David Brin tänker jag läsa mer av

Om den litterära genren science fiction skrev jag i en fotnot här på bloggen för ett år sedan följande.

Science fiction är en illa sedd genre, något jag finner orättvist. Romaner är (utöver deras rena underhållningsfunktion) i första hand till för fördjupa vår förståelse för vad det innebär att vara människa. Det senare är inte helt fixt genom tiderna, utan beror av samhällets utformning, vilken i sin tur beror av teknikutvecklingen. Att en och annan författare inte nöjer sig med att behandla vad det är att vara människa idag eller i förfluten tid, utan tillåter sig att fördjupa sig i hypotetiska framtidsscenarier, anser jag vara mycket värdefullt.

Jag står fast vid detta, och anser följdriktigt science fiction vara en viktig och värdefull genre. Men som fysikern och författaren David Brin påpekar i sin essäsamling Through Stranger Eyes från 2008 kan en science fiction-roman också ha andra funktioner, inklusive den att låta framtida världar tjäna som skådeplats för allegorier om samtiden. David Brin är en mycket produktiv herre och författare till en lång rad science fiction-romaner, av vilka The Postman (1985) och Kiln People (2002) tycks höra till de mest uppmärksammade.¹ Through Stranger Eyes är emellertid den första bok jag läst av Brin. Den ger kraftig mersmak och jag blir klart sugen på att läsa mer av samme författare. Att den brister en del vad gäller korrekturläsning och redigering förtar inte bokens utomordentliga innehåll.

Flertalet kapitel utgörs av recensioner och diskussion av nyare eller (oftast) äldre science fiction-litteratur, men där finns också recensioner av facklitteratur och populärvetenskap, och hela boken genomsyras av Brins genomtänkta syn på historien och samhället. Han är teknikoptimist, men avvisar bestämt en deterministisk samhällssyn, och har därför inte har något generellt emot dystopiska framtidsskildringar. Tvärtom menar han att rätt genomförda dystopier kan fungera som varningsklockor vilka kan bidra till att förhindra realiseringen av de scenarier som beskrivs. Som effektiva exempel på detta hyllar Brin bland annat Stanley Kubriks Dr Strangelove och (framför allt) George Orwells Nineteen Eighty-Four.

Men det finns andra ikonsika verk som inte faller Brin i smaken. Två sådana som han utförligt och vältaligt dömer ut såsom bakåtsträvande anti-upplysning är Tolkiens Sagan om ringen-trilogi, och George Lucas Star Wars-filmer. De senare ägnar Brin en härligt svavelosande 20-sidig sågning, i vilken vi bland annat kan läsa följande:

By now it's grown clear that George Lucas has an agenda, one that he takes very seriously. After four Star Wars films, alarm bells should have gone off, even among those who don't look for morals in movies. When the chief feature distinguishing "good" from "evil" is how pretty the characters are, it's a clue that maybe the whole saga deserves a second look.

Just what bill of goods are we being sold, between the frames?

Elites have an inherent right to arbitrary rule; common citizens needn't be consulted. They may only choose which elite to follow.

"Good" elites should act on their subjective whims, without evidence, argument or accountability.

Any amount of sin can be forgiven if you are important enough.

True leaders are born. It's genetic.

The right to rule is inherited. Justified human emotions can turn a good person evil.

That is just the beginning of a long list of moral lessons relentlessly pushed by Star Wars. Lessons that starkly differentiate this saga from others that seem superficially similar, like Star Trek. (s 48-49)

Jag blir faktiskt riktigt sugen på att se om filmerna i ljuset av Brins insikter.

Till min oförställda förtjusning bjuder David Brin också på en härlig sågning av den i vissa kretsar obegripligt populära Ayn Rand. Det handlar om hennes postumt utgivna The Art of Fiction från 2000, baserad på en privat föreläsningsserie hon gav 1958. Att Rand såg sig kallad att undervisa i ämnet framgår då Brin citerar hur hon, med sedvanlig megalomani, förklarar sin plats bland sin tids skönlitterära författare: "In regard to precision of language, I think I myself am the best writer today." I ett par ytterligare citat exemplifierar han den gränslösa naiviteten i den filosofi hon kallar objektivism: "I always reproduce human awareness as it is experienced in reality" skriver Rand, och lite senare "...language is an objective instrument". Följande stycke ur Brins recension är värdefullt såsom ett rimligt försök att förklara populariteten hos hennes gräsligt tjocka, träigt skrivna och rent ut sagt usla Atlas Shrugged:

Rand doesn't talk much about reader-character identification in The Art of Fiction - a distinct flaw in the book - but if she did, I'm sure [she] would admit and avow that giving her customers the opportunity to identify with hyper-alphas like John Galt goes a long way toward explaining the pleasure that so many derive from her novels, allowing even the timid, confused and ineffectual to imagine themselves wearing such shoes... if only a few bureauchratic impediments were taken out of the way. Elsewhere I talk about the macro-tradition this is part of, an unbermenchen or superman ethos that originated before Homer and continues thriving to this day, in comix and much of science fiction. It helps explain why Rand devotees make up a wing of libertarianism that is notably disinclined to compromise with the gammas, betas and mere alphas who comprise most of today's voting electorate! (s 144-145)

Fotnot

1) Via David Brins hemsida och blogg kan man även hitta många kortare texter av stort intresse, inklusive essäerna Climate Skeptics v. Climate Deniers (i vilken han delar min upprepade gånger framförda uppfattning att ordet klimatskeptiker oftast används på ett vilseledande vis, i sammanhang där dess association till den sunda skepsis som karaktäriserar god vetenskap leder helt fel) och Shouting at the Cosmos (som exemplifierar hans engagemang mot de oförlåtligt ogenomtänkta och våghalsiga METI-projekt som genomförts och/eller planeras - ett viktigt ämne jag hoppas återkomma till här på bloggen.)

