Rapport från schack-SM 2026: dödens fält

Schack-SM är en fin tävling som går av stapeln varje sommar med ofta runt 1000 deltagare i många olika klasser. Själv SM-debuterade jag som 13-åring i Ystad 1981, och har därefter spelat SM-turneringarna i Gävle 1982, Karlskrona 1983, Malmö 1986, Norrköping 1988, Lidköping 1999, Örebro 2000, Göteborg 2005 - och nu även den nyss avslutade SM-turneringen i Jönköping 2026!

Fastän jag under de senaste 20 åren varit måttligt aktiv som tävlingsspelare har mitt schackintresse aldrig uphört. När jag för ett par månader sedan bestämde mig för att ställa upp i årets SM valde jag att göra det i klassen Veteran 50+, och jag tog hjälp av AI för att peppa mig själv inför turneringen:

Analogt med (den möjligen apokryfiska) historien om Niels Bohr och hästskon kan jag konstatera att peppen faktiskt fungerar: inför turneringen räckte det för mig att kasta en blick på bilden för att känna mig extra laddad, trots min kunskap om hur bisarrt överdriven och ogrundat bombastisk den är.

Så hur gick turneringen? I huvudklassen segrade den 19-årige jättetalangen Edvin Trost, men i Veteran 50+ var ungdomar lyckligtvis portförbjudna, vilket såklart ökade chansen att på bildens fråga om huruvida jag vid 58 års ålder äntligen skulle skörda mitt första SM-tecken kunna svara ja. Men ack nej, något guld blev det inte, utan jag fick nöja mig med silver. Med mina fyra vinster och fem remier på de nio ronderna lyckades jag ta mig igenom turneringen obesegrad, men det räckte inte längre än till andra plats, efter klubbkamraten Gösta Svenn som firade 50-årsjubileet av sin seger i junior-SM 1976 med att välförtjänt ta hem ännu ett SM-tecken. Grattis Gösta!

Men andra plats är inte helt tokigt det heller, och här är bucklan jag fick med mig hem:

Jag vill avsluta denna rapport med att peka på ett märkligt sammanträffande mellan två av mina vinstpartier i turneringen. I ronderna 4 och 7 mötte jag med de svarta pjäserna två stockholmare med till 80% identiska efternamn, som båda begick partiavgörande misstag i 16:e draget genom att placera en vit springare på ruta c5. Det började med hur Niclas Hedin som vit i 4:e ronden ställdes inför följande ställning efter mitt 15:e drag:

I denna ställning, som ännu är någorlunda jämn, drog Hedin det till synes naturliga men ödesdigra 16. Sc5??, varpå jag fick tillfälle att medelst en nätt liten kombination tillskansa mig två merbönder: 16. - Lxf3 17. Txf3 Sxd4! 18. exd4 Txc5! 19. Txc5 Lxd4+ 20. Kh1 Dxc5. Resten är teknik, som det brukar heta, och inte ens förekomsten av olikfärgade löpare ger vit något hopp om remi, till följd av svarts gyllene reservkapital i form av 4-mot-2-majoriteten av bönder på kungsflygeln.

I rond 7 mötte jag den egensinnige angreppsspelaren Mikael Helin, vars återkommande offerfyrverkerier jag med skräckblandad fascination betraktat på avstånd i närmre fyra decennier. Det här var första gången vi ställdes öga mot öga, och sin vana trogen bemötte han det franska försvaret med så kallad flygelgambit: 1. e4 e6 2. Sf3 d5 3. e5 c5 4. b4 cxb4 5.a3. Till priset av en bonde vill vit öppna a- och b-linjerna samt aktivera sin svartfältslöpare på a3 (teorikunniga läsare anar släktskapet med den mer kända Benkögambiten). Jag kände till Helins förkärlek för flygelgambiten, och hade förberett mig tillräckligt väl för att efter 15 drag ha spelat upp följande ställning, där vit förmodligen inte har full kompensation för den offrade bonden:

Helin hade uppenbarligen inte studerat mitt parti mot Hedin i rond 4 tillräckligt noggrant för att känna till att c5 är dödens fält, och han drog det offensivt avsedda men med facit i hand direkt svaga 16. Sc5?. Hans tanke var att offra ännu en bonde för att eliminera min löpare på e7 och därmed ge hans egen svartfältare ensamt herravälde över diagonalen a3-f8. Det finns emellertid flera övertygande fortsättningar för svart. Jag valde 16. - Sxe5. Springaren kan slås, men då faller garderingen av c5. Istället följde 17. Sxd7 Sxd7 18. Lxf5 exf5 19. 0-0 0-0 20. Dxh5 g6 21. De2 Lxh4 22. g3 Lf6 23. Kg2 De6 24. Dd2 Tfe8 och svart har full kontroll. Helin kämpade på i ytterligare 45 drag men lyckades aldrig ta sig in i matchen igen.

Om kentaurschack

Igår skrev jag i Expressen om AI, arbetsmarknad och det så kallade människan i loopen-idealet. En central fråga är den om huruvida det finns någon vettig plats för människan i en process med AI-system som blivit bättre än vi på vad det nu är som skall göras. Ett populärt exempel att lyfta fram för dem som vill besvara frågan jakande har varit det så kallade kentaurschacket, vilket jag omtalar i artikeln:

Då AI överträffar mänsklig skicklighet kan vi [...] fortfarande hoppas att kombinationen människa plus AI ska visa sig mer kapabel än AI ensam. AI-entusiasternas paradexempel på detta var länge schack. Sedan mänskliga stormästare visat sig vara chanslösa mot de bästa schackprogrammen började man experimentera med spelformen kentaurschack, där mänskliga spelare fick lov att konsultera ett schackprogram innan de utförde sina drag. Så länge teamet människa plus maskin var bättre än maskinen ensam var spelformen intressant, men intresset kollapsade i slutet av 2010-talet då det blev snudd på omöjligt att överträffa en motståndare som valde att slaviskt följa datorns rekommendationer.

1997 förlorade den dåvarande schackvärldsmästaren Garri Kasparov en uppmärksammad match mot IBM:s schackprogram Deep Blue, och det var då kampen mellan människa och maskin på schackets område ansågs avgjord. Redan året efter lanserade Kasparov i en uppvisningsmatch mot stormästarkollegan Veselin Topalov det som senare kom att kallas kentaurschack, där alltså två mänskliga spelare med tillgång till schackprogram som de har rätt att konsultera under spelets gång ställs mot varandra. Spelformen fortsatte i nära två decennier att röna ett visst intresse, men i takt med att datorprogrammen blev allt spelstarkare närmade sig spelformen en kris: hur länge skulle den mänskliga komponenten i beslutsfattandet visa sig ha något att tillföra?

Så länge kombinationen människa plus maskin var starkare än maskinen ensam var spelformen intressant, och AI-propagandister kunde anföra kentaurschacket som ett exempel på hur människan kan förbli relevant även i närvaro av överlägset kapabla AI-system. Men det som tycks ha blivit den sista internationella kentaurschacksturneringen spelades 2017, varpå intresset i tysthet kollapsade. Jag har varit i kontakt med en av de ledande organisatörerna av kentaurschackturneringar, och han bekräftar min bild av att orsaken till det kollapsade intresset är att det inte längre verkade finnas något konstruktivt för den mänskliga parten i ett kentaurteam att bidra med. (Att till slut alla partier oundvikligen verkade sluta i remi bidrog också till att de sista entusiasterna ledsnade.)

Det ligger i sakens natur att ett vikande intresse för vad det nu må vara inte alltid dokumenteras explicit, och detta verkar vara fallet specifikt för det som hände med kentaurschacket 2017-2018. Och just detta bidrog antagligen till att en del av de oförväget optimistiska AI-debattörer som spred budskapet "Framtiden är ljus! Se på kentaurschacket!" inte observerade att tiden sprungit ifrån dem utan fortsatte med sina glada besked som om inget hade hänt. Den i Sverige ledande företrädaren för denna inobservanta falang är otvivelaktigt Mathias Sundin, i kraft av dennes bok Kentaurens fördel från 2023 (här är ett relevant utdrag). Jag hoppas att han i ljuset av det jag här meddelar kommer att korrigera sin kentaurschacksretorik, men med tanke på den inte alltför imponerande nivå av argumentativ stringens och hederlighet han hittills uppvisat (och som jag sett mig föranledd att kommentera här, här och här) håller jag inte andan.

Föredragning vid Backåkraseminariet

Vid det så kallade Backåkraseminariet vid Dag Hammarskjölds gamla lantställe utanför Ystad ombads jag igår hålla en kort föredragning om AI, vilken jag självklart inte vill undanhålla er som inte var där. Så här löd den, frånsett ett antal spontana mindre avvikelser:

AI-utvecklingen vi upplever nu är dramatisk, och kommer att få konsekvenser, snabbare än de flesta anar. I universitetsvärlden har vi alltsedan lanseringen av ChatGPT för ett halvår sedan haft intensiva diskussioner om hur vi kan anpassa oss till en situation där studenter kan delegera stora delar av sitt hemarbete på AI. Men att bara fokusera på det vore att skrapa på ytan, och för den som följer AI-utvecklingen noggrant känns det inte som någon vågad gissning att AI kommer att förändra samhället mer genomgripande de kommande fem åren än Internet och mobiltelefoni gjort de senaste 25.

