On systemic risk

For the latest issue of ICIAM Dianoia - the newsletter published by the International Council for Industrial and Applied Mathematics - which was released last week, I was invited to offer my reflections on a recent document namned Briefing Note on Systemic Risk. The resulting text can be found here, and is reproduced below for the convenience of readers of this blog.

* * *

Brief notes on a Briefing Note

I have been asked to comment on the Briefing Note on Systemic Risk, a 36 page document recently released jointly by the International Science Council, the UN Office for Disaster Risk Reduction, and an interdisciplinary network of decision makers and experts on disaster risk reduction that goes under the acronym RISKKAN. The importance of the document lies not so much in the concrete subject-matter knowledge (of which in fact there is rather little) that an interested reader can take away from it, but more in how it serves as a commitment from the three organizations to take the various challenges associated with systemic risk seriously, and to work on our collective ability to overcome these challenges and to reduce the risks.

So what is systemic risk? A first attempt at a definition could involve requiring a system consisting of multiple components, and a risk that cannot be understood in terms of a single such component, but which involves more than one of them (perhaps the entire system) and arises not just from their individual behavior but from their interactions. But more can be said, and an appendix to the Briefing Note lists definitions offered by 22 different organizations and groups of authors, including the OECD, the International Monetary Fund and the World Economic Forum. Recurrent concepts in these definitions include complexity, shocks, cascades, ripple effects, interconnectedness and non-linearity. The practical approach here is probably that we give up on the hope for a clear set of necessary and sufficient conditions on what constitutes a systemic risk, and accept that the concept has somewhat fuzzy edges.

A central theme in the Briefing Note is the need for good data. A system with many components will typically also have many parameters, and in order to understand it well enough to grasp its systemic risks we need to estimate its parameters. Without good data that cannot be done. A good example is the situation the world faced in early 2020 as regards the COVID pandemic. We were very much in the dark about key parameters such as R₀ (the basic reproduction number) and the IFR (infection fatality rate), which are properties not merely of the virus itself, but also of the human population that it preys upon, our social contact pattern, our societal infrastructures, and so on – in short, they are system parameters. In order to get a grip on these parameters it would have been instrumental to know the infection’s prevalence in the population and how that quantity developed over time, but the kind of data we had was so blatantly unrepresentative of the population that experts’ guesstimates differed by an order of magnitude or sometimes even more. A key lesson to be remembered for the next pandemic is the need to start sampling individuals at random from the population to test for infection as early as possible.

Besides parameter estimation within a model of the system, it is of course also important to realize that the model is necessarily incomplete, and that system risk can arise from features not captured by it. At the very least, this requires a well-calibrated level of epistemic humility and an awareness of the imprudence of treating a risk as nonexistent just because we are unable to get a firm handle on it.

Early on in the Briefing Note, it is emphasized that while studies of systemic risk have tended to focus on “global and catastrophic or even existential risks”, the phenomenon appears ”at all possible scales – global, national, regional and local”. While this is true, it is also true that it is systemic risk at the larger scales that carry the greatest threat to society and arguably are the most crucial to address. An important cutoff is when the amounts at stake become so large that the risk cannot be covered by insurance companies, and another one is when the very survival of humanity is threatened. As to the latter kinds of risk, the recent monograph by philosopher Toby Ord gives the best available overview and includes a chapter on the so-called risk landscape, i.e., how the risks interact in systemic ways.

Besides epidemics, the concrete examples that feature the most in the Briefing Note are climate change and financial crises. These are well-chosen due both to their urgent need to be addressed and their various features typical of systemic risk. Still, there are other examples whose absence in the report constitute a rather serious flaw. One is AI risk, which is judged by Ord (correctly, in my view) to constitute the greatest existential risk of all to humanity in the coming century. A more abstract one, but nonetheless important, is the risk of human civilization ending up more or less irreversibly in the kind of fixed point – somewhat analogous to mutual defection in the prisoners’ dilemma game but typically much more complex and pernicious – that Scott Alexander calls Moloch and that Eliezer Yudkowsky speaks more prosaically of as inadequate equilibria.

Tre nya avsnitt av Vetenskapligt med Häggström & Livh

Podden Vetenskapligt med Häggström & Livh rullar på! Jämfört med med min förra rapportering här på bloggen har vi nu inte mindre än tre nya avsnitt ute.

I det första av dessa tre (och det fjärde totalt), talade vi med Stefan Schubert om grundidéerna i det enligt min uppfattning mycket viktiga tankesystem som på senare år vuxit fram under beteckningen effektiv altruism, och om hans egen psykologiska forskning kring hur människor förhåller sig dessa idéer. I det nästpåföljande avsnittet valde vi för omväxlings skull att inte bjuda in någon gäst alls, utan istället fokusera samtalet på de tankar om artificiell intelligens och dess samhällspåverkan som jag lyfter i min i våras utkomna bok Tänkande maskiner. Och i det allra senaste avsnittet, publicerat i förrgår, bjöd vi in klimatforskaren Christian Azar för att bland annat diskutera den ibland lite svåra balansgång som kan uppstå när man som forskare vill förse makthavare med relevant kunskap för att göra världen bättre utan att för den sakens skull tära på det förtroendekapital som vetenskapen besitter.

Vi är nu uppe i sex avsnitt, och fler är på gång. Här är den fullständiga listan över de avsnitt vi hittills publicerat:

1. Grandiosa framtider med Anders Sandberg, 16 juli 2021.

2. Pengar, pandemi och puffning med Linda Thunström, 5 augusti 2021.

3. Mitt i planeten med astronom Maria Sundin, 18 augusti 2021.

4. Medmänsklighet på smartast möjliga sätt med Stefan Schubert, 3 september 2021.

5. Tänkande maskiner, 29 september 2021.

6. Klimatforskare Christian Azar om att förse politiker med fakta, 22 oktober 2021.

In good physicist company

Let me briefly tell you about two of my recent and quite rewarding interactions with prominent physicists.

1. On November 29, MIT physicist Max Tegmark and I coauthored and cosigned a letter to the EU Commission with feedback on their pilot assessment on Trustworthy AI. Our letter can be found here or (for those not wishing to create a login account for EU's Futurium) here.

2. Last week I had the honor of sharing the stage with a Nobel laureate. Steven Chu was awarded the Nobel Prize in physics in 1997 for his work on cooling and trapping atoms with laser light. On December 9, we both took part in the panel discussion on Averting the climate crisis at the 2019 Nobel Week Dialogue, together with John Hassler and Lisen Schultz. Given that he served as Secretary of Energy in President Obama's cabinet as recently as 2013, it was a pleasant surprise to learn how outspoken and radical Chu is on the urgent need for curtailing greenhouse gas emissions.

And yes, I did attend the Nobel banquet the day after. Locating me in the following photo is challenging but not impossible.

Paneldiskussioner i december

Låt mig flagga för ett par publika paneldiskussioner jag skall delta i nästa månad i min hemstad Göteborg:

• Tisdag den 3 december kl 14:00-16:30 äger mötet General Insights - AI, transparency & the legal implications rum på Lindholmen Science Park, organiserat av The AI Sustainability Center, Chalmers AI Research Centre, och AI Innovation of Sweden. En av programpunkterna, med start 15:10, är en paneldiskussion jag deltar i med rubriken Transparency and the evolving legal and regulatory framwork.

• Nobel Week Dialogue ingår i det officiella Nobelprogrammet och arrangeras varje år den 9 december, alternerande mellan Stockholm och Göteborg. I år är det Göteborgs tur, och mötet äger rum på Svenska Mässan kl 10:00-16:10. I vanlig ordning är talarlistan delvis tämligen högprofilerad och inkluderar en handfull av tidigare års Nobelpristagare. Huvudtemat i år är Into the unknown: Uncertainty, risk and opportunity, och jag medverkar i två av panelerna efter lunch, den ena rubricerad Where will AI lead us?, och den andra Averting the climate crisis.

Båda mötena kräver föranmälan.

Ytterligare klimat- och AI-snack i P4 Göteborg

Dagens snack med Ehwa Lindström i P4 Göteborg bjöd på en blandning av gamla och nya ämnen, och jag fick tillfälle att kommentera så vitt skilda föreeteelser som klimatförändringar, artificiell intelligens, Boris Johnson och den gamla folkvisan Kristallen den fina. Som vanligt går vårt samtal att höra via nätet; det börjar ca 1:04:25 in i sändningen och pågår till cikra 1:25:20.