Interiörbild från min favoritbokhandel

Jag gillar att gå i bokhandlar, och i vissa mer än i andra. I en bloggpost i somras nämnde jag att min favoritbokhandel alla kategorier är Blackwell's på Broad Street i Oxford. Dock försummade jag att inkludera någon interiörbild därifrån. Lyckligtvis kan jag nu göra bot och bättring på den punkten, då en av mina läsare - Ingeborg Waernbaum - hört av sig med just en sådan bild:

Det är givetvis också tillåtet att förstå bilden som ett julklappstips.

Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat

Klimatdebatten har sina vågdalar. Förra veckan rapporterade jag här på bloggen om hur DN Debatt tagit in den konspirationsteoretiska texten Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin av Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki, följd av svaret Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem undertecknad av fyra Uppsalainitiativet-bloggare inklusive yours truly. Sedan svar inkommit även från Gösta Alfvén, från Björn-Ola Linnér och Roger Pielke Jr och från Bo Ekman har Karlsson et al beredits ytterligare DN-utrymme med sin replik Säg nej till klimatmissbruket. Den förtjänar egentligen inte att kommenteras, men jag kan ändå inte låta bli att komma med tre små påpekanden. De två första handlar om tämligen harmlösa ting, och tjänar bara till att illustrera vilken tramsig polemik herrarna Karlsson, Nordangård och Radetzki förfaller till. Det är först med min tredje punkt som jag når fram till det jag faktiskt finner en smula upprörande: det skamlösa ljugande de ägnar sig åt i sin iver att tona ned klimathotet.

1. Karlsson et al skriver att reaktionerna "bekräftar att vårt inlägg fångar upp något viktigt". Nej, det där är en non sequitur. När man skriver något felaktigt, och får mothugg som påvisar att man hade fel, så kan inte mothugget i sig tas som ett tecken på att det man först sade i själva verket var viktigt. Om jag själv (rent hypotetiskt) skulle försöka mig på den perverterade logiken så skulle det t.ex. kunna se ut så här:
OH: Hörrödu Radetzki, du är skapt som en nors.

Radetzki: Det är jag inte alls! Du ljuger!

OH: Ditt svar bekräftar att mitt påpekande fångar upp något viktigt.

2. Karlsson et al ondgör sig över att vi som svarat inte bemödat oss om att läsa deras bok Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång som de nu hävdar att de baserar sin argumentation på. Det borde vi ha gjort, tycks de mena, trots att boken inte nämns i ursprungsartikeln och därtill ännu inte var utgiven.¹

3. Karlsson et al känner sig anklagade för ohederlig retorik och meddelar därför att

den som läser vår bok [skall] se att vi enbart refererar elementära fakta, sätter in dem i ett historiskt perspektiv och försöker se proportionerna.
För att understryka detta ger de genast ett exempel:
Till exempel konstaterar vi att IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius och ställer det i relation till den totala växthuseffekten på omkring 33 grader Celsius. Mycket?
Om detta kan mycket sägas, bland annat att den antropogena bidraget till temperaturuppgången behöver sättas i relation till - inte något tänkt scenario där vår planet fryser till is genom den totala avsaknaden av växthusgaser, utan till hur stor temperaturuppgång den tål utan att det leder till (för ekosystemen och för oss människor) katastrofala konsekvenser. Men Karlsson et al är inte ute efter att medelst relevanta jämförelser föra sakdiskussionen framåt, utan bara efter att polemisera och tona ned den antropogena klimatpåverkan.

Det värsta är emellertid att deras påstående att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" är rent jävla ljug.² IPCC AR5 WG1 ger inget som helst stöd för Karlssons et al påstående. För den som är lite van vid hur klimatförnekare brukar läsa sina källor är det emellertid inte svårt att förstå hur de tänkt. På sidan 25-26 i IPCC-rapportens Technical summary finns ett stycke som innehåller följande meningar:

It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. [...] Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.
Om man tar hälften av 0,6°C får man den av Karlsson et al angivna siffran 0,3°C, så om vi därtill (felaktigt) antar att den antropogena uppvärmningen fram till 1951 är försumbar i sammanhanget, och dessutom (åter felaktigt) översätter engelskans "more than" till svenskans "ungefär", så landar vi i Karlssons et al påstående om IPCC:s bedömning. Men låt oss se hur det citerade IPCC-stycket lyder i sin helhet:
It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. This assessment is supported by robust evidence from multiple studies using different methods. In particular, the temperature trend attributable to all anthropogenic forcings combined can be more closely constrained in multi-signal detection and attribution analyses. Uncertainties in forcings and in climate models’ responses to those forcings, together with difficulty in distinguishing the patterns of temperature response due to greenhouse gases and other anthropogenic forcings prevent as precise a quantification of the temperature changes attributable to greenhouse gases and other anthropogenic forcings individually. Consistent with AR4, it is assessed that more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010 is very likely due to the observed anthropogenic increase in greenhouse gas concentrations. Greenhouse gases contributed a global mean surface warming likely to be between 0.5°C and 1.3°C over the period between 1951 and 2010, with the contributions from other anthropogenic forcings likely to be between –0.6°C and 0.1°C and from natural forcings likely to be between –0.1°C and 0.1°C. Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.³
Det finns inget sätt i världen som en hederlig debattör kan få detta till att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". En rimligare sammanfattning, då den totala uppgången uppges till 0,6°C och naturliga faktorer uppskattas bidra med mellan –0,1°C och 0,1°C, vore att säga att IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C.⁴

Någon läsare kanske nu tycker att jag gör onödigt stor affär av en enstaka felaktig sifferuppgift av Karlsson et al. Jag finner det emellertid anmärkningsvärt att de inte förmår lägga band på sitt för klimatförnekarretorik så typiska ljugande ens när avsikten är att ge ett enda exempel på att de minsann inte ljuger utan "enbart refererar elementära fakta".