På gott eller ont? Eller både och? Svårt att säga. AI kan bli nyckeln till att lösa alla våra stora samhällsproblem kring klimat, naturresurser, global hälsa, fattigdom, geopolitiska konflikter, etc. Potentialen är på sikt obegränsad. Men det finns också ofantliga risker. Huruvida nettot hamnar på plus eller minus kan ingen veta idag, men det jag vågar säga säkert är att för att kunna skörda de stora frukter som utlovas behöver vi se riskerna i vitögat och hantera dem.

Och riskerna är av många slag.

En klass av risker har att göra med arbetsmarknadskonsekvenser av AI-driven automatisering. Jag menar såklart inte att lönearbete är livets mening, utan tvärtom att det kan bli en befrielse att till slut göra oss av med. Men vägen dit kan bli besvärlig. Automatisering är inget nytt, men de senaste årens AI-utveckling vänder gamla föreställningar på ända. Tidigare har tagits för givet att fysiska och manuella arbetsuppgifter blir dem automatiseras först, medan de intellektuella och kreativa kommer långt senare, men tack vare de nya språkmodellernas rasande framsteg samtidigt som robotiken släpar efter ser det nu ut att bli tvärtom. Mjukvarubranschen känner redan av stora förändringar som följd av modellernas programmeringskompetens. Alla yrkesgrupper där skrivande och kommunikation är det centrala kan stå på tur. Min rörmokare har i detta perspektiv antagligen större anställningstrygghet än någon av oss i detta rum.

Ni har såklart hört om hur AI (åtminstone i reklambranschen) börjat konkurrera ut bildkonstnärer, och inom författarskrået talas med oro om en liknande utveckling. Och musik såklart. Allt tal om att det finns något unikt mänskligt som gör att AI inte kommer att kunna konkurra med bättre romaner, vackrare bilder och skönare musik ser jag som rent önsketänkande. Men det kan ändå finnas en räddning för dessa branscher i form av vår diskriminerande preferens för mänsklig autenticitet. Jag spelade tävlingsschack i 30 år men nöjer mig nu med att följa eliten via Internetsändningar. För att få se de objektivt sett allra bästa schackpartierna borde jag egentligen se på mästerskapsmatcher mellan de ledande schackdatorerna, men det väljer jag bort, för att istället följa Magnus Carlsen och hans stormästarkollegor, och deras svettiga pannor och psykologiska berg-och-dalbanor. Det mänskliga. Jag är inte ensam om detta, utan schackfans världen över gör samma prioritering som jag. Och om denna preferens generaliserar som jag tror, från schacket och vidare till litteraturen och de övriga stora konsterna, så tror jag att de konstnärliga sektorerna kan komma att överleva (om än inte opåverkade av AI-utvecklingen).

En annan klass av risker handlar om automatiserad desinformation och ett Internet som svämmar över av individanpassad spam, en farlig utveckling inte minst genom att den riskerar att spela rakt i händerna på fascistoida krafter för vilka en nihilistisk upplösning av sant och falskt är ett centralt moment i maktövertagandet (läs Orwell, och läs Timothy Snyder). Och filosofen Daniel Dennett varnade nyligen i en uppmärksammad artikel i The Atlantic för ”counterfeit people” – AI-botar som lurar oss genom att uppge sig vara människor, och hur detta hotar att slå sönder den sociala tilliten. Jag ser framför mig en sannolik kapprustning mellan alltmer sofistikerad förfalskning och lika sofistikerade algoritmer för automatiserad klassificering av människor kontra maskiner.

Sen har vi det största perspektivet av dem alla, och som jag envisas med att lyfta trots att det tenderar att skapa förstämning. På bara 100 000 år har vi gått från att vara en djurart bland många på savannen, till att ha tagit kontrollen över planeten. Denna enorma framgångssaga har i princip inget att göra med vår muskelstyrka och fysiska uthållighet, utan handlar om intelligens – den kanske starkaste kraften i universum. Nu har vi kommit till ett kritiskt skede i och med att vi alltmer börjat automatisera och delegera denna förmåga till maskiner. Till slut – om vi fortsätter på denna väg – kan vi nå den punkt som Alan Turing varnade för redan 1951, då vi inte längre är etta på planetens topplista över intelligenta varelser. Då hänger allt på om vi i tid lyckats med det svåra projekt som kallas AI Alignment – att få maskinerna att dela våra värderingar. Om vi inte lyckas med det kommer vi antagligen att sluta som mammuten och grottbjörnen, och hela biosfären kan väntas stryka med på kuppen.

Och avgörandets ögonblick kan vara närmare än många anar: ju närmare man rör sig Silicon Valley och San Francisco där allting händer, desto större osäkerhet uttrycker branschfolk kring om vi kan vänta oss att överleva nästa decennium, eller till och med det innevarande. Det är till stor del därför jag varit med och skrivit på vårens två stora upprop av AI-experter och andra som kräver åtgärder mot den vansinneskapplöpning mot avgrunden som just nu pågår.

Artificial general intelligence and the common sense argument

Consider the distinction between narrow AI and artificial general intelligence (AGI), the former being AI specialized on a limited range of capabilities and tasks, and the latter denoting a hypothetical future AI technology exhibiting the flexibility and the full range of cognitive capabilities that we associate with human intelligence. Timelines for when (if ever) AGI will be built are highly uncertain [MB,GSDZE], but scientific debate on the issue has become more pressing in recent years, following work on possible catastrophic consequences of an AGI breakthrough unless sufficient care is taken in aligning the machine’s goals with human values [Y08,Bo,Ru,H].

A common argument for long or infinite timelines until AGI is to point to some example where present-day AI performs badly compared to humans, and to take this as a lack of “common sense” and an indication that constructing AGI is far beyond our current capabilities, whence it cannot plausibly become reality anytime soon [Bks,W,P18a,P18b]. We have all seen YouTube videos of robots tripping over their toes used for this purpose, and a recent viral case concerned an AI meant to steer a TV camera to track the ball during a football game which instead tracked the head of a bald linesman [V]. Such utter lack of common sense! An implicit or sometimes explicit conclusion tends to be that concerns about future machines taking control of the world are overblown and can be dismissed.

I believe that the central position assigned to concept of AGI in the AI futurology and AI safety literature has, via the following implicit narrative, given undue credence to the idea that AI existential risk is exclusively an issue concerning the far future. For AI to become AGI, we need to equip it with all of the myriad competences we associate with common sense, one after the other, and only then will it be ready to enter the spiral of self-improvement that has been suggested may lead to an intelligence explosion, superintelligence, and the ability to take over the world [G,Bo,H].

But common sense is a vague notion – it tends to be simply a label we put on any ability where humans still outperform AI. Hence, by the very definition of AGI, we will be able to point to common sense failures of AI up until the very moment AGI is created, so the argument that such failures show that AGI is a long way off is unsound; see [Y17] for a similar observation.

More importantly, however: AGI may not be necessary for the self-improvement spiral to take off. A better narrative is the following. We are already at a stage where AIs are better than humans at some cognitive tasks while humans remain better than AIs at others. For instance, AIs are better at chess [Si,SR], while humans are better at tracking a football [V]. A human pointing to the football example to show that AIs lack common sense has no more force than an AI pointing to chess to show that humans lack common sense. Neither of them fully dominates the other in terms of cognitive capabilities. Still, AI keeps improving, and rather than focusing on full dominance of AI (as encouraged by the AGI concept) the right question to ask is in what range of cognitive capacities AI needs to master in order to be able to seize power from humans. Self-improvement (i.e., constructing advanced AI) is probably a key competence here, but what does that entail?

There is probably little reason to be concerned about, say, the AlphaZero breakthrough [Si,SR], as two-player zero-sum finite board games with full information is unlikely to be the most significant part of the intelligence spectrum. More significant, probably, is the use of language, as a large fraction of what a human does to control the world is via language acts. It is also a direction of AI that has seen dramatic improvements in the last few years with large-scale natural language processors like GPT-2 and GPT-3 [RWAACBD,Bwn,So,KEWGMI]. With the launch of GPT-3, it was stressed that no new methods were employed compared to GPT-2: the improved performance was solely a consequence of brute-force upscaling. Nobody knows where the ceiling is for such upscaling, and it is therefore legitimate to ask whether the crucial ingredient to make AI’s ability to control the world surpass that of humans might lie in the brute-force expansion of such language models.

If it seems counterintuitive that an AI would attain the ability to take over the world without first having mastered common sense, consider that this happens all the time for smaller tasks. As an illustrative small-scale example, take the game of Sokoban, where the player moves around in a maze with the task of pushing a collection of boxes to a set of prespecified locations. An AI system for solving Sokoban puzzles was recently devised and exhibited superhuman abilities, but apparently without acquiring the common sense insight that every human player quickly picks up: if you push a box into a corner, it will be stuck there forever [FDS,PS]. No clear argument has been given for why efficient problem solving lacking in common sense would be impossible for a bigger task like taking over the world.

To summarize, I believe that while the notion of AGI has been helpful in the early formation of ideas in the futurology and philosophy of AI, it has also been a source of some confusion, especially via the common sense argument discussed above. AI existential risk literature might therefore benefit from a less narrow focus on the AGI concept. Such a shift of focus may be on its way, such as in the recent authoritative research agenda [CK] where talk of AGI is almost entirely abandoned in favor of other notions such as prepotent AI, meaning AI systems whose deployment would be at least as transformative to the world as humanity itself and unstoppable by humans. I welcome this shift in discourse.

