Två fall för Streisandeffekten

För tre år sedan skrev jag här på bloggen om den så kallade Streisandeffekten:

Streisandeffekten - så uppkallad efter sångerskan Barbara Streisands misslyckade försök 2003 att hejda spridningen av bilder på hennes residens i Malibu - betecknar hur åtgärder för att hejda informationsspridning lätt kan bli kontraproduktiva. Begreppet har snabbt blivit mycket populärt i bloggosfären, och jag tycker mig i sociala media se en utbredd önskan att vilja medverka till informationsspridningen så snart något luktar Streisandeffekt. Intresset för själva sakfrågan är ofta sekundärt; det är informationsspridandet i sig som, när någon försökt hejda det, upplevs som angeläget och ett slag för yttrandefriheten.

Nu finns ett par aktuella fall, båda med anknytning till bioetik men i övrigt tämligen olika, där jag gärna bidrar till Streisandeffekten, och jag uppmanar därför läsekretsen att ta del av och gärna också sprida följande båda texter:

• Torbjörn Tännsjö: Here's the Philosophy Essay Vox Found Too Upsetting to Publish.
• William Peace: Head Nurses, s 20-22 i Winter 2014-numret av Atrium.

Att jag på detta vis pushar för Tännsjös och Peaces texter betyder inte att jag står bakom deras innehåll.^1,2 Däremot finner jag båda texterna vara läsvärda och intressanta bidrag till den ständigt pågående intellektuella diskussionen kring hur vi bör leva och hur samhället bör utformas.

Fallet Tännsjö är egentligen inte särskilt upprörande, och kan inte förstås som att någon akademisk frihet skulle vara hotad. Hans text beställdes av (en redaktör på) den amerikanske nyhetssajten Vox, men när han levererade den befanns innehållet (trots att det rimligtvis inte kan ha bjudit på några överraskningar för beställaren) vara alltför magstarkt för publicering, och den refuserades (läs gärna Brian Leiters sammanfattning av händelseförloppet). Häri ligger inget brott mot några viktiga yttrandefrihets- eller andra principer (jag har i stora drag inget att invända emot att Vox är fria att själva välja vad de skall publicera), utan mitt deltagande i Streisandeffektsdrevet handlar i detta fall om ren och skär skadeglädje över en sällsynt klantig redaktionell hantering.

Fallet Peace är långt allvarligare. Hans text publicerades i tidskriften Atrium, utgiven av Northwestern Universitys medicinska fakultet, vars dekanus Eric Neilson kort därefter fick syn på den och protesterade mot utgivningen med (den besynnerliga) förevändningen att texten var pronografisk, vilket fick en underhuggare att plocka bort tidskriftsnumret från nätet. Tidskriftsnumrets redaktör Alice Dreger (som också är aktuell med boken Galileo's Middle Finger vilken raffinerat nog (för den här historien) handlar om inskränkningar i akademisk frihet; jag rekommenderar den varmt) protesterade upprepade gånger, men det dröjde 14 månader innan numret åter lades upp på tidskriftens webbsida. Någon avbön från Neilson eller från universitetet har dock inte kommit, och häromdagen fick Dreger nog och meddelade att hon lämnar sin professur vid Northwestern. Här en central passage ur avgångsbrevet:

We all make mistakes, but this was a profound mistake that cut to the very heart of academic freedom. It should have been acknowledged and corrected immediately. That is most definitely not what happened. Instead, what happened was denial, avoidance, blame-shifting, and evasion. To this day, the university has not admitted its mistake, and it has not affirmed its commitment to academic freedom in a way that makes clear that similar incidents will not occur in the future. This failure should be embarrassing to an otherwise great university.

Se även Dregers FAQ om fallet.

Fotnoter

1) Tännsjö driver, med den hedonistiska utilitarismen som utgångspunkt, tesen att världen blir bättre om vi sätter fler barn till världen, och att vi därför har en moralisk förpliktelse att föröka oss. Men hans resonemang håller inte, även om vi skulle acceptera hans utgångspunkt i den hedonistiska utilitarismen. Här är hans enligt min mening avgörande misstag:

Of course, we should see to it that we do not overpopulate the planet in a manner that threatens the future existence of mankind. But we’re nowhere near that point yet, at least not if we also see to it that we solve pressing problems such as the one with global warming. In the mean time, we’re ethically obligated to make as many people as possible.