Om Stanislav Petrov och Greta Thunberg i P4

Dagens snack med Stefan Livh i P4 Göteborg (börjar 1:06:45 in i sändningen¹ och håller på till cirka 1:54:25) kom att fokusera på två personer som på olika sätt gjort avtryck i världen: Stanaislav Petrov och Greta Thunberg. Petrov räddade (antagligen) världen från fullskaligt atomkrig den 26 september 1983, något som fått mig och många andra att varje år plädera för att dagens datum skall benämnas Petrovdagen, och är värt att fira som en hyllning inte bara till Petrov utan ännu mer till individens möjlighet att göra skillnad, och vikten av att inte förgöra världen. Greta Thunberg och hennes mäktiga tal i FN häromdagen känner nog alla läsare av denna blogg till, och det borde inte komma som någon överrasskning att jag är sympatiskt inställd till hennes budskap.

Fotnot

1) Men börja gärna lyssna redaan vid 1:00:55 för att få höra Stefan Livhs musikaliska sampling av Greta Thunbergs FN-tal.

Ubbhultskt yttrandefrihetsgnäll

Detta är en uppföljare till min bloggpost Ubbhultska dumheter tidigare denna månad, om den moderate riksdagsledamoten och klimatförnekaren¹ Jan "Ubbhult" Ericson. Den förra bloggposten avslutades med en redogörelse för hur Ericson den 10 juli avböjde min invit att ta en öl tillsammans, och i samband med det stämplade mig som "respektlös", en beskrivning jag hade vissa invändningar emot. Föga anade jag att Ericson bara några dagar senare skulle eskalera baktaleriet genom att (i diskussion med tredje part den 16 juli) hävda att jag "visat mycket aggressiva tendenser". Detta ogrundade påhopp reagerade jag på i en snabb serie om fyra tweets den 17 juli. Ericson svarade inte på detta, så en vecka senare påminde jag honom om saken via Twitters meddelandefunktion, varpå följande meningsutbyte utspelade sig, där Ericson ventilerade sin önskan om att få bedriva sin klimatförnekarpropaganda oemotsagd, och därvid förföll till patetiskt yttrandefrihetsgnäll:

OH, 24 juli:

I en tweet den 16 juli skrev du att jag "visat mycket aggressiva tendenser". Jag svarade dig, men du reagerade inte, så nu skriver jag igen.

Jag finner det ytterst obehagligt att en ledamot av Sveriges högsta folkvalda församling gör den sortens ogrundade utfall mot en universitetsprofessor som kommer med ovälkomna besked. I själva verket är jag en ytterst fridsam person, och jag kan inte påminna mig att jag uppträtt aggressivt i vare sig ord eller handling sedan jag var typ 14.

På ett psykologiskt plan finner jag ditt utfall förståeligt. Jag kritiserar dig obamhärtigt för ditt spridande av desinformation i klimatfrågan och för bristande källkritik, och det är då begripligt [att du] känner en lust att ge igen. Om jag har rätt i denna förklaring behöver du dock förstå att sådan lust att ge igen inte legitimerar anklagelser gripna ur luften.

Eller är det så att jag missuppfattat våra mellanhavanden, och faktiskt uppträtt (oavsiktligt och omedvetet) på ett sätt som rimligen kan uppfattas som aggressivt? I så fall skulle jag sätta väldigt värde på om du kunde peka ut vari denna upplevda aggression består, så att jag kan bättra mig.

JE, 24 juli:

Du skrev bla en kommentar om en forskarkollega som gick långt över vad som är rimligt.² Du vet själv vad du skrev.

I övrigt tycker jag du har en allmänt nedlåtande ton mot både mig och andra som inte delar din syn. Och du vet att det ändå finns ett inte obetydligt antal forskare som ser annorlunda på saken. Respektera att jag då känner viss skepsis till att bara följa strömmen.

Jag kan ju samtidigt säga att jag tycker det är minst lika obehagligt att en professor angriper en riksdagsledamot på det sätt du gör. Du måste respektera att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet i Sverige. Jag är jurist med dubbel examen, jag har 13 år bakom mig som riksdagsledamot och tror få betraktar mig som korkad. Det du kallar ”desinformation” anser jag tvärtom vara mycket intressant för debatten. Jag anser mig mer påläst i frågan än flertalet riksdagskolleger som bara följer strömmen. Och jag har en kritisk ingång när det gäller all slags alarmism och domedagsteorier. Att sedan en del av det jag säger och skriver övertolkas medvetet av media och politiska motståndare är en annan sak. Jag är faktiskt vare sig klimatförnekare eller motståndare till vettiga åtgärder.

OH, 25 juli:

Jaha OK, så om jag nu förstår dig rätt så är ditt belägg för att jag ”visat mycket aggressiva tendenser” att jag omnämnt professorskollegan Ingemar Nordin som ”ett av det svenska universitetsväsendets allra värsta rötägg”. Om detta mitt yttrande kan mycket sägas, och om du skulle stämpla det som ”onödigt rättframt” eller ”burdust” eller ”oartigt” eller rentav ”tölpaktigt” så skulle jag inte protestera. Men ”aggressivt”? Knappast. Med vad jag bara kan tolka som en avsiktligt vilseledande formulering får du det att låta som om jag hotat någon med stryk eller så. Jag finner det uppriktigt sagt hårresande att en riksdagsledamot tillåter sig den sortens ogrundade angrepp på en varmt samhällsengagerad medborgare.

Ditt ordval ter sig omöjligt att försvara. Skulle det automatiskt vara ”aggressivt” att omnämna någon med ett så starkt negativt värdeladdat ord som ”rötägg”? Det vore orimligt, ty både ”terrorist” och ”diktator” bär på starkare negativ värdeladdning än ”rötägg”, och om vi dömde ut yttrandet ”Nordin är ett rötägg” (vilket han ju faktiskt är) som aggressivitet så skulle vi på samma sätt behöva döma ut yttranden som t.ex. ”Rakhmat Akilov är terrorist” (viket han ju är) eller ”Kim Jong-un är diktator” (vilket han ju är). Och du skulle väl knappast komma på tanken att anklaga en forskare eller politikerkollega som fäller något av de båda senare yttrandena för att ”visa mycket aggressiva tendenser”?

Ovanstående om kärnpunkten i vår diskussion, men du lyckas säga en hel del annat i ditt svar. På en punkt i din lista över negativa karaktäriseringar av mig kan jag faktiskt ge dig rätt: det här med att jag emellanåt uppvisar en nedlåtande ton. Jag har ägnat ofantlig tid de senaste 10-15 åren åt att förklara felen i olika slags pseudovetenskap och vanföreställningar om forskningsläget på olika områden. Ganska ofta möts jag då av bjäbb och ett totalt ointresse för att ta till sig ny kunskap, och då händer det att jag tappar tålamodet, varvid en nedlåtande ton lätt smyger sig in i mina yttranden. Denna karaktärsbrist erkänner jag utan omsvep.

I övrigt är det inte mycket bevänt med ditt svar. Jag finner det särskilt beklämmande att du återfaller i den martyrroll som jag tidigare noterat (se första stycket i den bloggpost http://haggstrom.blogspot.com/2019/07/ubbhultska-dumheter.html som jag för ett par veckor [sedan] tillägnade dig) att du är förtjust i. När du blir emotsagd tolkar du det som ett angrepp på din lagstadgade åsikts- och yttrandefrihet, vilket ju ärligt talat är löjligt. Yttrandefriheten ger dig ingen rätt att stå oemotsagd. Jag är, som jag skrev i nämnda bloggpost,

en varm vän av yttrandefriheten, som omfattar både Ericsons rätt att yttra dumheter och min rätt att påpeka att dessa är just dumheter.

Vidare ditt självförhärligande tal om hur ”påläst” du är i klimatfrågan. Rent kvantitativt är du kanske det, men genom det skeva urval du verkar tillämpa i vad du skall läsa – du föredrar uppenbarligen klimatförnekarbloggar och andra obskyra källor med minimal grad av trovärdighet framför seriösa forskarrapporter – så står det kvalitativt sämre till med din ”pålästhet”, och du har på detta vis kommit att få en vrångbild av det klimatvetenskapliga kunskapsläget. Där du tycker dig se två likvärdiga sidor kan en person som jag (som till skillnad från dig har arbetat med klimatvetenskap och behärskar såväl dess fysikaliska elementa som allmänna kunskaper både om naturvetenskapens metoder och om källkritik) konstatera att på det hela taget så är bara den ena sidan är uppbackad av solida vetenskapliga argument, medan den andra genomsyras av struntprat. Du får ursäkta, men när en riksdagsman drabbats av en sådan vrångbild i en vetenskaplig fråga där jag har sakkunskap så ser jag det som min medborgerliga plikt att försöka förklara hur det faktiskt ligger till med det vetenskapliga kunskapsläget – tvärtemot den etikettsregel du verkar förespråka, om att jag av något slags respekt för yttrandefriheten bör avhålla mig från sådana tillrättalägganden.³

Fotnoter

1) För den händelse någon läsare känner sig osäker på exakt vad detta ord betyder rekommenderar jag min bloggpost Om ordet klimatförnekare från 2014.

