torsdag 12 september 2019

Om intelligensen hos Stefan Livh i P4

Nu var det visserligen ett halvår sedan sist, men jag ändå börjat känna mig som en stammis hos Stefan Livh i hans förmiddagsprogram i P4 Göteborg. I dagens program pratade vi om olika aspekter på intelligens - både mänsklig sådan och AI. I vanlig ordning kan det höras i efterhand via nätet och vårt samtal pågår från cirka 1:02:50 in i sändningen till cirka 1:44:40 (med diverse avbrott för musik och annat). Vi passade också på att i våra kalendrar boka in både nästa torsdag (19 september) och torsdagen efter (26 september)1 för fortsatta samtal, så stay tuned!

Fotnot

1) Ni som känner mig någorlunda väl (eller som följt denna blogg noggrant) kanske anar något om vad jag kommer att vilja ta upp just den dagen.

måndag 19 augusti 2019

Diverse AI-prat i Göteborg den närmaste tiden

Min hemstad Göteborg kommer att vara någorlunda privilegierad den närmaste tiden vad gäller publika evenemang där jag resonerar om utvecklingen inom artificiell intelligens (AI) och vad den kan föra med sig för oss i framtiden. Se här, och observera i samtliga fall kravet om förhandsanmälan (och i ett par av fallen dessvärre också en avgift för att få delta):
  • Redan i nästa vecka, den 28-30 augusti, äger ett samarrangemang av Chalmers och Göteborgs universitet rum, med rubriken AI for Health and Healthy AI. Onsdageftermiddagen den 28:e ägnas åt AI-risk och AI-etik, inklusive kl 15.00 ett panelsamtal rubricerat Catastrophic AI risk där jag medverkar tillsammans med Chalmerskollegan Marina Axelson-Fisk och den Thore Husfeldt från Lunds universitet och ITU i Köpenhamn som jag tidigare uppträtt tillsammans med en handfull gånger med oftast lyckat resultat (se t.ex. här, här och här). Lokal är Konferenscentrum Wallenberg, Medicinaregatan 20.
  • Onsdagen den 25 september på Chalmersska huset, Södra Hamngatan 11, anordnar Chalmers bibliotek sin årliga ChALS-konferens, i år med temat Artificiell intelligens & bibliotek. Kl 15.50 samtalar jag med Chalmerskollegan Ann-Sofie Axelsson i en programpunkt som kort och gott bär rubriken Ett samtal om AI.
  • Den 1-2 oktober äger ett näringslivsdominerat evenemang rubricerat Telematics Valley Annual Conference 2019: AI in Automotive - REALITY CHECK rum i Volvohallen på Hisingen. Andra dagens förmiddag ägnas åt AI-etik, inklusive mitt föredrag AI risk, AI safety, AI ethics.
  • På eftermiddagen onsdagen den 16 oktober arrangerar Rotary, Göteborgs universitet och MedTech West halvdagsmötet Artificiell Intelligens - möjligheter och hot i universitetets huvudbyggnad vid Vasaplatsen, och jag medverkar med föredraget Vår framtid med AI innebär stora möjligheter och stora risker.

tisdag 30 juli 2019

Ubbhultskt yttrandefrihetsgnäll

Detta är en uppföljare till min bloggpost Ubbhultska dumheter tidigare denna månad, om den moderate riksdagsledamoten och klimatförnekaren1 Jan "Ubbhult" Ericson. Den förra bloggposten avslutades med en redogörelse för hur Ericson den 10 juli avböjde min invit att ta en öl tillsammans, och i samband med det stämplade mig som "respektlös", en beskrivning jag hade vissa invändningar emot. Föga anade jag att Ericson bara några dagar senare skulle eskalera baktaleriet genom att (i diskussion med tredje part den 16 juli) hävda att jag "visat mycket aggressiva tendenser". Detta ogrundade påhopp reagerade jag på i en snabb serie om fyra tweets den 17 juli. Ericson svarade inte på detta, så en vecka senare påminde jag honom om saken via Twitters meddelandefunktion, varpå följande meningsutbyte utspelade sig, där Ericson ventilerade sin önskan om att få bedriva sin klimatförnekarpropaganda oemotsagd, och därvid förföll till patetiskt yttrandefrihetsgnäll:

OH, 24 juli:

I en tweet den 16 juli skrev du att jag "visat mycket aggressiva tendenser". Jag svarade dig, men du reagerade inte, så nu skriver jag igen.

Jag finner det ytterst obehagligt att en ledamot av Sveriges högsta folkvalda församling gör den sortens ogrundade utfall mot en universitetsprofessor som kommer med ovälkomna besked. I själva verket är jag en ytterst fridsam person, och jag kan inte påminna mig att jag uppträtt aggressivt i vare sig ord eller handling sedan jag var typ 14.