Påståendet att vi inte är i närheten av den punkt då överbefolkning sätter mänsklighetens framtida överlevnad på spel är ogrundat och troligen felaktigt. Mänskligheten står inför en rad existentiella risker som vi behöver hantera. Vårt överutnyttjande av naturresurser, till vilket överbefolkning bidrar, kan resultera i sociala spänningar och om det vill sig riktigt illa krig och social kollaps, vilket i sin tur kan slå hårt mot vår förmåga att hantera de existentiella riskerna. Ett girigt maximerande av antalet människoliv här och nu riskerar på så vis att försämra utsikterna för mångdubbelt (understatement!) fler människoliv i framtiden.

2) Ämnet för Peaces text - sexuella tjänster utförda av unga kvinnliga sjuksköterskor åt förlamade unga manliga patienter - är mig alltför obekant för att jag skall ha någon bestämd uppfattning om det han skriver.

Välkommen till Björnbomland/Absurdistan

De ledande namnen inom svenskt klimatförnekeri förenas av dels en ovilja att ta det klimatvetenskapliga kunskapsläget på allvar, dels en lättsinnig syn på vad för slags argumentation de kan tillåta sig. Samtidigt har de givetvis en del individuella särdrag. Lars Bern, t.ex., känns igen på sina rabiat fradgatuggande inlägg om den stora klimatkonspiration som syftar till att åstadkomma en världsdiktatur, medan Peter Stilbs kännetecknas av sina osammanhängande svador, sin repetitivitet, och sin faiblesse för primitiv sexistisk humor. Även Ingemar Nordin och Claes Johnson (vilka jag här ägnat varsitt blogginlägg) har sina specifika egenheter.

I dagens bloggpost tänkte jag fokusera på ännu en av dessa grånade äldre herrar som gjort klimatförnekeri till en livsuppgift, nämligen Pehr Björnbom, pensionerad professor i kemiteknik från KTH, tillika (och precis som Stilbs och Nordin) medlem i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och skribent på deras blogg som tidigare hette The Climate Scam men som för en tid sedan bytte namn till det orwellskt klingande Klimatupplysningen. Björnboms främsta kännetecken i klimatdebatten är

(a) hans ständiga hojtande om ad hominem så snart han får mothugg i en debatt (samtidigt som han aldrig ser det som det minsta problematiskt då han själv eller någon av hans meningsfränder tar till samma debattgrepp), och

(b) hans aldrig sinande tålamod när det gäller att försvara snart sagt vilka utsagor som helst så länge dessa kommer från det egna lägret eller pekar på att klimathotet är överdrivet (jag får närmast intrycket att Björnbom gjort det till en sport att kunna försvara vilken utsaga som helst, hur orimlig den än må vara).¹

Denna min bloggpost kan ses som ett enda stort ad hominem, riktat mot Pehr Björnbom. Till skillnad från Björnbom är jag inte beredd att kategoriskt döma ut ad hominem som ett i alla lägen olämpligt och förkastligt debattgrepp.² Om det i någon viktig debatt visar sig finnas en medverkande som systematiskt vanställer kunskapsläget och rycker sönder diskussionen med allt ifrån strunt till rena felaktigheter, då kan det finnas anledning att påtala den saken så att den som söker lära sig något kan undvika just den skribenten, till förmån för andra mer pålitliga källor. Det är där vi enligt min mening befinner oss i fallet Björnbom, och min bloggpost kan alltså ses som ett slags varning till allmänheten.

Alltsedan Björnbom började dyka upp i Uppsalainitiativets kommentarsfält någon gång 2009 eller så har jag då och då sett mig nödsakad att läsa vad han skrivit, och jag kan inte påminna mig att detta någon endaste gång lett till att jag lärt mig något nytt och intressant, medan det däremot skett desto oftare att jag i hans olika inlägg träffat på ren och skär desinformation. Mitt råd till läsekretsen blir därför följande: Nästa gång ni råkar på något påstående av Pehr Björnbom som synes kullkasta etablerad klimatvetenskap eller på annat sätt pockar på er uppmärksamhet, strunta i saken och gå iväg och gör något mer produktivt, som t.ex. att putsa naglarna, se något gammalt avsnitt av Falcon Crest eller läsa 2004 års IKEA-katalog. (Jag lovade mig själv på sistlidna nyårsnatt att följa detta råd, men erfarenheten tyder på att jag dessvärre är så lättprovocerad att det inte alls är säkert att jag kommer att leva upp till löftet.)

