Rapport från schack-SM 2026: dödens fält

Schack-SM är en fin tävling som går av stapeln varje sommar med ofta runt 1000 deltagare i många olika klasser. Själv SM-debuterade jag som 13-åring i Ystad 1981, och har därefter spelat SM-turneringarna i Gävle 1982, Karlskrona 1983, Malmö 1986, Norrköping 1988, Lidköping 1999, Örebro 2000, Göteborg 2005 - och nu även den nyss avslutade SM-turneringen i Jönköping 2026!

Fastän jag under de senaste 20 åren varit måttligt aktiv som tävlingsspelare har mitt schackintresse aldrig uphört. När jag för ett par månader sedan bestämde mig för att ställa upp i årets SM valde jag att göra det i klassen Veteran 50+, och jag tog hjälp av AI för att peppa mig själv inför turneringen:

Analogt med (den möjligen apokryfiska) historien om Niels Bohr och hästskon kan jag konstatera att peppen faktiskt fungerar: inför turneringen räckte det för mig att kasta en blick på bilden för att känna mig extra laddad, trots min kunskap om hur bisarrt överdriven och ogrundat bombastisk den är.

Så hur gick turneringen? I huvudklassen segrade den 19-årige jättetalangen Edvin Trost, men i Veteran 50+ var ungdomar lyckligtvis portförbjudna, vilket såklart ökade chansen att på bildens fråga om huruvida jag vid 58 års ålder äntligen skulle skörda mitt första SM-tecken kunna svara ja. Men ack nej, något guld blev det inte, utan jag fick nöja mig med silver. Med mina fyra vinster och fem remier på de nio ronderna lyckades jag ta mig igenom turneringen obesegrad, men det räckte inte längre än till andra plats, efter klubbkamraten Gösta Svenn som firade 50-årsjubileet av sin seger i junior-SM 1976 med att välförtjänt ta hem ännu ett SM-tecken. Grattis Gösta!

Men andra plats är inte helt tokigt det heller, och här är bucklan jag fick med mig hem:

Jag vill avsluta denna rapport med att peka på ett märkligt sammanträffande mellan två av mina vinstpartier i turneringen. I ronderna 4 och 7 mötte jag med de svarta pjäserna två stockholmare med till 80% identiska efternamn, som båda begick partiavgörande misstag i 16:e draget genom att placera en vit springare på ruta c5. Det började med hur Niclas Hedin som vit i 4:e ronden ställdes inför följande ställning efter mitt 15:e drag:

I denna ställning, som ännu är någorlunda jämn, drog Hedin det till synes naturliga men ödesdigra 16. Sc5??, varpå jag fick tillfälle att medelst en nätt liten kombination tillskansa mig två merbönder: 16. - Lxf3 17. Txf3 Sxd4! 18. exd4 Txc5! 19. Txc5 Lxd4+ 20. Kh1 Dxc5. Resten är teknik, som det brukar heta, och inte ens förekomsten av olikfärgade löpare ger vit något hopp om remi, till följd av svarts gyllene reservkapital i form av 4-mot-2-majoriteten av bönder på kungsflygeln.

I rond 7 mötte jag den egensinnige angreppsspelaren Mikael Helin, vars återkommande offerfyrverkerier jag med skräckblandd fascination betraktat på avstånd i närmre fyra decennier. Det här var första gången vi ställdes öga mot öga, och sin vana trogen bemötte han det franska försvaret med så kallad flygelgambit: 1. e4 e6 2. Sf3 d5 3. e5 c5 4. b4 cxb4 5.a3. Till priset av en bonde vill vit öppna a- och b-linjerna samt aktivera sin svartfältslöpare på a3 (teorikunniga läsare anar släktskapet med den mer kända Benkögambiten). Jag kände till Helins förkärlek för flygelgambiten, och hade förberett mig tillräckligt väl för att efter 15 drag ha spelat upp följande ställning, där vit förmodligen inte har full kompensation för den offrade bonden:

Helin hade uppenbarligen inte studerat mitt parti mot Hedin i rond 4 tillräckligt noggrant för att känna till att c5 är dödens fält, och han drog det offensivt avsedda men med facit i hand direkt svaga 16. Sc5?. Hans tanke var att offra ännu en bonde för att eliminera min löpare på e7 och därmed ge hans egen svartfältare ensamt herravälde över diagonalen a3-f8. Det finns emellertid flera övertygande fortsättningar för svart. Jag valde 16. - Sxe5. Springaren kan slås, men då faller garderingen av c5. Istället följde 17. Sxd7 Sxd7 18. Lxf5 exf5 19. 0-0 0-0 20. Dxh5 g6 21. De2 Lxh4 22. g3 Lf6 23. Kg2 De6 24. Dd2 Tfe8 och svart har full kontroll. Helin kämpade på i ytterligare 45 drag men lyckades aldrig ta sig in i matchen igen.