På ett psykologiskt plan finner jag ditt utfall förståeligt. Jag kritiserar dig obamhärtigt för ditt spridande av desinformation i klimatfrågan och för bristande källkritik, och det är då begripligt [att du] känner en lust att ge igen. Om jag har rätt i denna förklaring behöver du dock förstå att sådan lust att ge igen inte legitimerar anklagelser gripna ur luften.

Eller är det så att jag missuppfattat våra mellanhavanden, och faktiskt uppträtt (oavsiktligt och omedvetet) på ett sätt som rimligen kan uppfattas som aggressivt? I så fall skulle jag sätta väldigt värde på om du kunde peka ut vari denna upplevda aggression består, så att jag kan bättra mig.

JE, 24 juli:

Du skrev bla en kommentar om en forskarkollega som gick långt över vad som är rimligt.2 Du vet själv vad du skrev.

I övrigt tycker jag du har en allmänt nedlåtande ton mot både mig och andra som inte delar din syn. Och du vet att det ändå finns ett inte obetydligt antal forskare som ser annorlunda på saken. Respektera att jag då känner viss skepsis till att bara följa strömmen.

Jag kan ju samtidigt säga att jag tycker det är minst lika obehagligt att en professor angriper en riksdagsledamot på det sätt du gör. Du måste respektera att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet i Sverige. Jag är jurist med dubbel examen, jag har 13 år bakom mig som riksdagsledamot och tror få betraktar mig som korkad. Det du kallar ”desinformation” anser jag tvärtom vara mycket intressant för debatten. Jag anser mig mer påläst i frågan än flertalet riksdagskolleger som bara följer strömmen. Och jag har en kritisk ingång när det gäller all slags alarmism och domedagsteorier. Att sedan en del av det jag säger och skriver övertolkas medvetet av media och politiska motståndare är en annan sak. Jag är faktiskt vare sig klimatförnekare eller motståndare till vettiga åtgärder.

OH, 25 juli:

Jaha OK, så om jag nu förstår dig rätt så är ditt belägg för att jag ”visat mycket aggressiva tendenser” att jag omnämnt professorskollegan Ingemar Nordin som ”ett av det svenska universitetsväsendets allra värsta rötägg”. Om detta mitt yttrande kan mycket sägas, och om du skulle stämpla det som ”onödigt rättframt” eller ”burdust” eller ”oartigt” eller rentav ”tölpaktigt” så skulle jag inte protestera. Men ”aggressivt”? Knappast. Med vad jag bara kan tolka som en avsiktligt vilseledande formulering får du det att låta som om jag hotat någon med stryk eller så. Jag finner det uppriktigt sagt hårresande att en riksdagsledamot tillåter sig den sortens ogrundade angrepp på en varmt samhällsengagerad medborgare.

Ditt ordval ter sig omöjligt att försvara. Skulle det automatiskt vara ”aggressivt” att omnämna någon med ett så starkt negativt värdeladdat ord som ”rötägg”? Det vore orimligt, ty både ”terrorist” och ”diktator” bär på starkare negativ värdeladdning än ”rötägg”, och om vi dömde ut yttrandet ”Nordin är ett rötägg” (vilket han ju faktiskt är) som aggressivitet så skulle vi på samma sätt behöva döma ut yttranden som t.ex. ”Rakhmat Akilov är terrorist” (viket han ju är) eller ”Kim Jong-un är diktator” (vilket han ju är). Och du skulle väl knappast komma på tanken att anklaga en forskare eller politikerkollega som fäller något av de båda senare yttrandena för att ”visa mycket aggressiva tendenser”?

Ovanstående om kärnpunkten i vår diskussion, men du lyckas säga en hel del annat i ditt svar. På en punkt i din lista över negativa karaktäriseringar av mig kan jag faktiskt ge dig rätt: det här med att jag emellanåt uppvisar en nedlåtande ton. Jag har ägnat ofantlig tid de senaste 10-15 åren åt att förklara felen i olika slags pseudovetenskap och vanföreställningar om forskningsläget på olika områden. Ganska ofta möts jag då av bjäbb och ett totalt ointresse för att ta till sig ny kunskap, och då händer det att jag tappar tålamodet, varvid en nedlåtande ton lätt smyger sig in i mina yttranden. Denna karaktärsbrist erkänner jag utan omsvep.