2) Första gången jag läste Ericsons meddelande gladde jag mig åt att han med sina ord om "gick långt över vad som är rimligt" tycktes ge mig i någon mån rätt angående Ingemar Nordins rötäggsbeteende. Sedan insåg jag emellertid att det rörde sig om ett enkelt syftningsfel och att det var min rättframma karaktärisering av Nordin han egentligen avsåg.

3) Här blev det tyst, vilket är synd, ty det hade kunnat vara intressant att höra hur Ericson ställer sig till mina synpunkter på hans uttalade önskan att som folkvald riksdagsledamot få ha sina missuppfattningar ifred från kritik från forskare och medborgare.

Ubbhultska dumheter

Den moderate riksdagsmannen Jan "Ubbhult" Ericson är inne på sin fjärde mandatperiod, och har i åtminstone ett decennium lagt betydande kraft på klimatdebatt med inriktning på det slags klimatförnekeri som jag, bland annat i Uppsalainitiativet, lagt stor möda på att bemöta.¹ Ericson verkar eftersträva ett slags martyrställning - den som besöker hans Twittersida finner överst en så kallad pinned tweet daterad den 16 april i år, med följande ordalydelse:

Efter de hätska påhoppen mot mig i klimatfrågan drar jag slutsatsen att hade vi levt på medeltiden hade jag nog redan varit bränd på bål. Trots de extra koldioxidutsläpp detta hade medfört. :)

Jag överser här med hans oförmåga att hålla isär biobränsle och fossila bränslen, men hoppas innerligt att det inte är mig han anser ligga bakom några "hätska påhopp". Det är förvisso sant att jag i år (med start den 9 mars²) varit relativt energisk med att på Twitter bemöta Ericsons klimatförnekerier, men några "hätska påhopp" har det knappast handlat om,³ och jag hyser ingen som helst önskan om att se honom bränd på bål eller utsatt för någon annan bestraffning. Jag är en varm vän av yttrandefriheten, som omfattar både Ericsons rätt att yttra dumheter och min rätt att påpeka att dessa är just dumheter.

Trots att jag någorlunda hunnit vänja mig vid den veritabla störtflod av trams och desinformation Ericson häver ur sig i klimatfrågan, så blev jag lite besviken när, i en intervju med Ericson i Aftonbladet i förra veckan, denna störtflod fortsatte. Min besvikelse kom sig av att jag bara någon vecka tidigare lyckats (trots visst spontant motstånd från hans sida) övertyga Ericson om att läsa en gammal introduktion till istider och paleoklimatologi jag skrivit, och att denne efter att ha läst anlade en försonlig ton och betonade att vi nog ändå var överens om det viktigaste. Kanske hade han sent omsider börjat ta klimatvetenskapen på allvar? Så tänkte jag, men i Aftonbladet-intervjun var allt sådant sans som bortblåst, och vi får istället ta del av hur Ericson på typiskt klimatförnekarvis skjuter från höften åt alla möjliga håll, och levererar i okunskap grundade ifrågasättanden av såväl i vad mån en global uppvärmning faktiskt pågår som vad den är orsakad av, och därtill antydningar om att det nog trots allt bara är bra med lite uppvärmning. Jag ids inte här ta mig an alla dumheter (mestadels gamla klassiska klimatförnekarargument som vederlagts till leda) som Ericson bjuder på i intervjun, utan nöjer mig med följande intervjusvar:

Det är väl känt att jordens klimat ändrats ofta och dramatiskt genom historien. Trots detta sätts i dag en bild av att alla klimatförändringar i dag enbart beror på människan. Att alla tidigare naturliga faktorer som påverkar klimatet plötsligt skulle ha försvunnit tycker jag är den allvarligaste formen av klimatförnekelse.

Detta är en mycket primitiv halmgubbe. Rent hittepå faktiskt. Varken IPCC eller någon annan rimlig företrädare för klimatvetenskapen hävdar att "alla tidigare naturliga faktorer som påverkar klimatet plötsligt skulle ha försvunnit". Det vet egentligen Ericson, exempelvis sedan han sett det IPCC-diagram över klimatdivande faktorer under 1900-talet som jag visade honom i våra Twitter-diskussioner i våras. Ericson upprepar ofta och gärna att han eftersträvar "god ton" i debatten, men jag tycker rakt inte att det gynnar vare sig ton eller något annat att komma dragandes med så fåniga karikatyrer av meningsmotståndares ståndpunkter. Möjligen kan hans yttrande bottna i något slags föreställning om att så snart man medgivit att såväl naturliga som mänskliga klimatdrivande faktorer föreligger i dagens klimatsystem så är man automatiskt clueless rörande vilka av dessa som dominerar den nu pågående uppvärmningen. Det är i så fall ett allvarligt missförstånd, och det finns en omfattande forskning med syfte att avgöra hur mycket var och en av dem bidrar med; ett sätt att börja orientera sig i denna i klimatvetenskapen så centrala fråga kan (för den som inte orkar med vare sig IPCC-rapporter eller David Archers ypperligt pedagogiska bok Global Warming: Understanding the Forecast) vara att läsa mina gamla bloggposter Om istider, klimatförändringar och återkopplingar och Koldioxid och procentsiffror.

Låt mig som avslutning berätta om de senaste dagarnas Twitter-växling Ericson och mig emellan, som inte egentligen behandlar klimatvetenskap utan mer klimatetik och klimatideologi. Det började med att Ericson tagit del av en nyhet om hur svenskars bokningar av sista minuten-resor de senaste veckorna ökat till följd av dåligt väder här hemma. Som den varma vän av ohämmade växthusgasutsläpp han är valde han att kommentera detta med ett hånfullt "Kom flygskammen av sig?". Detta gjorde mig tillräckligt irriterad när jag fick se det för att få mig att retweeta med den förklarande kommentaren "Skadeglädjen vissa - inklusive en och annan riksdagsledamot - känner när utvecklingen mot vidgade varma cirklar (inklusion av folk i fjärran länder och framtida generationer) i vårt moraliska tänkande för ett ögonblick verkar ha kommit av sig". Det meningsutbyte som därpå inträffade ser ut som följer:

JE: Tycker du ska svalka dig med en kall öl. Så känns det bättre.

Detta är betydelsemässigt liktydigt med att säga "Jag ger blanka fan i dina synpunkter", vilket ju inte är särskilt trevligt, men kanske menar Ericson att omskrivningen i termer av kylda maltdrycker gör att hans ideal om "god ton" likväl är uppfyllt. Jag är tveksam till den bedömningen, men valde att vända andra kinden till:

OH: Sagt och gjort. Det gav mycket riktigt viss lindring. Skulle till och med kunna tänka mig att ta en öl (och/eller gå och se Di Gule) med dig vid tillfälle, och försöka förstå vad som driver dig att sprida antivetenskap i klimatfrågan.

Denna inbjudan till samkväm och allsvensk fotboll möttes dock med inemot ett dygns tystnad, varför jag valde att upprepa och förklara:

OH: Jag menar allvar, @Ericson_ubbhult - skall vi inte göra slag i saken? Jag tror både på vikten av att möta människor utanför den egna bubblan, och på värdet av att ses IRL utan att behöva tänka på ev publik.

Nu vaknade Ericson till liv, dock dessvärre med ett negativt besked:

JE: Tyvärr känns du lite för respektlös. Du vet att ett inte obetydligt antal forskare delar min mer skeptiska hållning. Att då kalla den antivetenskap är ovetenskapligt. Du borde veta att vetenskap handlar just om att bryta åsikter mot varandra.

Detta gjorde mig faktiskt en gnutta arg - inte över den avböjda inviten, men över tillmälet "respektlös" - tillräckligt arg för att jag skulle brista ut i följande måhända inte alltför eleganta svada:

OH: Som du vill, @Ericson_ubbhult. Men låt mig kommentera det där med respekt vs respektlöshet. Jag har den allra största respekt för vetenskapen som idé och metod. Sedan barnsben har jag sett vetenskapens fria sanningssökande som bland de högsta värden som finns. Men...

OH: ...fritt sanningssökande är inte detsamma som att varje argument duger. En del argument är helt enkelt strunt. Jag har genom lång utbildning tillägnat mig viss kompetens i att se skillnaden. Och jag kan inte respektera struntargument som kläs i vetenskaplig förklädnad, eller...