References

[Bo] Bostrom, N. (2014) Superintelligence: Paths, Dangers, Strategies, Oxford University Press, Oxford.

[Bks] Brooks, R. (2017) The seven deadly sins of AI prediction, MIT Technology Review, October 6.

[Bwn] Brown, T. et al (2020) Language models are few-shot learners, https://arxiv.org/abs/2005.14165

[CK] Critch, A. and Krueger, D. (2020) AI research considerations for human existential safety (ARCHES), https://arxiv.org/abs/2006.04948

[FDS] Feng, D., Gomes, C. and Selman, B. (2020) A novel automated curriculum strategy to solve hard Sokoban planning instances, 34th Conference on Neural Information Processing Systems (NeurIPS 2020).

[G] Good, I.J. (1966) Speculations concerning the first ultraintelligent machine, Advances in Computers 6, 31-88.

[GSDZE] Grace, K., Salvatier, J., Dafoe, A., Zhang, B. and Evans, O. (2017) When will AI exceed human performance? Evidence from AI experts, https://arxiv.org/abs/1705.08807

[H] Häggström, O. (2021) Tänkande maskiner: Den artificiella intelligensens genombrott, Fri Tanke, Stockholm.

[KEWGMI] Kenton, Z., Everitt, T., Weidinger, L., Gabriel, I., Mikulik, V. and Irving, G. (2021) Alignment of language agents, https://arxiv.org/abs/2103.14659

[MB] Müller, V. and Bostrom, N. (2016) Future progress in artificial intelligence: A survey of expert opinion, in Fundamental Issues of Artificial Intelligence (ed. V. Müller), Springer, Berlin, p 554-571.

[PS] Perry, L. and Selman, B. (2021) Bart Selman on the promises and perils of artificial intelligence, Future of Life Institute Podcast, May 21.

[P18a] Pinker, S. (2018) Enlightenment Now: The Case for Reason, Science and Humanism, Viking, New York.

[P18b] Pinker, S. (2018) We’re told to fear robots. But why do we think they’ll turn on us? Popular Science, February 14.

[RWAACBD] Radford A., Wu, J., Amodei, D., Amodei, D., Clark, J., Brundage, M. and Sutskever, I. (2019) Better language models and their implications, OpenAI, February 14, https://openai.com/blog/better-language-models/

[Ru] Russell, S. (2019) Human Compatible: Artificial Intelligence and the Problem of Control, Viking, New York.

[SR] Sadler, M. and Regan, N. (2019) Game Changer: AlphaZero’s Ground-Breaking Chess Strategies and the Promise of AI, New In Chess, Alkmaar, NL.

[Si] Silver, D. et al (2018) A general reinforcement learning algorithm that masters chess, shogi, and Go through self-play, Science 362, 1140-1144.

[So] Sotala, K. (2020) I keep seeing all kinds of crazy reports about people's experiences with GPT-3, so I figured that I'd collect a thread of them, Twitter, July 15.

[V] Vincent, J. (2020) AI camera operator repeatedly confuses bald head for soccer ball during live stream, The Verge, November 3.

[W] Waters, R. (2018) Why we are in danger of overestimating AI, Financial Times, February 5.

[Y08] Yudkowsky, E. (2008) Artificial intelligence as a positive and negative factor in global risk, in Global Catastrophic Risks (ed. N. Bostrom and M. Cirkovic), Oxford University Press, Oxford, p 308–345.

[Y17] Yudkowsky, E. (2017) There’s no fire alarm for artificial general intelligence, Machine Intelligence Research Institute, Berkeley, CA.

Förhandssnack inför AI-debatten i Lund på torsdag

Det har varit lite förhandssnack här och var inför den AI-debatt i Lund på torsdag kl 20.00 som jag annonserade i min förra bloggpost.

• Med en av mina medpanelister på torsdag, datalogen Thore Husfeldt, har jag de senaste åren haft långa och givande diskussioner om AI-framtid, och trots att vi i vissa centrala frågor förbivit djupt oeniga har vi nu samlat oss till en gemensam artikel i dagens Sydsvenska Dagbladet med rubriken Om frihet är målet behövs en plan för hur ett samhälle utan arbete ska organiseras.¹

• Med anledning av paneldebatten kontaktades jag i slutet av förra veckan av Sveriges främsta schacknyhetssajt Inte bara schack och av Sveriges näst främsta schacknyhetssajt schack.se,² något som resulterade i bloggposter på båda ställena, rubricerade Paneldiskussioner i Lund och Stockholm respektive Efter Alpha Zero – ska vi vara rädda för AI.³

Fotnoter

1) Jag tar tillfället i akt att visa den kärleksfulla nidbild av mig som Thore, med anspelning på min bok Here Be Dragons, ritade i samband med min bemärkelsedag förra året.

2) Det är inte ofta som schacksverige uppmärksammar mina framträdanden, så att båda dessa sajter kom att göra det denna gång får mig att höja på ögonbrynet. En tillfällighet? Eller räcker den schackrelaterade bild som arrangörerna i Lund använt sig av i annonseringen som förklaring? Jag tror inte att redaktörerna på Inte bara schack och schack.se samarbetar, men det skulle kunna finnas en tredje part - någon AI-intresserad schackspelare någonstans i landet - som tipsat båda, och som därmed utgör den gemensamma nämnaren. Kan det rentav vara så att någon läsare av denna blogg sitter på information som kan stilla min nyfikenhet?

3) Vad gäller den sistnämnda vill jag en gnutta skamset framhålla att den inte är den bästa intervju jag givit. Jag svarade på frågorna via epost och hade ont om tid, och antog lite förhastat att det skulle komma följdfrågor. Jag borde åtminstone ha utvecklat att par av de mer korthuggna svaren. "Den potential AI har att berika samhällsekonomin och våra liv är enorm, men det gäller även riskerna" hade helt klart varit ett bättre och mer balanserat svar än "Riskerna är enorma" på frågan om huruvida vi bör vara rädda för AI.⁴ Och vad gäller jämförelsen mellan ett schackprogram och en robotiserad kassörska kunde jag exempelvis ha farmhållit att medan schackprogrammet har en välavgränsad spelplan, väldefinierade regler och en klockrent specificerad målfunktion så är allt detta ofantligt mycket mer komplicerat och oklart för en snabbköpskassörska, som behöver vara kapabel att hantera inte bara standardsituationer som att kvittorullen tar slut eller att kundens kreditkort visar sig ogiltigt, utan även en miljard andra situationer, som 6-åringen som gråter över att ha tappat bort sin förälder någonstans i den stora affären, pensionären som insisterar på att det stått i tidningen att grönkålen kostar 19:90, och fyllot som vomerar på varubandet eller som ställd inför upplysningen att endast personaltoalett finns svarar med att hota att urinera i lösgodiset.

4) Strängt taget tillför väl inte det längre svaret någon information som läsaren inte kan väntas redan känna till, men det handlar här mer om social signalering än om informationsöverföring i snäv mening. Det är viktigt för mig att framstå som en klok och balanserad tänkare snarare än som en extremist och en domedagspredikant.

Diverse om AI

Idag har jag samlat några korta saker om AI (artificiell intelligens):

• Igår chockades schackvärlden av DeepMinds offentliggörande av programmet AlphaZero, som utan annan schacklig förkunskap än själva reglerna tränade upp sig själv inom loppet av timmar (men stor datorkraft) att uppnå spelstyrka nog att i en match om 100 partier besegra regerande datorvärldsmästaren Stockfish 28 (som i sin tur är överlägsen alla mänskliga stormästare) med utklassningssiffrorna 64-36 (28 vinster, 72 remier och 0 förluster). Här finns tio av partierna för genomspelning, och förutom AlphaZeros fabulösa taktiska och strategiska färdigheter kan man fascineras av att den på egen hand återupptäckt en rad av våra traditionella spelöppningar (inklusive långtgående varianter i Damindiskt, Spanskt och Franskt), något som måhända kan tas som intäkt i att vi inte varit totalt ute och cyklat i vår mänskligt utvecklade spelöppningsteori.

  Att ett nytt schackprogram är bättre än de tidigare har givetvis hänt förut och är inte i sig sensationellt; paradigmskiftet består i att programmet uppnått sin spelstyrka på egen hand från scratch. Det kan hända att schacksajten chess24.com har rätt i sin spekulation att "the era of computer chess engine programming also seems to be over". Det kan också hända att jag överreagerar på grund av den nära relation till just schack jag haft i decennier (det är kanske inte ens givet att det vi fick veta igår är ett större genombrott än DeepMinds motsvarande framsteg i Go tidigare i år), men händelsen får mig att överväga en omvärdering av hur snabbt AI-utvecklingen mer allmänt går idag. Eliezer Yudkowskys uppsats There’s No Fire Alarm for Artificial General Intelligence är värd att åtminstone skänka en tanke i detta sammanhang.