I övrigt är det inte mycket bevänt med ditt svar. Jag finner det särskilt beklämmande att du återfaller i den martyrroll som jag tidigare noterat (se första stycket i den bloggpost http://haggstrom.blogspot.com/2019/07/ubbhultska-dumheter.html som jag för ett par veckor [sedan] tillägnade dig) att du är förtjust i. När du blir emotsagd tolkar du det som ett angrepp på din lagstadgade åsikts- och yttrandefrihet, vilket ju ärligt talat är löjligt. Yttrandefriheten ger dig ingen rätt att stå oemotsagd. Jag är, som jag skrev i nämnda bloggpost,
    en varm vän av yttrandefriheten, som omfattar både Ericsons rätt att yttra dumheter och min rätt att påpeka att dessa är just dumheter.
Vidare ditt självförhärligande tal om hur ”påläst” du är i klimatfrågan. Rent kvantitativt är du kanske det, men genom det skeva urval du verkar tillämpa i vad du skall läsa – du föredrar uppenbarligen klimatförnekarbloggar och andra obskyra källor med minimal grad av trovärdighet framför seriösa forskarrapporter – så står det kvalitativt sämre till med din ”pålästhet”, och du har på detta vis kommit att få en vrångbild av det klimatvetenskapliga kunskapsläget. Där du tycker dig se två likvärdiga sidor kan en person som jag (som till skillnad från dig har arbetat med klimatvetenskap och behärskar såväl dess fysikaliska elementa som allmänna kunskaper både om naturvetenskapens metoder och om källkritik) konstatera att på det hela taget så är bara den ena sidan är uppbackad av solida vetenskapliga argument, medan den andra genomsyras av struntprat. Du får ursäkta, men när en riksdagsman drabbats av en sådan vrångbild i en vetenskaplig fråga där jag har sakkunskap så ser jag det som min medborgerliga plikt att försöka förklara hur det faktiskt ligger till med det vetenskapliga kunskapsläget – tvärtemot den etikettsregel du verkar förespråka, om att jag av något slags respekt för yttrandefriheten bör avhålla mig från sådana tillrättalägganden.3

Fotnoter

1) För den händelse någon läsare känner sig osäker på exakt vad detta ord betyder rekommenderar jag min bloggpost Om ordet klimatförnekare från 2014.

2) Första gången jag läste Ericsons meddelande gladde jag mig åt att han med sina ord om "gick långt över vad som är rimligt" tycktes ge mig i någon mån rätt angående Ingemar Nordins rötäggsbeteende. Sedan insåg jag emellertid att det rörde sig om ett enkelt syftningsfel och att det var min rättframma karaktärisering av Nordin han egentligen avsåg.

3) Här blev det tyst, vilket är synd, ty det hade kunnat vara intressant att höra hur Ericson ställer sig till mina synpunkter på hans uttalade önskan att som folkvald riksdagsledamot få ha sina missuppfattningar ifred från kritik från forskare och medborgare.

fredag 19 juli 2019

Finns information? Ett meningsutbyte med Ulf Danielsson

För några veckor sedan hade jag ett meningsutbyte med fysikern Ulf Danielsson1 på Patrik Lindenfors Facebooksida om begreppet information och huruvida information verkligen existerar. Jag fann det tillräckligt intressant för att förtjäna publicering har på bloggen, och med Ulfs tillåtelse gör jag det här nedan.

Det hela började med att Patrik läste en intervju med Ulf, rubricerad Tro inte på spöken, i senaste Axess, och blev provocerad, något han uttryckte i sin Facebookpost. Jag hade själv blivit provocerad2 på ungefär samma sätt när jag läste samma intervju någon vecka tidigare. Hur som helst, Ulf svarade Patrik, jag hakade på, och resultatet blev som följer.

* * *

UD: Det som är märkligt är att det jag hävdar inte ses som en självklarhet för den med en naturvetenskaplig grundsyn. Att säga ”information är en egenskap hos materien” är snömos. Låt mig ta ett exempel. En vägskylt med talet 70. Skylten informerar oss om att här får man inte köra fortare än 70 km/h (åtminstone om skylten befinner sig i Sverige). Denna information är inte alls en egenskap hos själva skylten. Det finns inte ens något ”70” hos den materia som bygger upp skylten. Om en symbolreform genomfördes där siffrorna 3 och 7 bytte betydelse skulle detta inte på något sätt förändra karaktären hos den materia som skylten består av. Isolerat innehåller skylten ingen som helst information om en hastighetsbegränsning. För att det som skylten avses förmedla skall ha någon mening krävs att ett annat materiellt system, vanligen den biologiska hjärnan hos en bilförare, gör en tolkning av skylten och förhoppningsvis justerar sitt beteende. Den aktuella informationen existerar inte oberoende av denna växelverkan utan enbart i relation till en uttolkare.

Mitt enkla budskap är att allt är materia och att alla de modeller vi gör av världen, inklusive de begrepp vi använder oss av, inte existerar på annat sätt än i sin materiella form. Vi är begränsade biologiska varelser, fångna i och delar av samma fysiska värld som den vi vill beskriva. Det finns en objektiv fysisk värld (detta är förövrigt det enda som finns) som vi med viss framgång lyckas beskriva med hjälp av vetenskapliga modeller som gör bruk av begrepp som matematik, information och naturlagar. Dessa begrepp utgör en karta som sitter rent fysiskt i våra huvuden och liksom alla kartor inte är identisk med den objektiva verklighet den försöker spegla.

