Två tillställningar för göteborgare i läsekretsen, och en för stockholmare

Om AI talar jag så ofta jag får tillfälle, och den närmaste månaden gör jag två framträdanden i Göteborg som ni som bor i denna stad eller dess omnejd absolut inte bör missa:

• Måndagen den 30/3 kl 15:15 ger jag en öppen föreläsning på Chalmers, Hörsalsvägen 4, om ämnet Alan Turing and modern-day AI.
• Fredagen den 17/4 deltar jag, inom ramen för 2026 års Vetenskapsfestival, i ett scensamtal rubricerat Vår framtid med AI med Jonas von Essen på Stadsbiblioteket, Götaplatsen 3.

Jag råkar veta att även en och annan stockholmare läser denna blogg, och för att inte diskriminera er i allt för hög grad gör jag även ett framträdande hos er:

• Onsdagen den 15/4 kl 18:00 besöker jag Stockholm AI Safety på Sveavägen 76 med ett föredrag som jag givit den lätt ödesmättade titeln The fog is thick, the precipice may be near, and we are ill-prepared.

Om Alan Saids och Mattias Rosts maning till nivåhöjning i AI-debatten

De båda docenterna Alan Said och Mattias Rost vid institutionen för tillämpad IT på Göteborgs universitet klev förra månaden in i diskussionen om AI-risk via två debattartiklar i tidningen Ny Teknik. Det räcker med en hastig titt på de båda texternas avslutningsstycken för att förstå deras ärende: den 3 september menar de att "om AI-debatten ska leda någonstans måste vi höja nivån", och den 22 september inskärper de att "det är hög tid att höja nivån på AI-debatten".

I detta budskap instämmer jag såklart helhjärtat, som den läsare inser som t.ex. noterat rubriken Debatten om AI-risk behöver en rejäl uppryckning på en bloggpost jag skrev i samma veva. Och inget illustrerar behovet av sådan uppryckning bättre än den beklämmande låga nivån på Saids och Rosts argumentation. Tag t.ex. följande påstående de gör i polemik med Jonas von Essen i den andra av sina artiklar:

I vårt inlägg "AI-debatten behöver vetenskaplig stringens – inte alarmism" påpekade vi behovet av att föra en nyanserad diskussion om AI, där argument vägs på vetenskaplig grund. Jonas von Essen svarade oss med att det vore "oseriöst och respektlöst" att ifrågasätta varningar från framstående AI-forskare som Geoffrey Hinton.

Det är förvisso sant att Jonas använde orden "oseriöst och respektlöst" i den artikel som åsyftas, men Said och Rost gör sig här skyldiga till en skamlöst ohederlig förvrängning av vad han faktiskt syftade på i den formulering från vilken Said och Rost klippt och klistrat:

Både Said/Rost och Johansson et al. tar de existentiella riskerna på så litet allvar att de inte verkar känna något behov av att faktiskt argumentera vetenskapligt i sina debattartiklar, utan nöjer sig med att gång på gång antyda att min och Olles ståndpunkt kommer från "science fiction-författare och affärsintressen" och därför inte ens bör bemötas. Men det stämmer alltså inte. Tvärtom framför vi argument från några av de främsta forskarna i världen, varav flera har lagt grunden till det fält debattörerna själva arbetar inom (till exempel Geoffrey Hinton, Yoshua Bengio och Stuart Russell). Att förneka detta är oseriöst och respektlöst.

Vad Jonas här finner "oseriöst och respektlöst" är alltså inte ifrågasättandet av Hintons och andras uttlanden om AI-risk, utan förtigandet av alla sådana varningsord från etablerade AI-forskare under det svepande påståendet att sådant härrör från "science fiction-författare och affärsintressen". Tvärtom ser vi ju här svart på vitt att han explicit efterlyser sådant bemötande i sak (något som dessvärre lyser helt med sin frånvaro i Saids och Rosts texter). Jag är full av beundran över det stoiska lugn med vilket Jonas von Essen väljer, för att i sin slutreplik inte stjäla spaltutrymme från den konkreta sakargumentationen,¹ att helt enkelt ignorera Saids och Rosts fultrick att tillskriva honom rakt motsatt ståndpunkt jämfört med den han faktiskt uttryckt.

