vågar påstå att den uppvisat oerhörda framgångar. Vi vet massor om allt från solsystemet, Vintergatan och universum ned till celler, molekyler, atomer och elementarpartiklar. Hela den enorma teknikutveckling vi sett det gångna århundradet, med datorer, månlandningar, mobiltelefoner, USB-minnen och GPS:er (samt dessvärre också atombomben) bygger på denna vetenskap.

Många kunskapsluckor återstår. Vi vet inte vad den "mörka materia" ute i universum, som vi inte kan se men var existens vi tycker oss kunna sluta oss till genom dess gravitationella påverkan på synlig materia, består av. Allmänna relativitetsteorien och kvantfysiken är var för sig spektakulärt kraftfulla verklighetsbeskrivningar, men vid tillräckligt höga energier börjar de motsäga varandra, och någon lösning på denna konflikt (exempelvis i form av den Final Theory Weinberg syftar på) har vi ännu inte lyckats hitta. Även om vi vet mycket om livets utveckling har vi dålig kläm på hur det startade. Etc.

Många kunskapsluckor som sagt. Men ingen har påstått att det skulle vara enkelt att forska, och att vi skulle kunna avkräva naturen alla svar bums, så jag tycker inte det är det minsta nedslående att så mycket återstår. På tal om just livets utveckling har det ju från kreationistiskt håll gjorts stor sak av felande länkar. Men det finns faktiskt ingen anledning att vänta sig att våra fossiler skall ge fullständiga rekonstruktioner av det biologiska utvecklingsträdet. Och om man mellan två arter X och Y saknar "den felande länken", vad händer då om vi hittar just en sådan felande länk Z? Jo, då fördubblas problemet: plötsligt saknar vi "den felande länken" mellan X och Z, och den mellan Z och Y.

Inget av detta finner jag som sagt särskilt oroande i detta sammanhang, eller som skäl att allvarligt ifrågasätta naturalismen. Men det finns ett problem som framstår som betydligt mer oroande, och det är problemet med det mänskliga medvetandet. Hur kan det fysiska omkringskuffandet av elektroner och joner i det nervknyte jag har innanför pannbenet ge upphov till inre upplevelser, ett medvetande? Jag har lite svårt att hitta de rätta orden här: ord som på ett precist sätt beskriver problemet, och det har rentav sagts att problemet med medvetandet är det enda av naturvetenskapens riktigt stora öppna problem som vi inte ens klarar av att formulera ordentligt.

Det finns en känd uppsats från 70-talet av filosofen Thomas Nagel som redan i titeln antyder ett försök att formulera problemet: "What is it like to be a bat" – hur känns det att vara en fladdermus? Om han istället hade frågat "Hur känns det att vara en sten?" så hade vi genast svarat att frågan är fel ställd - det känns naturligtvis inte alls. Men "Hur känns det att vara Hillary Clinton?" upplever vi däremot som en meningsfull fråga, därför att vi utgår ifrån att hon, precis som vi själva (men i motsats till stenen), har ett medvetande. Vad gäller fladdermusen kan vi eventuellt känna oss lite osäkra på om den har ett medvetande eller inte. Strängt taget kan man hävda att vi egentligen inte heller har någon information att gå på i fallet med en sten eller med Hillary Clinton, ty den ende som noga taget kan veta något om hennes eventuella medvetande är hon själv. Den sortens skepsis till existensen av andra medvetanden än det egna kallas solipsism, och kan möjligen motiveras filosofiskt, men skulle i längden kännas fruktansvärt ensamt. Möjligen är det därför vi tenderar att utgå från att andra människor har medvetanden liknande det egna.

Om vi nu accepterar en naturalistisk världsbild så uppstår frågan hur materia kan ge upphov till medvetande. Den australiensiske filosofen David Chalmers kallar problemet "the Hard Problem", för att särskilja dess speciella status jämfört med allehanda "enklare" problem (Hur kombineras signalerna från två ögon till djupseende? Hur går det till när vi prioriterar mellan olika sinnesintryck som samtidigt pockar på vår uppmärksamhet? Etc, etc.) som visserligen är högintressanta vetenskapliga frågeställningar men som saknar det filosofiska bråddjup som problemet med medvetandets existens utgör.