OH: ...de (vanligtvis emeriterade) professorskollegor som drar vetenskapen i smutsen genom att torgföra desinformation och charlataneri. Hit hör dessvärre några av dina favoriter, folk som Ingemar Nordin och Lennart Bengtsson. Om jag valde att stå och bocka och artigt säga att...

OH: ...deras argument väger lika tungt som andra forskares, det skulle innebära att jag uppträdde respektlöst mot de vetenskapsideal jag håller så högt. Ja det skulle faktiskt innebära att jag trampade på vetenskapen. Det vägrar jag göra. Av respekt för vetenskapen.

Att Ericson tar sådant intryck av detta att han börjar ta vetenskapen på allvar och ger upp sitt klimatförnekeri är nog för mycket att hoppas på. Men om han läser detta skulle jag vilja be honom följande:

Kan du inte åtminstone försöka undvika de allra mest uttjatade och grundligt vederlagda klimatförnekarargumenten? Det blir så gräsligt långrandigt annars. Min Uppsalainitiativet-kamrat Lars Karlsson har en aktuell bloggpost-trilogi rubricerad Samma gamla visa (första versen, andra versen, tredje versen), och om du tar del av den och avstår från att upprepa de klimatförnekarargument som där vederläggs, så kanske åtmistone lite av monotonin och tjatigheten i ditt klimatförnekeri kan undvikas.

Fotnoter

1) Min första kontakt med honom var då vi båda deltog i ett beklämmande dåligt klimatseminarium i Riksdagshuset den 13 maj 2009. Seminariet var uppenbart riggat för att försöka skapa tvivel kring existensesn av ett klimathot. Ericson var där som medarrangör, medan jag fick nöja mig med rollen som kritisk röst i publiken.

2) Detta föranleddes av att Ericson med stöd i de divergerande ståndpunkter mellan mig och klimatforskaren Lennart Bengtsson som framkommit i en Expressen-artikel några dagar tidigare konstaterat att stor oenighet om klimatfrågan förekommer bland forskare, något han (med det slags logisk kullerbytta som är något av ett Ericsonskt signum) verkar ta som intäkt för att det går an att påstå lite vad som helst om klimatet.

3) Ericson blev arg över en tweet jag skrev när vi kommit in på behovet av källkritisk kompetens, men han missförstod min avsikt: jag menade den inte som ett påhopp utan som en välmenande litteraturhänvisning.

Recognized by the BBC for our work on the long-term future of humanity

Yesterday (January 10), BBC and their features editor Richard Fisher published a long but highly comprehensible and easy-to-read article on The perils of short-termism: Civilisation's greatest threat. It focuses on the central human predicament of needing to weigh short-term versus long-term concerns, and highlights work we did at the GoCAS guest researcher program on existential risk to humanity during September-October 2017 which Anders Sandberg and I organized at Chalmers and the University of Gothenburg. That particular piece of work was turned into the paper Long-term trajectories of human civilization,¹ which I've reported on before on this blog.² Here's an extract from the BBC piece:

In early September 2017, the world’s attention was focused on various pieces of salient news: Hurricane Irma was brewing in the Caribbean, Donald Trump’s administration had announced plans to dismantle an Obama-era immigration policy, and photographers captured Prince George’s first day at school.

Around the same time, a small, little-known group of researchers were meeting at a workshop in Gothenburg, Sweden with a goal to look much, much further ahead – far beyond this latest news cycle. Motivated by a moral concern for our descendants, their goal was to discuss the existential risks facing humanity.

The meeting would lead to an intriguing and readable co-authored paper called Long-term Trajectories of Human Civilisation, which attempts to “formalise a scientific and ethical field of study” for thousands of years hence. As they write: “To restrict attention to near-term decades may be akin to the drunk searching for his keys under the streetlight: it may be where empirical study is more robust, but the important part lies elsewhere.”

The Trajectories group began with the assumption that, while the future is uncertain, it is not unknown. We can predict many things with reasonable confidence, via observed patterns, repeating events, and established behaviours throughout human history. For example: biology suggests that each mammalian species exists, on average, for roughly 1 million years before it becomes extinct; history shows that humanity has continually colonised new lands and strived to transform our abilities with technology; and the fossil record demonstrates that global extinction events can and do happen.

Extrapolating these patterns and behaviours into the future allowed them to map out four possible long-term trajectories for our species:

• Status quo trajectories, in which human civilisation persists in a broadly similar state into the distant future.

• Catastrophe trajectories, in which one or more events cause significant harm to human civilisation.

• Technological transformation trajectories, in which radical technological breakthroughs put human civilisation on a fundamentally different course.

• Astronomical trajectories, in which human civilisation expands beyond its home planet and into the accessible portions of the cosmos.
Following their discussions in Sweden and afterwards, the Trajectories group concluded that the ‘status quo’ path would be a pretty unlikely scenario once you get to longer-term timescales. “Instead, civilisation is likely to either end catastrophically or expand dramatically,” they write.

So on the optimistic path, merging with some as-yet-unimagined technology or colonising the stars are two scenarios that are entirely possible with the passage of enough time, they suggest. Both paths could lead to our descendants thriving for millions if not billions of years, spreading out into the Universe or evolving into a more advanced species.

But we also are almost certain to face serious existential risks along the way. Natural disasters have pruned life on Earth continually – this much we know. What worries the Trajectories researchers more is that in the 20th and early 21st Century we've added a whole host of additional human-made risks into the mix too – from nuclear armageddon to AI apocalypse to anthropogenic climate change.

In their paper, they lay out a variety of chilling scenarios where civilisation is rewound back to pre-industrial times, or wiped out altogether. [...]

The researchers can't predict which order any of this will play out. They can predict, though, that it’s our trajectory to shape – for better or worse, the decisions we make this century could shape the next one and far beyond. “The stakes are extremely large, and there may be a lot that people today can do to have a positive impact,” they write.

The question is: will we?

"The Trajectories group" - well, why not, it has a nice ring to it. Read the entire BBC article here!

Footnotes

1) Seth D. Baum, Stuart Armstrong, Timoteus Ekenstedt, Olle Häggström, Robin Hanson, Karin Kuhlemann, Matthijs M. Maas, James D. Miller, Markus Salmela, Anders Sandberg, Kaj Sotala, Phil Torres, Alexey Turchin and Roman V. Yampolskiy (2019) Long-term trajectories of human civilization, Foresight, to appear.

2) The same paper recently also caught the attention of Swedish public radio.

Om existentiell risk och mänsklighetens framtid i P1:s Vetandets värld idag

Jag vill varmt rekommendera dagens avsnitt av P1:s Vetandets värld, trots att dess rubrik Så räknar man ut mänsklighetens framtid lovar något mer än avsnittet och dess medverkande kan leverera. Jag kommer utförligt till tals, jämte en rad andra forskare: Anders Sandberg, Simon Beard, Luke Kemp och Lauren Holt, samt David Sumpter¹ vars korta inhopp på slutet tjänar att illustrera hur kontroversiell det slags radikal och långsiktig framtidsforskning är som avsnittet behandlar.

Det gästforskarprogram om existentiell risk som Anders och jag organiserade på Chalmers och Göteborgs universitet hösten 2017 omnämns, med särskilt fokus på den artikel rubricerad Long-term trajectories of human civilization som en rad av de medverkande gästforskarna, med Seth Baum i spetsen, bidrog till. Även den ökända gemapokalypsen behandlas kort, liksom min artikel Challenges to the Omohundro—Bostrom framework for AI motivations.

Fotnot

1) Jag uppskattar varmt matematikerkollegan David Sumpters och mina återkommande diskussioner om vetenskap och futurologi, trots (eller tack vare!) vår djupa meningsskiljaktighet i synen på vetenskap, som läsaren kan få en partiell inblick i genom Davids gästinlägg här på bloggen i oktober 2013 och mitt svar.

Nu reder vi ut det här med Nordhaus och diskonteringsräntan

Edit 19 december 2018:

Det verkar nu som att jag inte förstått Nordhaus DICE-modell riktigt rätt när jag skrev denna bloggpost, som därför behöver tas med en nypa salt. I synnerhet vill jag backa från mitt påstående att "ekonomins utveckling [i DICE-modellen] beror på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta"; någon diskonteringsränta verkar inte finnas med bland de parametrarna som beskriver ekonomins mekanismer i modellen. (Lyckligtvis är modellen väldokumenterad, så för den som önskar fördjupa sig i modellens detaljer finns goda förutsättningar för det.) Som jag nu förstår saken spelar den enda diskonteringsränta som finns i modellen en roll som ligger närmare den normativa r₂ jag talar om i bloggposten.