• Jag hade verkligen hoppats att aldrig mer behöva höra talas om de så kallade No Free Lunch-satserna - ett knippe triviala och på det hela taget oanvändbara matematiska observationer som genom flashig paketering kunnat få ett oförtjänt gott rykte och användas som retoriskt tillhygge av kreationister. Med min uppsats Intelligent design and the NFL theorems (samt den uppföljande rapporten Uniform distribution is a model assumption) för ett årtionde sedan hoppades jag ta död på detta rykte. Och sedan dess har det faktiskt varit lite tystare kring NFL - även om det är som bäst oklart i vad mån jag har del i äran av det. Men när nu ännu en AI-debattör av det slag som inte tror på superintelligens och därmed förknippad AI-risk och som är beredd att ta till precis vilka argument som helst för denna ståndpunkt (sådana debattörer plockar jag ned då och då här på bloggen) dykt upp, så borde jag måhända inte förvånas över att denne klämmer till med NFL-satserna i sin argumentation. Trams!

• Frågan om superintelligent AI och huruvida sådan är inom räckhåll för AI-forskningen (och i så fall i vilket tidsperspektiv) är mycket svår, och även kunniga och intelligenta personers intuitioner går kraftigt isär. I ett sådant läge är jag såklart inte opåverkad av vad forskare och tänkare jag räknar som av yttersta toppklass tänker om saken även då de inte har så mycket att tillföra i sak. Därför är det av intresse att datalogen Scott Aaronson nu meddelat en justering av sin syn på superintelligens och AI-risk (händelsevis i samma bloggpost som uppmärksammade mig på det i föregående punkt omtalade NFL-tramset). Så här skriver han:
  A decade ago, it was far from obvious that known methods like deep learning and reinforcement learning, merely run with much faster computers and on much bigger datasets, would work as spectacularly well as they’ve turned out to work, on such a wide variety of problems, including beating all humans at Go without needing to be trained on any human game. But now that we know these things, I think intellectual honesty requires updating on them. And indeed, when I talk to the AI researchers whose expertise I trust the most, many, though not all, have updated in the direction of “maybe we should start worrying.” (Related: Eliezer Yudkowsky’s There’s No Fire Alarm for Artificial General Intelligence.)

  Who knows how much of the human cognitive fortress might fall to a few more orders of magnitude in processing power? I don’t—not in the sense of “I basically know but am being coy,” but really in the sense of not knowing.

  To be clear, I still think that by far the most urgent challenges facing humanity are things like: resisting Trump and the other forces of authoritarianism, slowing down and responding to climate change and ocean acidification, preventing a nuclear war, preserving what’s left of Enlightenment norms. But I no longer put AI too far behind that other stuff. If civilization manages not to destroy itself over the next century—a huge “if”—I now think it’s plausible that we’ll eventually confront questions about intelligences greater than ours: do we want to create them? Can we even prevent their creation? If they arise, can we ensure that they’ll show us more regard than we show chimps? And while I don’t know how much we can say about such questions that’s useful, without way more experience with powerful AI than we have now, I’m glad that a few people are at least trying to say things.

• Som meddelades i en tidigare bloggpost så hade Stockholm besök förra månaden av två av vår tids vassaste och kanske viktigaste filosofer: Nick Bostrom och Daniel Dennett. I samband med marknadsföringen av de svenska översättningarna av deras respektive senaste böcker hade Fri Tankes förlagschef Christer Sturmark lyckat få till stånd ett seminarium med dem båda, under rubriken Medvetandets mysterium och tänkande maskiner. Jag var där, tillsammans med cirka 800 andra (en fantastisk siffra för ett filosofiseminarium!), och mina förväntningar var ganska höga. Framför allt hoppades jag att Dennett äntligen skulle pressas att ge solida argument för den ståndpunkt han ofta ventilerat men sällan eller aldrig motiverat: att det slags AI-risk (förknippad med uppkomsten av superintelligens) som Bostrom behandlar i sin bok inte är något att bry sig om.

  Så hur gick det? Vad tyckte jag om seminariet? Gav Dennett det slags besked jag hoppades på? Istället för att orda om detta här hänvisar jag till det poddsamtal som Sturmark och jag spelade in dagen efter seminariet, och som i hög grad kretsade kring vad Bostrom och Dennett hade talat om. Jag tror att vi fick till ett hyfsat givande samtal, så lyssna gärna på det! Men framför allt, tag gärna del av videoinspelningen av själva seminariet!

Anatolij Karpov och jag

Den största claim to fame inom schacket som jag uppnått och troligen någonsin kommer att uppnå är att jag en gång 1980, tolv år gammal, kom med på samma bild som dåvarande schackvärldsmästaren Anatolij Karpov. Fotograf var Lars Grahn, som numera driver Sveriges utan konkurrens bästa schackblogg Inte Bara Schack. Min berättelse om vad jag hade på bilden att göra finns med som ett slags extramaterial mot slutet av hans dagsfärska bloggpost Dortmund - rond 4.

Robotattacken mot Alexander Gristjuk

Schack och robotar: två ämnen jag ofta återkommit till här på bloggen. Idag vill jag förena dem. Låt mig först rikta en gratulation till det ryska schackgeniet Alexander Gristjuk, som igår (och för tredje gången) tog hem segern i VM i blixtschack; till det slagna fältet hör bl.a. den norske megastjärnan Magnus Carlsen. Låt mig sedan bjuda på följande lite dråpliga videosnutt från 2012, där Gristjuk ställs mot en schackrobot av märket Kuka.¹

Fotnot

1) En trolig reaktion efter att ha sett videon är måhända "Det var ju festligt, men en schackrobot kan ju inte rimligtvis bli farlig på riktigt". För den som känner sig böjd att dra den senare något förhastade slutsatsen rekommenderar jag Steve Omohundros viktiga uppsats The basic AI drives.

Millennium 4

Jag har inget att tillföra rörande den bittra kontroversen kring utgivningen av David Lagercrantz nya bok Det som inte dödar oss, lanserad som den fristående fortsättningen på Stieg Larssons Millennium-trilogi. Med tanke på de många recensioner boken redan fått ser jag ej heller någon större poäng med att själv ge en djupgående sådan, men kan konstatera att den för mig duger utmärkt som underhållningslitteratur, och att den skicklige Lagercrantz lyckats tillräckligt bra med att imitera Larssons stil att jag säkert inte hade kommit på att misstänka att det var någon annan än Larsson som höll i pennan om jag inte redan känt till hur det förhöll sig med den saken.

Det jag här vill lyfta fram är istället den påfallande anhopning i boken av ämnen som är bekanta från denna blogg. I en av (de sedan Stieg Larssons böcker obligatoriska) demonstrationerna av protagonisten Lisbeth Salanders superkrafter kliver hon in på en av Stockholms schack-klubbar och sopar brädet med en intet ont anande elitspelare. Vidare bjuder författaren på mer matematik (i första hand primtalsfaktorisering och RSA-kryptering) än vad jag kan påminna mig ha sett i någon annan mainstream-deckare. Och framför allt bollar han utförligt (och någorlunda skickligt) med begrepp kring artificiell intelligens och Singulariteten, som i det samtal på s 204-205 där den fiktiva KTH-professorn Farah Sharif förklarar sammanhangen för Mikael Blomkvist:

Bara några dagar efter att vi uppnått AGI [Artificial General Intelligence] kommer vi att ha ASI [vilket står för] Artificial Superintelligence, något som är intelligentare än vi. Datorerna börjar förbättra sig i en accelererande takt, kanske i en faktor på tio, och blir hundra, tusen, tiotusen gånger så smarta som vi, och vad händer då?

[...]

Hur tror du att en dator känner sig som vaknar upp och finner sig tillfångatagen och kontrollerad av primitiva kryp som vi? Varför skulle den finna sig i den situationen? Varför skulle den överhuvudtaget visa oss någon överdriven hänsyn, eller än mindre låta oss rota i dess inre för att stänga av processen? Vi riskerar att stå inför en intelligensexplosion, en teknologisk singularitet som Vernor Vinge kallade det.

[...]

Idag arbetar tusentals människor över hela världen för att förhindra en sådan utveckling. Många är optimistiska, eller till och med utopiska. Man talar om friendly ASI, om vänliga superintelligenser som redan från början programmerats så att de enbart hjälper oss. Man tänker sig något i stil med vad Asimov föreställde sig i boken Jag, robot, inbyggda lagar som förbjuder maskinerna att skada oss. Innovatören och författaren Ray Kurzweil ser en underbar värld framför sig där vi med hjälp av nanoteknik interagerar med datorerna, och delar vår framtid med dem. Men självklart finns inga garantier. Lagar kan hävas. Betydelsen av initiala programmeringar kan förändras, och det är oerhört lätt att göra antropomorfiska misstag; tillskriva maskinerna mänskliga drag, och missförstå deras inneboende drivkraft.

Där får Lagercrantz som synes till ett härligt flöde av buzzwords. Den här på bloggen flitigt citerade Eliezer Yudkowsky nämns inte explicit i boken, men jag gläds åt att se hans skötebarn Machine Intelligence Research Institute figurera i handlingen. Vad jag dock gärna hade sluppit ta del av är Lisbeth Salanders larviga försök att koppla den teknologiska singulariteten till den (helt orelaterade) singularitet som förekommer i de svarta hålens fysik.

Varför vill Putin rehabilitera minnet av Molotov-Ribbentrop-pakten?