I det följande skall jag ge två relativt färska exempel på hur Björnbom argumenterar och vilka absurditeter han därvid tillgriper. I inget av fallen är själva sakfrågan av särskilt avgörande intresse, utan det viktiga i sammanhanget är att notera Björnboms oredliga argumentationsteknik.

1. IPCC och de 0,3 graderna

I den DN-debatt i förra månaden som jag kort rekapitulerar i min bloggpost den 14 december känner sig Björnboms klimatförnekarkollegor Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki (KNR) anklagade för ohederlig retorik och meddelar därför i sin slutreplik att

den som läser vår bok [skall] se att vi enbart refererar elementära fakta, sätter in dem i ett historiskt perspektiv och försöker se proportionerna.

Som sitt enda exempel på hur de i boken "refererar elementära fakta" meddelar de genast följande.

Till exempel konstaterar vi att IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius.

Problemet med detta enda exempel är emellertid att det är fel. Det finns inget stöd i IPCC:s rapporter för att de skulle "bedöm[a] det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". Härav den lite bryska titeln Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat till min bloggpost. Hur KNR kom fram till de 0,3 graderna (eller om siffran möjligen var gripen rakt ur luften) visste jag inte, men i bloggposten erbjöd jag följande spekulation:

För den som är lite van vid hur klimatförnekare brukar läsa sina källor är det emellertid inte svårt att förstå hur de tänkt. På sidan 25-26 i IPCC-rapportens Technical summary finns ett stycke som innehåller följande meningar:
It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. [...] Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.
Om man tar hälften av 0,6°C får man den av Karlsson et al angivna siffran 0,3°C, så om vi därtill (felaktigt) antar att den antropogena uppvärmningen fram till 1951 är försumbar i sammanhanget, och dessutom (åter felaktigt) översätter engelskans "more than" till svenskans "ungefär", så landar vi i Karlssons et al påstående om IPCC:s bedömning.

Jag visade också hur IPCC i samma stycke i samma Technical summary uppgav den del av uppvärmningen under samma tidsperiod (1951-2010) som orsakats av naturliga faktorer till "likely [...] between –0.1°C and 0.1°C", och om man subtraherar detta från periodens observerade uppvärmning om 0,6°C får man (som jag säger i min bloggpost) att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C". IPCC har till och med ett formaliserat bruk av ord som "likely", med vilket de menar en sannolikhet om minst 66% (uttrycket "extremely likely" som också citeras ovan betyder minst 95%). Och då IPCC uppskattar att sannolikheten att den antropogena uppvärmningen i perioden ifråga ligger mellan 0,5°C och 0,7°C är minst 66%, då kan ingen hederlig debattör i världen få det till att de (med KNR:s ord) "bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". KNR har alltså farit med osanning. Case closed!

Case closed? Nej, inte för Björnbom. I en kommentar på den s.k. Klimatupplysningen skriver han att

Häggströms försök att avfärda tolkningen att 0,3 C av uppvärmningen är antropogen verkar vara dåligt genomtänkt. IPCCs sätt att uttrycka dessa saker ger så pass stort rum för olika tolkningar (vilket beror på att osäkerheterna är stora) att skilda sådana kan vara lika berättigade.

Häggströms tolkning är inte bättre än den som Karlsson, Nordangård och Radetzki gör, snarare sämre.

Det Björnbom skriver här är helt enkelt inte sant. Det faktum att IPCC medger stora osäkerheter kan inte tas som intäkt för att man skulle få tolka deras skriverier hur man vill. Den avgörande skillnaden mellan mitt påstående att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C" och KNR:s påstående att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" är att mitt påstående har stöd i IPCC-rapporten, medan KNR:s påstående saknar stöd i (och till och med motsägs av) IPCC-rapporten.

Sedan detta Björnboms första KNR-försvar visat sig, i diskussioner bl.a. på Uppsalainitiativet, ohållbart, övergick han snabbt till sitt andra KNR-försvar, åter i en kommentar på den s.k. Klimatupplysningen, där han anklagar mig för att ha begått en "blunder" genom att ha förväxlat IPCC:s begrepp "likely" och "extremely likely", och hävdar att min kritik mot KNR:s påstående därför är ogiltig. Det här är åter rena dumheterna. Ingenting av vad jag sagt ovan ändras av att IPCC försett sin bedömning att "human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010" med sannolikhetsbedömningen "extremely likely". Givetvis får man ett annat och större trolighetsintervall om man ändrar trolighetsgraden från "likely" (minst 66%) till "extremely likely" (minst 95%), men om man tar det större intervallet och utnämner dess nedre ändpunkt till IPCC:s uppskattning, då gör man sig lik förbannat skyldig till desinformation.