Fotnoter

1) Men nu har jag ju blivit uppmärksammad på boken, och den har till och med hunnit komma ut. Trots det skriver jag detta blogginlägg utan att ha tagit mig samman att läsa boken, och på så vis kan man väl säga att Karlssons et al kritik i mitt fall erhållit ett retroaktivt berättigande. Skälet till att jag, trots uppläxningen från Karlsson et al, inte läst deras bok (och inte heller tänker läsa den) står att finna i en allmän observation jag gjorde för ett par år sedan här på bloggen:

Bra och läsvärda böcker finns det fler av än man hinner med, och de dåliga böckerna är ännu fler. Livet är alltför kort för att i onödan slösas bort på att läsa de dåliga.

Att Domedagsklockan är en dålig bok kan jag strängt taget inte veta säkert, men jag finner det extremt osannolikt att boken skulle bjuda på några litterära kvaliteter eller något klokt sakinnehåll, då ju dessa saker i så fall borde ha satt åtminstone en gnutta avtryck i Karlssons et al DN-texter.

2) I liknande sammanhang har jag ibland fått höra att jag tar i för mycket när jag anklagar mina meningsmotståndare för att ljuga. Kan jag egentligen veta att det handlar om uppsåtlig lögn? I fallet med Karlssons et al skulle det väl kunna handla om att de helt enkelt läst IPCC lite slarvigt, eller att de snappat upp påståendet på någon klimatförnekarblogg som t.ex. WUWT eller den blogg som fram tills nyligen hette The Climate Scam men nu bytt till det orwellskt klingande Klimatupplysningen, där ju påståenden som det om IPCC och de 0,3 graderna är legio? Ja, så kan naturligtvis vara fallet. Men det handlar i så fall om en vårdslöshet och ett ointresse för att kolla sina fakta som går så långt att det enligt min uppfattning är moraliskt ekvivalent med den uppsåtliga lögnen.

3) Samtliga kursiverigar i originalet. IPCC har en standardiserad terminologi för hurpass säkra de är på sina uttalanden, där extremely likely står för en subjektiv sannolikhet om minst 95%, medan very likely betyder minst 90%, och likely minst 66%.

4) RealClimate har en bra bloggpost om det här.

Om demokrati och övervakning: därför skriver jag inte under uppropet

Mina Facebookvänner vet att jag i somras lyfte fram den amerikanske visselblåsaren och tidigare CIA-medarbetaren Edward Snowden som en hjälte, sedan han till tidningarna The Guardian och Washington Post läckt hemligstämplade dokument som visade att den amerikanska säkerhetsstjänsten NSA utan allmänhetens kännedom bedrev en mycket omfattande massövervakning av vanliga medborgare. Jag hade också kunnat tänka mig att skriva under på den nominering av Snowden till Nobels fredspris som Stefan Svallfors författade några veckor efter Snowdens avslöjande. Nomineringsbrevet är värt att citera i dess helhet:

Bästa kommittémedlemmar!

Jag föreslår att 2013 års fredspris tilldelas den amerikanske medborgaren Edward Snowden.

Edward Snowden har – i en hjältemodig insats till stor personlig kostnad – avslöjat förekomsten och omfattningen av den övervakning den amerikanska regeringen ägnar elektronisk kommunikation världen över. Genom att sätta ljus på detta övervakningsprogram – som bedrivs i strid med nationell lagstiftning och internationella överenskommelser – har Edward Snowden bidragit till att göra världen en liten smula bättre och säkrare.

Genom sin personliga insats har han också visat att enskilda medborgare kan stå upp för grundläggande fri- och rättigheter. Detta exempel är viktigt eftersom det allt sedan Nürnberg-rättegångarna 1945 stått klart att devisen ”jag lydde bara order” aldrig kan hävdas som ursäkt för handlingar som strider mot mänskliga fri- och rättigheter. Trots detta är det mycket ovanligt att enskilda samhällsmedborgare uppvisar den insikt om sitt personliga ansvar och det mod Edward Snowden visat i sitt avslöjande av det amerikanska övervakningsprogrammet. Även av denna anledning är han en synnerligen prisvärd kandidat.

Beslutet att tilldela 2013 års pris till Edward Snowden skulle – utöver att vara välmotiverat i sig självt – också bidra till att rädda Nobels fredspris från det vanrykte det ådrog sig genom det förhastade och illa genomtänkta beslutet att tilldela den amerikanske presidenten Barack Obama 2009 års pris. Det skulle visa att kommittén är beredd att stå upp till försvar för mänskliga fri- och rättigheter, även när ett sådant försvar ses med oblida ögon av världens dominerande militärmakt.

