tisdag 24 november 2020

The media fiasco over the Danish face mask study

The media coverage of the Danish face mask study whose results were announced last week has been deeply misleading, as I explain in my second blog post1 at the International Statistical Institute's Statisticians React to the News. Here is how it begins:
    The Swedish approach to the covid-19 crisis stands out compared to the rest of the developed world in several ways. One of these is the extremely low percentage of the population wearing face masks.

    This behavior has been consistently egged on by the Public Health Agency of Sweden (FHM), who throughout the pandemic have refused to recommend the use of face masks other than in medical care. This puts them at odds with the WHO and with the global scientific community at large. There is some opposition to FHM's policy also in Sweden, but I doubt that even the report last week from the Nobel Prize awarding Royal Swedish Academy of Sciences (recommending the use of face masks) will have any effect on the FHM.

    Due to the lack of transparent decision making at FHM, it remains unclear exactly why they take their unusual stance on face masks, although in my previous blog post at Statisticians React to the News I offered some speculations. When the Swedish news channel TV4 requested the scientific basis for their stance, the FHM offered a list of 37 scientific articles, and when TV4 went on to ask British expert Melinda Mills to go over it she found that the set of articles pointed overwhelmingly in the direction of face masks having a substantial effect. Astonishingly, in a recent press conference, Karin Tegmark Wisell at the FHM hinted at a fairness aspect: a face mask recommendation would induce costs that would be felt more strongly by low-income households.

    Be all that as it may, the results of a Danish study (published in the Annals of Internal Medicine) on the effects of wearing a face mask were announced last week. Given the news coverage it received, it is likely to feed into and reinforce the negative attitude towards face masks that dominates in Sweden.

Read the rest of the piece here.

Footnote

1) The first one was published in August: On science, uncertainty, the atomic bomb, and covid-19.

fredag 13 november 2020

Om en statistikerkollega som gått vilse

Av alla svenska professorer i matematisk statistik som har initialerna OH och som författat böcker som ger oförtjänt stort utrymme åt Pascals vadslagning, vem har i sina publiceringar gjort sig skyldig till de mest flagranta avvikelserna från traditionell och väluppfostrad akademisk mainstreamdiskurs?

En kuggfråga såklart. Tanken är att läsaren (i synnerhet om denne läst Avsnitt 10.4, rubricerat I am not advocating Pascal's Wager, i min senaste bok Here Be Dragons) skall komma att tänka på mig, och sedan häpna över att det faktiskt finns en person som passar ännu bättre in på beskrivningen, nämligen Ola Hössjer, professor i matematisk statistik vid Stockholms universitet.

Jag har mycket höga tankar om Hössjers matematiska kompetens, så länge han håller sig borta från teologiska spörsmål, något som dock dessvärre verkar ha kommit att uppta en allt större del av hans tankeverksamhet. Ett av de tidigare tecken på denna olyckliga trajektoria jag blev varse var hur han blev så imponerad av ett par intellektuellt undermåliga artiklar av den engelske teologen Richard Swinburne att han på egen hand ombesörjde översättning av dem för publicering i en svenskspråkig tidskrift. Därefter har Hössjer bland annat skrivit den ovan antydda bok (utgiven 2018 och med titeln Becoming a Christian: Combining Prior Belief, Evidence, and Will) i vilken han vidareutvecklar Blaise Pascals beslutsteoretiska argument för det kloka i att tro på Gud,1 och texter till försvar för kreationism (bland annat med det besynnerliga argumentet att "evolutionsteorin gör Gud ansvarig för lidande och död"), och för idén om ett slags Adam och Eva från vilka alla andra människor härstammar. Och nu senast har han med sin norske medförfattare Steinar Thorvaldsen lyckats prångla in den synnerligen genanta artikeln Using statistical methods to model the fine-tuning of molecular machines and systems (som visar sig vara inget annat än ett billigt försök att klä det gamla stormen i skrotupplaget-argumentet i fina ord) i den vanligen fullt respektabla tidskriften Journal of Theoretical Biology.2

Det är verkligen beklämmande att åse hur en uppskattad kollega kraschar sin akademiska bana på detta vis.

