torsdag 11 juli 2019

Ubbhultska dumheter

Den moderate riksdagsmannen Jan "Ubbhult" Ericson är inne på sin fjärde mandatperiod, och har i åtminstone ett decennium lagt betydande kraft på klimatdebatt med inriktning på det slags klimatförnekeri som jag, bland annat i Uppsalainitiativet, lagt stor möda på att bemöta.1 Ericson verkar eftersträva ett slags martyrställning - den som besöker hans Twittersida finner överst en så kallad pinned tweet daterad den 16 april i år, med följande ordalydelse:
    Efter de hätska påhoppen mot mig i klimatfrågan drar jag slutsatsen att hade vi levt på medeltiden hade jag nog redan varit bränd på bål. Trots de extra koldioxidutsläpp detta hade medfört. :)
Jag överser här med hans oförmåga att hålla isär biobränsle och fossila bränslen, men hoppas innerligt att det inte är mig han anser ligga bakom några "hätska påhopp". Det är förvisso sant att jag i år (med start den 9 mars2) varit relativt energisk med att på Twitter bemöta Ericsons klimatförnekerier, men några "hätska påhopp" har det knappast handlat om,3 och jag hyser ingen som helst önskan om att se honom bränd på bål eller utsatt för någon annan bestraffning. Jag är en varm vän av yttrandefriheten, som omfattar både Ericsons rätt att yttra dumheter och min rätt att påpeka att dessa är just dumheter.

Trots att jag någorlunda hunnit vänja mig vid den veritabla störtflod av trams och desinformation Ericson häver ur sig i klimatfrågan, så blev jag lite besviken när, i en intervju med Ericson i Aftonbladet i förra veckan, denna störtflod fortsatte. Min besvikelse kom sig av att jag bara någon vecka tidigare lyckats (trots visst spontant motstånd från hans sida) övertyga Ericson om att läsa en gammal introduktion till istider och paleoklimatologi jag skrivit, och att denne efter att ha läst anlade en försonlig ton och betonade att vi nog ändå var överens om det viktigaste. Kanske hade han sent omsider börjat ta klimatvetenskapen på allvar? Så tänkte jag, men i Aftonbladet-intervjun var allt sådant sans som bortblåst, och vi får istället ta del av hur Ericson på typiskt klimatförnekarvis skjuter från höften åt alla möjliga håll, och levererar i okunskap grundade ifrågasättanden av såväl i vad mån en global uppvärmning faktiskt pågår som vad den är orsakad av, och därtill antydningar om att det nog trots allt bara är bra med lite uppvärmning. Jag ids inte här ta mig an alla dumheter (mestadels gamla klassiska klimatförnekarargument som vederlagts till leda) som Ericson bjuder på i intervjun, utan nöjer mig med följande intervjusvar:
    Det är väl känt att jordens klimat ändrats ofta och dramatiskt genom historien. Trots detta sätts i dag en bild av att alla klimatförändringar i dag enbart beror på människan. Att alla tidigare naturliga faktorer som påverkar klimatet plötsligt skulle ha försvunnit tycker jag är den allvarligaste formen av klimatförnekelse.
Detta är en mycket primitiv halmgubbe. Rent hittepå faktiskt. Varken IPCC eller någon annan rimlig företrädare för klimatvetenskapen hävdar att "alla tidigare naturliga faktorer som påverkar klimatet plötsligt skulle ha försvunnit". Det vet egentligen Ericson, exempelvis sedan han sett det IPCC-diagram över klimatdivande faktorer under 1900-talet som jag visade honom i våra Twitter-diskussioner i våras. Ericson upprepar ofta och gärna att han eftersträvar "god ton" i debatten, men jag tycker rakt inte att det gynnar vare sig ton eller något annat att komma dragandes med så fåniga karikatyrer av meningsmotståndares ståndpunkter. Möjligen kan hans yttrande bottna i något slags föreställning om att så snart man medgivit att såväl naturliga som mänskliga klimatdrivande faktorer föreligger i dagens klimatsystem så är man automatiskt clueless rörande vilka av dessa som dominerar den nu pågående uppvärmningen. Det är i så fall ett allvarligt missförstånd, och det finns en omfattande forskning med syfte att avgöra hur mycket var och en av dem bidrar med; ett sätt att börja orientera sig i denna i klimatvetenskapen så centrala fråga kan (för den som inte orkar med vare sig IPCC-rapporter eller David Archers ypperligt pedagogiska bok Global Warming: Understanding the Forecast) vara att läsa mina gamla bloggposter Om istider, klimatförändringar och återkopplingar och Koldioxid och procentsiffror.