Med vänlig hälsning
Stefan Svallfors

Professor i sociologi vid Umeå universitet

Fast forward. Idag, på Nobeldagen den 10 december, ser vi att det inte blev något fredspris till Snowden. Men Snowdens insats sätter andra avtryck, ty vi ser också att förstasidan till Dagens Nyheters kulturdel pryds av en text rubricerad Ett upprop för demokrati i en digital tid - samtidigt publicerad i 25 andra tidningar inklusive The Guardian, Le Monde och Frankfurter Allgemeine Zeitung, och undertecknad av flera hundra kända författare inklusive namn som Margaret Atwood, Paul Auster, J.M. Coetzee, Günter Grass, Carsten Jensen, Ian McEwan, Arundhati Roy, Tomas Tranströmmer, Nigel Warburton, Kjell Westö, och listan barar fortsätter; trogna läsare vet att jag håller många av dessa namn mycket högt. Allmänheten inbjuds att ansluta sig till dessa undertecknare. I uppropet kan vi bl.a. läsa följande.

De senaste månaderna har massövervakningens omfattning blivit allmänt känd. Med några få mus-klick kan staten få tillgång till din mobilenhet och dina mejl, dina sociala nätverk och sökningar på internet. Den kan följa dina politiska uppfattningar och aktiviteter och i samarbete med nätföretagen samla och spara dina uppgifter, vilket gör att den kan förutspå din konsumtion och ditt beteende.

Individens okränkbara integritet är demokratins grundsten. Människans integritet sträcker sig bortom den fysiska kroppen. I sina tankar, privata miljöer och kommunikationer har alla människor rätt att få förbli obevakade och oantastade.

Denna grundläggande mänskliga rättighet har förkastats och urholkats genom staters och företags missbruk av tekniska framsteg i massövervakande syften.

En bevakad person är inte längre fri; ett övervakat samhälle är inte längre en demokrati. För att behålla någon giltighet, måste våra demokratiska rättigheter gälla i såväl det virtuella som det verkliga rummet.

[...]

Massövervakning behandlar varje medborgare som potentiellt misstänkt. Den stjälper över ända en av våra historiska triumfer, nämligen antagandet att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats.

[...]

VI KRÄVER RÄTTEN för alla människor, som demokratiska medborgare, att avgöra i vilken utsträckning deras personliga uppgifter får samlas in, lagras och användas, och av vem; att få information om var deras uppgifter lagras och hur de används; att kunna få deras uppgifter raderade om de har samlats in och lagrats illegalt.

Själv väljer jag att inte underteckna uppropet.

Har jag alltså ändrat mig sedan i somras?

Svar nej. Jag anser fortfarande att det är fel av NSA att bedriva sina gigantiska massövervakningsprogram utan folkets informerade samtycke, och jag anser fortfarande att Snowden gjorde en viktig insats som avslöjade deras förehavanden. I en demokrati går det inte an att staten systematiskt för sina medborgare bakom ljuset.

Kvalificeringen "utan folkets informerade samtycke" är för mig avgörande här. Jag är nämligen inte alls säker på att vi idag och i framtiden kan avvara massövervakning, men om den behövs så behöver den i så fall sanktioneras demokratiskt. Jag fruktar att uppropet i DN och de andra tidningarna går för långt då de dömer ut inte bara den massövervakning som saknar demokratisk förankring, utan all massövervakning.

Massövervakningen innebär givetvis en inskränkning i individens frihet och integritet, men jag håller för möjligt eller rentav troligt att vi behöver acceptera en sådan inskränkning för att värja oss mot det eskalerande hot som terrorismen utgör. Att hotet eskalerar beror inte i första hand på att terroristerna skulle bli fler eller ondare. Nej, skälet står att finna i den accelererande teknikutvecklingen, som riskerar att radikalt öka terroristernas förstörelsekapacitet. Betänk 9/11-dåden och de ofantliga negativa konsekvenser dessa fick för världens säkerhetsläge. Betänk sedan den tusenfalt större direkta förödelse - såväl materiellt som räknat i människoliv - som dåden kunnat få om terroristerna hade haft tillgång till kärnvapen. Vi kan skatta oss lyckliga att den första massförstörelseteknologi vi tillägnat oss haft den lite udda egenskapen (jämfört med många andra teknologier) att den ännu snart 70 år efter att den infördes har kunnat bevaras som ett litet antal staters exklusiva egendom. Vi kan inte räkna med att ha samma tur nästa gång. Särskilt farlig förefaller den biotekniska utveckling som gör det allt lättare för enskilda aktörer att framställa biologiska massförstörelsevapen - eventuellt med en förstörelsekapacitet i termer av människoliv som vida överstiger några enstaka kärnvapen.

Jag har helt enkelt inte den kunskap som krävs för att konstatera att vi (samhället, den globala civilisationen) i detta perspektiv kan överleva utan en omfattande massövervakning - och utan den kunskapen känns det inte rimligt att underteckna uppropet. Och uppriktigt sagt tror jag inte att Atwood, Auster, Coetzee och de övriga heller har den kunskapen.

Våra opålitliga minnen

Få projekt känns mer angelägna och intellektuellt stimulerande än det att försöka förstå det mänskliga psyket. Neurologen och författaren Oliver Sacks har i årtionden tillämpat strategin att studera avvikelser och patologier - inte sällan i kombination med skoningslös introspektion - i hopp om att dessa skall sprida ljus över hur vi är funtade. Och strategin fungerar. Det finns få böcker som skänkt mig större insikter, och som jag varmare vill rekommendera, än hans på egna fallstudier byggda essäsamlingar The Man Who Mistook His Wife for a Hat (1985) och An Anthropologist on Mars (1995). Han har ofta bidragit till husorganet New York Review of Books, alltid med läsvärda texter, som t.ex. tidigare i år med Speak, Memory - en djupdykning i våra långtidsminnens fallerbarhet. Här använder han sig bland annat av erfarenheterna från sin egen barndomsskildring Uncle Tungsten (2001) och de felaktigheter som där till hans stora förvåning visat sig föreligga:

I accepted that I must have forgotten or lost a great deal, but assumed that the memories I did have—especially those that were very vivid, concrete, and circumstantial—were essentially valid and reliable; and it was a shock to me when I found that some of them were not.