Fotnoter

1) Jag blev tillräckligt nyfiken för att införskaffa boken och påbörja läsning, men gav upp efter ett eller ett par kapitel av outhärdlig smörja.

2) Jag behöver inte här fördjupa mig i detaljerna i detta debacle, eftersom biologen Lars Johan Erkell vid Göteborgs universitet gör det fullödigt i en serie om inte mindre än sju bloggposter (del ett, del två, del tre, del fyra, del fem, del sex, del sju).

onsdag 11 november 2020

20 Lessons for November-December 2020

I have called your attention to the important writings of historian Timothy Snyder before (such as here, here, here). Now he is back, with a message more urgent than ever:

måndag 26 oktober 2020

Framträdanden i november

Nästa månad (november 2020) gör jag en hel del föredrags- och panelframträdanden, varav följande är öppna för allmänheten och i de flesta fall digitalt:

måndag 14 september 2020

Konstig DN-artikel om covid-19-strategier

Igår, söndagen den 13 september, stod en konstig artikel om covid-19-strategier, rubricerad Hammaren och dansen - en strategi som kom av sig, att läsa i DN. För att förklara mitt lite negativa omdöme om den, låt mig först backa i tiden en smula.

Ett problem med den svenska debatten om hantering av coronakrisen har sedan i våras varit den bitvis otydliga kommunikationen från Folkhälsomyndighetens (FHM) sida. Tillsammans med fyra forskarkollegor gjorde jag i DN den 30 april ett försök att bidra till förbättrad klarhet genom att från den internationella debatten lyfta in den centrala distinktionen mellan mitigation- och suppression-strategier. Strategier av det första slaget utgår ifrån att smittspridningen inte kan upphöra förrän tillräckligt stor andel av befolkningen smittats för att ge upphov till flockimmunitet (ingen vet exakt hur stor denna andel är, men den siffra som oftast citerades i våras var 60%)1. Strategier av det andra slaget gör inte detta antagande, utan bygger på ambitionen att hålla det totala antalet smittade betydligt lägre, fram tills dess viruset kan oskadliggöras med exempelvis ett vaccin. Valet mellan mitigation och suppression gör potentiellt stor skillnad för hur angeläget det är att trycka ned smittan: med en suppression-strategi är varje undvikande av smitta ett rejält plus, medan det med en mitigation-strategi är mindre betydelsefullt så länge man lyckas "platta till kurvan" (för att använda ett uttryck som snabbt blev slitet) tillräckligt för att inte överbelasta vården.

I mars-april signalerade FHM att det var mitigation man siktade på, kanske allra tydligast i Aftonbladet den 16 mars.2 Sedan började man gradvis slira, och under sommaren har smittan gått ned till nivåer långt lägre än vad en renodlad mitigation-strategi motiverar. Kanske är det rimligt att (som Ina Hallström föreslagit) tala om att vi, likt Island gjorde i ett tidigare skede, åstadkommit en "accidental suppression". Sedan detta visat sig vara möjligt, även utan drakoniska åtgärder av kinesiskt snitt, framstår det som allt mer naturligt att fortsätta på den linjen, men att göra det med så lätt hand som möjligt för att på så vis inte hämma ekonomin och människors tillvaro mer än nödvändigt. Företrädare för FHM har dock varit ovilliga att tala klarspråk om ett sådant strategibyte, men två regeringskungörelser ger en ledtråd om att man nu tänker mer i suppression-termer. Den 7 april hette det så här:
    Det övergripande målet med regeringens arbete är att minska takten på smittspridningen, det vill säga att platta till kurvan så att inte väldigt många blir sjuka samtidigt.
Den 8 juli hette det istället:
    Folkhälsomyndigheten bedömer insatser som bör genomföras för att tidigt upptäcka nya utbrott, minska smittspridningen och minimera antalet sjukdoms- och dödsfall.