I det dagliga livet behöver man inte vara så noga med åtskillnaden. Man kan många gånger handskas med begreppen som om de var identiska med verkligheten. Det är just det som är så fiffigt med riktigt bra modeller. Men när man vill gå lite djupare är det helt centralt att upprätthålla distinktionen. Begreppet information har i vissa kretsar getts en betydelse som går långt utöver den väldefinierade roll den spelar i vetenskapligt modellbygge (inklusive inom den esoteriska fysik som jag sysslar med rörande kvantgravitation och svarta hål.) Den ges i populärkulturella sammanhang en obeorende existens som inbjuder till spekulationer som gränsar till det rent religiösa när man inbillar sig att mänskliga medvetanden kan reduceras till ettor och nollor och via något som liknar själavandring laddas upp på datorer. Det är detta larv jag vänder mig emot.

OH: Om medvetandet kan man ha olika uppfattning, Ulf, vilket du och jag har (se gärna Avsnitt 3 i http://www.math.chalmers.se/~olleh/UploadingPaper.pdf), vilket i sin tur är helt i sin ordning. Men din tvärsäkerhet förvånar mig en smula, och om jag hade varit en upload hade jag blivit förnärmad och förgrymmad över den flagranta kol-chauvinism du ger uttryck för!

Att döma av ditt exempel med 70-skylten verkar du ha en Searliansk syn på informationsinnehåll och medvetande - en syn jag personligen har svårt att acceptera. Låt mig utmana med att i ditt exempel byta ut 70-skylten mot plåten ombord på Pioneer 10 och 11 - eller för den delen en sekvens av N1*N2 ettor och nollor, där N1 och N2 är hyfsat stora primtal med ungefär samma kvot N1/N2 som höjd/längd hos plåten, och där ettorna och nollorna svarar mot svarta och vita pixlar i en digital bild av plåten. Anser du att även denna plåt, och dess digitala motsvarighet, saknar informationsinnehåll? Jag gissar (men rätta mig gärna om jag har fel!) att du i konsekvensens namn svarar nej på det, och därmed hamnar i en ståndpunkt jag finner orimlig.

UD: Om du inte har någon slug baktanke tillför dina exempel ingenting nytt. Min inställning är konsekvent densamma. Att symboler och ord i sig själva och oberoende av sitt sammanhang skulle kunna bära på en absolut mening jämställer jag med magi vilket är för mig fullständigt främmande. Det vore intressant om du gav din tolkning av exemplet med 70-skylten. Jag är särskilt intresserad av på vilket sätt en symbolreform (där betydelsen av symbolerna 3 och 7 byts ut) registreras av den materia som bygger upp skylten.

OH: En enda bit ger ingen information utan kontext. Knappast 10 bitar heller, men någonstans kring uppskattningsvis 100 eller 1000 bitar börjar det bli möjligt att förmedla något utan att mottagaren behöver känna till kontexten.

70-skylten är helt enkelt för torftig för att förmedla information till den som inte har relevant kodbok. Pioneer-plåten är det inte. Den bär på information som varje tillräckligt avancerad civilisation i vårt universum åtminstone till del kommer att (trots avsaknad av med oss gemensamt kulturell historia) kunna avkoda och på så vis begripa vår avsikt.

Måhända går det här att invända att det bara är genom den kontext som vårt universum och dess fysik ger som Pioneer-plåten blir begriplig, och att plåten därmed i sig inte bär på någon information. Den tankegången, om än en smula sökt, kan jag ändå ha en viss förståelse för, och jag blir i så fall tvungen att korrigera mitt exempel ett snäpp till:

Låt oss sända meddelandet

    1101110111110111111101111111111101111111111111011111111111111111011111111111111111110111111111111111111111110...
Om vi utsträcker det till säg 1000 bitar så vågar jag lova att varje tillräckligt avancerad civilisation (i vårt universum med vår fysik, eller i något helt annat) som läser meddelandet kommer att tänka "aha, primtalssekvensen!". Denna information ligger i själva meddelandet och kräver ingen kontext överhuvudtaget. Eller om vi skickar en tillräckligt stor 3D-realisering (två rumsdimensioner och en tidsdimension) av Game of Life, så kommer reaktionen att bli "Oh wow, vilken cool cellulär automat, kolla de har upptäckt hur man riggar en fabrik som tillverkar gliders!". Denna information ligger i meddelandet och kräver ingen kontext överhuvudtaget. Och från Game of Life-exemplet är det lätt att gå vidare och inse att vi med tillräcklig ansträngning kan berätta i stort sett vad vi vill om livet här på jorden utan att mottagaren behöver ha någon med oss gemensam kodbok eller kontext överhuvudtaget.