Det jag tror överlever av mitt centrala resonemang rörande r₁ vs r₂ i bloggposten är följande mer allmänna observationer. En modell som DICE (eller mer allmänt en ekonomisk modell för framtida samhällsutveckling) behöver ha (a) realistiska värden på de parametrar som beskriver ekonomins mekanismer, och (b) en normativ diskonteringsränta för att värdera olika scenarier i förhållande till varandra. Diskonteringsräntan kan väljas oberoende av (a), och återspeglar hur vi väger kostnader idag mot kostnader i framtiden. Om man vill kan man som Nordhaus göra detta val baserat på empiriska observationer av vad marknadens aktörer verkar föredra, men ett sådant förfarande kommer inte runt det faktum att valet är normativt (typ "som grund för dessa policyrekommendationer ansluter jag mig till marknadsaktörernas åsikt om hur kostnader idag skall vägas mot dito i framtiden").

Jag tackar Christian Azar och Martin Persson för värdefulla diskussioner kring detta. Givetvis är ansvaret för eventuella kvarstående missuppfattningar helt och hållet mitt eget.

End edit.

* * *

Debatten har gått hög i Sverige om beslutet att tilldela den amerikanske klimatekonomen William Nordhaus Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne "för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys". Inte all kritik har varit alldeles välbetänkt, och jag uppskattar Jesper Roines försök på DN Debatt häromdagen att bringa ordning i debatten, bl.a. med en uppmaning om att inte blanda samman Nordhaus forskning med hans policyrekommnedationer.

Parallellt med Roine debatterar Christian Azar och John Hassler i en annan del av DN¹ Nordhaus bruk av den för klimatpolicyrekommendationer ofta så avgörande så kallade diskonteringsräntan. Azar förklarar:²

Nordhaus, liksom många andra ekonomer, väljer att räkna ned värdet av kostnader som drabbar framtiden med en relativt hög nedräkningstakt (så kallad diskonteringstakt). Eftersom vi förväntas bli rikare i framtiden blir också kostnaderna för skadan relativt sett lägre. Men – och det här är mer kontroversiellt – Nordhaus (och många andra ekonomer) räknar också ned värdet av framtida skador enbart för att de uppstår i framtiden (den rena tidspreferensen).

Det här får oerhört stor betydelse. Med en diskonteringstakt på 5 procent per år blir en skada om 100 år hela 150 gånger mindre värd än om den inträffat i dag. Om 200 år betyder skadan i princip ingenting (22 000 gånger mindre). Eftersom klimatförändringarna är ett långsiktigt problem kan det därmed närmast trollas bort genom en teknikalitet.

Men är diskonteringsränta ett uttryck för våra värderingar eller för hur världen är beskaffad? Med andra ord, är den normativ eller positiv (deskriptiv)? I denna fråga talar Azar och Hassler förbi varandra på ett sätt som gör att man som läsare får intryck av missämja och förvirring. Azar betonar vikten av en tankereda som håller isär positivt och normativt, och Hassler genmäler att "problemet i Azars resonemang är att han inte gör skillnad mellan positiv och normativ analys". Azar understryker att valet av diskonteringsränta är en fråga om värdering, något som Hassler ställer sig avvisande till:

En modell med detta syfte måste i acceptabel grad överensstämma med vad vi faktiskt observerar. Detta tror jag är självklart för alla vad gäller de naturvetenskapliga delarna. Vi kan inte välja de parametrar som styr klimatkänsligheten utifrån vad vi vill att de skulle vara. De måste väljas så att modellens prediktioner är i linje med vad vi observerar. Det borde vara lika självklart att den ekonomiska modellen ska konstrueras så att den är i linje med vad vi observerar.

Så vem av dem har rätt? Faktiskt båda, på sätt och vis.

Så här ligger det till. I Nordhaus analyser kommer diskonteringsräntan in på två helt olika sätt, och inget hindrar att den därigenom får två olika värden. Låt oss därför beteckna dem r₁ och r₂.

I Nordhaus så kallade DICE-modell för integrerad simulering av ekonomi och klimat, så beror ekonomins utveckling på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta r₁. För att få så realistiska simuleringar som möjligt behöver vi välja r₁ så att den stämmer överens med vad vi observerat om hur folk faktiskt beter sig.

När vi så kört DICE-modellen för ett antal olika val av policyparametrar (såsom nivån på koldioxidskatt) och skall jämföra dem för att avgöra vilken policy som är att föredra, då behövs ett sätt att väga kostnader idag mot kostnader i framtiden. Till detta används en diskonteringsränta r₂.

Valet av r₁ är deskriptivt, och valet av r₂ är normativt. Så om den diskonteringsränta Azar åsyftar är r₂, och den Hassler åsyftar är r₁, då har båda rätt. Men när Hassler bannar Azar för att inte behärska distinktionen mellan positivt och normativt, då verkar han utgå ifrån att det är r₁ Azar åsyftar, och inte r₂. Hasslers tolkning är helt säkert felaktig (jag har talat tillräckligt mycket med Azar om dessa frågor genom åren för att veta det), och den kan också förefalla illvillig (då den ju får Azars resonemang att se felaktigt ut).

Men jag tror inte på någon illvilja från Hasslers sida i detta fall. Snarare är det nog så att han i hastigheten råkade glömma att r₂ kan väljas fritt, oavsett den av empiriska observationer dikterade r₁. Det är nämligen så att man i nationalekonomiska klimatanalyser ofta skummar förbi valet av r₂, och slentrianmässigt sätter r₂=r₁.³ Detta tycks mig vara en dålig vana, just därför att man då riskerar dölja (både för sig själv och andra) att valet av optimal policy beror på ett val av r₂ som inte är en fråga om fakta utan om värderingar.

Kan det då finnas något gott skäl till att automatiskt välja r₂=r₁? Jag har svårt att se det. Hela vitsen med ekonomiska styrmedel, och på sätt och vis också själva ämnet nationalekonomi, är ju att enskilda ekonomiska aktörers värderingar och incitament inte alltid stämmer överens med vad som är bra för samhället i stort. Som i allmänningens tragedi och tusen andra situationer. För egen del finner jag det direkt stötande att låta den kortsiktiga marknaden vara normerande för hur vi bör värdera den långsiktiga framtiden - men det är ju bara min värdering.

Fotnoter

1) Det är lite lustigt att se hur DN:s olika redaktioner ibland tar sig an samma problemområde men verkar helt oberoende eller rentav ovetande om varandra.

2) För en mer ingående förklaring av vad diskonteringsränta innebär och hur den kan motiveras, se Avsnitt 10.2 i min bok Here Be Dragons, eller min uppsats Ramseys ekvation och planetens framtid.

3) Jag tackar John Hassler för att ha förklarat detta för mig (privat korrespondens).

Aprilnyheter

Man kan tycka att aprilskämtens tid skulle vara förbi, nu när fenomen som alternative facts slagit igenom stort, och uttryck som fake news slungas hämningslöst hit och dit, även från högsta politiska ort. Jag menar dock att satiren fortfarande har en viktig roll att spela, och att just aprilskämtet i vissa fall kan erbjuda en effektiv form åt satiren (trots de svårigheter som Poes lag erbjuder). Den gråmulna aprildag som är idag har jag hittat ett par fina exempel i de delar av Internet där jag brukar husera.

*

Det första exemplet står min Uppsalainitiativskollega Lars Karlsson för. Han har läst en insändare i Upsala Nya Tidning undertecknad av det klimatförnekarnätverk som lagt sig till med den orwellskt klingande benämningen Klimatsans, och liksom jag finner han det ohyggligt tröttsamt hur klimatförnekare ogenerat fortsätter att återanvända sedan länge vederlagda tramsargument. Svaren på dylikt tenderar att bli lika repetitiva, men för att ge en liten gnutta originalitet och nytändning åt sitt svar på insändaren väljer Lars denna gång att ge det aprilskämtets form, och låtsas kapitulera inför klimatförnekarnas fortsätt-tugga-om-samma-gamla-trams-taktik och göra avbön från den linje av försvar för seriös klimatvetenskap som vi hittills drivit på Uppsalainitiativet. Här är en typisk passage från Lars färska inlägg:

Vi har skrivit dumheter om koldioxidens roll som förstärkande faktor vid övergångarna mellan glacialer och interglacialer, dvs kalla och varma perioder under istiden. Men Klimatsans visar hur fel vi har haft:

"Professor Ole Humlum, Oslo, visade att temperaturen generellt stiger innan halten koldioxid ökar. IPCC har förväxlat orsak och verkan."