I vår DN-artikel den 30 april lånade vi ett uttryck som hade etablerats i engelskspråkig diskurs, då vi istället för att använda termen suppression talade om Hammaren och Dansen, där Hammaren symboliserar den fas då man så snabbt det går trycker ned smittan, och Dansen beskriver den längre efterföljande fas då man noggrant övervakar utvecklingen och håller beredskap att snabbt kväsa nya utbrott innan de hunnit få allmän geografisk spridning. Det andra av regeringscitaten ovan tyder på att det som nu pågår (i Sverige precis som i grannländerna) är just Dansen, och mer stöd för den tolkningen ger FHM-uttalanden som det de gjorde den 1 september om att
    snabbt bekämpa lokala utbrott av covid-19 är centralt för att undvika en ökande smittspridning. En förutsättning för snabba insatser är att det finns tydliga regionala och lokala strukturer kring hur utbrott ska hanteras och upparbetade kontaktvägar mellan olika aktörer, till exempel lokaltrafik och skolledningar.
Döm om min förvåning när jag i DN igår skådade en artikel med rubriken Hammaren och dansen - en strategi som kom av sig. Inget belägg ges i texten - som bygger på en intervju med Harvardprofessorn Martin Kulldorff - för rubrikens (direkt felaktiga) påstående att Hammaren och Dansen kommit av sig. Fokus i artikeln hamnar istället på det irrelevanta faktum att den herre vid namn Tomas Pueyo som hittade på det spänstiga strategibenämningen saknar vetenskapliga kvalifikationer. Min förvåning över artikeln var så stor att jag skrev till artikelförfattaren - DN:s vanligen alldeles utmärkta vetenskapsredaktör Maria Gunther3 - och påtalade hur konstig jag fann den:
    From: Olle Häggström
    Sent: Sunday, September 13, 2020 14:16
    To: maria.gunther@dn.se
    Subject: Kulldorff, Hammaren och Dansen

    Hej Maria

    Jag såg din intervju med Martin Kulldorff idag. Om du vill intervjua mig för en uppföljande diskussion står jag till förfogande, för jag tycker att den verklighetsbild som förmedlas i intervjun är skev.

    Jag tänker inte i första hand på att budskapet i vår artikel den 30 april vanställts (vi förespråkade inte någon specifik strategi, utan efterfrågade öppen diskussion kring och synliggörande av det svåra valet mellan suppression och mitigation, och framhöll att våra "överväganden behöver dock införlivas i en bredare kalkyl som tar hänsyn till bland annat de psykologiska och ekonomiska effekter som en mer omfattande tillfällig nedstängning av olika samhällssektorer kan medföra. Vi vill inte låta påskina att det är ett enkelt val").

    Det jag tänker på är istället det underliga i att hävda att H&D - som ju bara är ett lite spänstigare namn på den väletablerade idén om suppression - kommit av sig, just i det skede då det står klart att FHM:s mitigation-strategi övergått mycket tydligt i suppression, och då vi på liknande vis som alla andra europeiska länder nu försöker sköta Dansen så smidigt som möjligt (efter ett Hammarslag som i vårt fall var lite mjäkigare och mer utdraget än i grannländerna).

    Låt mig slutligen påpeka att Kulldorff är en särling och en outlier i vetenskapssamhället som i detta läge fortsätter att plädera för mitigation/flockimmunitetsstrategi (https://www.spectator.co.uk/article/herd-immunity-is-still-key-in-the-fight-against-covid-19). Du framställer det i artikeln som positivt att vi i Sverige till slut lyckats få ned smittan till så låga nivåer som vi nu ser, och jag instämmer naturligtvis, men det hade varit intressant att få veta Kulldorffs syn på det. För att halva befolkningen (eller vilken proportion därikring som skulle krävas för flockimmunitet) skall nås av smittan skulle det med nuvarande smittnivåer ta i storleksordningen ett decennium, så för att hans tankar skall gå ihop gissar jag att han önskar se smittan ta högre fart - men kanske tänker han på något annat vis.

    Bästa hälsningar,

    Olle

Vi får se om hon besvarar min invit!

Fotnoter

1) En uppmärksammad Science-artikel av Tom Britton et al föreslog skäl till att den siffran skulle kunna justeres ned, kanske till någonstans mellan 40% och 50%.