Allt detta kan man förstås förneka om man ditchar den matematiska platonismen och hävdar att matematiken blott är en kulturell konstruktion, men då har man verkligen irrat bort sig. Primtalssekvensen finns, oavsett oss människor, eller något fysiskt överhuvudtaget.3

UD: Jag tror vi gjort framsteg. Du tillstår att
    det bara är genom den kontext som vårt universum och dess fysik ger som Pioneer-plåten blir begriplig, och att plåten därmed i sig inte bär på någon information.
Du ser det visserligen som lite sökt men ändå som varande en möjlig ståndpunkt. I mer lättviktiga sammanhang behöver man inte vara så petig men när det gäller det vi nu avhandlar är det centralt. Utan ett yttre kontext bär alltså inte ens Pioneerplåten på någon information.

Vi skulle kunna lämna allt vid denna bräckliga enlighet och ta sommarlov, men jag kan inte låta bli att dra det ett varv till. Precis som du indikerat kopplar detta över till Searle och gör enligt min mening teorin om medvetande baserat på beräkningar ohållbar. En räknande dator är inte mer medveten än en 70-skylt. Oavsett om någon tittar på den eller ej.

Jag gissar att din utväg blir en platonsk syn på matematiken – vilket jag förstår är vad du förespråkar. För egen del finner jag en utanför materien existerande idévärld full med matematik lika orimlig som en religiöst motiverad andevärld. Lyckligtvis finns andra alternativ till platonismen än kulturell konstruktion. Som motståndare till allt vad dualism heter ser jag det som betydligt rimligare att matematiken till en del är biologiskt konstruerad och djupt rotad i våra evolverade hjärnor baserad på en rent fysisk erfarenhet av världen. För mig är fysiken och materien mer fundamental än matematiken. Om detta är vi nog knappast överens.

OH: Tack Ulf för i någon mån klargörande svar! Om vi här har närmat oss roten till våra divergerande ståndpunkter är det helt klart ett framsteg. Att fysiken skulle utgöra ett fundament för matematiken är mig mycket riktigt främmande, men är kanske inte så lätt att motbevisa (bortom i intuitiva upplevelser grundade utrop typ "hur i hela fridens namn skulle ett stycke materia kunna ha betydelse för huruvida antalet primtal är oändligt?"). Vi kanske får anledning att återkomma i ämnet?

Tills dess, tillåter du att jag återpublicerar vårt replikskifte på min blogg?

UD: Så många gånger du vill!

Fotnoter

1) Jag har känt Ulf sedan 2006 (tror jag det är), jag tycker bra om honom, och vi har oftast (om än inte alltid, vilket väl framgår av denna bloggpost) utmärkt harmonierande uppfattningar om livet, universum och allting.

Bland mina möten med Ulf är det jag kanske allra helst drar mig till minnes vårt gemensamma uttåg från klimatmötet i Engelsberg den 6 maj 2010. Själva mötet var ganska gräsligt, och (i efterhand) uppenbart riggat för att framställa klimatvetenskap och klimatförnekeri som två lika legitima utgångspunkter. Ulf och jag var där för att, jämte Johan Rockström, försvara vetenskapen och det vetenskapliga förhållningssättet mot attacker från klimatförnekare som Peter Stilbs och Maggie Thauersköld Crusell. Innan det avslutande eftermiddagspasset var över reste Ulf och jag oss för att lämna lokalen. Detta bottnade inte i något slags protest mot hur mötet utvecklats (även om en sådan protest helt klart hade varit befogad), utan helt enkelt i att vi behövde gå för att hinna med ett tåg. Medan vi var på väg ut ur lokalen hojtade den ökände klimatförnekaren och pseudovetenskapsivraren Nils-Axel Mörner att "nu lämnar råttorna det sjunkande skeppet!", varpå mötets moderator Lotta Gröning svarade att "så skall man väl inte säga om denna vackra byggnad". Att på detta sätt bli förolämpad av en fullblodsstolle som Mörner har jag inget emot, men jag hade mycket väl kunnat känna mig illa till mods av Grönings implicita instämmande i Mörners zoologiska kategorisering, om det inte vore för (och detta är poängen med att jag återger detta minne) att förolämpningen riktades inte bara mot mig utan även mot Ulf, vars insatser som fysiker och intellektuell är tillräckligt beundransvärda för att min känsla av att ha blivit förolämpad klart skulle övereskuggas av den smickrande upplevelsen av att ha buntats ihop med en riktigt framstående professorskollega.

2) Rubrikens "spöken" syftar på datorer med medvetande. Ofta med en så braskande rubrik kan man misstänka att någon redigerare gått över styr, men i detta fall är den grundad i Ulfs intervjusvar, som innehåller en passage med ordalydelsen
    att det skulle kunna finnas något slags medvetande, någon subjektiv närvaro inuti datorn, det är lika dumt som att tro på spöken.
Frågan om medvetandets natur hör till de största olösta problem som överhuvudtaget finns, och att uttrycka sig så kategoriskt som Ulf gör här tycker jag uppriktigt talat tyder på en illa kalibrerad grad av epistemisk ödmjukhet.