Chalmers gillar att formulera problemet i termer av s.k. zombies - inte det slags zombie som figurerar i skräckfilmer, utan filosofiska zombies. En sådan zombie är en figur som fysiskt sett är på pricken lik dig eller mig, ned till minsta molekyl och minsta elementarpartikel, men som saknar inre subjektiva upplevelser. En zombie beter sig exakt som du eller jag, uppvisar exakt samma känsloyttringar, förmår återge exakt samma barndomsminnen, etc, etc., men inombords är det så att säga beckmörker. The Hard Problem blir då: varför är vi inte alla zombies?

En annan filosof, den i breda läsekretsar (däribland jag själv) mycket populäre Daniel Dennett, avvisar zombietanken, och har till och med hittat på ett ord för föreställningen om filosofiska zombies - att de överhuvudtaget skulle vara logiskt möjliga - the zombic hunch: den zombiska böjelsen. Han menar att när vi analyserat problemet, och de neurala och kemiska processer som försiggår i våra hjärnor, tillräckligt noggrant, så kommer det att uppenbaras att frågan om zombier är lika inkoherent och knasig som om vi skulle fråga oss om det kan finnas tingestar som fysiskt sett, ned till minsta elementarpartikel, är uppbyggda exakt som kakelugnar, dock utan att vara kakelugnar. (Lite oklart framstår det dock huruvida Dennett i böcker som Consciousness Explained verkligen menar sig ha genomfört en sådan analys, eller om han bara hävdar att det är så det kommer att gå.)

Hur som helst, om det finns något enda problem där naturvetenskapen hittills stött på patrull på ett sätt som skulle kunna vara en kandidat till det slags kris för naturalismen, eller paradigmskifte, som jag skissade på för en stund sedan, så menar jag att det är the Hard Problem angående medvetandet. Vissa tänkare, som t.ex. filosofen Colin McGinn, påpekar att den precis på samma sätt som en hund omöjligt kan förstå den kopernikanska världsbilden med solen i centrum och planeterna i cirkelformade banor runt den (eller ens sjuans multiplikationstabell), så kan det gott vara så att det finns saker som av rent fysiologiska skäl ligger bortom vad en mänsklig hjärna kan begripa, och att the Hard Problem hör till denna kategori.

Själv tycker jag att det ännu är för tidigt att ge upp om vår fömåga att reda ut det här, eller att proklamera någon naturvetenskapens kris eller paradigmskifte. Lite perspektiv får vi om vi betänker följande. För 100 år sedan var det svårt att föreställa sig hur död materia kunde formera sig till levande varelser utan medverkan av någon mystisk elan vital - något som vi nu, tack vare biologins och biokemins fantastiska framgångar inte längre finner bekymmersamt. Länge tyckte vi istället att förekomsten av intelligenta varelser var gåtfullt, med mycket tack vare datorrevolutionen har även det mysteriet lösts upp - vi vet ju nu hur vi konstruerar maskiner som kan styra kryssningsrobotar och besegra även de allra starkaste mänskliga stormästarna i schack. Nu återstår problemet med medvetna varelser, men kanske kan vi, med lite tålamod, vänta oss att även det problemet upplöses.

Ett problem som ofta nämns i samma andetag som det om våra medvetanden är den fria viljans problem, som jag bekymrade mig en del över när jag var yngre, men som jag numera tror är ett missförstånd (ungefär så som Dennett tycker att the Hard Problem är ett missförstånd). Problemet är följande: om våra hjärnor blott har att rätta sig efter naturlagarna, hur kan det då finnas utrymme för fri vilja? Om världen är deterministisk (dvs om naturlagarna inte medger utrymme för "verklig slump") verkar det helt kört. Men möjligheten att naturen i grund och botten skulle innehålla t.ex. kvantmekaniska slumpfenomen ger inte mycket tröst: om min fria vilja består i att mina handlingar styrs av någon roulettekula så är det väl inte mycket till fri vilja.