När Magnus Carlsen i söndagens dramatiska parti avgjorde VM-matchen mot Viswanathan Anand, fastställde segersiffrorna till prydliga 6,5-4,5, och därmed försäkrade sig om att få fortsätta kalla sig schackvärldsmästare fram till 2016, så kunde ett fan som jag tillfälligt förtränga betydelsen av att matchen ägde rum i Sotji, för att istället känna odelad glädje över vilken fantastisk schackspelare Carlsen är. Denna ogrumlade glädje gick dock inte att upprätthålla fullt ut igår, då en av vår tids värsta brottslingar, Vladimir Putin, dök upp som prisutdelare, och därmed snodde åt sig en god portion av Carlsens stjärnglans.

För att (likt jag gjorde i matchens inledning för några veckor sedan) dra ett litet litet strå till stacken i neutraliserandet av denna Putins propagandaseger, låt mig uppmärksamma läsekretsen på en aktuell text av den amerikanske historikern och Östeuropaexperten Timothy Snyder (som jag tidigare lyft fram här på bloggen), publicerad på New York Review of Books-bloggen och därefter, denna morgon, i svensk översättning i Dagens Nyheter. Snyder diskuterar betydelsen av att Putin nu tagit Molotov-Ribbentrop-pakten (1939 års allians mellan Stalin och Hitler) till sitt hjärta:

As Russian military convoys continue the Russian invasion of Ukraine, Vladimir Putin has chosen to rehabilitate the alliance between Hitler and Stalin that began World War II. Speaking before an audience of Russian historians at the Museum of Modern Russian History, Putin said: “The Soviet Union signed a non-aggression agreement with Germany. They say, ‘Oh, how bad.’ But what is so bad about it, if the Soviet Union did not want to fight? What is so bad?”

In fact, Stalin did want to fight. The August 1939 Molotov-Ribbentrop pact had a secret protocol that divided Eastern Europe between Hitler and Stalin. It led directly to the German-Soviet invasion of Poland the following month that began World War II. In speaking of this agreement, known as the Molotov-Ribbentrop pact, as good foreign policy, Putin has violated both a long Soviet taboo and revised his own prior position that the agreement was “immoral.” What might he have in mind? What it is about rapprochement with Nazi Germany that is so appealing just at the present moment?

[...]

Today, the positive emphasis on a war of aggression goes well with tendencies in the Russian media, where defiant declarations of Russian anti-fascism are increasingly submerged in rhetoric that may seem rather fascist. Jews are blamed for the Holocaust on national television; an intellectual close to the Kremlin praises Hitler as a statesman; Russian Nazis march on May Day; Nuremberg-style rallies where torches are carried in swastika formations are presented as anti-fascist; and a campaign against homosexuals is presented as a defense of true European civilization. In its invasion of Ukraine, the Russian government has called upon the members of local and European far right groups to support its actions and spread Moscow’s version of events.

In the recent “elections” staged in the Russian-backed eastern Ukrainian regions of Donetsk and Luhansk, as in the earlier faked referendum in occupied Crimea, European far-right politicians have come as “observers” to endorse the gains of Russia’s war. Far from being an eccentric stunt, the invitation of these “observers” reveals why the Molotov-Ribbentrop pact is meaningful to Moscow today. Although Putin would certainly have been pleased if actual German or Polish political leaders were foolish enough to take the bait of agreeing to a new division of Europe, he seems satisfied for the moment with the people who have actually responded, in one way or another, to his appeal to destroy the existing European order: separatists across Europe (including the UK Independence Party, whose leader, Nigel Farage, calls Putin the world leader he most admires); anti-European right-wing populist parties (of which the most important is France’s National Front); as well as the far-right fringe, including neo-Nazis.

The Molotov-Ribbentrop pact was not only about territory in Eastern Europe but also about the entire European legal order. In making his alliance with Hitler, Stalin had a political logic. He imagined that in supporting the Nazi state as it began its total war he would turn the German armed forces to the west, away from the Soviet Union. In this way, the inherent contradictions of the capitalist world would be exposed, and Germany, France, and Britain would collapse simultaneously. In his own way, Putin is now attempting much the same thing. Just as Stalin sought to turn the most radical of European forces, Adolf Hitler, against Europe itself, so Putin is allying with his grab bag of anti-European populists, fascists, and separatists. His allies on the far right are precisely the political forces that wish to bring an end to the current European order: the European Union.

It should go without saying that a return to the nation-state in Europe would be a catastrophe for all concerned, including, in the end, for Russia. But there is an important difference between Stalin in 1939 and Putin in 2014. One can at least credit Stalin for attempting to resolve a real problem: Hitler did indeed intend to destroy the Soviet Union. In allying with Hitler he compromised his ideology and made a strategic mistake, but he was certainly responding to a real threat. Putin, on the other hand, had no European enemy. Without any apparent cause, in 2013, for the first time, the Russia government designated the European Union as an adversary. In its media and indeed in official foreign policy pronouncements it has characterized the European Union as “decadent,” in the sense of about to disintegrate.

Läs hela Snyders text, antingen här (på originalspråk) eller här (i svensk översättning).

Carlsen-Anand II

Ni minns säkert förra årets VM-match i schack mellan Magnus Carlsen och Viswanathan Anand - den match som gjorde det unge norske schackgeniet till världsmästare, och som jag rapporterade om i tre korta bloggposter. Nu är nästa VM-match mellan dem båda igång. Första partiet (i bäst av tolv) spelades igår och slutade remi efter hård kamp, där Anand inledde offensivt, men fumlade i övergången till slutspelet och överlät fördelen åt Carlsen, som sedan pressade men inte nådde ända till vinst.

Matchen omnämns ibland lite vilseledande som "returmatch", vilket för tankarna till svunna tider då en detroniserad världsmästare automatiskt hade rätt till en sådan - en regel som dock sedan länge är avskaffad. Efter förlusten med klara 6,5-3,5 i förra årets VM-match räknades Anand bort av många, men han lyckades överraskande komma tillbaka och vinna kandidatturneringen i våras framför bland andra favorittippade Levon Aronian och Vladimir Kramnik, och därmed kvalificera sig för ny VM-match.

Andra ronden spelas idag med start 13.00. Partiet kan, liksom återstoden av VM-matchen, följas t.ex. via arrangörernas hemsida, eller via NRK:s sevärda direktsändningar som för svensk publik levereras av SVT Play med start 12.30 varje speldag. Den som nöjer sig med att se partierna i efterhand kan med fördel ta del av den engelske stormästaren Daniel Kings pedagogiska genomgångar på hans YouTube-kanal PowerPlayChess (se gärna hans insiktsfulla diskussion av första matchpartiet).

Som alla schackälskare är jag entusiastisk över att VM-matchen nu har startat, och jag ser fram emot några veckor av fint och underhållande schack, förhoppningsvis åter med norsk seger. Enda smolket i glädjebägaren är att matchen efter värsldsschackförbundspresident Iljumzjinovs kuppartade utspel i juni spelas i Sotji, Ryssland, vilket därmed bjuder Adolf Hitl... förlåt, Vladimir Putin heter han visst, på ännu en stor propagandaseger.¹ För att dra ett litet strå till stacken i riktning mot att neutralisera det, så länkar jag härmed till författaren och Nobelpristagaren Herta Müllers uttalande om Putin i gårdagens DN -

Vi östeuropéer känner alltför väl till skräcken för ryssarna och deras politiska arrogans, deras nationalistiska överlägsenhet, liksom deras ekonomiska hänsynslöshet i plundringen av sina grannar. Inte ett enda östeuropeiskt land kunde, eller fick, skapa en egen identitet och tillvarata sina egna intressen. Efter Sovjetunionens fall andades vi ut och trodde att det skulle vara slut på detta för all framtid. Men efter att Putin, som en simpel tjuv, tog Krim är skräcken tillbaka i hela Östeuropa.

- och min egen svordomsdoftande bloggpost om Putin från i vintras.

Fotnot

1) Detta fick Carlsen att, som jag tidigare rapporterat, länge tveka om han överhuvudtaget skulle ställa upp. Det var ett svårt och komplicerat beslut, och vad som till sist fällde avgörandet vet möjligen bara Magnus Carlsen själv. Jag kan dock tänka mig att intalienaren Fabiano Caruanas storartade turneringsseger för ett par månader sedan i St Louis (där Carlsen blev tvåa) blev avgörande. Fram till dess framstod Carlsen som ohotad världsetta och kände möjligen att han hade råd att skänka bort VM-titeln utan att riskera sin status som världens bäste schackspelare, men så seglade Caruana upp till ett läge på världsrankingen som gjorde att Carlsen plötsligt inte längre kunde känna sig säker på sin förstaplats.

Carlsens kalldusch

Som motvikt till allt positivt jag skrivit om den unge, bildsköne och lite egensinnigt karismatiske schackvärldsmästaren Magnus Carlsen erbjuder jag idag en lite elak karikatyrbild, signerad den spanske skämttecknaren A Wadalupe.¹

För att även den läsare som inte noggrant följer schackelitens förehavanden skall kunna begripa bilden och uppskatta den fullt ut kan ett par bakgrundsupplysningar vara till hjälp:

1. Fabiano Caruana har den senaste tiden seglat upp som det kanske största hotet mot Magnus Carlsens schackliga dominans. I den just nu pågående superturneringen i St Louis har han efter sina fyra inledande segrar tillskansat sig en solklar ledning, alltmedan Carlsens spel inte riktigt står att känna igen.² En av vinsterna kom mot Carlsen i förrgår,³ och det är det partiet vi ser symboliskt avbildat i Wadalupes teckning.