Därefter skyndade sig Björnbom vidare till sitt tredje KNR-försvar, denna gång ägnat en hel bloggpost på den s.k. Klimatupplysningen, där han vänder sig både mot mig och mot min UI-kollega Lars Karlsson som skrivit en egen bloggpost om KNR:s 0,3 grader, med väsentligen samma slutsatser som mina. Här ägnar sig Björnbom åt en vilseledande och uppåt väggarna felaktig räkneexcercis med konfidensintervall för olika bidrag till den aktuella periodens uppvärmning - felaktig bland annat därför att han behandlar de olika bidragen som oberoende stokastiska variabler, vilket de givetvis inte är då de måste summera sig till den observerade totala uppvärmningen. Björnbom skriver att han "gjort beräkningarna mest som en tankeställare för att stimulera diskussion", men hans verkliga avsikt kan knappast förstås som annat än ännu ett patetiskt försök att blanda bort korten. Hans invecklade men meningslösa kalkyl gör hans förklenande³ ordval "sofistikerad" i påpekandet att KNR "inte [har] gjort någon sofistikerad analys som Häggström och Karlsson" extra löjligt, ty vad är det som är så "sofistikerat" med min respektive Lars Karlssons "analys" av IPCC-texten?⁴ Mitt konstaterande att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C" bygger på "analysen" att från den observerade totala uppvärmningen subtrahera IPCC:s skattning av det naturliga bidraget - knappast en uträkning som förtjänar ordvalet "sofistikerat". Lars Karlssons motsvarande uppgift är än mindre "sofistikerad" och kan knappast ens kallas "analys" - han har helt enkelt läst av IPCC:s uppskattning i deras stapeldiagram om saken. Man får faktiskt intrycket att frasen "sofistikerad analys" i Björnboms ordbok står för "vad som helst utom rent hittepå".⁵

Pehr Björnbom är inte dum i huvudet, och jag kan inte tänka mig annat än att han har helt klart för sig vad han sysslar med här: bluff, båg, rökridåer och diskussionssabotage. Och vad skall man då säga om nästa exempel?

2. "försökte ta upp en debatt om sexism..."

Streisandeffekten: skrattar bäst som skrattar sist? Så lyder rubriken på en bloggpost jag författade den 2 augusti 2012, i vilken jag berättade om bloggaren Tomas Gunnarssons (a.k.a. Genusfotografen) kritiska analys av blidsättningen av en artikel i tidningen Xpress, om bildbyråns brutala försök att tysta honom, och om den så kallade Streisandeffekt som därpå följde. Slutligen ställde jag den öppna frågan om huruvida bildbyrån verkligen tagit skada av det inträffade på det sätt vi hoppats, alla vi som skadeglatt såg till att sprida historien om deras motbjudande agerande.

I kommentarsfältet till bloggposten utspelade sig bland annat följande korta meningsutbyte (om man nu kan kalla det så) mellan Björnbom och mig.

PB, 6 aug 2012, 02:01: Olle, vad sägs om att ta några bilder med slangen?

Det vore väl fint med ett reportage i Xpress om den bloggande statistikprofessorn i Götet.

Klänningen, banangreppet om slangen, skulle det inte passa menar du? Jo, men tänk Pride, så kanske du förstår.

OH, 6 aug 2012, 11:51: Din parallell haltar enligt min mening betänkligt, Björnbom. Pridefestivalen fyller en viktig funktion för att synliggöra minoriteter som under århundraden varit osynliggjorda och förtryckta. Bilderna i Xpress fyller ingen angelägen funktion alls.

PB, 6 aug 2012, 17:31: Nej, men Genusfotografens analys av bilderna var angelägen och med lite fantasi kan vi förstå varför.

OH, 6 aug 2012, 17:59: Exakt vad som pågår i din snuskiga gubbfantasi vet jag inte, Björnbom, men jag kan säga att detta är första (och förhoppningsvis sista) gången som jag av en motbjudande gammal snuskgubbe föreslagits att klä mig i kvinnokläder. Var nu snäll och tag ditt pick och pack och ge dig av från min blogg.