2) Se även Emanuel Karlstens gräv om FHM:s förehavanden under våren i Expressen den 12 augusti.

3) Särskilt nöjd är jag med den intervju med Anders Sandberg och mig om existentiell risk hon gjorde i september 2017.

tisdag 18 augusti 2020

Writing about science, uncertainty, the atomic bomb and covid-19 for the International Statistical Institute

Some weeks ago, the International Statistical Institute launched their new blog Statisticians React to the News. I've agreed to serve as a regular contribution, and today my first blog post there, entitled On science, uncertainty, the atomic bomb, and covid-19, has been published. Here is how it begins:
    To be conservative in one's assumptions is a much-celebrated virtue in science, but the term carries an ambiguity that deserves highlighting. In 1939, at Columbia University in New York and just six years after he had come up with the crucial idea of a neutron-induced nuclear chain reaction, Hungarian-born phycisist Leo Szilard worked with his colleague Enrico Fermi on trying to make the chain reaction happen, to enable harvesting the energy contained in the nucleus, possibly leading to the creation of the atomic bomb. Szilard later reflected on his disagreement with Fermi over how to think about the possible outcomes of their work:
      Fermi thought that the conservative thing was to play down the possibility that this may happen, and I thought the conservative thing was to assume that it would happen and take all the necessary precautions.
    Their disagreement seems not to have been primarily one of substance - they both thought it wide open whether their experiments would succeed or not - but rather of how to think about this uncertainty. It seems they both took asymmetric views on this, but Szilard's one is easiest to understand: we are already used to living without man-made nuclear chain reactions since forever, so the outcome that is more liekly to have unforseen consequences and therefore more urgent to think thorugh is if we step into the brave new world where such chain reactions exist. As to Fermi, a succinct summary of his position is that he was acting Goofus, meaning that...
Read the rest of the blog post here!

tisdag 7 juli 2020

Sten Kaijser, den gamle klimatförnekaren

I februari 2014 skrev jag här på bloggen ett terminologiskt inlägg helt och hållet ägnat ordet klimatförnekare. Jag avhandlade en rad av dess för- och nackdelar, men landade i ståndpunkten att ordet är värdefullt att ha i sin vokabulär, och inte utan vidare kan bytas ut mot något av dess oftast föreslagna nästan-synonymer. I bloggpostens Fotnot 1 återgav jag (fritt ur minnet) ett replikskifte jag vid minst två tillfällen hade haft med före detta1 vännen och matematikerkollegan Sten Kaijser:
    OH: [bla bla bla] klimatförnekare [bla bla]

    SK: Klimatförnekare är ett så urbota löjligt ord - ingen förnekar väl att det existerar ett klimat! Själv kallar jag mig klimatskeptiker.

    OH: Ojdå, Sten, betyder det att du är skeptisk till att det existerar ett klimat?

Då Stens inlärningskurva i klimatrelaterade frågor även i övrigt visat sig beklämmande platt gissar jag att han än idag och med samma löjlighetargument som tidigare avvisar ordet klimatförnekare. Därför är det inte utan ett visst mått av skadeglad triumf jag noterar att han i en rubrik i gårdagens Dagens Nyheter benämns just - klimatförnekare!

Fotnot

1) Att Sten och jag sedan april 2011 inte är on speaking terms får nog till större delen skyllas på mig och min långsinthet. I grunden handlar det om att jag inte står ut med kollegor som missbrukar sina professorstitlar till att driva vetenskapsfientliga desinformationskampanjer, men den utlösande orsaken till sammanbrottet var hur Sten, då vi möttes i samband med föreningen Vetenskap och Folkbildnings årsmöte 2011 (där han dök upp för att protestera mot att 2010 års förvillarpris), vägrade ta avstånd från hans klimatförnekarkompis Ingemar Nordins då dagsaktuella och vidriga utbrott mot några av mina vänner, vilka hade kritiserat Nordins antivetenskapliga verksamhet och därför anklagades bland annat för att vara "emotionellt sjuka" och besitta ett "patologiskt hat".