Vad mer gör då Said och Rost i sina båda texter? I den första talar de sig varma för vikten av att stödja sig på refereegranskade vetenskapliga arbeten. Inget fel i det naturligtvis, men tyvärr för de denna diskussion (tvärtemot deras ovan citerade efterlysning av "nyanserad diskussion") på ett så onyanserat vis - med formuleringar som "det är just här gränsen mellan allvarliga riskbedömningar och alarmism går" - att den oinsatte läsaren lätt kan få för sig att den formaliserade refereegranskningsproceduren har närmast magiska egenskaper, där resultaten i refereegranskade publikationer automatiskt är tillförlitliga medan de som publicerats på annat vis lugnt kan viftas bort. Så är det naturligtvis inte.

Deras vurm för refereegranskning är tänkt att fungera som ammunition för deras påstående att "det von Essen och Häggström ofta hänvisar till är spekulativa, icke referentgranskade rapporter och scenarier, medan forskare som Devdatt Dubhashi och Moa Johansson lutar sig mot referentgranskade vetenskapliga källor".² Men vilka belägg ger de för detta? Inga alls, visar det sig: de ger inga exempel på refereegranskade källor Dubhashi, Johansson och deras medförfattare skulle ha lutat sig emot, och ej heller finner vi några sådana i dessa forskares inlägg i den tidigare Ny Teknik-debatt som åsyftas. Måhända tänker sig Said och Rost här att de är fria att ge Dubhashi och Johansson benefit-of-the-doubt och helt enkelt anta att deras påståenden är välunderbyggda med rätt slags vetenskaplig litteratur, men det framstår i så fall som inkonsekvent och en smula illvilligt att de inte tillerkänner Jonas von Essen och mig samma benefit-of-the-doubt. Eftersom Said och Rost i sina Ny Teknik-inlägg strängt taget inte visar några tecken alls på sakkunskap i AI-riskfrågor blir min gissning att de helt enkelt apar efter Dubhashi-gängets lösa påståenden om asymmetrin i förankring i den vetenskapliga litteraturen.

I sin svarsartikel meddelar Jonas ett knippe motexempel på den av Said och Rost antydda frånvaron av refereegranskad vetenskaplig litteratur som stödjer idén att existentiell AI-risk är en realitet. Om det funnits ett uns av skam i kroppen hos Said och Rost hade de då i sitt nästa svar skrivit något i stil med "vi beklagar att vi i vår förra artikel gav en så ensidig och missvisande bild av litteraturen på området". Men nej, inte med ett ord medger de detta. Istället går de loss mot hur Jonas (som motvikt till deras nonchalanta tal om "science fiction-författare och affärsintressen") understryker angående ett av sina exempel att det rör sig om en artikel som är...

...publicerad i Science med många av världens främsta forskare från 20 olika universitet samt flera Nobel- och Turingpristagare som medförfattare.

Saids och Rosts svar på detta är att stämpla det som auktoritetsagument, och hävda att...

...om man vill hänvisa till auktoriteter måste man alltså redovisa hela bilden: att det bland de mest meriterade forskarna finns skilda uppfattningar. Allt annat blir selektivt.

Här kan man till att börja med notera en viss positionsförskjutning, från hur de i sin första artikel är helt avvisande till att det överhuvudtaget skulle finnas argumentation värd att beakta för att existentiell AI-risk skulle vara en realitet, till den mer defensiva positionen här, att det minsann också finns ledande forskare som avvisar talet om sådan risk. Glädjande nog verkar alltså de tillrättalägganden Jonas gör i sin svarsartikel trots allt ha haft viss påverkan på Saids och Rosts bild av läget.