2. Kort innan turneringen började accepterade Caruana det så kallade Ice Bucket Challenge.⁴

Fotnoter

1) Vad som gör Wadalupe till en bra skämttecknare är framför allt kombinationen av sakkunskap och nogrannhet. När andra tecknare slänger ut pjäser över brädet lite på måfå ser Wadalupe till att återge exakt den ställning i vilken Carlsen gav slaget förlorat mot Caruana.

2) Det är möjligt att Carlsens bleka insats (jämfört med vad vi är vana vid att se från hans sida) så här långt i turneringen åtminstone delvis kan förklaras med att han är distraherad av den konflikt som blossat upp mellan honom och världsschackförbundet FIDE, och som ser ut att kunna sluta med att han lämnar walk over i den VM-match mot Anand som planeras längre fram i höst. Norska medier har rapporterat flitigt om saken. För egen del står jag fast vid det ställningstagande jag gjorde på Facebook häromdagen:

Stå på dig, Magnus Carlsen! Du skall inte behöva resa till ett (erövrings-)krigförande land för att försvara din VM-titel. Du har ingen moralisk skyldighet att böja dig för den korrupte FIDE-presidenten Iljumzjinovs kuppartade utspel i juni, helt utanför protokollet, om att förlägga VM-matchen mellan dig och Anand till Sotji. Om han väljer att devalvera VM-titeln genom att i matchen ersätta dig med sin landsman Karjakin⁵ så är det inget som du bör lägga tid och kraft på att bekymra dig över. Fortsätt bara att spela ditt fina och nästan magiska schack, och fortsätt vinna, så kommer alla verkliga schackvänner att betrakta dig som den främste, oavsett hur Iljumzjinov väljer att trampa på VM-titeln!

3) I en annan turnering bara några veckor tidigare var rollerna ombytta då Carlsen i karaktäristik stil besegrade Caruana, något som Wadalupe förevigade i en annan teckning.

4) De celebriteter och andra som tar upp the Ice Bucket Challenge som stöd för ALS-forskningen har snabbt kommit att stå som spön i backen. Det är gott och väl, men jag gillar också Vår Herres perspektivisering av saken.

5) Karjakin gillar jag inte, efter hans avskyvärda twittrande i samband med Krim-invasionen tidigare i år, och det motbjudande vis på vilket han på Instagram framställer sig själv som trogen Putin-anhängare.

Wedberg!

Den förste Wedberg jag fann anledning att uppmärksamma och se upp till var schackspelaren Tom Wedberg (f 1953). Han hörde under åren kring 1980 då jag på allvar började intressera mig för schack till skiktet av svenska elitspelare strax bakom Ulf Andersson, han bidrog med inspirerande texter och partianalyser i 80-talets gyllene Schacknytt-årgångar, och han blev så småningom stormästare. Av och till under min karriär som tävlningsspelare har jag praktiserat det så kallade Wedbergsystemet som försvar mot engelsk spelöppning.

Först många år senare kom jag att intressera mig för filosofen Anders Wedberg (1913-1978), far till Tom. Närmare bestämt var det 2004 då jag läste Svante Nordins välskrivna biografi över Wedbergs samtida filosofkollega Ingemar Hedenius som jag först fick någon tydlig bild av honom. Han var under decennier en av ledargestalterna i svensk filosofi, och är mest känd för sin 1958-1966 publicerade Filosofins historia i tre volymer. Nu har jag äntligen kommit till skott med att läsa den tredje volymen, som bär undertiteln Från Bolzano till Wittgenstein (del ett och två får anstå ännu en tid). Filosofins historia har ofta beskrivits som ett mästerverk, och jag är preliminärt benägen att instämma (ett mer definitivt omdöme vågar jag mig såklart inte på utan att ha läst del ett och två).

Då jag omkring 2008 läste Bertrand Russells History of Western Philosophy med stor behållning längtade jag efteråt efter någon som tog vid där Russell drog streck kring år 1900. Nordins Filosoferna: det västerländska tänkandet sedan år 1900 låter på titeln som klippt och skuren för detta önskemål, och visst har den boken vissa förtjänster, men den är ändå lite för ytlig för att fylla mitt behov. Wedbergs del tre kommer mycket närmare.

Utöver några mer översiktliga partier bjuder Wedberg på fylliga kapitel om Bolzano, om Frege, om Russell, om den tidigare Wittgenstein, om Wienkretsen och den logiska positivismen (eller den logiska empirismen vilket är termen som Wedberg mestadels föredrar) personifierad framför allt av Carnap, om G.E. Moore, och om den senare Wittgenstein. Lite udda för en filosofihistoria av detta slag (om man inte beaktar Wedbergs ursprung och hemvist) avslutas boken med två kapitel om Arne Næss respektive Uppsalaskolan med Axel Hägerström i spetsen.

Med den analytiska filosofins redskap och formalism går Wedberg i kritisk närkamp med hela raden av filosofer, vilket nästan genomgående resulterar i intressant och givande läsning. Det hela blir inte sämre av Wedbergs utsökta språk, och jag inser när jag läser honom att det är hans klara och precisa akademiska prosa som jag, utan att veta om det, alltid (men mer eller mindre klumpigt) försökt emulera. Här några lösryckta reflektioner:

• Följande passage, där Wedberg tar avstånd från de logiska empiristernas kategoriska utdömande av påståenden som inte kan avgöras empiriskt såsom "meningslösa", tycker jag kan tjäna som ett bra svar även på den i mitt tycke orättvisa kritik som bl.a. Peter Woit och Edward Frenkel riktar mot Max Tegmarks bok Our Mathematical Universe:
  Den misstro mot s.k. metafysiska frågor, som de logiska empiristerna hyser, kan icke gärna vara annat än sund. Alla de uppräknade frågetyperna (1)-(5) [transcendenta frågor, realitetsfrågor, väsensfrågor, meningsfrågor, värdefrågor] är förvisso på ett eller annat sätt oklara. För att med framgång kunna diskuteras bör de (om möjligt) först göras klarare, dvs ersättas med andra, besläktade men klarare frågor. Men det förefaller som en olycklig politik att kategoriskt skjuta dem ifrån sig med omdömet att de är "meningslösa". Hur många oklara frågor har icke givit impulser till fruktbar forskning? Hur många sådana frågor har icke visat sig kunna göras klarare på ett intressant sätt? Att vara försiktig i umgänget med det oklara förefaller rimligt, men att bestämma sig för att blunda för det oklara verkar icke rimligt. (s 218)
• G.E. Moore är mig, genom Wedbergs förmedling, en i stort sett ny bekantskap. Berömt är hur han håller upp sin högra hand som bevis på att handen existerar, och därmed på att det (tvärtemot vad många andra filosofer föreslagit) existerar en materiell yttervärld. Överhuvudtaget kretsar Moores filosofi kring common sense-kunskap och hans förslag om att uppvärdera sådan i förhållande till mer kontraintuitiva filosofiska teoribyggen. Här Wedberg:
  Skulle det inte kunna inträffa, att vi genom filosofisk och vetenskaplig reflexion påträffade några påståenden, som visade sig strida mot common sense, som framstode som ännu säkrare än common sense och som därför skulle tvinga oss att uppge vissa delar av common sense? Svaret hänger naturligtvis på hur "common sense" definieras. Om vi emellertid försiktigtvis nöjer oss med en sådan partiell definition av common sense som Moores påstående-lista i "A defence of common sense", så blir Moores svar tveklöst nej. De uppräknade common sensepåståendena har enligt Moore en högre grad av visshet än några konkurrerande filosofiska eller vetenskapliga teorier någonsin kan uppnå. (s 309)
  Här får jag lust att påminna Moore (vilket Wedberg dessvärre försummar att göra) om Francis Bacon, med vars vetenskapsfilosofi Moores tänkande tycks mig ha vissa gemensamma drag, och hur fel dennes tro på common sense ledde honom:
  Bacon [...] was an enemy of the Copernican hypothesis. Don’t theorize, he said, but open your eyes and observe without prejudice, and you cannot doubt that the Sun moves and the Earth is at rest. (Karl Popper, The Myth of the Framework, s 84-85)
  Vad är det egentligen med Moores högra hand som gör dess existens så mycket säkrare än solens cirkelformade rörelse kring jorden?
• Wedbergs prosa är mestadels gravallvarlig, men glimtar ibland till i skön humor, som inför Wittgensteins något paradoxala avståndstagande från filosofi:
  Någon gång jämför Wittgenstein också språket med en maskin. Liknelsen bidrar till den semibehavioristiska atmosfär, som vilar över Philosophische Untersuchungen. Vad Wittgenstein framför allt tänker på, tycks vara att en maskin kan antingen verkligen arbeta eller blott gå på tomgång. Detsamma gäller om vårt språk. När det går på tomgång, kan resultatet bli filosofi. (s 334)
• Angående Hägerström betonar Wedberg hur mycket av dennes filosofi som kan ses som ett uppror mot Christopher Jacob Boströms idealism, vilken dominerade svensk filosofi före Hägerström. På liknande vis kan jag uppfatta Wedberg, fostrad i Uppsalaskolan, som upprorisk mot Hägerström. Om Wedberg är det minsta lilla att lita på i detta sammanhang (och det tror jag att han är) så nödgas jag konstatera att Hägerströms brist på internationell berömmelse är i högsta grad i sin ordning. Wedbergs kritik av Hägerström gränsar ibland till rena sarkasmer (vilket jag inte uppfattar att hans behandling av andra filosofer gör), och i följande stycke är det svårt för läsaren att undvika att dra slutsatsen att Hägerström var direkt korkad:
  Ett märkligt drag, som kanske borde påpekas, är den roll som "otänkbarheten" spelar i dessa kostruktioner. När Hägerström skissar sin "upplyst materialistiska" världsåskådning, menar han sig kunna visa, att intet alternativ till den kan "tänkas". Om ett påstående p ingår i Hägerströms världsåskådning, så gäller enligt honom "Icke-p kan icke tänkas". Härav drar Hägerström beträffande vår känslotänkare X slutsatsen "X kan icke tänka icke-p". Om X alls behöver ta ställning till p, så gäller alltså "X tänker p". Hägerströms egna filosofiska teser blir på detta sätt i hans ögon icke bara korrekta, utan dessutom premisser, som även hans intellektuella motståndare måste bygga sina slutsatser på. Om känslotänkaren X antar motsatsen till Hägerströms p, så antar han med nödvändighet både p och icke-p och gör sig skyldig till en motsägelse. De motsägelser, som Hägerström ansåg sig kunna beslå andra tänkare med, tedde sig för honom också som en bekräftelse aposteriori på hans egen filosofi. (s 390)