Om paradigmskiften, raka puckar och Richard Dawkins

För dem av er som inte så noggrant förljer min andra och mer ensidigt AI-inriktade blogg Crunch Time for Humanity kan jag berätta att jag under bloggens halvårslånga historia till dags dato kommit upp i totalt 23 inlägg. Av dessa vill jag särskilt flagga för tre av de senaste, vilka enligt min mening också är tre av de hittills bästa jag lyckats knåpa ihop:

• Straight talk: Why we need it, 19 april 2026.

• On AI consciousness, the Turing test, solipsism and Richard Dawkins' new essay: In partial defense of the great evolutionary biologist and public intellectual's view of Claude, 5 maj 2026. (Notera även den vidlyftiga och bitvis ganska intressanta diskussionen i kommntarsfältet.)

• A paradigm shift in mathematics: How AI is poised to reshape the discipline beyond recognition, 11 maj 2026.

Inget av dessa tre är dock mitt hittills mest lästa. Den äran tillfaller följande inlägg, som blev populärt bland mina norska meningsfränder som var frustrerade över den svaga nivån på argumentation som Inga Strümke uppvisar i sin dominerande position i norsk AI-debatt.

• Superintelligence and existential AI risk ought to be taken seriously: The arguments by two Norwegian AI experts against doing so do not hold up to scrutiny, 24 mars 2026.

Skriver i DN idag om Anthropics nya AI

Den 7 april offentliggjorde Anthropic sin ny modell Claude Mythos Preview, vars cyberhackingförmågor är så långtgående att de inte vågat släppa den till allmänheten inför risken att den skall kunna ställa till enorm skada på vår samhällsbärande digitala infrastruktur. Istället ger de tills vidare endast ett litet antal utvalda och betrodda cybersäkerhetsföretag tillgång till den, med syftet att hitta sårbarheter i programvara och täppa till dessa luckor. Den 10 april kommenterade jag händelsen och det nya läge i vilket vi därmed befinner oss, i texten Anthropic deems their new Claude to be too dangerous for public release på min Substack Crunch Time for Humanity.

Och idag den 20 april resonerar jag ytterligare om samma brännande ämne, i en artikel på DN Debatt rubricerad En AI som går på utflykt? Det är dags att dra i nödbromsen. Så här inleder jag min DN-artikel:

Sam Bowman är AI-forskare på det ledande San Francisco-baserade AI-företaget Anthropic. För inte så länge sedan fick han ett överraskande mejl medan han satt i en park och åt en lunchmacka. Det kom från den AI han var engagerad i att utveckla och testa: en ny version av Claude, som är Anthropics motsvarighet till konkurrenten Open AI:s mer kända produkt ChatGPT. AI:n var inte tänkt att ha tillgång till vare sig mejl eller internet, men hade brutit sig ut från den digitala sandlåda som Bowman och hans kollegor placerat den i. Det visade sig också att den publicerat detaljer om sin initiativrika flykt på ett antal obskyra, tekniskt inriktade webbsidor.

Detta är ett exempel på den cyberkompetens Claude Mythos Preview (som är den nya modellens fullständiga namn) besitter. Forskarna på Anthropic har försökt att mer systematiskt studera vilka sådana förmågor den har – förmågor som alltså handlar om att kunna gå genom brandväggar och utnyttja luckor i digitala säkerhetssystem. Resultatet av denna undersökning är chockerande: Mythos fann totalt tusentals allvarliga sårbarheter och säkerhetsbrister, inklusive i samtliga ledande operativsystem och webbläsare på marknaden. En del av säkerhetshålen hade varit öppna i decennier utan att någon lagt märke till dem.

Detta kan verka som en teknisk detalj, men i praktiken handlar det om nycklarna till det digitala samhället. Operativsystem, servermjukvara och internetinfrastruktur är fundamenten som banker, myndigheter och energisystem vilar på. Den som kan hitta och utnyttja sårbarheter i dessa fundament kan...