A striking example of this, the first that came to my notice, arose in relation to the two bomb incidents that I described in Uncle Tungsten, both of which occurred in the winter of 1940–1941, when London was bombarded in the Blitz:

One night, a thousand-pound bomb fell into the garden next to ours, but fortunately it failed to explode. All of us, the entire street, it seemed, crept away that night (my family to a cousin’s flat)—many of us in our pajamas—walking as softly as we could (might vibration set the thing off?). The streets were pitch dark, for the blackout was in force, and we all carried electric torches dimmed with red crêpe paper. We had no idea if our houses would still be standing in the morning.

On another occasion, an incendiary bomb, a thermite bomb, fell behind our house and burned with a terrible, white-hot heat. My father had a stirrup pump, and my brothers carried pails of water to him, but water seemed useless against this infernal fire—indeed, made it burn even more furiously. There was a vicious hissing and sputtering when the water hit the white-hot metal, and meanwhile the bomb was melting its own casing and throwing blobs and jets of molten metal in all directions.

A few months after the book was published, I spoke of these bombing incidents to my brother Michael. Michael is five years my senior, and had been with me at Braefield, the boarding school to which we had been evacuated at the beginning of the war (and in which I was to spend four miserable years, beset by bullying schoolmates and a sadistic headmaster). My brother immediately confirmed the first bombing incident, saying, “I remember it exactly as you described it.” But regarding the second bombing, he said, “You never saw it. You weren’t there.”

I was staggered by Michael’s words. How could he dispute a memory I would not hesitate to swear on in a court of law, and had never doubted as real? “What do you mean?” I objected. “I can see the bomb in my mind’s eye now, Pa with his pump, and Marcus and David with their buckets of water. How could I see it so clearly if I wasn’t there?”

“You never saw it,” Michael repeated. “We were both away at Braefield at the time. But David [our older brother] wrote us a letter about it. A very vivid, dramatic letter. You were enthralled by it.” Clearly, I had not only been enthralled, but must have constructed the scene in my mind, from David’s words, and then appropriated it, and taken it for a memory of my own.

Läs hela essän här!

Ett sedelärande exempel

De senaste decenniernas utveckling av Internet och sociala medier har givit oss enorma nya möjligheter - men ochså nya problem. Bland de senare kan nämnas hur den som skriver något obetänksamt på nätet riskerar att förföljas av detta resten av livet.¹ Detta problem har uppfattats som särskilt allvarligt när det gäller barns och tonåringars aktiviteter på nätet, och det har på olika håll förekommit diskussioner om lagstiftning som skall ge den enskilde rätt att radera det han eller hon skrivit. Det är emellertid lätt att inse att det skydd för individen som en sådan lagstiftning kan erbjuda är begränsat, och att individuellt gott omdöme även fortsättningsvis kommer att vara viktigt i sammanhanget. Som ett sedelärande exempel på hur ett litet snedsteg i tonåren kan fortsätta att förfölja en många decennier senare erbjuder jag följande 16 sekunder långa videoklipp:

Fotnot

1) Jag avstår här från att fördjupa mig i huruvida Häggström hävdar är att betrakta som en sådan obetänksamhet.

Domedagsmaskin?

DN Debatt är ett av vårt lands mest prestigeladdade fora för samhällsdebatt. Exakt hur den ställningen tillskansats vet jag inte, men det är i alla fall inte i kraft av att hålla en genomgående hög nivå på publicerade inlägg. För ett extremt motexempel, backa ett år och ta del av den rent ut sagt befängda debattartikeln Högskolan måste satsa på tänkandets hantverk av Mats Lindgren, posör och lycksökare i managementkonsultbranschen (artikeln kommenteras förtjänstfullt av Björn Bengtsson här på bloggen).

Idag har vi fått ta del av ett nytt lågvattenmärke på DN Debatt, i form av en konspirationsteoretiskt genomsyrad text av herrarna Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki¹ med rubriken Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin. Här bjuder de på en störtflod av konspirationsteoretiskt dravel, så gott som kliniskt fritt från faktamässig underbyggnad, och vi får bland annat veta att "den moderna undergångsberättelsen om klimatet drivs fram av grupper som sett att den främjar karriärer och ekonomiska och politiska intressen" och att "många stödjer en världsordning där demokratin sätts på undantag".

Ett föredömligt koncist och välformulerat svar levererades snabbt av en Per Gyberg i DN:s kommentarsfält:

Läs också: "Jorden-är-rund-industrin har blivit en självgående maskin". Den handlar om hur en liten grupp män genom olika tankesmedjor tog världsherravälde genom att sprida idén att jorden är rund. Hela rörelsen startade som ett sätt att finansiera redan stenrika sjöfarare och ta lite av makten från feodalherrarna. Ni kanske har hört talas om Magellan och Columbus - den tidens Brundtland... Vetenskapsmän var ju inte sena att sko sig på detta genom att finansiera sin forskning (Brahe, Kepler...)