Vi har försökt komma med krångliga förklaringar om att påverkan kan gå åt båda hållen: uppvärmning får haven att avge koldioxid, koldioxid orsakar uppvärmning. Vi borde ha insett att världen aldrig kan vara så komplicerad. Det måste vara antingen det ena eller det andra, men det kan inte vara båda två. Annars skulle det vara som att mer pengar på ditt bankkonto ger dig mer ränta, och mer ränta ger ännu mer pengar på kontot. Men så funkar det helt enkelt inte. Vi ber om ursäkt för vår pinsamma logiska kullerbytta.

*

Det andra exemplet är en rapport rubricerad On the Impossibility of Supersized Machines, av en lång rad författare inklusive här på bloggen välkända namn som Anders Sandberg och Max Tegmark. Frågan de behandlar är den om huruvida det är möjligt att bygga maskiner som är större än människor. De tar avstamp i de populärkulturella föreställningar, drivna av verk som Frankenstein, Transformers, Godzilla och Terminator, vilka gör gällande inte bara att det är möjligt, utan också att det kan bli mycket farligt. Detta vederläggs effektivt i en lång rad argument vilka tagna ett och ett räcker för att övertyga om att sådana maskiner inte är möjliga, och tillsammans blir deras argumentationskraft överväldigande. Så här skriver författarna i rapportens inledning:

It does not help that in recent years a number of computer scientists, philosophers, and other academics have publicly lent credence to the possibility of supersized machines. There has been no shortage of media coverage of these figures' pronouncements.¹

However, perhaps fortunately, all predictions of a coming age of supersized machines are fundamentally misguided. We present seven distinct arguments, each of which succceds to show that supersized machines are impossible.²

1) In addition, it has become very common for articles on recent trends in computer science to use terms such as "big data" and "massive neural networks" in ways that are likely to be misinterpreted. Reading these articles, even ones that appear in highly reputable newspapers, it is often unclear whether their authors are aware that the use of size language in these contexts is purely metaphorical.

2) It is worth clarifying that there are, of course, systems today that appear to exceed human size in narrow dimensions. Lamp posts are one example. The predictions that we are considering concern some more general notion of largeness.

Den som är någorlunda bekant med hur argumenten brukar låta för ståndpunkten att det inte går att bygga en artificiell intelligens som i termer av allmänintelligens överglänser människan, kommer att känna igen sig i varje stycke och näst intill varje mening i den elegant framställda On the Impossibility of Supersized Machines.

Lögntruten i Linköping

Ingemar Nordin (professor i filosofi vid Linköpings universitet, och en av de drivande krafterna i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet) och jag är inte de såtaste vänner precis. Att han har ett horn i sidan till mig är väl för all del förståeligt, med tanke på bloggposter som Antivetenskaplig irrpropaganda i USA och i Linköping och Hur okunnig och korkad kan en professor i vetenskapsfilosofi bli, i vilka jag kritiserar honom hårt och utan något skyddande lager av diplomatisk fetvadd. Jag skulle dock aldrig förfalla till att ljuga om honom, såsom han gör om mig. I en kommentar häromdagen på Stockholmsinitiativets blogg (den som tidigare hette The Climate Scam, men som för några år sedan döptes om till det orwellskt klingande Klimatupplysningen) skriver Nordin så här:

Jag har aldrig sett ett enda sakligt argument i klimatfrågan från Häggström, bara personangrepp, guilt by association och auktoritetsargument.

Det här är lögn. Det enda lilla kornet av sanning är att jag insett att i en så komplex fråga som den om klimatet, där det är helt omöjligt för lekmannen att få detaljerad insikt i hela det vetenskapliga kunskapsläget, så är det angeläget att gå vidare från det rena dissekerandet av sakfrågor till att mer övergripande reda ut vilka källor som är pålitliga och vilka som inte är det - att skilja seriös vetenskapsinformation från exempelvis det slags vetenskapsförnekeri som Nordin representerar.¹ Men det där med frånvaron av sakliga argument i klimatfrågan, det är (excuse my French) rent jävla hittepå.

Som motexempel till Nordins påstående skulle jag till exempel kunna anföra att Kapitel 2 i min senaste bok Here Be Dragons är sprängfyllt av sådana argument. Detsamma gäller den vetenskapliga uppsatsen Equilibrium climate sensitivity in light of observations over the warming hiatus (Nature Climate Change 5 (2015), 449-453). Detsamma gäller Avsnitt 3 i Why the empirical sciences need statistics so desperately (European Congress of Mathematics, Krakow, 2-7 July, 2012, European Mathematical Society Publishing House, pp 347-360). Och detsamma gäller även en lång rad populärt hållna bloggposter, av vilka Om istider, klimatförändringar och återkopplingar; Om geoengineering; Koldioxid och procentsiffror; Hur stark är koldioxidens klimatpåverkan; och 400 ppm bara är några.

Inför alla dessa exempel skulle Nordin dock kunna säga något i stil med "oj, den där kände jag inte till", och på så vis komma undan anklagelsen om medveten lögn. Låt mig därför istället nämna en annan text, med ett generöst knippe av sakliga argument i klimatfrågan, som jag faktiskt vet med säkerhet att Nordin tagit del av, nämligen min uppsats Vetenskap och pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet, publicerad i tidskriften Folkvett 4/2008. Hur kan jag vara så säker på att Nordin har tagit del av den? Jo, han svarade faktiskt på den i påföljande nummer av Folkvett.²

Fotnoter

1) Jag utvecklar detta bland annat i texter som Vem kan man lita på och Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson.

2) Vad sakargument beträffar var det dock ett ganska eländigt svar från Nordins sida, vilket jag påvisade i min avslutande replik i samma nummer.

Brevväxling med Ortmark

Igår var det exakt tre år sedan jag publicerade bloggposten Om Åke Ortmark, och för den händelse någon ännu intresserar sig för ämnet kan jag meddela att Ortmark och jag fortfarande har sporadisk kontakt i brevväxlingar, vilka utan undantag urartar i ömsesidig vresighet och irritation.

Låt mig bjuda på det senaste exemplet, med start i följande ebrev från den 9 mars. Ämnet i Subject-raden har ingen uppenbar koppling till vad vi talar om, men ebrevet ifråga följde på en skriftväxling som började med att Ortmark skrev till mig (med anledning av min bloggpost Parlamentariskt samarbete förr och nu den 1 mars) och försvarade Anna Kinberg Batras utsträckta hand till Sverigedemokraterna, med argumentet att de rödgrönas planer på "socialisering av produktionsmedlen" till varje pris behöver stävjas. Diskussionen gled (som så ofta) över på klimatfrågor, där vi ser på varandras ståndpunkter med ömsesidig misstro och avsmak. Ortmark frågade upprepade gånger om vad jag ansåg om Ivar Giaevers olika utspel i klimatfrågan, vilket jag till en början ignorerade eftersom den giaeverska retoriken utgörs av samma slags primitiva klimatförnekarpropaganda som den som levereras av Ortmarks kompisar i Stockholmsinitiativet, och vad jag anser om det senare är han redan väl bekant med. När han emellertid upprepade sin fråga ännu en gång så kom jag att anta att han fäste särskilt avseende vid att Giaever är Nobelpristagare, varför jag lade en del krut på att förklara varför man inte skall fästa något överdrivet avseende vid det förhållandet i bedömningen av Giaevers uttalanden om klimatfrågan.

From: Olle Häggström
Sent: Thursday, March 9, 2017 18:18
To: Åke Ortmark
Subject: Re: Åke om SD

Hej Åke

Du frågar efter antalet böcker av dig jag läst. Jag tror att svaret är ett, ty den enda jag kan påminna mig är "Ja-sägarna". Det är nog inemot 20 år sedan jag läste den, så jag har den inte längre i särskilt tydligt minne, men jag har för mig att jag uppskattade den.

Vidate tar du åter på dig att utvärdera mina kvaliteter som forskare, och du får åter förlåta min ärlighet men jag finner det lätt löjeväckande att du anser dig ha kompetens att göra det. Jag gissar att ditt påstående om att jag "saknar den distans och nyfikenhet som man kräver av en forskare" syftar på att jag inte skulle intressera mig för texter av klimatförnekare som exempelvis Ivar Giaever, Lars Bern eller Peter Stilbs. Den kritiken träffar fullständigt fel, ty jag vågar påstå att jag lagt mer tid än säkert 99% av alla seriösa forskare på att ta del av klimatförnekartexter och att söka vaska fram eventuell välgrundad substans och klokskap ur dessa. Då sådan substans inte står att finna lastar du mig för det, men det är fel, ty det är textförfattarna själva som bär ansvaret för denna avsaknad.