Låt mig som avslutning berätta om de senaste dagarnas Twitter-växling Ericson och mig emellan, som inte egentligen behandlar klimatvetenskap utan mer klimatetik och klimatideologi. Det började med att Ericson tagit del av en nyhet om hur svenskars bokningar av sista minuten-resor de senaste veckorna ökat till följd av dåligt väder här hemma. Som den varma vän av ohämmade växthusgasutsläpp han är valde han att kommentera detta med ett hånfullt "Kom flygskammen av sig?". Detta gjorde mig tillräckligt irriterad när jag fick se det för att få mig att retweeta med den förklarande kommentaren "Skadeglädjen vissa - inklusive en och annan riksdagsledamot - känner när utvecklingen mot vidgade varma cirklar (inklusion av folk i fjärran länder och framtida generationer) i vårt moraliska tänkande för ett ögonblick verkar ha kommit av sig". Det meningsutbyte som därpå inträffade ser ut som följer: Detta är betydelsemässigt liktydigt med att säga "Jag ger blanka fan i dina synpunkter", vilket ju inte är särskilt trevligt, men kanske menar Ericson att omskrivningen i termer av kylda maltdrycker gör att hans ideal om "god ton" likväl är uppfyllt. Jag är tveksam till den bedömningen, men valde att vända andra kinden till:
    OH: Sagt och gjort. Det gav mycket riktigt viss lindring. Skulle till och med kunna tänka mig att ta en öl (och/eller gå och se Di Gule) med dig vid tillfälle, och försöka förstå vad som driver dig att sprida antivetenskap i klimatfrågan.
Denna inbjudan till samkväm och allsvensk fotboll möttes dock med inemot ett dygns tystnad, varför jag valde att upprepa och förklara:
    OH: Jag menar allvar, @Ericson_ubbhult - skall vi inte göra slag i saken? Jag tror både på vikten av att möta människor utanför den egna bubblan, och på värdet av att ses IRL utan att behöva tänka på ev publik.
Nu vaknade Ericson till liv, dock dessvärre med ett negativt besked:
    JE: Tyvärr känns du lite för respektlös. Du vet att ett inte obetydligt antal forskare delar min mer skeptiska hållning. Att då kalla den antivetenskap är ovetenskapligt. Du borde veta att vetenskap handlar just om att bryta åsikter mot varandra.
Detta gjorde mig faktiskt en gnutta arg - inte över den avböjda inviten, men över tillmälet "respektlös" - tillräckligt arg för att jag skulle brista ut i följande måhända inte alltför eleganta svada:
    OH: Som du vill, @Ericson_ubbhult. Men låt mig kommentera det där med respekt vs respektlöshet. Jag har den allra största respekt för vetenskapen som idé och metod. Sedan barnsben har jag sett vetenskapens fria sanningssökande som bland de högsta värden som finns. Men...

    OH: ...fritt sanningssökande är inte detsamma som att varje argument duger. En del argument är helt enkelt strunt. Jag har genom lång utbildning tillägnat mig viss kompetens i att se skillnaden. Och jag kan inte respektera struntargument som kläs i vetenskaplig förklädnad, eller...

