Under rubriken
AI-professor anmäls för att ha använt AI kunde vi i Aftonbladet i förra veckan ta del av följande nyhet.
En professor som skrivit en bok om artificiell intelligens, AI, har anmälts till Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, rapporterar nyhetsbyrån Siren.
Enligt anmälaren ska professorn använt sig av AI när personen skrev boken.
Boken ska ha falska fotnoter som hänvisar till icke-existerande källor.
Rapporteringen här är som synes knapphändig, och mina försök att medelst googling få reda på mer har inte givit något annat än en nästan identisk (om än inte fullt lika språkligt undermålig)
nyhetsnotis på TV4 Nyheterna. Min önskan att få veta mer om detta handlar inte primärt om att jag är nyfiken på vilken professorskollega som är föremål för denna anmälan (även om den faktorn för all del också spelar in), utan om att självla anklagelsen, så som den återges av Aftonbladet och TV4 Nyheterna, tycks mig bisarr.
Om en bok, en forskningsrapport eller en vetenskaplig artikel levrerar osanningar är det såklart inte bra, och detta gäller oavsett om de tar formen av fotnoter och källhänvisningar eller om de är av annat slag. Om osanningarna är tillräckligt många eller på annat vis flagranta kan jag gott tänka mig att se det som rimligt att beteckna spridandet av dem som oredlighet i forskning. Men om man får tro nyhetsrapporteringen är det inte felaktigheterna i sig anmälan gäller, då de enbart anförs som evidens för den verkliga anklagelsen: att professorn i sitt bokförfattande tagit hjälp av AI.
Detta leder direkt till följande fråga.
(1) Är det ok för professorer att använda AI?
Till följd av hur rasande snabbt AI-utvecklingen de senast åren gått råder viss osäkerhet kring vad som är att betrakta som acceptabelt bruk av den nya tekniken. Hur kan man då motivera tanken att professorer och andra forskare inte skulle få lov att använda AI i sin forskning eller i författande av texter avsedda att förmedla kunskap om denna forskning? Det kan till stor del hänga på filosofiska frågor kring hur vi ser på AI, och speciellt på om vi betraktar AI som blott ett verktyg eller mer som en agent med förmåga till självständiga initiativ. Enligt min mening är vi inne i en så avancerad fas av AI-utvecklingen att AI-blott-som-verktyg idag är ett alltför snävt perspektiv som behöver ersättas eller åtminstone kompletteras med AI-som-agent-perspektivet. Men min poäng här är en annan, nämligen att det oavsett val av perspektiv blir problematiskt att försvara ett nej-svar på fråga (1). För att illustrera det, betrakta följande fyra varianter på fråga (1).
(2) Är det ok för professorer att använda blyertspennor?
(3) Är det ok för professorer att använda ordbehandlare?
(4) Är det ok för professorer att samtala med och konsultera kollegor med särskild expertis inom något område av relevans för det aktuella forsknings- eller bokprojektet?
(5) Är det ok för professorer att hämta inspiration i böcker författade av andra?
Jag tar för givet att läsaren besvarar var och en av frågorna (2)-(5) med ja. Allt annat vore flängt, då (2) och (3) handlar om uppenbart harmlösa effektiviseringar av skrivprocessen, medan nej-svar på (4) eller (5) skulle gå tvärs emot hur forskning i århundraden bedrivits och den i den akademiska världen universellt omfattade idén om vetenskapen som ett kollaborativt och kumulativt arbete med att flytta fram gränserna för mänsklighetens samlade vetande. Den som nu likväl vill försvara ett nej-svar på fråga (1) om AI och som anammar AI-blott-som-verktyg-perspektivet står nu inför uppgiften att förklara vad som på ett avgörande sätt skiljer (1) från (2) och (3). Om hen istället anlägger AI-som-agent-perspektivet är det snarare vad som skiljer (1) från (4) och (5) som behöver förklaras. I samtliga fall uppstår allvarliga svårigheter.
