Franzens nya

"Gör som Obama och jag - läs Jonathan Franzen!" var en uppmaning som jag för ett par år sedan riktade till bloggens läsekrets. Nu, efter att ha läst Franzens nya roman Purity, känner jag mig stärkt i min positiva bild om hans författarskap, och håller fast vid min uppmaning. Purity är, liksom hans förra roman Freedom, ett briljant och starkt samhällskritiskt porträtt av vår samtid, och han använder ånyo greppet att dela upp sin tegelsten i block av storleksordningen hundra sidor, där varje block zoomar in på själslivet hos en av bokens huvudpersoner. En tydlig skillnad är att medan Freedom är en i grunden ganska enkel berättelse om en amerikansk medelklass-kärnfamiljs uppgång och fall, så är Purity ett långt mer komplext romanbygge, med en raffinerat uttänkt akronologisk handling som rör sig över tre kontinenter och ibland rentav uppvisar drag av spionroman.

Det mörka stråk som går genom Freedom återkommer i Purity, och såväl huvudpersoner som läsare påminns gång efter annan om två av vår tids ödesfrågor: kärnvapenhotet och klimatfrågan. När jag under läsningen noterade detta så konstaterade jag samtidigt att det verkar finnas gränser för Franzens samtidskänselspröt, på så vis att han (trots IT-teknikens starka närvaro i boken) inte fått med den lite mer dunkla men eventuellt ännu större ödesfråga som vunnit visst insteg i publik debatt sedan 2014, och som jag själv gjort mitt bästa för att lyfta: den om vad som händer när utvecklingen inom artificiell intelligens når ett sådant genombrott (Singluariteten eller något annat) att vi människor inte längre är de varelser på vår planet som har den högsta allmänintelligensen. Men så händer det, på sidan 485, där huvudpersonen Andreas Wolf (en framgångsrik internetaktivist uppväxt i DDR och med drag delvis lånade av Julian Assange) samtalar med miljardären Tad Milliken (ett slags Ray Kurzweil med en del mindre smickrande egenheter tillagda för dramatikens skull), som förklarar varför han är beredd att i hemlighet sponsra Wolfs verksamhet, bl.a. genom att för denna upplåta en paradisisk dalgång han äger i Bolivia. Den fiktive Milliken knyter därmed samman alla de tre ödesfrågor som här nämnts - kärnvapen, klimat, Singularitet:

You need a secure base. I need black-swan insurance. Belize is working for me now, gotta love the police here, but we're still pre-Singularity. If people like you and me are going to re-create the world, we may need a place where we can ride out transitional disruptions. Also, I don't see Greenland melting down before the Singularity, but if it does, nuclear weaponry could be utilized. We've backed away from nuclear-winter capability, but there could still be a nuclear autumn, a nuclear November, in which case the equator's where you want to be. Isolated valley in the center of an untargeted continent. Make sure you've got some comely young females, some spare parts, some goats and chickens. You can make the place cozy. I'd hate to have to join you there, but it could happen.