En ledtråd till hur Ulf tänker i denna fråga finns i ingressens "Det finns inga som helst belägg för att datorer skulle ha ett medvetande". Det kan man förstås hävda, men man kan med samma kraft hävda att det heller inte finns några belägg för att datorer inte skulle (kunna) ha ett medvetande, och Ulf lägger inte fram något argument som förmår bryta denna symmetri. Exakt vad som får honom att likväl vara så tvärsäker vet jag inte, men jag misstänker att han begår samma förhastade jump to conclusions som jag tillskriver Massimo Pigliucci i min uppsats Aspects of mind uploading:
    Pigliucci knows of exactly one conscious entity, namely himself, and he has some reasons to conjecture that most other humans are conscious as well, and furthermore that in all these cases the consciousness resides in the brain (at least to a large extent). Hence, since brains are neurobiological objects, consciousness must be a (neuro-)biological phenomenon. This is how I read Pigliucci’s argument. The problem with it is that brains have more in common than being neurobiological objects. For instance, they are also material objects, and they are computing devices. So rather than saying something like “brains are neurobiological objects, so a decent theory of consciousness is neurobiological”, Pigliucci could equally well say “brains are material objects, hence panpsychism”, or he could say “brains are computing devices, hence CTOM [computational theory of mind]”, or he might even admit the uncertain nature of his attributions of consciousness to others and say “the only case of consciousness I know of is my own, hence solipsism”. So what is the right level of generality? Any serious discussion of the pros and cons of CTOM ought to start with the admission that this is an open question. By simply postulating from the outset what the right answer is to this question, Pigliucci short-circuits the discussion, and we see that his argument is not so much an argument as a naked claim.

3) Progressionen i denna replik, från primtalssekvensen via Game of Life till vår fysiska värld, är ett pedagogiskt grepp jag lånat av vännen och matematikerkollegan Johan Wästlund.

Edit 22 juli 2019: Samma meningsutbyte finns nu, i annan (men ändå ganska lik) inramning på Ulfs blogg.

torsdag 11 juli 2019

Ubbhultska dumheter

Den moderate riksdagsmannen Jan "Ubbhult" Ericson är inne på sin fjärde mandatperiod, och har i åtminstone ett decennium lagt betydande kraft på klimatdebatt med inriktning på det slags klimatförnekeri som jag, bland annat i Uppsalainitiativet, lagt stor möda på att bemöta.1 Ericson verkar eftersträva ett slags martyrställning - den som besöker hans Twittersida finner överst en så kallad pinned tweet daterad den 16 april i år, med följande ordalydelse:
    Efter de hätska påhoppen mot mig i klimatfrågan drar jag slutsatsen att hade vi levt på medeltiden hade jag nog redan varit bränd på bål. Trots de extra koldioxidutsläpp detta hade medfört. :)
Jag överser här med hans oförmåga att hålla isär biobränsle och fossila bränslen, men hoppas innerligt att det inte är mig han anser ligga bakom några "hätska påhopp". Det är förvisso sant att jag i år (med start den 9 mars2) varit relativt energisk med att på Twitter bemöta Ericsons klimatförnekerier, men några "hätska påhopp" har det knappast handlat om,3 och jag hyser ingen som helst önskan om att se honom bränd på bål eller utsatt för någon annan bestraffning. Jag är en varm vän av yttrandefriheten, som omfattar både Ericsons rätt att yttra dumheter och min rätt att påpeka att dessa är just dumheter.