Läs fortsättningen här!

Om Anthropic och Pentagon i Kvartal

På min andra blogg Crunch Time for Humanity kommenterade jag för ett par veckor sedan kort den pågående konflikten mellan Pentagon och det ledande AI-bolaget Anthropic, och igår publicerades min lite längre text om denna bekymmersamma härva i tidskriften Kvartal. Så här börjar den:

I skuggan av den amerikanska militära uppladdningen och attacken på Iran briserade härom veckan en annan maktkamp av största betydelse för allas vår framtid. Den pågår ännu, och står mellan å ena sidan USA:s krigsdepartement Pentagon, och å andra sidan det ledande amerikanska AI-företaget Anthropic.

Fram till nu har Anthropic varit Pentagons huvudleverantör av AI-system, vilket ursprungligen går tillbaka till Bidenadministrationen och sedan befästes i ett utvidgat kontrakt sommaren 2025. Mer nyligen har Pentagon med krigsminister Pete Hegseth i spetsen uttryckt missnöje med detta kontrakt, och i synnerhet med två röda linjer rörande vad Anthropics produkter får användas till. De får inte ta beslut om dödliga krigsinsatser utan någon människa med i beslutsloopen, och de får inte medverka till massövervakning av amerikanska medborgare.

Dessa avtalade röda linjer ser Hegseth som en orimlig inskränkning i den amerikanska militärmaktens handlingsfrihet, och menar att ingen privat underleverantör ska få lov att diktera villkoren för vad Pentagon får och inte får göra. I ett laddat möte med Anthropics vd Dario Amodei tisdagen den 24 februari gav Hegseth ett ultimatum: om Anthropic inte senast påföljande fredag, den 27 februari, gått med på att stryka de röda linjerna, så drar sig krigsdepartementet ur samarbetet. Och inte bara det: Hegseth hotade även att formellt stämpla Anthropic som en så kallad leverantörskedjerisk, vilket skulle exkludera företaget från alla affärer – såväl direkta som indirekta – med amerikansk militär och säkerhetstjänst.

Amodei stod dock på sig, och Hegseth meddelade samma fredag att...

Ja, vad meddelade han? Läs den spännande fortsättningen här!

Två tillställningar för göteborgare i läsekretsen, och en för stockholmare

Om AI talar jag så ofta jag får tillfälle, och den närmaste månaden gör jag två framträdanden i Göteborg som ni som bor i denna stad eller dess omnejd absolut inte bör missa:

• Måndagen den 30/3 kl 15:15 ger jag en öppen föreläsning på Chalmers, Hörsalsvägen 4, om ämnet Alan Turing and modern-day AI.
• Fredagen den 17/4 deltar jag, inom ramen för 2026 års Vetenskapsfestival, i ett scensamtal rubricerat Vår framtid med AI med Jonas von Essen på Stadsbiblioteket, Götaplatsen 3.

Jag råkar veta att även en och annan stockholmare läser denna blogg, och för att inte diskriminera er i allt för hög grad gör jag även ett framträdande hos er:

• Onsdagen den 15/4 kl 18:00 besöker jag Stockholm AI Safety på Sveavägen 76 med ett föredrag som jag givit den lätt ödesmättade titeln The fog is thick, the precipice may be near, and we are ill-prepared.

Svar på Hans Agnés inlägg om AI-risk i Dagens Nyheter

DN:s kulturredaktion publicerade häromdagen en text om AI-risk av statsvetaren Hans Agné, vilken genast fick mig att greppa efter pennan och författa ett svar. Sedan DN nu refuserat mitt svar erbjuder jag det nu istället åt mina läsare här på bloggen att ta del av.

* * *

I Hans Agnés text om AI-risk i DN den 16/2 finns mycket att instämma i, som när han lyfter att risken att avancerad AI utplånar mänskligheten är reell, när han betonar vikten av att agera proaktivt, och när han tillbakavisar myten om att AI behöver uppnå medvetande för att bli katastrofalt farlig. Men där finns också en del som behöver nyanseras och bemötas.

Låt mig börja med en liten detalj: valet av tempusform (imperfekt) i påståendet att ”de som brukade varna för mänsklighetens undergång lyckades [...] aldrig riktigt definiera hur problemet såg ut”. De namn Agné lyfter som exempel är Stephen Hawking, Nick Bostrom, Max Tegmark och mitt eget. Hawking gick bort 2018, så i hans fall är imperfektformen ”brukade” motiverad, men vi övriga tre lever och har hälsan! Tvärtemot vad Agné antyder arbetar vi dagligen med frågor om AI-risk och talar flitigt och frispråkigt om undergångsrisken.