Just Giaever verkar du fästa extra stort avseende vid, då du i mail efter mail frågar vad jag tycker om honom. Så låt mig svara rakt och oförblommerat: i klimatfrågor uppträder han som en bisarr charlatan.

Du tycks tro att ett Nobelpris är ett slags kvalitetsstämpel som garanterar att pristagaren uttalar sig med kunskap och klokskap även utanför sin smala expertis (i detta fall fasta tillståndets fysik, ett område som i stort sett inte har någon koppling alls till klimatvetenskapen). Men så är det ju inte: Nobelpris utdelas för specifika insatser, och bredare personlighetsegenskaper spelar mycket liten roll i priskommitteernas arbeten. Det finns många forskare på alla nivåer som tappar huvudet av sina egna framgångar och tror sig att med egna hemmagjorda intuitiva överväganden kunna övertrumfa ett helt vetenskapsområdes resultat - utan att ens vara särskilt pålästa om vetenskapsområdet ifråga. Ett Nobelpris är (som vi ser i fallet Giaever) ingen garanti mot sådan megalomani; tvärtom tror jag att det i vissa fall kan förvärra den. Giaevers argumentation höjer sig ju knappt ens över den erbarmeliga och vetenskapsfientliga retoriken hos dina kompisar i Stockholmsinitiativet.

Olle

Ortmarks svar på detta inleds med en besynnerlig plumphet, och fortsätter med en rad andra underligheter, men också något som ser ut som ett medgivande (i skarp kontrast mot hans tidigare linje) att jag kanske trots allt kan mer än han om klimatvetenskap och att han därför kan ha en del att lära av mig.

From: Åke Ortmark
Sent: Saturday, March 11, 2017 13:34
To: Olle Häggström
Subject: Re: Åke om SD

Hej Olle,

Hur kan jag använda dig? Vad kan jag lära mig? Jag vill inte bara ha inblick i ett psyke som på vissa sätt är intressant. Jag vill också ambitiöst lära mig mer om sakfrågorna. Jag bortser från din mästrande ton. Du säger t ex att jag skulle tro att ett Nobelpris är en "kvalitetsstämpel". Löjligt. Jag har levt en stor del av mitt liv i sällskap med framstående forskare. Jag har läst Popper och Häggström. Jag vet en hel om hur det så kallade snacket brukar gå i vetenskapliga kretsar. Hur man jagar "sanningen".

Ja, jag undrar vad du anser om Giaever. Du avfärdar honom bara som "bisarr charlatan". Men det väsentliga med honom är att han verkar basera sina ståndpunkter på siffermaterial (temperaturer etc. Fallet Grönland etc). Mitt råd är att du söker dig fram längs en sådan väg. Det skulle göra intryck på mig om du kunde påvisa att den temperaturstatistik etc han lägger fram är missvisande eller felltolkad. Du kanske inte har tid att undervisa bara mig. Skriv då en artikel, tack! Kan ev bli lite självbiografisk, med rubriken "Som geni bland charlataner".

Hälsningar
Åke

Detta fick mig att med stigande irritation raskt fyra av två ebrev. Först detta:

From: Olle Häggström
Sent: Saturday, March 11, 2017 13:52
To: Åke Ortmark
Subject: Re: Åke om SD

Hej Åke

Jag har inte för avsikt att ställa upp som din privatlärare. Jag finner som regel undervisning stimulerande, men inte i de sällsynta fall då mina studenter (som du) gör aktivt motstånd mot att lära sig, och lägger allt sitt krut på att bjäbba emot. Någon utförlig skriftlig redogörelse för Giaevers stollerier (vilka inkluderar körsbärsplockning av enbart de enskilda datamängder som råkar passa hans agenda) tänker jag inte ödsla tid på, utan hänvisar dig istället till en utmärkt bloggpost av den framstående och seriöse klimatforskaren Dana Nuccitelli: https://www.skepticalscience.com/ivar-giaever-nobel-physicist-climate-pseudoscientist.html

Denna skulle kunna utgöra en bra ingång om du faktiskt menar allvar med att (väldigt senkommet) lära dig något om sakfrågorna. Kapitel 2 i min bok Here Be Dragons kan eventuellt tjäna samma syfte, men ännu bättre vore nog om du rullade upp skjortärmarna och tog tag i att läsa David Archers ypperliga bok Global Warming: Understanding the Forecast.

Olle

Och sedan detta:

From: Olle Häggström
Sent: Saturday, March 11, 2017 14:16
To: Åke Ortmark
Subject: Re: Åke om SD

PS
Med tanke på din förkärlek för att undervisa mig i fråga om tonfall är du förbluffande otrevlig. Med ditt sarkastiska förslag om att jag borde skriva en självbiografisk text rubricerad "Som geni bland charlataner" missförstår du alldeles min position. Det behövs sannerligen ingen genialitet för att se Giaevers bluffmakeri - en någorlunda bildningsnivå inom naturvetenskap, i kombination med en sund dos källkritik, räcker gott.

Olle

Ortmark fick sista ordet, och förmodligen tycker han att han fick till det dräpande:

From: Åke Ortmark
Sent: Saturday, March 11, 2017 14:44
To: Olle Häggström
Subject: Re: Åke om SD

Hej Olle,

Jag förutsåg (vilket måste ha framgått) att du inte vill ställa upp som min privatlärare. Du vill ha en större publik. Därför föreslog jag en artikel. En privatlärarfunktion har du för övrigt redan fullgjort, alltså genom att ge mig intressanta referenser.

Åke

Appearing on the Seeking Delphi podcast

American news reporter, public relations expert and futurist Mark Sackler recently launched his podcast Seeking Delphi, devoted to future studies. In the latest episode, he talks to me about climate change, artificial intelligence, extraterrestrials, and other topics from my book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity.

Nya uttalanden från Trump om klimatfrågan

Den tillträdande amerikanske presidenten Donald Trumps mest kända utspel i klimatfrågan har tidigare varit hans ur luften gripna påstående om att klimatförändringarna är en bluff av kineserna med syfte att skada amerikansk exportindustri:

Sedan Trump nyligen uttalat vad som kan uppfatttas som ett avståndstagande från den tidigare "kinesisk bluff"-ståndpunkten och en allmän uppmjukning av hans syn på klimatfrågan, har det föreslagits (även från allmänt förnuftigt håll) att vi av strategiska skäl försiktigt borde applådera hans omsvängning, hellre än att hacka på honom för hans inkonsekvens.

För min del känns det dock inte aktuellt med någon sådan inrättning i ledet (och jag passar i sammanhanget på att rekommendera Masha Gessens överlevnadsmanual för amerikaner och det amerikanska samhället de kommande fyra åren, och särskilt hennes "Rule #2: Do not be taken in by small signs of normality").¹ Jonathan Chait ger i New York Magazine en utmärkt sammanfattning av Trumps nya klimatuttalanden, och det framgår med all önskvärd tydlighet att dessa utgör samma slags osammanhängande och bottenlöst okunniga antivetenskap som vi hittar hos drägget på den svenska klimatförnekarblogg som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Ni vet, det har varit varmt förr... Climategate... det vanliga blajet. Mycket känns alltså igen, men ett par mer originella trumpska ståndpunkter framgår också:

• Trump säger sig vara en verklig miljövän i kraft av att han låter bygga golfbanor: "I have some great, great, very successful golf courses. I’ve received so many environmental awards for the way I’ve done, you know. I’ve done a tremendous amount of work where I’ve received tremendous numbers. Sometimes I’ll say I’m actually an environmentalist and people will smile in some cases and other people that know me understand that’s true."
• Som sin främste auktoritet i klimatvetenskapliga frågor framhåller Trump sin farbror, elektroingenjören John G Trump, som dock saknar klimatvetenskapliga meriter, och som dog 1985: "My uncle was for 35 years a professor at M.I.T. He was a great engineer, scientist. He was a great guy. And he was... a long time ago, he had feelings - this was a long time ago - he had feelings on this subject. It’s a very complex subject. I’m not sure anybody is ever going to really know."

Inget av detta är något att glädjas åt. Det amerikanska valresultatet är en katastrof, på område efter område varav klimatfrågan bara är ett, och jag instämmer dessvärre i min Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlssons sammanfattande omdöme att det innebär att den amerikanska valmanskåren förkastat civilisationen.

Fotnot

1) Se även Charles Blow i gårdagens New York Times:

Donald Trump schlepped across town on Tuesday to meet with the publisher of The New York Times and some editors, columnists and reporters at the paper.