Trots att jag någorlunda hunnit vänja mig vid den veritabla störtflod av trams och desinformation Ericson häver ur sig i klimatfrågan, så blev jag lite besviken när, i en intervju med Ericson i Aftonbladet i förra veckan, denna störtflod fortsatte. Min besvikelse kom sig av att jag bara någon vecka tidigare lyckats (trots visst spontant motstånd från hans sida) övertyga Ericson om att läsa en gammal introduktion till istider och paleoklimatologi jag skrivit, och att denne efter att ha läst anlade en försonlig ton och betonade att vi nog ändå var överens om det viktigaste. Kanske hade han sent omsider börjat ta klimatvetenskapen på allvar? Så tänkte jag, men i Aftonbladet-intervjun var allt sådant sans som bortblåst, och vi får istället ta del av hur Ericson på typiskt klimatförnekarvis skjuter från höften åt alla möjliga håll, och levererar i okunskap grundade ifrågasättanden av såväl i vad mån en global uppvärmning faktiskt pågår som vad den är orsakad av, och därtill antydningar om att det nog trots allt bara är bra med lite uppvärmning. Jag ids inte här ta mig an alla dumheter (mestadels gamla klassiska klimatförnekarargument som vederlagts till leda) som Ericson bjuder på i intervjun, utan nöjer mig med följande intervjusvar:
    Det är väl känt att jordens klimat ändrats ofta och dramatiskt genom historien. Trots detta sätts i dag en bild av att alla klimatförändringar i dag enbart beror på människan. Att alla tidigare naturliga faktorer som påverkar klimatet plötsligt skulle ha försvunnit tycker jag är den allvarligaste formen av klimatförnekelse.
Detta är en mycket primitiv halmgubbe. Rent hittepå faktiskt. Varken IPCC eller någon annan rimlig företrädare för klimatvetenskapen hävdar att "alla tidigare naturliga faktorer som påverkar klimatet plötsligt skulle ha försvunnit". Det vet egentligen Ericson, exempelvis sedan han sett det IPCC-diagram över klimatdivande faktorer under 1900-talet som jag visade honom i våra Twitter-diskussioner i våras. Ericson upprepar ofta och gärna att han eftersträvar "god ton" i debatten, men jag tycker rakt inte att det gynnar vare sig ton eller något annat att komma dragandes med så fåniga karikatyrer av meningsmotståndares ståndpunkter. Möjligen kan hans yttrande bottna i något slags föreställning om att så snart man medgivit att såväl naturliga som mänskliga klimatdrivande faktorer föreligger i dagens klimatsystem så är man automatiskt clueless rörande vilka av dessa som dominerar den nu pågående uppvärmningen. Det är i så fall ett allvarligt missförstånd, och det finns en omfattande forskning med syfte att avgöra hur mycket var och en av dem bidrar med; ett sätt att börja orientera sig i denna i klimatvetenskapen så centrala fråga kan (för den som inte orkar med vare sig IPCC-rapporter eller David Archers ypperligt pedagogiska bok Global Warming: Understanding the Forecast) vara att läsa mina gamla bloggposter Om istider, klimatförändringar och återkopplingar och Koldioxid och procentsiffror.

Låt mig som avslutning berätta om de senaste dagarnas Twitter-växling Ericson och mig emellan, som inte egentligen behandlar klimatvetenskap utan mer klimatetik och klimatideologi. Det började med att Ericson tagit del av en nyhet om hur svenskars bokningar av sista minuten-resor de senaste veckorna ökat till följd av dåligt väder här hemma. Som den varma vän av ohämmade växthusgasutsläpp han är valde han att kommentera detta med ett hånfullt "Kom flygskammen av sig?". Detta gjorde mig tillräckligt irriterad när jag fick se det för att få mig att retweeta med den förklarande kommentaren "Skadeglädjen vissa - inklusive en och annan riksdagsledamot - känner när utvecklingen mot vidgade varma cirklar (inklusion av folk i fjärran länder och framtida generationer) i vårt moraliska tänkande för ett ögonblick verkar ha kommit av sig". Det meningsutbyte som därpå inträffade ser ut som följer: Detta är betydelsemässigt liktydigt med att säga "Jag ger blanka fan i dina synpunkter", vilket ju inte är särskilt trevligt, men kanske menar Ericson att omskrivningen i termer av kylda maltdrycker gör att hans ideal om "god ton" likväl är uppfyllt. Jag är tveksam till den bedömningen, men valde att vända andra kinden till:
    OH: Sagt och gjort. Det gav mycket riktigt viss lindring. Skulle till och med kunna tänka mig att ta en öl (och/eller gå och se Di Gule) med dig vid tillfälle, och försöka förstå vad som driver dig att sprida antivetenskap i klimatfrågan.
Denna inbjudan till samkväm och allsvensk fotboll möttes dock med inemot ett dygns tystnad, varför jag valde att upprepa och förklara:
    OH: Jag menar allvar, @Ericson_ubbhult - skall vi inte göra slag i saken? Jag tror både på vikten av att möta människor utanför den egna bubblan, och på värdet av att ses IRL utan att behöva tänka på ev publik.
Nu vaknade Ericson till liv, dock dessvärre med ett negativt besked:
    JE: Tyvärr känns du lite för respektlös. Du vet att ett inte obetydligt antal forskare delar min mer skeptiska hållning. Att då kalla den antivetenskap är ovetenskapligt. Du borde veta att vetenskap handlar just om att bryta åsikter mot varandra.
Detta gjorde mig faktiskt en gnutta arg - inte över den avböjda inviten, men över tillmälet "respektlös" - tillräckligt arg för att jag skulle brista ut i följande måhända inte alltför eleganta svada:
    OH: Som du vill, @Ericson_ubbhult. Men låt mig kommentera det där med respekt vs respektlöshet. Jag har den allra största respekt för vetenskapen som idé och metod. Sedan barnsben har jag sett vetenskapens fria sanningssökande som bland de högsta värden som finns. Men...