    OH: ...de (vanligtvis emeriterade) professorskollegor som drar vetenskapen i smutsen genom att torgföra desinformation och charlataneri. Hit hör dessvärre några av dina favoriter, folk som Ingemar Nordin och Lennart Bengtsson. Om jag valde att stå och bocka och artigt säga att...

    OH: ...deras argument väger lika tungt som andra forskares, det skulle innebära att jag uppträdde respektlöst mot de vetenskapsideal jag håller så högt. Ja det skulle faktiskt innebära att jag trampade på vetenskapen. Det vägrar jag göra. Av respekt för vetenskapen.

Att Ericson tar sådant intryck av detta att han börjar ta vetenskapen på allvar och ger upp sitt klimatförnekeri är nog för mycket att hoppas på. Men om han läser detta skulle jag vilja be honom följande:

Kan du inte åtminstone försöka undvika de allra mest uttjatade och grundligt vederlagda klimatförnekarargumenten? Det blir så gräsligt långrandigt annars. Min Uppsalainitiativet-kamrat Lars Karlsson har en aktuell bloggpost-trilogi rubricerad Samma gamla visa (första versen, andra versen, tredje versen), och om du tar del av den och avstår från att upprepa de klimatförnekarargument som där vederläggs, så kanske åtmistone lite av monotonin och tjatigheten i ditt klimatförnekeri kan undvikas.

Fotnoter

1) Min första kontakt med honom var då vi båda deltog i ett beklämmande dåligt klimatseminarium i Riksdagshuset den 13 maj 2009. Seminariet var uppenbart riggat för att försöka skapa tvivel kring existensesn av ett klimathot. Ericson var där som medarrangör, medan jag fick nöja mig med rollen som kritisk röst i publiken.

2) Detta föranleddes av att Ericson med stöd i de divergerande ståndpunkter mellan mig och klimatforskaren Lennart Bengtsson som framkommit i en Expressen-artikel några dagar tidigare konstaterat att stor oenighet om klimatfrågan förekommer bland forskare, något han (med det slags logisk kullerbytta som är något av ett Ericsonskt signum) verkar ta som intäkt för att det går an att påstå lite vad som helst om klimatet.

3) Ericson blev arg över en tweet jag skrev när vi kommit in på behovet av källkritisk kompetens, men han missförstod min avsikt: jag menade den inte som ett påhopp utan som en välmenande litteraturhänvisning.

måndag 24 juni 2019

Nu höjer jag ett bekymrat pekfinger mot två professorskollegor på ekonomsidan

I en debattartikel rubricerad Dags att skrota flygskammen i Dagens Industri häromdagen meddelar ekonomprofessorerna Per-Olov Johansson och Bengt Kriström att "ur klimatsynpunkt är en flygresa mellan Umeå och Stockholm inget problem". Jag kan bara konstatera att för att påstå något sådant behöver man virra bort sig så totalt i sofistikerade marginaleffektsresonemang, i kombination med en statisk samhällssyn, att man inte längre kan se det enkla faktum att ett utsläpp är ett utsläpp är ett utsläpp.

Ack ändå om författarna hade landat (no pun intended) i något i stil med att...
    vi finner det överraskande och en smula perverterat att den som önskar hålla nere CO2-utsläppen med rådande system inte verkar ha anledning att undvika inrikesflygandet, varför andra sätt att minska detta flygande (med vidhängande utsläpp som ju trots allt finns där) snarast bör utformas.
Men något sådant säger de dessvärre inte, utan de stannar vid budskapet att vi glatt kan flyga vidare utan att bekymra oss. Den sortens lättsinne bekymrar mig. Överhuvudtaget skulle jag vilja råda mina professorskollegor på ekonomsidan att vara lite mer vaksamma mot marginaleffektsresonemang1 av typen...
    oj, en rullatorburen gammal pensionär har irrat sig in i de ruffiga hamnkvarteren, då är det oproblematiskt om jag rånar honom, för annars kommer garanterat någon annan att göra det.