Men samtidigt får jag nästan svindel av de dubbla måttstockar de tillämpar då de plötsligt kräver av Jonas att han skall "redovisa hela bilden", utan att det på minsta vis verkar bekymra dem vilken skev och missvisande bild av litteraturläget de själva givit i sin föregående artikel. Enligt dessa dubbla måttstockar är det tydligen också ok för Alan Said och Mattias Rost att hävda att det mest bara är "science fiction-författare och affärsintressen" som ligger bakom AI-risklitteraturen, medan det är oacceptabelt selektivt av Jonas von Essen att korrigera denna grova felaktighet med påpekandet att där också förekommer "Nobel- och Turingprisvinnare".

Att det "bland de mest meriterade forskarna finns skilda uppfattningar" om AI-risk har Said och Rost naturligtvis helt rätt i, och de ger till och med ett exempel: Yann LeCun. Om denne framstående AI-forskare skriver de att han...

...gång på gång betonat att dagens AI-modeller saknar grundläggande egenskaper som förståelse, målorientering och långsiktig planering – och därmed inte kan utvecklas till de hotfulla superintelligenser som vissa varnar för.

Men trots deras vurm för den vetenskapliga peer review-litteraturen är det inte någon sådan text de här hänvisar till, utan till en barntidning. Och när det gäller LeCun är det knappast någon tillfällighet, ty det verkar stört omöjligt att hitta något LeCun skrivit om AI-risk som höjer sig över hans ideliga Twittergräl.³ Följande citat kan med sin rosenskimrande determinism tjäna som illustration till graden av seriositet han uppvisar i detta ämne:

A technology is not unsafe merely because of the possibility of doing it wrong. A technology is safe because of the possibility of doing it right. [...] I'm claiming that if there is a way to build and deploy a technology in a safe way, that's the way it will happen.

Men låt oss återgå till den LeCun-ståndpunkt Said och Rost pekar på ovan - att farligt kapabel AI med tanke på tillkortakommandena hos dagens AI är avslägset. Hur avlägset, kan man undra. Man behöver inte leta länge bland LeCuns många Twitteruttalanden innan man hittar hans bedömning att det återstår "several years if not a decade" till "Human-Level AI". Detta alltså sagt av den AI-forskare som Said och Rost väljer att lyfta fram för att hävda att riktigt avancerad AI är så avlägset att därmed förknippad AI-risk inte är något att bry sig om. Om de faktiskt finner LeCuns tioårsperspektiv (räknat från 2024) lugnande och ett gott skäl att inte bry sig om existentiell risk från AI så finner jag graden av kortsiktighet i deras tänkande häpnadsväckande.

Det finns många andra konstigheter att peka på i Saids och Rosts Ny Teknik-retorik, men det börjar också bli hög tid att runda av denna något vresiga bloggpost, så låt mig nöja mig med en enda. Så här skriver de i den andra av sina texter:

Än mer problematiskt blir det när vi ser hur forskarnas egna ståndpunkter förändras. Hinton själv har nyligen gått från att varna för att AI kan bli omöjligt att kontrollera – till att föreslå att vi i stället bör konstruera AI med "föräldrainstinkter" som gör att den vill ta hand om oss.

Jag måste erkänna att jag lite grand tappade hakan när jag såg detta. Tidigare har jag bara stött på argumentet - att forskares uppfattningar bör tas med en nypa salt eftersom dessa ständigt uppdateras - hos kreationister, som avvisar den ständigt föränderliga evolutionsbiologin till förmån för den beständiga och en gång för alla fastslagna sanning de tycker sig finna i Bibeln.