Ett sätt att se den principiella skillnaden mellan medvetandeproblemet och den fria viljans problem är följande. Den fria viljan kan mycket väl vara inbillad, men medvetandet kan inte gärna förklaras bort på det viset, ty om det är inbillat, vad är det då som inbillar sig om inte ett medvetande?

Denna lösning på den fria viljans problem (att den är inbillad) är inte på minsta vis paradoxal, men kan möjligen uppfattas som en smula obehaglig. Jag menar dock att den inte ens är det. Låt mig citera ett stycke ur min bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer från 2008 - ett stycke som är inspirerat av den amerikanske datalogen Douglas Hofstadter (någon här kanske har läst han berömda bok Gödel Escher Bach; inspirationen till nedanstående kommer dock från hans färskare I Am a Strange Loop). På sid 175-176 i min bok skriver jag så här:

fri

När jag kikar på programmet för den här föreläsningsserien slås jag av den rikliga förekomsten av religion i temat för de kommande föreläsningarna - jag tror nästan att präster, teologer och religionshistoriker är i majoritet bland talarna. Därför kanske jag avslutningsvis borde säga något om huruvida det i min världsbild finns plats för någon Gud. Om någon rätt och slätt frågar mig om jag tror på Gud, och begär ett rakt ja/nej-svar, så svarar jag (vilket ni kanske redan anat av vad jag hittills sagt) nej, jag tror inte på Gud.

Men håller jag Guds existens för helt utesluten? För att svara på det måste jag begära en närmare definition av vad som menas med Gud. Om ni menar den Gud som det står om i Bibeln - den person av manskön som skapade världen på sex dagar, som har detaljerade synpunkter på vad vi får göra bakom sovrummets dörrar (även med samtyckande vuxna), som utsatte Abraham för ett sadistiskt spratt och så när fick denne att ta livet av sin son Isak... den Gud som skickade sin egen son (som på något outgrundligt vis också är han själv) att korsfästas och torteras för att befria oss från våra synder - om det är den Guden ni menar, så måste mitt svar bli att, ja, den Guden är så långsökt och konstig att jag i brist på evidens håller hans existens för utesluten. Eller i alla fall nästan utesluten - om övertygande evidens för hans existens skulle dyka upp så är jag nog beredd att ändra mig. Så låt mig säga så här: jag håller hans existens för att vara lika utesluten som tanken att månen består av grönmögelost: om det faktiskt visar sig att månen är gjord av grönmögelost så är jag beredd att böja mig för det, men jag finner ingen som helst anledning att vänta mig att någon sådan bevisning skulle dyka upp.

Å andra sidan är det ju inte alla troende (låt oss för enkelhets skulle hålla oss till kristendomen) som är bokstavstroende på detta vis. Det ena efter det andra i Bibeln kan man ju, med bibehållen gudstro, hävda är metaforer av olika slag, och backa allt längre (så som jag uppfattar att t.ex. KG Hammar gör) från den konkreta gudsbild som presenteras i Bibeln mot en allt mer abstrakt. Efter riktigt långt backande återstår bara att man tror på "något slags högre makt", eller rentav på "något". Ju längre man backar mot det abstrakta och diffusa, desto mindre utesluten finner jag guden ifråga. Och någonstans på denna diffusa glidande skala finns väl någon punkt (som jag dock inte kan precisera då sammanhanget som sagt är så diffust) där jag inte längre kan säga mycket mer än "ingen aning, om det är detta du menar med Gud så kan väl Gud gott existera". Men å andra sidan, ju mer man sedan tillfogar om att Gud bryr sig om vad vi människor har för oss, vill oss väl, ingriper via bönhörelse, erbjuder ett liv efter detta, etc, desto mer långsökt och osannolik framstår i mina ögon teorin om hans existens.