As The Times reported, Trump actually seemed to soften some of his positions:

He seemed to indicate that he wouldn’t seek to prosecute Hillary Clinton. But he should never have said that he was going to do that in the first place.

He seemed to indicate that he wouldn’t encourage the military to use torture. But he should never have said that he would do that in the first place.

He said that he would have an "open mind" on climate change. But that should always have been his position.

You don't get a pat on the back for ratcheting down from rabid after exploiting that very radicalism to your advantage. Unrepentant opportunism belies a staggering lack of character and caring that can't simply be vanquished from memory. You did real harm to this country and many of its citizens, and I will never - never - forget that.

[...]

You are a fraud and a charlatan. Yes, you will be president, but you will not get any breaks just because one branch of your forked tongue is silver.

[...]

No, Mr. Trump, we will not all just get along. For as long as a threat to the state is the head of state, all citizens of good faith and national fidelity - and certainly this columnist - have an absolute obligation to meet you and your agenda with resistance at every turn.

NASA:s senaste siffror om global medeltemperatur

Washington Post rapporterade igår om NASA:s senaste siffror för global medeltemperatur.

Rekordnoteringarna har duggat tätt de senaste två åren, och siffran för juli 2016 blev av samma slag:

“July 2016 was absolutely the hottest month since the instrumental records began,” tweeted Gavin Schmidt, who directs NASA’s Goddard Institute for Space Studies, which is responsible for temperature measurements.

Lite längre ned i samma artikel läser vi följande:

The El Niño event ended this spring, and the planet’s temperature difference from normal is no longer as remarkably high as it was earlier in the year. But it still remains at record highs.

Den skenbara motsägelse som kan skönjas mellan Schmidts uttalande och det senare citatet om att "the planet’s temperature difference from normal is no longer as remarkably high as it was earlier in the year" upplöses då vi inser att det senare till skillnad mot det förstnämnda handlar om data som rensats från säsongsvariation.

Jag finner det en smula tragikomiskt hur legendariske nyhetsankaret och numera notoriske klimatförnekaren Åke Ortmark, mitt under den rekordmånad som juli 2016 var, twittrade om att media (i detta fall Svenska Dagbladet) borde uppmärksamma vad han menade var en pågående temperaturnedgång. Möjligen kan detta förstås som ett försök från Ortmark att bli först med att besanna en väldigt rolig profetisk artikel i satirtidskriften PNIS (Proceedings of the National Institute of Science) ett år tidigare.

Om Hans Bergström-priset

I egenskap av ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) fick jag häromdagen en påstötning om att nominera till deras så kallade Hans Bergström-priset. Prissumman är 100 000 kr, och priset uppges ha "inrättats för att premiera ett vetenskapligt synsätt i media samt för excellent journalistik om vetenskap, teknik, innovation och entreprenörskap - i en tradition av upplysning, folkbildning, förklaringsdjup, framtidstro och integritet". Och det låter ju jättebra...

...tills man beaktar vem denne Hans Bergström är, och vad han står för. Mest känd är han för att ha tjänstgjort som chefredaktör på Dagens Nyheter (DN), och så långt är väl allt någorlunda gott och väl. Värre blir det om vi ger oss på att titta närmare på vad han åstadkommit i fråga om "excellent journalistik om vetenskap". Om vi bortser från epitetet "excellent" är den Bergström-text jag omedelbart kommer att tänka på i sammanhanget den ledarkrönika han skrev i DN den 31 december 2009, rubricerad Efter FN-fiaskot: Hans Bergström om behovet att tänka nytt i klimatfrågan, där han ägnar sig åt konspirationsteoretiserande och förtal av klimatforskare, med den alltför välbekanta klimatförnekaragendan att söka bagatellisera de faror som den antropogena globala uppvärmningen för med sig. För en närmare dissekering av Bergströms struntprat i denna text, se min Uppsalainitiativet-kollega Magnus Westerstrands bemötande på Second Opinion och en uppföljande Uppsalainitiativet-bloggpost.

Några år senare väljer Hans Bergström att bidra med ett inledningskapitel i Svenolof Karlssons, Jacob Nordangårds och Marian Radetzkis konspirationsteoretiska och antivetenskapliga bok Domedagsklockan.¹ På så vis ger han ytterligare understöd åt klimatförnekarrörelsen.

Huruvida Hans Bergström efter 2013 fortsatt inom den gren av antivetenskap som klimatförnekeri utgör har jag ingen kännedom om, men exemplen ovan är illa nog. Mitt sökande efter färskare Bergström-texter har dock givit en del andra resultat, som exempelvis en aktuell artikel rubricerad Den politiska och mediala eliten har förverkat svenskarnas tillit. Genom att publicera den i den högerextrema och konspirationsteoretiskt anstrukna tidskriften DSM visar Bergström prov på sin tilltagande dragning åt det mörkbruna, och allmänt dåligt omdöme.

Inrättandet av ett pris med Hans Bergströms namn "för att premiera ett vetenskapligt synsätt i media samt för excellent journalistik om vetenskap" är i mina ögon analogt med att inrätta, låt oss säga, Wayne Rooney-priset för sportsmannamässigt uppträdande i fotboll, Leif GW Persson-priset för pigg och tydlig artikulation på det svenska språket, eller Kent Ekeroth-priset för främjande av demokrati och alla människors lika värde. Jag avböjer IVA:s inbjudan att nominera pristagare, och uppmanar dem istället att omgående upphöra med den nedsvärtning av sitt eget namn som de begår genom att låta sig associeras med priset.

Fotnot

1) Jag vågar mig på denna karaktärisering av boken trots att jag inte läst den. Vad det är för slags bok framgår dessvärre med all önskvärd tydlighet av författarnas egna försök att marknadsföra den på DN Debatt:

• Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki: Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin, DN, 2 december 2013.
• Patrik Lindenfors, Olle Häggström, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand: Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, DN, 2 december 2013.
• Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki: Säg nej till klimatmissbruket, DN, 11 december 2013.
• Olle Häggström: Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat, Häggström hävdar, 14 december 2013.

Om olika livsmedels klimatpåverkan

Människan behöver många olika näringsämnen för att må bra. Olika livsmedel innehåller olika näringsämnen i olika proportioner, och det är därför vi behöver en mångsidig kost.

Denna självklarhet innebär också att det finns ett fiffigt universalknep för den som önskar racka ned på något livsmedel X som hen inte gillar: att beakta dess klimatutsläpp räknat per enhet näringsämne Y, där man valt ut Y som något som X knappt ens innehåller alls. Det är på det viset man kan få till groteska nyhetsankor, som den som dök upp i förra månaden om att sallad skulle vara mindre klimatvänligt än bacon (här är originalstudien). Vem äter sallad för att fylla sitt kaloribehov? (Retorisk fråga.) Ett annat exempel på samma fiffiga knep är den uppmärksammade insändare i DN i september där en av allt att döma skogstokig herre vid namn Björn Hammarskjöld dömer ut vegetarianism baserat på någon beräkning som bygger på att vegetarianer får hela sin näringsförsörjning enbart från gurka.¹

För en mer sansad och vederhäftig syn på kosthållning och klimat hänvisar jag gärna till mina kunniga Chalmerskollegor på avdelningen för fysisk resursteori; se t.ex. det här mediaframträdandet och den här artikeln. En vettig lista över olika livsmedels västhusgasutsläpp finns i den här rapporten (Tabell 2 s 9-10) från Sveriges Lantbruksuniversitet.

Fotnot

1) Hammarskjöld, som håller sig med den förrädiskt akademiskt klingande titeln "assisterande professor i pediatrik", gillar att torgföra allehanda tokstollerier.

Global medeltemperatur: senaste nytt

Samtidigt som klimatförnekarna envetet fortsätter upprepa sitt mantra om att den globala uppvärmningen har upphört (nu senast var det visst den patologiske lögnaren Peter Stilbs,¹ professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH, som i en insändare med rubriken "Klimatet har inte förändrats" i tidningen Land meddelar att "den globala medeltemperaturen legat still de senaste 18 åren") så får vi besked om de senaste siffrorna från NASA: temperaturanomalin i oktober 2015 är den största som registrerats i deras 135-åriga mätserie, och om vi bildar glidande 12-månadersmedelvärden får vi följande kurva:

För den som vill veta mer om dessa tidsserier och om klimatförnekarnas evinnerliga påståenden om "uppvärmningspaus" rekommenderas bloggen Uppsalainitiativet; se t.ex. den här bloggposten, och den här.

Fotnot

1) Stilbs är en av frontfigurerna i det ledande svenska klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet, och regelbunden skribent på deras blogg som tidigare benämndes The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Han och jag har haft en och annan dust genom åren.