Guest post by Johan Wästlund: A remarkable pawn promotion

That chess is simultaneously art, science and sport is an oft-repeated claim with a great deal of truth in it. In my two recent blog posts about the recent world championship match in which the young Norwegian chess genius Magnus Carlsen defeated reigning champion Viswanathan Anand, I emphasized the sports aspect of chess. To make up for this one-sidedness, I am happy to publish the following guest post, in which my friend and colleague Johan Wästlund (known to regular readers of this blog from the posts Back to basics and Om schack och matematik) demonstrates some more artistic aspects of the game.

I am sure most readers know that the rules of chess allows a player whose pawn reaches the eighth and final rank to promote the pawn to a queen. What perhaps not all of you know is that the player may alternatively choose to promote the pawn to one of the lesser pieces: rook, bishop or knight. Doing so may sound silly, because the queen is known as the strongest piece, and indeed such minor promotions occur only rarely in tournament chess, but there are exceptional situations where they make good sense. Please enjoy Johan's exploration of some of these cases! /OH

* * *

A remarkable pawn promotion

Johan Wästlund

The evening's first batch of coffee was almost ready, and in the thirsty crowd, T had found a victim. After a course for aspiring tournament referees, he now knew everything about "insufficient material". B, who felt he knew how the pieces move, found himself listening to a lecture about the rules of chess.

"So you mean", said B with a slightly disturbed but still amused voice, "that if my flag falls in an ending King + Bishop versus King + Bishop, then with bishops of the same color the game is drawn, but with opposite colors, I lose?"

"That's right, same color is insufficient material, you can't construct a sequence of legal moves leading to checkmate."

"But with opposite colored bishops, I could in theory put my king in a corner of the color of my opponent's bishop, and block one of the flight squares with mine. Like this." He quickly set up the following position on one of the analysis boards:

"Because of that possibility, if my flag falls I have lost the game. That's ridiculous!" T went on with the other endings of one piece each, knight against knight, bishop or rook, bishop against rook (where it turns out the bishop can't win).

"You also lose with a pawn against a piece", he continued, unable to conceal his excitement.

"Aha, because I could promote to a knight or maybe a bishop, and then corner my king. That's the silliest use of under-promotion I've ever heard of!"

The moment he pronounced the word "under-promotion", the problemist G entered the discussion. G's favorite topic was helpmates, but under-promotion would do.

"In fact there are only two possible motives for promotion to bishop or rook", he explained, "at least if one excludes things like ridiculing one's opponent. One is offensive, to avoid stalemating the opponent in a winning position. The other is defensive, to draw by getting stalemated. You see, except when it comes to stalemate, a queen will be at least as good as a rook or a bishop." He showed them a rare example of a serious under-promotion, the famous game Bremel - Kertis, Budapest 1948:

"In this position, White won with 1. a8R+! Kb4, 2. Rb8+ Kc3 3. Rxb1. If the rook had been a queen, Black would have been stalemated at this point."

"The defensive motive, getting oneself stalemeted, is even more exotic. It's been demonstrated numerous times in problems and studies, like this one by Traxler and Dedrle from 1909:"

"White draws with 1. Ra2+ Kxa2 2. Bxf7+ Qxf7 3. g8B! Rxf8 stalemate. But the defensive under-promotion is a unicorn of chess. Easy to imagine, yet nobody has seen a real one! Amazing, isn't it? Not a single defensive under-promotion is known from the millions of recorded games of chess history."

"The most spectacular demonstrations of under-promotion are the realizations of the so-called Babson theme..."

And here he was interrupted by P, who reminded everyone that it was six o'clock and the games were about to start. It turned out that B was playing white against T. Their game became the longest of the evening, and when it was about to be decided, a small crowd had gathered in silence around the table. Black would clearly queen first, but his other race, that agianst the clock, was less certain.

In this position the game continued 61. b6 c1Q 62. b7 Qc5+ 63. Ka8 Qc6 64. a7. T now realized he would have had mate in two with 64. - Qh1 65. Kb8 Qh8 if not the stupid bishop had blocked the eighth rank. So he decided to get it out of the way. 64. - Be7 65. Kb8. With time running out, T had already forgotten his plan and was thinking about 65. - Bd6+, but didn't see how to continue after 66. Ka8. So instead the game went 65. - Qc7+ 66. Ka8. A few minutes later in the calm of the analysis room, he would realize not only that the back-rank mate had still been possible with 65. - Qd6+ 66. Ka8 Qd5 and 67. - Qg8, but also that after 65. - Bd6+ 66. Ka8 Qa6 67. b8Q+ Bxb8, the idea that White gets yet another queen is an illusion.

With only seconds left for the entire game, T was jumping up and down in his chair. How could it be so difficult to finish the opponent off with queen and bishop against a couple of silly pawns? He finally sighed and realized he might have to settle for a draw. With a helpless look on his face, he took a last glance at the clock, 3, 2, 1 second left. And played 66. - Qc8+.

Only at this point did B realize he might actually promote one of his pawns. With his last move, Black was clearly offering a draw, but the gentleman he was, B would still not miss an opportunity of a little prank. He reached out for the white queen, but with his eyes still focused on the board, accidentally pushed her over the edge of the table. She bounced through the little crowd and disappeared under a chair.

Never mind. For the desired effect, the move would have to be played instantly. B put one of his rooks upside down on b8, removed his b-pawn, and pressed the clock. With his hands flying nervously all over the board, T knocked his own king over, picked it up and managed to put it on d8, but the clock was already flashing with a row of zeros on Black's side.

"I seem to have lost on time", he confessed, but all of a sudden recalled what he had learnt in the weekend.

"No, wait, it's a draw because of insufficient material!"

The following conversation was a bit confused. Some spectator argued that a rook upside down is a generally accepted substitute for a queen, while another pointed out that even a rook is sufficient material. Meanwhile, T tried to explain that since no sequence of legal moves can lead from the current position to one where the black king is checkmated, the game is drawn even though Black's flag has fallen.

They were interrupted by G, the problemist. "I'll be darned! Gentlemen..."

As he spoke, he swiftly turned the rook on b8 back to its normal orientation and, as the club's chairperson S had joined the group, continued:

"...and ladies, this moment goes to history. For centuries, problemists and study composers have thought that the only motives for promotion to rook or bishop are forcing or avoiding stalemate. But tonight our friend B has demonstrated, with his extraordinary 66:th move, that there is another motive: retaining sufficient material."

"In the final position, with White to move after Black overstepping time, White has sufficient material because on the forced continuation 67. Rxc8+, Black has the legal move 67. - Kd7 after which he can in principle be checkmated. Had the rook on b8 been a queen, the only legal continuation would have been 67. Qxc8+ Kxc8 stalemate, and therefore 66. - Kd8 would have ended the game. The manoeuver Be7 - Kd8 was brilliant too, and would have saved the game against..."

"I don't quite follow", said B, eager to get some coffee and gossip about the other games of the evening, "but in any case the position is dead drawn, everyone can see that."

With those words he shook T's hand, signed the protocol saying 1/2-1/2, and went to the analysis room, unaware of his unique contribution to chess history.

Epilogue

As the problemist G realized later that evening, there is yet another motive for under-promotion, that of forcing insufficient material. A while later, he published a strange little chess problem, clearly inspired by that evening's events:

The task was unusual: Draw in 1 move.

Acknowledgments

This story was inspired by the wonderful people and events that happened or might have happened at the chess club LASS, Linköping, around ten years ago. While there is no clear correspondence between characters and real people, similarities might not be entirely accidental. Another source of inspiration was a blog post of Bo Sjögren (another former LASS player). Many other examples of under-promotion can be found among the wonderful Chess Curiosities of Tim Krabbé.