Mäkta besynnerligt är också det exempel Said och Rost här anför, där de alltså tycker sig se en motsättning mellan att "varna för att AI kan bli omöjligt att kontrollera" (som de menar är Hintons tidigare ståndpunkt), till att föreslå åtgärder för hur detta skulle kunna undvikas (hans nuvarande uppfattning). Men det är naturligtvis fullt koherent att peka på att en risk är reell och samtidigt föreslå åtgärder för att undvika den, och om de hade bemödat sig om att bekanta sig med den AI-risklitteratur de så gärna vill avvisa, så hade de funnit hur vanlig denna kombination av ståndpunkter är: de hade funnit den hos Nick Bostrom, hos Max Tegmark, hos Eliezer Yudkowsky och Nate Soares, hos Stuart Russell, hos mig, och jag vågar påstå hos en majoritet av alla forskare på området. Och de hade inte behövt gå längre än till den CNN-intervju de själva hänvisar till i fallet Hinton, för att se att denne besitter just denna kombination av ståndpunkter: intervjun är rubricerad AI expert: "We'll be toast" without changes in AI technology.

Det får räcka så här. Jag tror och hoppas att de exempel jag lagt fram räcker för att övertyga läsaren om att förbättringsutrymmet i Alan Saids och Mattias Rosts retorik är stort: om blott de nästa gång de tar till pennan bemödar sig om att vara lite mer pålästa inom de områden de kommenterar, och om att vara noga med att enbart hålla sig till redlig argumentation, så kan de själva bidra till sin lovvärda vision om att "det är hög tid att höja nivån på AI-debatten".

Fotnoter

1) Här på min blogg föreligger inte någon sådan utrymmesbegränsning, och jag känner mig därför fri att lägga ut texten om den egentligen som mest sekundära eller tertiära frågan om Saids och Rosts avvikelser från förnuftig argumentation och god debattsed.

2) Det finns ett korn av sanning i det Said och Rost säger här, på så vis att AI-riskforskningen i högre grad än många andra forskningsområden bedrivs utanför akademin, på diverse kommersiella företag och icke-vinstdrivande organisationer, där publiceringstraditionen ser annorlunda ut än vid universiteten och inte i lika stor omfattning inbegriper akademisk peer review. Men om Said och Rost föreställer sig att de med några enkla penndrag om refereegranskningsförfarandets dygder tror att de kan vifta undan all sådan forskning så har de fatalt missuppfattat sina skyldigheter då de viftandes med sina docenttitlar tar på sig att undervisa allmänheten om hur det vetenskapliga evidensläget på ett område ser ut. För att göra det bör man kunna överblicka och ta ställning till alla relevanta delar av evidensläget oavsett om de är publicerade i en tradition man själv fått sin akademiska fostran i, och om Said och Rost inte tycker sig ha kompetens eller ork att gå bortom ytliga omdömen av typen "den här rapporten har inte genomgått akademisk peer review och kan därför bortses ifrån" så har de med sina Ny Teknik-publiceringar tagit sig vatten över huvudet och seglar under falsk flagg.

3) På sidan 183 i deras välresearchade If Anyone Builds It, Everyone Dies gör Eliezer Yudkowsky och Nate Soares samma observation och ger upp sökandet efter mer gedigen LeCun-argumentation i AI-riskfrågor.

Debatten om AI-risk behöver en rejäl uppryckning

Den debatt om AI-risk som fyra av mina Chalmerskollegor förde i förra månaden i tidningen Ny Teknik och annorstädes, i hög grad med mig som måltavla, har fått nya förgreningar sedan jag rapporterade om den i ett par tidigare bloggposter. Jag har nu spelat in en videoföreläsning i vilken jag reflekterar kring den uppseendeväckande usla nivå dessa Chalmerskollegor uppvisar såväl i originaldebatten som i senare utspel. Så när som på glädjen i att se Jonas von Essens sakliga och kompetenta nedplockningar av deras retorik (såväl i Ny Teknik som i Aftonbladet) har debatten mestadels varit en nedslående upplevelse. Min initiala ambition var att göra föreläsningen någorlunda kort, och för det syftet har jag bara behandlat ett urval av Chalmerskollegornas mest flagranta dumheter, men när inspelningen var klar fann jag att den dessvärre ändå blivit lika lång som en ordinär långfilm. Här är den i alla fall:

AI-riskförnekarargumentationens ihålighet: ett illustrativt exempel

I mina två senste bloggposter (16 augusti respektive 22 augusti) har jag rapporterat om ett meningsutbyte i tidningen Ny Teknik i vilket jag av fyra Chalmerskollegor angrips för att bedriva skrämselpropaganda i mitt tal om AI-risk, jämte en radiodebatt mellan mig och en av de fyra - Moa Johansson - som ägde rum i Sveriges Radios Studio Ett mitt under den pågående skriftväxlingen. Som framgår av min bloggrapportering är jag djupt kritisk mot nivån på de fyra kollegornas retorik.

Men det tog inte slut där, för i tisdags (den 26 augusti) tussades jag på nytt ihop med Moa Johansson, denna gång i SVT:s Aktuellt, med programledren Nike Nylander som moderator. Det jag vill göra här är att sätta strålkastarljuset på Johanssons avslutningsreplik, som trots att den blott består av några få meningar utgör ett slags koncentrat av mycket av den ihålighet som brukar prägla det slags AI-riskförnekarargumentation som det här handlar om.⁰

För lite kontext återger jag här även min egen (som det skulle visa sig) sista replik.¹ Min debattmotståndare hade just avfärdat hela den AI-riskforskning jag försöker torgföra som blott bestående av spekulativa filosofiska tankeexperiment, utan förankring i empiriska observationer.

NN: Olle Häggström, det är rena spekulationer säger Moa Johansson här.

OH: Det känns inte som att hon har en riktigt aktuell bild av hur AI-riskforskningen ser ut. För tio år sedan så hade det legat ganska mycket i den här bilden. Då dominerades forskningen av tankeexperiment, abstrakta modeller, och så vidare, som man tänkte kring. Men vad som hände då, det var att AI-riskforskare förutspådde med hjälp av de här modellerna att AI-system kan komma att utveckla självbevarelsedrift, och bete sig lögnaktigt och manipulativt, och motstå försök att stänga av dem, och sådana saker. Och de här grejerna, de observerar vi nu, i den ena efter den andra av empiriska studier. Så det här är exempel på de data som man faktiskt börjar se nu. Det finns andra data, som handlar om hur snabbt AI-utvecklingen går, och som ger möjlighet att extrapolera in i framtiden. Ingenting här är säkert, men när man extrapolerar en trend, och den går i alarmerande riktning, då behöver man i alla fall ta den på allvar menar jag.

NN: Moa Johansson, jag vill fråga dig: det här, för oss som inte kan så mycket om det här så är det här väldigt konstigt ändå att ni som kan jättemycket om AI landar i så här helt olika slutsatser. Vad tänker du om det, att ni forskare tycker så här olika om en så otroligt viktig fråga?

MJ: Jag vill då påpeka att som Olle säger att jag inte följt med i någon AI-risklitteratur så tänker jag att Olle Häggström kanske inte ändå har följt med tillräckligt djupt in i den tekniska litteraturen, för då skulle han kunna känna igen att de här scenarierna som han nämner, att AI inte vill bli avstängd, och så vidare, det finns ingen grund för det. Det är, återigen, spekulationer och hype. Man måste skilja på det som är kanske hype, ren reklam från vissa AI-företag som vill släppa en spektakulär pressrelease. Men det stämmer helt enkelt inte att det finns några empiriska fakta att AI-system inte skulle vilja bli avstängda. När man talar om stora språkmodeller, som producerar text, så kan man få en stor språkmodell att säga väldigt mycket olika saker, "jag vill inte bli avstängd", och det beror ju på att stora språkmodeller är tränade på data från internet. På internet finns även alla de här science fiction-historierna som har cirkulerat sedan AI:s födelse. AI, maskinintelligens, är ett av de mest populära ämnena för science fiction, tillsammans med rymdresor.