Mer än så behöver egentligen inte sägas om det beklagliga inlägget av Karlsson, Nordangård och Radetzki. Jag vill ändå dra läsarens uppmärksamhet till en påpasslig kommentar rubricerad Konspirationsindustrin har blivit en självgående maskin på bloggen Badlands Hyena, samt till den lite mångordigare replik med rubriken Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, som DN Debatt har tagit in i sin nätupplaga (redan idag - här går det undan!) och som jag undertecknat tillsammans med tre av mina medbloggare på Uppsalainitiativet: Patrik Lindenfors, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand. Här en passage ur vår text:

Egentligen borde det vara väldigt svårt att ta den här gigantiska konspirationsteorin på allvar. Man skulle kunna göra en väldigt lik lista av institutioner genom att rada upp de som menar att tobaksrökning orsakar cancer och att det därför vore en bra idé med någon sorts reglering av rökning. Vetenskapen har i båda fallen pekat på problem (cancer och klimatförändringar), dess orsaker (rökning och utsläpp) och möjliga lösningar (mindre rökning och mindre utsläpp), men för att implementera lösningarna krävs – förstås – ekonomiska och politiska åtgärder. Detta utan Sovjetkommunism eller någon annan totalitär lösning, det räcker bra med normala demokratiska beslut – förutsatt att den politiska viljan finns.

Det är förstås mot detta debattartikeln är tänkt att slå, den är ännu en i raden av debattartiklar ämnad att skapa falsk osäkerhet i klimatfrågan och på så sätt göra det politiskt möjligt att skjuta nödvändiga beslut ännu längre på framtiden. Exakt samma taktik användes under många år för att försena reformer kring tobaksrökning. Det är svårt att uppskatta hur många liv detta kostade i frågan om tobak, men det vore dumt att låta desinformationen få liknande effekter den här gången också.

Läs hela texten här!

Fotnot

1) Karlsson och Nordangård är för mig obekanta, medan Marian Radetzki är professor i nationalekonomi och ack så välbekant, bland annat från en intervju med Janne Josefsson 1997 där hans nyliberala tankevärld kommer i obamhärtigt öppen dager (del 1, del 2), och från en påstådd "granskning" av klimatvetenskapen som dock genast urartade i grövsta klimatförnekeri och bar rubriken En grön fatwa har utfärdats. Den senare författades tillsammans med Nils Lundgren och publicerades i tidskriften Ekonomisk Debatt 2009, vilket ledde till en omfattande debatt i samma tidskrift, som bland andra även jag själv deltog i. Här är debatten i dess helhet:

• M. Radetzki och N. Lundgren: En grön fatwa har utfärdats, Ekonomisk Debatt 5/2009.
• K. Eklund, O. Häggström och M. Rummukainen: Ekonomer på villovägar, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• T. Sterner: Konsten att kasta stenar i växthuset, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Replik till Eklund-Häggström-Rummukainen (EHR) och Sterner, Ekonomisk Debatt 7/2009.
• K. Eklund, O. Häggström, M. Rummukainen och T. Sterner: Replik till Radetzki-Lundgren, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• P. Kågesson: Satsa på rätt saker, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Slutreplik i klimatdebatten, Ekonomisk Debatt 8/2009.

Etablerad filosof

Vad är en filosof? En slutgiltig, klar och entydig definition som alla kan vara överens om kan givetvis inte ges. Likväl, när jag 2007 fick min artikel Intelligent design and the NFL theorems publicerad i tidskriften Biology and Philosophy bestämde jag mig för ett kriterium som just då passade mina syften: filosof är den som publicerat sig i en filosofitidskrift. Året efter konsoliderade jag min filosofstatus enligt detta egenvalda kriterium genom att i Filosofisk tidskrift 4/2008 publicera min artikel Brister i sannolikhetsargument för och emot Guds existens, i vilken jag ägnar huvuddelen av uttrymmet åt att såga den brittiske religionsfilosofen Richard Swinburnes argumentation (framförd i en bok från 2004 och i sammanfattad form i en Filosofisk tidskrift-artikel från 2007) för att Gud sannolikt existerar.

Då jag på detta vis tillåtit mig en egenmäktig definition av vad som menas med en filosof, ser jag inget som hindrar att jag går vidare och på samma vis bestämmer vad som menas med en etablerad filosof.¹ En etablerad filosof är en person som inte bara publicerat sig i någon filosofitidskrift, utan även nått sådan ställning att hans eller hennes namn befunnits vara värt att nämna i titeln till någon annans i filosofitidskrift publicerad artikel. Glädjande nog råkar det vara så att jag själv just nått denna status som etablerad filosof, i och med publiceringen i Filosofisk tidskrifts senaste nummer (4/2013) av Richard Swinburnes artikel Häggström om Swinburne och sannolikheten för Guds existens.

Den som tittar närmare på Swinburnes nya artikel finner att dess huvudbudskap är att jag i ovan nämnda text från 2008 har tokfel på samtliga punkter (ett förhållande som dock naturligtvis saknar betydelse för min formella status som etablerad filosof). Det finns emellertid inte mycket i artikeln jag kan hålla med om, så när som på hans klatschiga avslutningsmening:

Häggströms kritik tenderar överhuvudtaget inte att minska styrkan i mina argument.

På denna punkt har Swinburne helt rätt: Jag förmådde inte att medelst kritiken 2008 minska styrkan i Swinburnes argumentation i hans bok från 2004 och artikel från 2007 - av det enkla skälet att en styrka som redan är noll inte kan minskas ytterligare.