Fotnot

1) Härmed inte sagt att jag kategoriskt skulle vara emot marginaleffektsresonemang, vilka ju bland annat har kommit att bli ett centralt analysverktyg i den effektiv altruism-rörelse jag har ett gott öga till. Jag vill absolut inte fördöma resonemang av typen "om jag drar i spaken så att spårvagnen växlas in på ett sidospår blir nettoeffekten fyra sparade människoliv", men vill varna för att i praktiska situationer (där det som regel går att lyfta sig ur den snävaste problemformuleringen och överväga en korrigering av förutsättningarna) betrakta resonemanget som oproblematiskt och upphöja det till sista ordet.

söndag 16 juni 2019

Överraskad av bilradion

Vid 17.30-tiden igår hände något lite märkligt. Min fru och jag hade just tagit plats i vår hyrbil, och när jag vred om tändningsnyckeln gick radion automatiskt igång, som vanligt med något pratprogram eftersom vi nästan alltid har den inställd på P1. Så långt inget konstigt, men efter några sekunder såg jag mig föranledd att ställa en fråga:
    Hörde du vad det allra första ord som kom ur radion var, visst lät det som Häggström, är inte det lustigt?
Efter ytterligare några sekunder hördes samma ord igen, denna gång omedelbart föregått av Olle, och strax framkom att ämnet för diskussionen verkade vara artificiell intelligens. Senare kunde konstateras att det var en repris av torsdagens avsnitt av Människor och tro, och att programmet innehöll långa stycken ur en intervju med mig gjord i samband med ett framträdande på Vetenskapsfestivalen den 7 april i år.

Avsnittet bär rubriken Artificiell intelligens och religion och bjuder också på samtal med bland andra ett par kollegor på mina båda nuvarande arbetsplatser - Karim Jebari på Institutet för Framtidsstudier och Ann-Sofie Axelsson på Chalmers. De delar där jag är med börjar cirka 24:50 in i ljudfilen.

torsdag 16 maj 2019

Två Göteborgsframträdanden den närmaste veckan

Tillåt mig flagga för ett par framträdanden jag gör i hemstaden Göteborg den närmaste veckan, med fokus på olika aspekter av den snabbt framväxande digitala tekniken:

tisdag 9 april 2019

The European Commission's Ethics Guidelines for Trustworthy AI

In January I commented on a draft version of the Ethics Guidelines for Trustworthy AI prepared by the European Commission's High Level Expert Group (HLEG) on AI. The final version of the Guidelines was officially released yesterday.

I strongly recommend the candid and sincere reflections on the Guidelines by HLEG member Thomas Metzinger in an op-ed in Der Tagesspiegel. Thomas and I collaborated a bit on preparing some writings in the Guidelines (albeit unsuccessfully as regards what actually ended up in the final version) towards the end of HLEG's work on them. I share his disappointment about how the Guidelines turned out, and I agree with his remarks about "ethical white-washing" and how "industry organizes and cultivates ethical debates to buy time – to distract the public and to prevent or at least delay effective regulation and policy-making", as well as with his balanced statements that the Guidelines are "a compromise of which I am not proud, but which is nevertheless the best in the world on the subject. The United States and China have nothing comparable" and that
    their legal anchoring in European fundamental values is excellent, and the first selection of abstract ethical principles is at least acceptable. Only the genuine normative substance at the level of long-term risks, concrete applications, and case studies has been destroyed.
In the final paragraphs of the op-ed Thomas emphasizes the urgency of the situation:
    The first step is good. But it is high time that universities and civil society recapture the process and take the self-organized discussion out of the hands of industry.

    Everyone is feeling it: We are in a rapid historical transition that is taking place at many levels simultaneously. The window of opportunity within which we can at least partially control the future of AI and effectively defend the philosophical and ethical foundations of European culture will close in a few years' time. We must act now.