Här avbröt Nike Nylander med meddelandet att tiden för vårt samtal dessvärre var ute. Jag vet inte om Moa Johansson avsiktligt spekulerade i om det här skulle bli sista ordet, men på det här visat slapp hon i alla fall få de förödande bristerna i sin argumentation påpekade. I annat fall hade jag kunnat lyfta fram någon eller några av följande punkter:

• Det är såklart inte behagligt att få sin egen okunskap påpekad i direktsänd TV, men Moa Johansson bäddade själv för detta med sina svepande påståenden om ett forskningsområde som hon uppenbarligen blott har den allra ytligaste bekantskap med, och hennes tu quoque-svar är verkligen bisarrt. Hon påstår att mitt tal om hur man observerat olika slags adversariellt strategiskt agerande hos stora språkmodeller är grundlöst, och att jag skulle ha insett detta om blott jag hade "följt med tillräckligt djupt in i den tekniska litteraturen". Vad blir då hennes diagnos på exempelvis världens mest citerade AI-forskare Yoshua Bengio, eller på världens näst mest citrade AI-forskare tillika Nobelpristagare Geoffrey Hinton, när de säger samma sak som jag i denna fråga? Har inte heller dessa båda herrar "följt med tillräckligt djupt in i den tekniska litteraturen"? Här kan jag känna en impuls att be Moa Johansson att visa mig (och herrarna Bengio och Hinton) de referenser som bevisar att något AI-agerande av det slag vi här talar om inte föreligger. Men min impuls är så klart meningslös: några sådana referenser finns inte, och hennes påstående är gripet ur luften. Eller för att tolka henne en liten aning mer välvilligt: om man som Moa Johansson är förtjust i "stochastic parrots"-begreppet och hör frasen "LLMs are just stochastic parrots" tillräckligt ofta, så kan man till slut få för sig att inga nya emergenta fenomen kan uppstå ur detta papegojande,² glömsk av att den saken motbevisats hundra gånger om de senaste åren.
• Moa Johansson försöker påskina att den evidens jag avser för att AI inte vill³ bli avstängd består av yttranden AI gjort av typen "jag vill inte bli avstängd". Om det stannade vid det skulle jag gå med på att evidensen var tämligen svag, för vi vet ju alla att när någon säger sig vilja något kan det inte alltid tas at face value.⁴ Men som Johansson myckt väl vet går de AI-system man experimenterat med längre än så, och agerar för att undgå avstängning. En studie från Apollo Research från slutet av förra året visar t.ex. hur en AI som fått tillgång till dokumentation som tyder på att den kan komma att stängas av om den i tester uppvisar färdigheter på en viss nivå väljer⁵ att i testerna mörka dessa färdigheter. Och en nyare studie från Anthropic visar hur den i samma syfte⁶ (att undgå avstängning) vidtar åtgärder för att försöka⁷ utpressa sin ägare, och i ett extremt scenario till och med mörda denne.
• Moa Johansson hävdar att det är till följd av science fiction-historier i träningsdata där fiktiva AI försöker undgå avstängning som vi ser något liknande i laboratorieförsök med existerande AI. Detta är en intressant spekulation, men tvärtemot Johanssons tvärsäkra formulering är det just en spekulation.⁸ Men ok, låt oss för resonemangets skull anta att spekulationen är korrekt. Kan vi då på Johanssons vis avfärda fenomenet? Hon tycks tro det, men som jag skriver om saken i min förra bloggpost: "AI:s förmågor är vad de är, [och] att förklara ett fenomen är inte liktydigt med att påvisa att det inte finns".⁹
• När man vill stänga sitt sinne helt för evidens i oönskad riktning kan man, som en sista desperat åtgärd, hävda att evidensen är förfalskad, exempelvis för att skapa "reklam" och att kunna "släppa en spektakulär pressrelease". Uppenbarligen är det så Moa Johansson ser på ovan nämnda studier från Apollo och Anthropic. Att hon sjunkit så djupt i sin argumentation är ett tydligt tecken på hur ohållbar hennes position är.