Diskussioner som den mellan Swinburne och mig hamnar lätt i upprepningar och cirklar, och i inledningen till sin nya artikel medger Swinburne att han denna gång inte har mycket nytt att komma med utan nöjer sig med att upprepa sådant som redan finns i boken från 2004 (och som han anser att jag försummat). Jag kan kontra i samma repetitiva stil, och på tal om avslutningsmeningar vill jag gärna lyfta fram avslutningen på min text från 2008 - ett stycke som jag så här fem år senare faktiskt känner mig ganska nöjd med:

Det hittills sagda räcker flera gånger om för att konstatera att Swinburnes argument för Guds sannolika existens läcker som ett såll. Jag vill dock tillägga att jag här blott demonstrerat toppen av ett jättelikt isberg av pretentiöst formulerade tankevurpor, motsägelser och logiska felslut i The Existence of God [S1]. På s 94 får vi en lite närmare precisering av vad som i den ovan citerade gudsdefinitionen menas med att Gud är oändligt fri, nämligen att ”ingenting på minsta vis kan utöva kausalt inflytande på vilka val han gör”, vilket dock inte hindrar Swinburne från att blott några få rader senare hävda förekomsten av bönhörelse. Efter att ha ordat sida upp och sida ner om Guds allsmäktighet hävdar Swinburne på s 110 att ”Gud är oförmögen till onda handlingar”, en motsägelse som blott är en uppvärmning inför hans långrandiga och invecklade behandling av teodicéproblemet. Så håller det på, kapitel efter kapitel. Att Swinburne med detta slags filosoferande trots allt lyckats skaffa sig en stark akademisk position med en professur i Oxford har gissningsvis att göra med en markant obalans mellan tillgång och efterfrågan på hållbara argument för Guds existens.²

Här skulle jag med fördel kunna sätta punkt för denna bloggpost, men jag kan inte motstå frestelsen att med några exempel från Swinburnes nya uppsats ytterligare illustrera den erbarmligt låga nivån på hans argumentation.

Min centrala kritik 2008 mot Swinburne är att han begår det jag kallar bridgespelarens lapsus - ett missbruk av statistisk slutledningsmetodik där man utgår från en extremt vagt formulerad hypotes, och efter att man sett data låtsas som om ursprungshypotesen var något mycket mer specifikt som förklarar just de data man fått. Detta riskerar, som jag ingående förklarar i min uppsats från 2008, att bli gravt vilseledande. I Swinburnes fall är den vaga hypotesen (och nu, liksom 2008, citerar jag hans artikel från 2007) att Gud

definitionsmässigt [är] en allsmäktig (dvs oändligt kraftfull), allvetande (dvs oändligt kunnig) och fullkomligt fri person; han är en person med oändlig kraft, kunskap och frihet; en person vars kraft, kunskap och frihet inte har några andra gränser än logikens.

Hur Swinburne sedan fyller denna vaga hypotes med innehåll sammanfattar jag 2008 så här:

Swinburne [menar] att det följer ur hans gudsdefinition att Gud vill göra världen så vacker som möjligt, och att det därför bara är att vänta att han (Gud) skall skapa de galaxer, stjärnor och planeter som vandrar i sina eleganta elliptiska banor, och den praktfulla skönhet som djur och natur erbjuder ögat, samt inte minst oss människor. Ett kapitel i [S1] med rubriken ”Argument med stöd i försynen” formar sig närmast till en lång predikan, där Swinburne går igenom allehanda inslag i människans livsvillkor – vilda djur, vår sexualdrift och vår kärlek, vår förmåga att systemstiskt undersöka naturen, åldrandet, döden, Gulagarkipelagen, vår benägenhet att uppleva moraliska dilemman, etc etc – och finner alltsammans vara precis sådant som är att vänta om hans gudshypotes h är sann.

Swinburnes svar 2013 på detta är (a) att han minsann inte begått bridgespelarens lapsus, (b) att det är "absurt" av mig att anklaga honom för något sådant, och (c) att han till råga på allt framhöll redan i sin bok 2004 att han inte begått bridgespelarens lapsus. Emellertid, för att han skall kunna frias med rätta från anklagelsen om att ha begått bridgespelarens lapsus så räcker det inte att han nekar till anklagelsen. Det krävs också att han faktiskt inte begått lapsusen ifråga. Detta villkor är inte uppfyllt.

En sak till innan jag sätter punkt. Den i mitt tycke kanske mest intressanta fråga Swinburne diskuterar är den om så kallad finjustering av naturkonstanter - observationen att de grundläggande naturkonstanterna befinner sig i det jämförelsevis lilla område där kolbaserat liv är möjligt, i det mycket större rummet av möjliga uppsättningar av värden på dessa konstanter - och att detta kan förefalla mirakulöst. Men Swinburnes behandling av frågan är så bottenlöst svag att jag frestas ta till uttrycket "under all kritik" trots att jag nu liksom 2008 faktiskt kritiserar den. Så här skrev jag 2008:

När Swinburne diskuterar naturkonstanternas värden frångår han plötsligt och utan motivering sin tidigare princip om sambandet mellan enkelhet och a priori-sannolikhet, och insisterar istället på att naturkonstanterna skall vara likformigt fördelade på sina respektive intervall av möjliga värden. Det är välkänt inom bayesiansk statistik att sådana försök till så kallad ”ickeinformativ prior” är starkt problematiska som en följd av att klassen av likformiga fördelningar inte är invariant under icke-linjära transformationer. Swinburne nämner problemet, men att han inte alls begriper dess omfattning framgår när han skall exemplifiera finjusteringsproblematiken med gravitationskonstanten G – vilken ironiskt nog är den av de fundamentala naturkonstanterna som inte förefaller kräva finjustering (se t.ex. [R]). När han på s 175 i [S1] hävdar att G måste ligga mellan 0 och 3000Ĝ där Ĝ är vårt idag observerade värde på G, och att detta intervall utgör en försvinnande liten del av det fullständiga intervallet av möjliga G-värden, så vill jag uppmana honom att som en liten övning formulera om påståendet i termer av G⁻¹ (som är en precis lika naturlig och fundamental storhet som G) för att på så vis konstatera att slutsatsen blir den diametralt motsatta.