    OH: ...fritt sanningssökande är inte detsamma som att varje argument duger. En del argument är helt enkelt strunt. Jag har genom lång utbildning tillägnat mig viss kompetens i att se skillnaden. Och jag kan inte respektera struntargument som kläs i vetenskaplig förklädnad, eller...

    OH: ...de (vanligtvis emeriterade) professorskollegor som drar vetenskapen i smutsen genom att torgföra desinformation och charlataneri. Hit hör dessvärre några av dina favoriter, folk som Ingemar Nordin och Lennart Bengtsson. Om jag valde att stå och bocka och artigt säga att...

    OH: ...deras argument väger lika tungt som andra forskares, det skulle innebära att jag uppträdde respektlöst mot de vetenskapsideal jag håller så högt. Ja det skulle faktiskt innebära att jag trampade på vetenskapen. Det vägrar jag göra. Av respekt för vetenskapen.

Att Ericson tar sådant intryck av detta att han börjar ta vetenskapen på allvar och ger upp sitt klimatförnekeri är nog för mycket att hoppas på. Men om han läser detta skulle jag vilja be honom följande:

Kan du inte åtminstone försöka undvika de allra mest uttjatade och grundligt vederlagda klimatförnekarargumenten? Det blir så gräsligt långrandigt annars. Min Uppsalainitiativet-kamrat Lars Karlsson har en aktuell bloggpost-trilogi rubricerad Samma gamla visa (första versen, andra versen, tredje versen), och om du tar del av den och avstår från att upprepa de klimatförnekarargument som där vederläggs, så kanske åtmistone lite av monotonin och tjatigheten i ditt klimatförnekeri kan undvikas.

Fotnoter

1) Min första kontakt med honom var då vi båda deltog i ett beklämmande dåligt klimatseminarium i Riksdagshuset den 13 maj 2009. Seminariet var uppenbart riggat för att försöka skapa tvivel kring existensesn av ett klimathot. Ericson var där som medarrangör, medan jag fick nöja mig med rollen som kritisk röst i publiken.

2) Detta föranleddes av att Ericson med stöd i de divergerande ståndpunkter mellan mig och klimatforskaren Lennart Bengtsson som framkommit i en Expressen-artikel några dagar tidigare konstaterat att stor oenighet om klimatfrågan förekommer bland forskare, något han (med det slags logisk kullerbytta som är något av ett Ericsonskt signum) verkar ta som intäkt för att det går an att påstå lite vad som helst om klimatet.

3) Ericson blev arg över en tweet jag skrev när vi kommit in på behovet av källkritisk kompetens, men han missförstod min avsikt: jag menade den inte som ett påhopp utan som en välmenande litteraturhänvisning.

måndag 24 juni 2019

Nu höjer jag ett bekymrat pekfinger mot två professorskollegor på ekonomsidan

I en debattartikel rubricerad Dags att skrota flygskammen i Dagens Industri häromdagen meddelar ekonomprofessorerna Per-Olov Johansson och Bengt Kriström att "ur klimatsynpunkt är en flygresa mellan Umeå och Stockholm inget problem". Jag kan bara konstatera att för att påstå något sådant behöver man virra bort sig så totalt i sofistikerade marginaleffektsresonemang, i kombination med en statisk samhällssyn, att man inte längre kan se det enkla faktum att ett utsläpp är ett utsläpp är ett utsläpp.

Ack ändå om författarna hade landat (no pun intended) i något i stil med att...
    vi finner det överraskande och en smula perverterat att den som önskar hålla nere CO2-utsläppen med rådande system inte verkar ha anledning att undvika inrikesflygandet, varför andra sätt att minska detta flygande (med vidhängande utsläpp som ju trots allt finns där) snarast bör utformas.
Men något sådant säger de dessvärre inte, utan de stannar vid budskapet att vi glatt kan flyga vidare utan att bekymra oss. Den sortens lättsinne bekymrar mig. Överhuvudtaget skulle jag vilja råda mina professorskollegor på ekonomsidan att vara lite mer vaksamma mot marginaleffektsresonemang1 av typen...
    oj, en rullatorburen gammal pensionär har irrat sig in i de ruffiga hamnkvarteren, då är det oproblematiskt om jag rånar honom, för annars kommer garanterat någon annan att göra det.

Fotnot

1) Härmed inte sagt att jag kategoriskt skulle vara emot marginaleffektsresonemang, vilka ju bland annat har kommit att bli ett centralt analysverktyg i den effektiv altruism-rörelse jag har ett gott öga till. Jag vill absolut inte fördöma resonemang av typen "om jag drar i spaken så att spårvagnen växlas in på ett sidospår blir nettoeffekten fyra sparade människoliv", men vill varna för att i praktiska situationer (där det som regel går att lyfta sig ur den snävaste problemformuleringen och överväga en korrigering av förutsättningarna) betrakta resonemanget som oproblematiskt och upphöja det till sista ordet.