Verdens beste Carlsen!

2013 års VM-match i schack mellan titelhållaren Viswanathan Anand och hans norske utmanare Magnus Carlsen är över, och vi har en ny världsmästare. Det har i flera år stått klart att Magnus Carlsen är väldens bäste schackspelare, men det är först nu han erövrar den åtråvärda världsmästartiteln. Grattis Magnus, grattis Norge, och grattis hela schackvärlden för att vi begåvats med en så enastående fantastisk spelare!

När jag senast skrev om matchen hade den unge norrmannen kopplat ett stadigt grepp med en 4-2-ledning i bäst av 12 partier. Vad som sedan hände är följande. I sjunde och åttonde partiet visade Carlsen tydligt att han är beredd att spela på säkerhet och remisera sig i mål. Dessa partier blev mycket riktigt två tämligen odramatiska remier, och det stod klart för alla och inte minst för Anand att om denne skulle ha en chans så krävdes mer offensivt spel från hans sida. I nionde ronden satsade Anand stenhårt framåt i ett skickligt anlagt parti, men Carlsen försvarade sig iskallt, och kunde efter ett ödesdigert misstag av Anand kamma hem ännu en vinst. Därmed var Anands läge inför dagens parti, det tionde i matchen, närmast desperat: han skulle behöva vinna tre raka partier i ronderna 10, 11 och 12 för att förlänga matchen med ett snabbschackstiebreak. För Carlsen skulle remi i något av dessa tre partier räcka för att ta hem VM-titeln, och han gjorde det redan i rond 10, som bjöd på en härlig kampremi med fint spel från båda parter och en värdig avslutning på den strålande matchen.

I Norge har intresset för matchen under de två veckor den pågått sakta stegrats till en veritabel mediahysteri. I Sverige kan vi välja att avundsjukt knyta näven i byxfickan och förbanna 1905 års unionsupplösning, eller (vilket jag förordar) att glädjas med Magnus och med vårt brödrafolk, samt känna oss lite stolta över att vårt svenska kulturarv gjort avtryck i den hashtag som de senaste dagarna dominerat norskt Twitterflöde: #verdensbestecarlsen.

I det omfattande arkiv som går under benämningen Internet kan man hitta mycket om Magnus Carlsens utveckling från barnstjärna till världsmästare. Sommaren 2002, som 11-åring, gjorde han sitt första (och hittills enda) schackliga framträdande i Göteborg, och imponerade redan då. Ett par år senare, som 13-åring, chockade han världen genom att i ett turneringsparti i Reykjavik hårt pressa dåvarande världsettan Garri Kasparov, som endast genom en stor kraftansträngning till slut lyckades rädda remi - se den fina videon om detta möte! Och sedan har det rullat på. Mot slutet av filmen med Kasparov säger den unge Magnus att han siktar på att bli världsmästare senast 2020, vilket med facit i hand kan ses som en tämligen modest ambition. Han har ännu inte fyllt 23, och det är rimligt att tro att vi ännu inte sett hans bästa spel. Frågan jag ställde för ett år sedan, om hur stor plats Magnus Carlsen till slut kommer att ta i schackhistorien, kvarstår.

Halvtid i Chennai

Den länge emotsedda VM-matchen mellan den 43-årige indiern Visawanathan Anand, regerande schackvärldsmästare, och hans utmanare, den 22-årige norrmannen Magnus Carlsen, har nu efter sex avverkade partier nått halvtid. Matchen, som äger rum i Anands hemstad Chennai, spelas i bäst av tolv partier, med ett snabbschackstiebreak ovanpå det i händelse av ställningen 6-6. Matchen har skapat schackfeber i Norge, och temperaturen har stigit ytterligare sedan Carlsen med sin 4-2-ledning tagit ett stadigt grepp om matchen.

Matchen inleddes trevande med fyra remier, varav de två första var tämligen händelsefattiga, medan intensiteten gradvis ökade i tredje och fjärde partiet. I rond fem lyckades Magnus Carlsen bryta remiraden genom att sakta mala ned Anand i ett långt och besvärligt slutspel. Carlsens spelstil är mycket allround, men just detta är ändå hans allra tydligaste adelsmärke: förmågan att från till synes harmlösa och utjämnade ställningar i slutspelet finna idéer och resurser som skapar svårigheter för mostståndaren, som ofta till slut dukar under. Med samma medel betvingade han i sjätte partiet på nytt Anand, som var påtagligt skakad på den presskonferens som följde omedelbart efter partiet. En enig schackvärld är djupt imponerad över Carlsens spel. Matchen är givetvis inte avgjord ännu, men mycket skall till för att Anand skall kunna vända sitt 4-2-underläge mot den geniale unge norrmannen.

Det sjunde partiet spelas i morgon måndag, med start klockan 10.30 svensk tid. Spelet kan följas i direktsändning via antingen arrangörernas hemsida eller schacksajten ChessBomb. För den som i efterhand vill få partiernas avgörande skeden förklarade för sig finns mycket att välja på. Jag gillar den norske stormästaren Simen Agdesteins rapportering i Dagens Næringsliv; se här hans reflektioner kring sjätte matchpartiet. Allra bäst gillar jag dock den engelske stormästaren Daniel Kings videorapporter på hans YouTube-kanal PowerPlayChess:

• Parti 1: Carlsen-Anand ½-½
• Parti 2: Anand-Carlsen ½-½
• Parti 3: Carlsen-Anand ½-½
• Parti 4: Anand-Carlsen ½-½
• Parti 5: Carlsen-Anand 1-0
• Parti 6: Anand-Carlsen 0-1

Magnus Carlsen har på senare år staplat turneringssegrar på varandra, och har sedan juli 2011 legat konstant etta på världsrankingen. Det kan inte råda någon tvekan om att han är en av de starkaste schackspelare världen skådat. För ett år sedan spekulerade jag här på bloggen om hans plats i schackhistorien. Det enda han saknar är VM-titeln. Om han lyckas knyta till säcken i Chennai och resa hem med VM-bucklan, då är jag beredd att peta ned Bobby Fischer (må han annars vila i frid) från andraplatsen på min (personliga, subjektiva) lista över världens genom tiderna största schackspelare. Garri Kasparov sitter ännu ohotad på förstaplatsen, men kanske inte i så många år till...

Schemaläggningskrock

Nu på lördag, den 9 november, kör det ihop sig. För dem som har god smak för vad som är viktigt och intressant här i världen - och sådana personer torde (av uppenbara skäl) vara extra vanligt förekommande i den här bloggens läsekrets - föreligger en allvarlig krock som tvingar dem att välja mellan följande båda evenemang.

Å ena sidan:

• På lördag klockan 10.30 svensk tid inleds det första partiet i VM-matchen i staden Chennai (tidigare känd som Madras) i Indien, mellan regerande schackvärldsmästaren Viswanathan Anand och hans unge norske utmanare Magnus Carlsen. Matchen kommer (om det inte visar sig bli en oväntat ensidig affär) att pågå i nära tre veckor, och avgörs i bäst av tolv partier, plus ett snabbschackstiebreak om så krävs. Om utmanaren Carlsen har jag tidigare skrivit här på bloggen - han har gått från klarhet till klarhet på senare år, och abonnerat på förstaplatsen på världsrankingen sedan juli 2011, varför han enligt de flesta bedömare (inklusive den engelske stormästaren Nigel Short) gäller som klar favorit. Anand har haft svårare att få sitt spel att stämma fullt ut i turneringssammanhang de senaste åren, men det som talar till hans fördel är att han brukar lyfta sig ett snäpp i den speciella situation som det innebär att möta en och samma motståndare i parti efter parti, dagar eller veckor i sträck. Detta blir första gången som Carlsen spelar om VM-titeln, och inte minst därför är den stundande matchen hett efterlängtad av schackfans världen över. Många av dessa kommer att sitta klistrade framför sina datorer och följa partierna i de direktsändningar som erbjuds av ett antal schackservrar, inklusive ChessBomb och arrangörernas officiella hemsida. ChessBase brukar erbjuda högklassig rapportering, liksom Sveriges främste schackjournalist Lars Grahn på sin blogg Inte bara schack.

Å andra sidan:

• Inom ramen för Naturvetenskapliga fakultetens vid Göteborgs universitet familjedag på lördag framträder jag med ett föredrag rubricerat "Vad är sannolikheten att det finns intelligent liv på andra håll i universum?", i vilket jag behandlar stora och viktiga frågor som jag tidigare rört vid i bloggposter som t.ex. Om Fermis paradox och Det stora filtret. Jag kan redan nu avslöja att jag till slut kommer att besvara rubrikens fråga med "vet ej", men resonemangen på vägen dit kan (dristar jag mig att påstå) ändå äga visst intresse. Mitt föredrag är schemalagt till 13.40-14.10, vilket alltså innebär att det börjar en bit in i fjärde timmen i första partiet mellan Anand och Carlsen - just det skede då spänningen i ett parti ofta är som allra störst.

Det är beklagligt att arrangörerna i Chennai inte varit mer uppmärksamma i sin schemaläggning, och att denna krock därför uppstått. För egen del är jag nog tvungen att prioritera den sistnämnda av de båda aktiviteterna, men jag ser framför mig hur många av er, kära läsare, sliter ert hår i förtvivlade bryderier över vad ni skall nödgas välja bort.