(Till er som inte känner till sammanhanget: Pehr Björnbom är en tröttsam gammal klimatförnekare som länge frekventerade Uppsalainitiativets kommentarsutrymme, tills jag för något år sedan bad honom dra. Nu är har han tydligen hittat hit med sitt snusk och sina oförskämdheter, men jag försäkrar er, han skulle just gå.)

Läsaren kan inte undgå att notera att jag, speciellt i min andra kommentar, bemöter Björnbom bryskt och en smula otrevligt. Lika tydligt är emellertid att Björnbom går in i diskussionen på ett sätt som gör att såväl min bryskhet som epitetet "snuskgubbe" framstår som välmotiverade. Givetvis kör jag en sådan kommentator på porten! Till Björnboms försvar skall dock sägas att han sedan dess faktiskt haft den goda smaken att inte höra av sig på min blogg igen.

Dessutom, åter till Björnboms försvar, skall sägas att hans kommentarer i ovanstående skriftväxling är mycket otypiska för honom (gissningsvis var han, åtminstone då han skrev den första av sina båda kommentarer, berusad). Jag kan inte minnas att han någonsin tidigare (eller senare) uppträtt så flagrant tölpaktigt. Tvärtom brukar han bemöda sig om att uppträda ytligt sett korrekt, och just därför hade jag nog väntat mig att han skulle försöka glömma den här incidenten och lägga den bakom sig. Döm om min förvåning då jag blev uppmärksammad på hur han, över ett år senare, den 12 december 2013 på den s.k. Klimatupplysningen, självmant påminner sin läsekrets om saken.

Ännu mer förbluffande (och nu kommer vi äntligen till poängen med det här exemplet) är hur han i en senare kommentar på samma klimatförnekarblogg, den 25 december 2013, försöker sig på att förklara och försvara sitt agerande. Han skriver att han "försökte ta upp en debatt om sexism med Olle Häggström på hans egen blogg", och att

Häggström[s] blogginlägg om detta kan ytligt sett se ut som att han stöder Genusfotografen. [...] Men av att det i titeln på blogginlägget står ”Skrattar bäst som skrattar sist” och en närmare granskning av texten tyder på att Häggström talar med dubbla tungor och att han egentligen verkar vilja förlöjliga Genusfotografen.

Denna tolkning av min bloggpost är fullkomligt orimlig. Jag tar tydligt parti för Genusfotografen, jag tar ännu tydligare parti emot bildbyrån, och ingen hederlig läsning av bloggposten kan få mitt ställningstagande till att bli det motsatta. Men trots att inte minsta bokstav pekar i den riktningen säger sig alltså Björnbom ha tolkat min bloggpost som ett försvar av bilderna i Xpress, och han menar att hans avsikt var att få mig att "inse hur det blir om en fotograf behandlar en manlig statistikprofessor enligt samma måttstockar som den kvinnliga mästerkocken". Jaha minsann, tack för omtanken.

Om möjligt ännu mer bisarrt blir det när Björnbom bannar mig för mitt ordval "snusk" och "snuskgubbe". Så här skriver han:

Vad som menas med snusk här är oklart. Ar klänningar snuskiga? Eller är det symboliken som syftar på oralsex som är snuskig? Men varför gäller detta i så fall inte lika mycket kvinnligt som manligt oralsex?

Det finns inget som helst stöd vare sig i min bloggpost eller i mina kommentarer till Björnbom för att jag skulle besitta det slags fördomar som han här försöker klistra på mig. Jag har inga som helst kritiska synpunkter på genusöverskridande klädsel eller på vad för slags sexuella aktiviteter som samtyckande vuxna ägnar sig åt med varandra, oavsett om de är av samma eller olika kön. Nej, vad mina epitet "snusk" och "snuskgubbe" syftar på är (vilket varje normalt funtad läsare givetvis inser) att Björnbom uppmanar mig till sexuella handlingar (om än symboliska sådana). För att sådana uppmaningar skall vara acceptabla krävs ett särskilt slags nära relation mellan parterna - i annat fall blir uppmaningen (som i det här fallet till råga på allt gjordes offentligt) ett typiskt snuskgubbebeteende. Och jag kan försäkra att Björnbom och jag varken har eller har haft den sortens relation till varandra. Härav alltså ordet "snuskgubbe".

Fotnoter

1) Som ett exempel på hans enastående uthållighet, se gärna hans försvar i kommentarsfältet på Uppsalainitiativet i december 2010 av sin egenhändligt ihopsnickrade nya teori för gaskinetik.

