Om skandalen idag på Malmö högskola

Idag försvarade Anders Lindh vid Malmö högskola sin doktorsavhandling "Unity pervades all activity as water every wave": principal teachings and philosophy of Maharishi Mahesh Yogi. Jag har inte läst avhandlingen, och det behöver absolut inte ligga något fel i att en doktorsavhandling studerar pseudovetenskapliga läror, bara detta sker med det kritiskt reflekterande förhållningssätt som karaktäriserar vetenskapen. Vad som däremot förefaller alldeles åt helskotta är att man som fakultetsopponent bjudit in en person som saknar normala akademiska meriter och som företräder själva den pseudovetenskapliga lära som avhandlingen säger sig studera: Sue Brown. Min gode vän Patrik Lindenfors uppmärksammade igår på Humanistbloggen den planerade disputationsakten, och efter fullbordat faktum berättar han nu om den i Aftonbladet:

I dag lades avhandlingen "Unity Pervades All Activity as Water Every Wave" fram och godkändes vid en doktorsdisputation. Avhandlingen handlar om de principiella lärorna och filosofin hos Maharishi Mahesh Yogi. Om det låter bekant kan det vara för att det är samma guru George Harrison och resten av Beatles blev så betuttade i på 60-talet.

Avhandlingen är inte direkt ett kritiskt undersökande av Maharishis läror, för att sammanfatta det milt. Men det är inte huvudproblemet – skulle det vara ett kvalitetskriterium på avhandlingar skulle man vara tvungen att lägga ner alla Sveriges teologiska fakulteter. Huvudproblemet är opponenten.

Opponenten Sue Brown är Assistant Professor in Maharishi Vedic Science vid Maharishi University of Management. Hon doktorerade vid samma Maharishi-universitet 2008 med avhandlingen "Unity and diversity in Maharishi Vedic Science, higher states of consciousness, and an evaluative study of undergraduate student development".

Ämnet som opponenten är professor i, Maharishi Vedic Science, är dock ingen verklig vetenskaplig disciplin, utan kan bättre klassificeras som New Age. Det Malmö högskola gör är helt enkelt att låta en av Maharishis devota anhängare bedöma en avhandling om sin Guru. Detta är inte rimligt på något sätt. Malmö högskola behöver förklara sig.

Läs hela artikeln här!

Av Björn Johnson, som var närvarande vid disputationen och i realtid rapporterade till mig och andra Facebook-vänner, har jag fått veta att "under själva disputationen ställdes inte en enda kritisk fråga från opponenten - ska jag vara uppriktig så tror jag knappast att hon hade läst avhandlingen, möjligen skummat den - och ytterst få frågor från betygsnämnden". Han meddelar också att hela tillställningen kändes riggad: "Man får intrycket att denna opponent var en smula, vad ska vi säga, handplockad."

Jag kan bara instämma i Patriks bedömning att detta inte är rimligt och att Malmö högskola har ett och annat att förklara.

Om humor, samt två utsagor med samma sanningshalt och grad av förnuft

På ett KVVS-arrangemeng för ett par månader sedan hade jag glädjen att höra på ett intresseväckande och riktigt bra föredrag, rubricerat "När är det roligt? - Teologiska aspekter på humor, hälsa och existens", av Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Fokus låg på begreppet humor, hur det bör förstås och hur det har tolkats av tänkare som Aristoteles, Kant, Kirkegaard och andra. Sigurdson, som uppträdde i beige kavaj och med torr och (tror jag) utstuderad Jan Rippe-utstrålning, inledde med att med beklagan meddela att även om föredraget skulle handla om humor så skulle det inte bli det minsta humoristiskt. För varje gång under föredraget som han framhöll de bristande humorkvaliteterna i något skämt eller någon författares sakprosa bredde fnisset i publiken ut sig allt mer, och stämningen mot slutet av föredraget kan närmast beskrivas som uppslupen.

En av de saker som Sigurdson betonade var humorns situationsberoende. Det skämt som gör succé i ett sammanhang kan falla platt i ett annat. Jag vill idag exemplifiera detta genom att rycka ett fantastiskt roligt par av utsagor ur deras rätta sammanhang och visa hur blekt resultatet kan bli. I min gode vän fysikern (och upphovsmannen till den så kallade Sokal-affären) Alan Sokals läsvärda uppsats Pseudoscience and Postmodernism: Antagonists or Fellow-Travelers från 2004 ställs de mot varandra på ett sätt som nästan gör det omöjligt för läsaren att inte skratta högt. Den första utsagan är gammal vedisk visdom, entusiastiskt uttolkad av Georg Feuerstein, Subhash Kak och David Frawley i The Search for the Cradle of Civilization (1995), s 279. Den andra utsagan, till formen lik och inspirerad av den första, är Sokals egen. Så här lyder de:

• [S]cience and religion are not only compatible but essentially equivalent, because both endeavor to know the truth.

• David Beckham's and my ways of playing soccer are not only compatible but essentially equivalent, because both of us endeavor to score goals.

Och se, det blev ju inte alls särskilt roligt. Läs nu Sokals uppsats och upplev skillnaden! Eller - kanske hellre - uppmana någon bekant att göra det så att denne sedan kan redogöra för graden av humorupplevelse. Ty det kan ju hända att läsaren själv, som genom att ha tagit del av denna bloggpost fått poängen i uppsatsens Fotnot 175 avslöjad i förväg, därmed fått överraskningsmomentet och hela det roliga kvaddat.

Alan Sokal (till höger) och yours truly på ett seminarium i Stockholm 2009.