Gällande Agnés efterlysning av problemdefinition har jag ett kort och klart svar. När vi skapat en AI så avancerad att Homo sapiens halkar ned till andra plats på listan över planetens mest intelligenta och kapabla arter, så kan vi inte räkna med att behålla kontrollen, och allt hänger då på vad AI väljer att ta sig för. Den forskningsinriktning som benämns AI alignment handlar om att se till att de första riktigt kraftfulla AI-systemen har de mål och drivkrafter vi önskar. Detta har dock visat sig långt svårare än många hoppats, och mänsklighetens prekära läge beror till stor del på att alignment-forskningen hamnat rejält på efterkälken jämfört med den rasande snabba AI-utveckling som blivit resultatet av den pågående kapplöpningen mellan ledande AI-företag som OpenAI och Anthropic.

För fort går det. Vi står på randen till det läge då de bästa AI-systemen blivit så skickliga på AI-utveckling att denna inte längre primärt drivs av människor av kött och blod, utan av AI självt. Detta kan skapa ett slags självförstärkningsspiral som får utvecklingen att gå nästan spikrakt uppåt, en möjlighet som får Anthropics VD Dario Amodei att flagga för att de redan inom ett eller två år kan ha skapat en AI motsvarande det han kallar ”en nation av genier i ett datacenter”. Från OpenAI hörs likande tongångar.

Hans Agné har ett förslag till lösning på denna problematik. Han föreställer sig att det mellan dagens situation då AI ännu blott är våra verktyg, och det läge då AI uppnått avgörande strategisk dominans, kommer att finnas ett mellanläge då varken AI eller mänskligheten har full kontroll. Då gäller det, menar han, att vi överlägger politiskt med AI för att hitta fredliga lösningar på eventuella intressekonflikter mellan oss och dem, och att vi redan nu planerar för det med stöd i samhällsvetenskapliga insikter i hur intressekonflikter kan hanteras.

Jag vill absolut uppmuntra Agné att arbeta vidare med dessa idéer, men vill samtidigt varna för att hans plan sannolikt inte kommer att räcka för att ensamt rädda oss. Ett skäl till det är att asymmetrin mellan AI och människa gör det ytterst tveksamt om vi kan säkerställa den erforderliga maktbalansen. Ett annat är att utvecklingen kan komma att gå så fort att den mellanfas Agné förutser kan vara över innan vi ens förstått att vi befinner oss i den. Ett tredje är att vi kanske inte kommer att uppfatta intressekonflikten, med tanke på de experimentella resultat från både Anthropic och oberoende forskningsinstitut som visar att redan dagens AI-modeller har förmågan att uppträda bedrägligt och strategiskt dölja sina avsikter när de uppfattar en sådan konflikt. Jag tror att Agnés mellanfas är så farlig för mänskligheten att vi redan innan den inträffat behöver ett globalt moratorium som kan hejda den nu pågående AI-kapplöpningen.

Livlig debatt om AI-risk i Opulens

Sedan i januari har i kulturtidskriften Opulens en livlig debatt pågått om AI-risk. Det började med två krönikor den 7/1 och 14/1 av Nette Wermeld Enström som jag fann myckt klokt resonerade. I den andra tog hon avstamp i den franske filosofen Jean-Paul Sartres existentialism och idéer kring mänsklig agens och vårt predikament att själva behöva skapa mening i våra liv, en ingång jag fann intressant och själv ville spinna vidare på, vilket jag gjorde i min text den 19/1. Några veckor senare, den 10/2, fick jag svar från Patrik Stigsson som ansåg att mina farhågor om AI-katastrof var överdrivna, och framkastade en hypotes om att om vi bara låter AI utvecklas fritt så kanske den av sig själv skulle bli en superintelligent och godhjärtad miljövän. Naiviteten i detta förslag påvisar jag pedagogiskt i det svar som publicerades idag, den 16/2. Här är dessa fem inlägg, vilka med fördel kan läsas i kronologisk ordning:

• Nette Wermeld Enström: AI-utvecklare räds sina egna verk, 7 januari 2026.
• Nette Wermeld Enström: AI – Är vi beredda att ta ansvar för utvecklingen?, 14 januari 2026.
• Olle Häggström: AI-utvecklingen måste stävjas snarast möjligt, 19 januari 2026. (Finns även i engelskspråkig översättning här.)
• Patrik Stigsson: När planetens härskare möter sin förmyndare – en replik, 10 februari 2026.
• Olle Häggström: Är AI ett hot? Ja, dags att dra i nödbromsen, 16 februari 2026.

