Swing Time är läsvärd

Swing Time av Zadie Smith är en av de bästa romaner jag läst på ganska länge. Den känns naturlig att jämföra med Kjell Westös Den svavelgula himlen som jag läste i höstas, då de båda kretsar kring barndomsvänner som så småningom graviterar isär men till slut återser varandra en bit upp i medelåldern, och båda genomsyras av klassfrågor.¹ I Swing Time tillkommer rasperspektiv som ett bärande element, till skillnad från i Westös bok vars handling är koncentrerad i och kring ett etniskt tämligen homogent Helsingfors. Smiths bok är mer kosmopolitisk, och utspelar sig i London, New York och ett västafrikanskt land som aldrig nämns vid namn men som verkar vara Gambia, där huvudpersonen medverkar i ett föga framgångsrikt biståndsprojekt.² Det är ett gott betyg på Swing Time att jag finner den klart bättre än Den svavelgula himlen trots att Westö är en gammal favoritförfattare och trots att hans aktuella bok ingalunda är något misslyckande.

En sak jag fann frapperande hos Swing Time är att de fyra personer som porträtteras någorlunda utförligt - berättarjaget, hennes mamma, hennes barndomsvän Tracy, och megapopstjärnan Aimee (som om än inte i alla avseenden identisk med Madonna likväl är tydligt modellerad efter henne) - alla är kvinnor (många andra personer figurerar i boken men blir mer till bifigurer och rekvisita). Men så slog det mig att jag nog läst många böcker som på motsvarande vis domineras av ett antal män utan att reagera närmare på den saken, så själva min reaktion på detta blev en lärorik påminnelse om skevheter i hur vi ser på män respektive kvinnor.

Av de fyra personprorträtten är det berättarjagets som är mest utförligt, och ändå är det hon som likväl till slut förblir mest enigmatisk. En oro återkommer då och då om huruvida hennes på ytan innehållsrika liv ändå lider av tomhet. Den underliggande frågan om vad som är ett meningsfullt livsinnehåll får inget slutgitigt svar, men blir något man som läsare tar med sig efter att ha lagt ifrån sig boken.

Fotnoter

1) Smiths insiktsfullhet och utsökta känsla för klass- och andra sociala frågor framkommer bland annat också i en essä hon skrev i kölvattnet av Brexit och som jag tidigare lyft fram här på bloggen.

2) Handlingen i Gambia får mig att associera till en annan bra bok jag läst denna vinter: Kevin Simlers och Robin Hansons mycket intressanta The Elephant in the Brain, som jag räknar med att återkomma till här på bloggen och vars genomgående tes är att mycket av vad vi gör drivs av andra (och typiskt mindre ädla) motiv än dem vi hävdar - motiv som vi hemlighåller så noga att vi till och med lurar oss själva. I kapitel efter kapitel illustrerar författarna grundtesen på olika områden, och i kapitlet om välgörenhet hävdar de att det som driver en välgörare som regel mer handlar om att imponera på andra och visa upp dygder än om genuin önskan att göra gott. Detta påstående är givetvis oaptitligt, men samtidigt är det svårt att avvisa, och det havererade biståndsprojektet i Swing Time passar bra in Simlers och Hansons cyniska bild.

Brexit

Halvannan månad har förflutit sedan Brexit-omröstningen och det chockerade beskedet om dess utfall, men ämnet förtjänar givetvis fortsatt diskussion, dels naturligtvis för att ett brittiskt utträde ur EU är en stor händelse i sig, men också för att utfallet exemplifierar den bredare (och mycket oroande) strömning jag diskuterade i min förra bloggpost. Det aktuella sommarnumret av husorganet New York Review of Books bjuder på inte mindre än tre utförliga artiklar om detta ämne. Rekommenderad läsning!

• Jonathan Freedland: A Howl of Rage. Det här är den bästa sammanfattning av hela Brexit-historien jag sett. Freedland skriver om 70 år av fred, om globalisering och automatisering, om politiskt rävspel och dito missbedömningar, om David Cameron, om social segregation, om immigration och flyktingkris, om mordet på Jo Cox, om Boris Johnson, om Michael Gove, om Nigel Farage, om regionala och demografiska röstningsmönster, om Regrexit, om Jeremy Corbyn, om Skottland och Nicola Sturgeon, och om Theresa May. Alltsammans är egentligen redan bekant (om än inte fullt lika kompetent sammanfattat) sedan tidigare, så på så vis är det måhända ingen katastrof att just denna text (i motsats till de båda följande) ligger bakom betalvägg.

• Mervyn King: Which Europe Now? Denna text fokuserar mer på EU (och framför allt på eurozonen och dess skakiga framtid) än Freedlands, och bjuder på lite mer originella vinklingar. King ser överraskande odramatiskt på ett brittiskt utträde ur EU, då han noterar att de redan står utanför såväl euro som Schengen, och gör följande jämförelse: "Why would you want to be a member of a tennis club if you do not play tennis and indeed actively dislike the game, simply in order to play a game of bridge once a month?" Vissa av hans historiska paralleller har jag svårt att se relevansen hos, som Kissingers 65 år gamla yttrande "The traditional role of an island power towards a land-mass [is] to prevent the consolidation of that continent under a single rule", men texten ger likväl intressanta perspektiv.

• Zadie Smith: Fences: A Brexit Diary. Denna text är utan tvekan den allra mest läsvärda av de tre. Smith resonerar, delvis med stöd av sina egna erfarenheter av livet i ett multikulturellt men segregerat London, hur omröstningens utfall kan förstås. Jag kan här omöjligt göra rättvisa åt hennes många insikter, men en av de tankar hon formulerar är ungefär denna: Är det verkligen rimligt att vi - den priviligierade akademiska övre medelklass som gör vad vi kan för att med hjälp av både bildliga och bokstavliga stängsel avskärma oss från andra sociala strata - pekar finger åt de mindre priviligierade som inga andra medel för avskärmning har än att rösta för Brexit?