En möjlig taktik för den om vill förbjuda forskares AI-användning och undkomma parallellen till blyertspennor och ordbehandlare är att peka på att AI är långt mer avancerade verktyg, och att effektiviseringen den ger forskningsprocessen är alltför stor, så att den riskerar snedvrida konkurrensen på ett sätt som orättmätigt går ut över andra forskare.1 På samma vis som elitidrotten kan tillåta både träning och vitamintillskott men förbjuda anabola steroider, så kan väl vetenskapen tillåta blyertspennor och ordbehandlare men förbjuda AI? För den som ser vetenskapen primärt som en arena för karriärbyggande och inbördes tävlan kan parallellen synas övertygande, och jag förnekar inte att det finns en hel del streetsmarta och cyniska forskare med just denna syn på sitt värv och sin bransch, men de har fel. Det verkliga syftet med vetenskap är att producera kunskap, och med det i åtanke inser vi att det vore groteskt att förbjuda vissa forskningsmetoder och verktyg för att de alltför effektivt åstadkommer sådan kunskapsproduktion.2
Försvararen av ett förbud mot AI inom forskningen kan här byta taktik och säga att bruket av AI ger alltför otillförlitlig kunskap - AI kan ju hallucinera! Det är förvisso sant, men jag ser inte hur fråga (1) härvidlag skiljer sig från frågorna (4) och (5), ty det är ju ett välkänt fenomen att människor titt som tätt kommer med felaktiga upplysningar. Lösningen på denna problematik är i princip densamma när man konsulterar AI som när man konsulterar människor, nämligen att hantera de svar man får med gott omdöme och en välavvägd dos kritiskt tänkande. Om det stämmer som antyds i den ovan citerade Aftonbladet-notisen att de "falska fotnoterna" var AI-genererade, så var det avgörande fel den stackars anklagade professorn begick inte att använda AI, utan felet var att inkludera dem i boken utan att ha kontrollerat deras sakliga korrekthet.
Det finns säkert andra motiv till att förbjuda professorer att använda AI, men ju mer jag försöker brainstorma om saken desto knäppare blir dessa motiv. Så exempelvis skulle man kunna hävda att eftersom professorer ofta förbjuder studenter att använda AI för uppsatsskrivning och lösande av hemuppgifter, så behöver vi vara konsekventa och föregå med gott exempel genom att inte själva använda AI. Men
den enes modus ponens är den andres modus tollens, och för mig är den rimliga lösningen på denna inkonsekvensproblematik att vi upphör med att via undervisningsformer som förbjuder effektiva arbetsmetoder fostra våra studenter till rituell självstympning.
Jag landar av dessa skäl i ett tydligt ja på fråga (1) om professorer bör få lov att använda AI. En och annan läsare kanske förvånas över detta AI-vänliga inlägg och undrar om jag övergivit den starkt AI-kritiska inställning jag tidigare ventilerat här på bloggen och annorstädes. På den frågan svarar jag dock nej, och insisterar på att det går att ha två tankar i huvudet samtidigt: att vara emot den vansinneskapplöpning mot superintelligens och det risktagande med mänsklighetens framtid som de ledande AI-företagen är inbegripna i, och samtidigt vara för ett förnuftigt bruk av redan existerande AI-modeller som inte för med sig sådan risk.
Fotnoter
1) Detta är nära i linje med den av AI-forskaren Julian Togelius framförda linjen att vi bör stoppa AI från att utarma forskningen genom att lösa alla de viktiga gåtorna och därmed beröva kommande generationer forskare nöjet att göra det.
2) Härmed inte sagt att jag är emot all reglering av vilka vetenskapliga metoder som skall vara tillåtna. Men om vi dömer ut en metod så bör det inte vara för att den är för effektiv, utan för att den har oönskade biffekter, exempelvis i form av alltför stora risker för medverkande försökspersoner.