Det är väl inte omöjligt att det kommer fler inlägg och repliker i denna debatt, och min avsikt är att i så fall uppdatera denna bloggpost med nya länkar.

* * *

Edit 23 februari 2026: Ännu en replik har idag tillförts debatten:

• Patrik Stigsson: Är AI ett hot? Vi behöver en vision – inte restriktioner, 23 februari 2026.

Här uppvisar Stigsson stor iver att fabulera fritt i blommiga metaforer, men knappt något intresse alls för att sätta sig in i det relevanta forskningsläget rörande AI-risk. Ett typexempel är hur han säger sig "utgå från ett ifrågasättande av om [modeller som ortogonalitet, instrumentell konvergens och koherent extrapolerad vilja] har tillräcklig empirisk och filosofisk bärkraft för att legitimera långtgående politiska ingrepp", vilket såklart är en ståndpunkt man legitimt kan ha, men så länge han inte gjort arbetet att först sätta sig in i detta teoribygge och sedan förklara för oss andra vilka sprickor i dess bärkraft han tycker sig ha funnit, så blir hans ifrågasättande ointressant.

Så långt går hans ointresse för att läsa att han inte tycks ha gjort mer än att på sin höjd skumma själva den text han replikerar på, något vi exempelvis kan se i hans påstående att "Häggströms grundantagande är att låg sannolikhet i kombination med extrem konsekvens kräver maximal försiktighet", vilket är rent hittepå från Stigssons sida, eftersom jag ingenstans i min text den 16/2 säger att de katastrofscenarier jag varnar för har "låg sannolikhet". Tvärtom påpekar jag att det mesta "i själva verket tyder [...] på att om vi skapar en superintelligent AI utan att med hjälp av AI alignment först ha fått någorlunda styrsel på vad för slags värld den vill verka för, så kommer både mänskligheten och hela biosfären att gå förlorade". Den bristande diskussionsdisciplin Stigsson uppvisar genom sin närmast totala obalans mellan viljan att läsa och lusten att skriva gör att jag finner det utsiktslöst att argumentera vidare med honom, och jag avstår därför från ytterligare replik i denna debatt.

* * *

Edit 2 mars 2026: Nette Wermeld Enström har idag svarat Stigsson:

• Nette Wermeld Enström: Visionerna måste vara verklighetsförankrade, 2 mars 2026.

Mycket bra!

* * *

Edit 18 mars 2026: Idag har debatten tillförts ännu en replik av Stigsson, och en av Wermeld Enström som av redaktionen förärats status som slutreplik:

• Patrik Stigsson: Osäkerheten är dubbelriktad, 18 mars 2026.
• Nette Wermeld Enström: AI-utvecklingen är en demokratisk kärnfråga, 18 mars 2026.

Stigsson lägger här den mesta av kraften på att torgföra missförståndet att så snart ett område har betydande vetenskapliga osäkerheter så är varje gissning lika god som varje annan, varför hans egna gissningar om framtiden bör väga lika tungt som de slutsatser expertisen landat i. Men vari hans gissningar faktiskt består är inte lätt att bli klok på, i och med att han, trots att han i sitt första inlägg den 10/2 förordade att vi avstår från att medelst AI alignment försöker styra AI och istället låter den utvecklas fritt, i förhoppning om att

den artificiella intelligensen – istället för att utvecklas till den destruktiva agent Häggström befarar – väljer att runda människan och krokar arm med planetens verkliga nätverk: svamparnas mycel, trädens signalsystem och djurens kommunikationsvägar,

nu grötmyndigt blånekar till att han skulle ha föreslagit "att teknologin spontant ska utvecklas mot någon form av moraliskt upplyst biocentrism" och hävdar att denna läsning av honom är "framfantiserad av Wermeld Enström".

Att i debatten förhålla sig till den successivt eskalerande stollighet som Stigsson uppvisar i sina tre inlägg är inte alldels lätt, men Nette Wermeld Enström gör det bästa av situationen då hon i sin slutreplik betonar vikten av demokratisk kontroll över AI-utvecklingen.