I sin nya artikel skriver Swinburne:

Den enklaste formen av gravitationsteorin består av Newtons tre rörelselagar och gravitationslagen, av formen F=Gmm'/r²; så därför antar vi samma apriorisannolikhet att gravitationskonstanten G ligger mellan – exempelvis 30 och 40 – som att att G ligger mellan 40 och 50. Om vi uttrycker Newtons teori i en mer komplicerad form i termer av G^-1, och antar att G^-1 hade samma trolighet att ligga inom varje interval av samma längd, skulle vi naturligtvis få ett annat resultat för de intervall inom vilka det är lika troligt att finna G. Men, i motsats till Häggström (s. 9–10), följer det av min detaljerade redogörelse att G^-1 inte är en ”precis lika naturlig och fundamental storhet som G” – just därför att G, och inte G^-1, förekommer i den enklaste och mest naturliga formuleringen av Newtons teori.³

Swinburnes motivering till att G men inte G^-1 kan antas likformigt fördelad blir då att den gängse formuleringen F=Gmm'/r² av Newtons gravitationslag är "enklare och mer naturlig" än den variant F=mm'/G^-1r² där den uttrycks i termer av G^-1 istället för G. Men varför skulle F=Gmm'/r² vara en "enklare och mer naturlig" formulering än F=mm'/G^-1r²? För mig framstår det påståendet som rent trams, och Swinburne ger ingen motivering.

Fotnoter

1) Jag övervägde först att istället för etablerad filosof använda uttrycket uppburen filosof, men avstod från det inför risken att det skulle kunna uppfattas som skrytsamt. Som trogna läsare av denna blogg vet är jag mycket noga med att inte i onödan häva ur mig skryt.

2) Vad gäller bönhörelsen heter det på den åsyftade raden på sidan 94 i Swinburne (2004) att Gud "kan forma en viss avsikt (att bota din cancer) i syfte att uppfylla en annan avsikt (att besvara mina böner)". Nu hävdar Swinburne (2013) att det inte alls handlar om något kausalsamband, och att Gud minsann är "influerad av förnuftet för att svara på en viss bön och inte på en annan", samt tillägger sarkastiskt att han (Swinburne alltså, inte Vår Herre) "är skyldig Häggström en ursäkt för att inte ha gjort denna distinktion mellan orsak och förnuft direkt på den sida som Häggström citerar, utan först några sidor senare". Hur Gud skall kunna forma en avsikt att "svara på en viss bön" utan att kausalt influeras av denna bön är min själ inte lätt att begripa, och Swinburnes svammel ger ingen ledning. När jag skrev min artikel 2008 trodde jag uppriktigt att jag gjorde Swinburne en tjänst genom att bortse från hans obegripliga och direkt pinsamma svammel i denna fråga. Han har sig själv att skylla för att strålkastarljuset nu ändå (min finkänslighet till trots) hamnar på hans bisarra idé om icke-kausala influenser (eller vad vi skall kalla dem) på Guds handlande.

3) I en fotnot till detta stycke menar Swinburne dessutom att han

är rädd för att Häggström har misstagit sig då han att påstår (genom att citera Rees arbete) att G (till skillnad från andra konstanter i naturlagarna) ”inte verkar kräva någon finjustering”. Se Robin Collins 2009 för en ytterst noggrann genomgång av den grad av finjustering som krävs för att människor ska utvecklas. Collins arbete publicerades efter Rees, och Collins citerar även Rees. Collins betonar att G kräver en finjustering relativt andra konstanter och variabler, and drar slutsatsen (s. 214–5) att – givet nuvarande uppskattningar av dessa – den måste ligga inom en på 10⁶⁰ av sitt nuvarande värde för att människor ska kunna ha utvecklats.

Om detta har jag tre saker att säga. För det första: "...för att människor ska kunna ha utvecklats" (min kursivering). Detta fokus på just människor luktar åter bridgespelarens lapsus lång väg.

För det andra: Om det skulle vara så att denne Collins har rätt och att jag misstagit mig, så har i så fall Swinburne själv (2004) misstagit sig lika grovt i sitt påstående om vilka värden på G som möjliggör vår existens. Det hade onekligen varit klädsamt om han medgivit detta.

För det tredje: I det här läget borde jag ta del av den teistiskt inriktade religionsfilosofen Robin Collins skriverier i ämnet, för att se om han faktiskt ar något klokare att anföra än den ledande kosmologen Martin Rees. Givetvis borde jag det. Men jag orkar inte. Min erfarenhet av teistiskt inriktade religionsfilosofers skriverier i naturvetenskapliga frågor (och här är Swinbure själv ett strålande exempel!) är nämligen att dessa skriverier sällan eller aldrig är mödan värda att ta del av, och att de som regel är rent strunt. Jag har redan lagt alltför mycket av min dyrbara tid på att läsa sådant. Enough!