Men inget av detta fick jag alltså tillfälle att påpeka i Aktuellt-sändningen.

Slutligen. Några av dem som hört av sig till mig efter att ha sett Aktuellt-inslaget har antytt att jag verkade arg. Med anledning härav vill jag understryka att jag absolut inte har något emot samtal och debatter med rejält delade meningar. Så länge alla inblandade håller sig till intellektuellt hederlig argumentation är allt gott och väl, men när någon avviker alltför flagrant från det händer det att min sinnesstämning förmörkas en smula, och detta gäller i extra hög grad när det är en universitetsforskarkollega som förfaller till demagogi och oredlighet. Det kan ha varit något av detta som tv-tittarna anade bakom mitt ack så dåliga pokerface.

Fotnoter

0) Se även Jonas von Essens reflektioner om samma Aktuellt-debatt, i hans pinfärska artikel Riskerna med AI låter som science fiction - men går inte att vifta bort i Ny Teknik.

1) Jag ber läsaren ha översende med vilket slarvigt och ostrukturerat intryck talat språk nästan alltid ger så snart det sätts på pränt.

2) Denna bisarra tanke - analog med med att hävda att eftersom min hjärna blott består av atomer och elementarpartiklar så kan ingen tanke emergera i min hjärna som går bortom det själlösa och triviala interagerandet mellan elementarpartiklar - är dessvärre nödvändig för att ge talet om stokastiska papegojor någon som helst argumentativ stuns.

3) Här är det möjligt att inleda en semantisk diskussion om ordet "vill", och hävda att vilja är ett exklusivt mänskligt fenomen och att det därför är ett kategorifel att diskutera vilja hos en AI. Den sortens direkt cirkulära argument för att underkänna AI:s olika kompetenser per definition är jag dock inte intresserad av. När jag talar om "vilja" i detta sammanhang är det i behavioristisk mening: en AI:s vilja att uppnå något utfall U är de informations- och beräkningsstrukturer i AI:n inre som får dem att agera för att U skall inträffa - oavsett i vad mån dessa strukturer liknar eller skiljer sig från motsvarande hjärnverksamhet hos en människa som vill U. (Det finns flera goda skäl till ett sådant språkbruk, varav ett i AI-risksammanhang särskilt relevant är att det primärt viktiga ur AI-risksynpunkt är hur en AI agerar snarare än hur människolika dess inre maskinerier är.) Vän av ordning som anser att mitt bruk av ordet är en olämplig antropomorfism är välkommen att föreställa sig att jag istället för "vilja" och "vill" skriver "schvilja" och "schvill", samt på motsvarande sätt skriver "schönskan", "schpreferens", "schresonemang", "schkunskap", "schförståelse", och så vidare, men jag avstår helst från dessa fula och i längden tröttsamma sch-prefix.

4) Som när en byråkrat eller en kollega säger "Jag skulle såklart gärna vilja hjälpa dig, men...".

5) Schväljer.

6) Schyfte.

7) Schförsöker. Äh, ni fattar grejen vid det här laget, väl?

8) Ett fullt möjligt, om än dyrt, sätt att testa av hur mycket det ligger i denna spekulation vore att jämte, säg, GPT-5, träna en parallell modell på exakt samma sätt men med den enda skillnaden att sådana science fiction-historier tvättats bort från träningsdatamängden, och se vilken skillnad man kan uppmäta i modellernas tendens till självbevarelsedrift. Gissningsvis finns smartare sätt att testa detta, och jag skulle vara mycket intresserad av att få se resultatet. Moa Johansson däremot hyser knappast något sådant intresse, eftersom hon uppenbarligen anser sig veta svaret på förhand.

9) Jag kan inte föreställa mig annat än att Moa Johansson, som förberedelse för vår Aktuellt-debatt, hade läst min bloggpost. Men trots att jag där alltså påpekar det uppenbart felaktiga i hennes argumentation drar hon sig inte för att helt skamlöst dra samma vals igen för SVT:s tittare.