2) Se den gamla bloggposten Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson på Uppsalainitiativet, där jag nyanserar begreppen kring sak och person, och där Björnbom i kommentarsfältet kategoriskt vägrar att se några som helst nyanser i frågan.

3) Ordet "sofistikerad" bär oftast inte på någon förklenande innebörd, men i detta fall är det uppenbart att Björnbom vill döma ut mina och Lars Karlssons återgivningar av IPCC:s uppfattningar som långsökta och konstlade.

4) Tidigare i samma bloggpost använder Björnbom uttrycket "djupare analys" syftandes på samma insatser från mig och från Lars Karlsson.

5) Jag har långt ifrån tömt ut Björnboms förråd av dumheter i denna debatt. Så t.ex. ställer han i sin bloggpost den retoriska frågan

Men vad är det då som Häggström och Karlsson med sådan emfas vänder sig mot? Vad har författarna av Domedagsklockan egentligen skrivit?

...följt av ett långt citat ur KNR:s bok Domedagsklockan. Detta trots att både jag och Lars Karlsson är extremt tydliga med vad vi kritiserar, nämligen KNR:s påstående "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" som inte var hämtat från från deras bok (vilken varken jag eller Lars hade läst, något vi också var tydliga med) utan från deras DN-artikel Säg nej till klimatmissbruket.

För övrigt kan noteras att Björnboms citat ur Domedagsklockan bekräftar att min spekulation om hur KNR kommit fram till siffran 0,3°C var väsentligen korrekt - med den lilla skillnaden att KNR hämtat de siffror de vantolkar inte från den aktuella IPCC-rapporten AR5 utan från den inaktuella AR4 från 2007.

Streisandeffekten: skrattar bäst som skrattar sist?

Streisandeffekten - så uppkallad efter sångerskan Barbara Streisands misslyckade försök 2003 att hejda spridningen av bilder på hennes residens i Malibu - betecknar hur åtgärder för att hejda informationsspridning lätt kan bli kontraproduktiva. Begreppet har snabbt blivit mycket populärt i bloggosfären, och jag tycker mig i sociala media se en utbredd önskan att vilja medverka till informationsspridningen så snart något luktar Streisandeffekt. Intresset för själva sakfrågan är ofta sekundärt; det är informationsspridandet i sig som, när någon försökt hejda det, upplevs som angeläget och ett slag för yttrandefriheten.

Ett typexempel såg vi för några veckor sedan. En bloggare vid namn Tomas Gunnarsson hade fått syn på ett reportage om en stockholmskrog i Arlanda Express kundtidning Xpress, och skrev en kritisk text på sin blogg Genusfotografen om reportagets starkt sexualiserade bilder av den kvinnliga krögaren. Texten illustrerade han med fotografier han tagit av bilderna i reportaget. Snart började han få hotfulla och halvhjärtat anonyma ebrev där han anmodades plocka bort bilderna och reportagefotografens namn. Till slut såg sig Gunnarsson nödsakad att censurera dessa i sin bloggpost,¹ samt att i en snabb förlikning betala bildbyrån 15 000 kr i skadestånd för copyrightintrång. Hans berättelse om detta i en senare bloggpost nådde snabb spridning. På Facebook bevittnade jag och rycktes med i den allmänna skadeglädjen kring att bildbyråns osympatiska agerande fick stor spridning och att deras ansats att tysta Genusfotografen Gunnarsson resulterade i en rejäl Streisandeffekt!

Men är det helt uppenbart att bildbyrån och reportagefotografen tagit skada av det inträffade? All reklam är ju bra reklam, sägs det, och jag kan gott tänka mig att många läsare finner bilderna på krögaren snygga och - hö hö hö - festliga samt att bildbyråns agerande mot Gunnarsson är helt i sin ordning. Helt klart är att de (bildbyrån och reportagefotografen) arbetar i en bransch där publicitet är väldigt viktigt.

Tänk om de, när de fick se Gunnarssons kritiska text, snabbt insåg att här fanns en ypperlig möjlighet att skapa rejäl publicitet på nätet. Tänk om de kände till Streisandeffekten och gick till angrepp mot Gunnarsson i avsikt att provocera fram just en sådan. Tänk om vi gått rakt i en fälla...

Fotnot

1) Numera är det emellertid lättare sagt än gjort att radera något från nätet. En cachekopia av Genusfotografens text i ocensurerat skick fanns tills helt nyligen här, och för den som letar går den antagligen alltjämt att hitta någon annan stans.