Edit 19 december 2018:
Det verkar nu som att jag inte förstått Nordhaus DICE-modell riktigt rätt när jag skrev denna bloggpost, som därför behöver tas med en nypa salt. I synnerhet vill jag backa från mitt påstående att "ekonomins utveckling [i DICE-modellen] beror på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta"; någon diskonteringsränta verkar inte finnas med bland de parametrarna som beskriver ekonomins mekanismer i modellen. (Lyckligtvis är modellen väldokumenterad, så för den som önskar fördjupa sig i modellens detaljer finns goda förutsättningar för det.) Som jag nu förstår saken spelar den enda diskonteringsränta som finns i modellen en roll som ligger närmare den normativa r2 jag talar om i bloggposten.
Det jag tror överlever av mitt centrala resonemang rörande r1 vs r2 i bloggposten är följande mer allmänna observationer. En modell som DICE (eller mer allmänt en ekonomisk modell för framtida samhällsutveckling) behöver ha (a) realistiska värden på de parametrar som beskriver ekonomins mekanismer, och (b) en normativ diskonteringsränta för att värdera olika scenarier i förhållande till varandra. Diskonteringsräntan kan väljas oberoende av (a), och återspeglar hur vi väger kostnader idag mot kostnader i framtiden. Om man vill kan man som Nordhaus göra detta val baserat på empiriska observationer av vad marknadens aktörer verkar föredra, men ett sådant förfarande kommer inte runt det faktum att valet är normativt (typ "som grund för dessa policyrekommendationer ansluter jag mig till marknadsaktörernas åsikt om hur kostnader idag skall vägas mot dito i framtiden").
Jag tackar Christian Azar och Martin Persson för värdefulla diskussioner kring detta. Givetvis är ansvaret för eventuella kvarstående missuppfattningar helt och hållet mitt eget.
End edit.
* * *
Debatten har gått hög i Sverige om beslutet att tilldela den amerikanske klimatekonomen William Nordhaus Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne "för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys". Inte all kritik har varit alldeles välbetänkt, och jag uppskattar Jesper Roines försök på DN Debatt häromdagen att bringa ordning i debatten, bl.a. med en uppmaning om att inte blanda samman Nordhaus forskning med hans policyrekommnedationer.
Parallellt med Roine debatterar Christian Azar och John Hassler i en annan del av DN1 Nordhaus bruk av den för klimatpolicyrekommendationer ofta så avgörande så kallade diskonteringsräntan. Azar förklarar:2
- Nordhaus, liksom många andra ekonomer, väljer att räkna ned värdet av kostnader som drabbar framtiden med en relativt hög nedräkningstakt (så kallad diskonteringstakt). Eftersom vi förväntas bli rikare i framtiden blir också kostnaderna för skadan relativt sett lägre. Men – och det här är mer kontroversiellt – Nordhaus (och många andra ekonomer) räknar också ned värdet av framtida skador enbart för att de uppstår i framtiden (den rena tidspreferensen).
Det här får oerhört stor betydelse. Med en diskonteringstakt på 5 procent per år blir en skada om 100 år hela 150 gånger mindre värd än om den inträffat i dag. Om 200 år betyder skadan i princip ingenting (22 000 gånger mindre). Eftersom klimatförändringarna är ett långsiktigt problem kan det därmed närmast trollas bort genom en teknikalitet.
- En modell med detta syfte måste i acceptabel grad överensstämma med vad vi faktiskt observerar. Detta tror jag är självklart för alla vad gäller de naturvetenskapliga delarna. Vi kan inte välja de parametrar som styr klimatkänsligheten utifrån vad vi vill att de skulle vara. De måste väljas så att modellens prediktioner är i linje med vad vi observerar. Det borde vara lika självklart att den ekonomiska modellen ska konstrueras så att den är i linje med vad vi observerar.
Så här ligger det till. I Nordhaus analyser kommer diskonteringsräntan in på två helt olika sätt, och inget hindrar att den därigenom får två olika värden. Låt oss därför beteckna dem r1 och r2.
I Nordhaus så kallade DICE-modell för integrerad simulering av ekonomi och klimat, så beror ekonomins utveckling på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta r1. För att få så realistiska simuleringar som möjligt behöver vi välja r1 så att den stämmer överens med vad vi observerat om hur folk faktiskt beter sig.
När vi så kört DICE-modellen för ett antal olika val av policyparametrar (såsom nivån på koldioxidskatt) och skall jämföra dem för att avgöra vilken policy som är att föredra, då behövs ett sätt att väga kostnader idag mot kostnader i framtiden. Till detta används en diskonteringsränta r2.
Valet av r1 är deskriptivt, och valet av r2 är normativt. Så om den diskonteringsränta Azar åsyftar är r2, och den Hassler åsyftar är r1, då har båda rätt. Men när Hassler bannar Azar för att inte behärska distinktionen mellan positivt och normativt, då verkar han utgå ifrån att det är r1 Azar åsyftar, och inte r2. Hasslers tolkning är helt säkert felaktig (jag har talat tillräckligt mycket med Azar om dessa frågor genom åren för att veta det), och den kan också förefalla illvillig (då den ju får Azars resonemang att se felaktigt ut).
Men jag tror inte på någon illvilja från Hasslers sida i detta fall. Snarare är det nog så att han i hastigheten råkade glömma att r2 kan väljas fritt, oavsett den av empiriska observationer dikterade r1. Det är nämligen så att man i nationalekonomiska klimatanalyser ofta skummar förbi valet av r2, och slentrianmässigt sätter r2=r1.3 Detta tycks mig vara en dålig vana, just därför att man då riskerar dölja (både för sig själv och andra) att valet av optimal policy beror på ett val av r2 som inte är en fråga om fakta utan om värderingar.
Kan det då finnas något gott skäl till att automatiskt välja r2=r1? Jag har svårt att se det. Hela vitsen med ekonomiska styrmedel, och på sätt och vis också själva ämnet nationalekonomi, är ju att enskilda ekonomiska aktörers värderingar och incitament inte alltid stämmer överens med vad som är bra för samhället i stort. Som i allmänningens tragedi och tusen andra situationer. För egen del finner jag det direkt stötande att låta den kortsiktiga marknaden vara normerande för hur vi bör värdera den långsiktiga framtiden - men det är ju bara min värdering.
Fotnoter
1) Det är lite lustigt att se hur DN:s olika redaktioner ibland tar sig an samma problemområde men verkar helt oberoende eller rentav ovetande om varandra.
2) För en mer ingående förklaring av vad diskonteringsränta innebär och hur den kan motiveras, se Avsnitt 10.2 i min bok Here Be Dragons, eller min uppsats Ramseys ekvation och planetens framtid.
3) Jag tackar John Hassler för att ha förklarat detta för mig (privat korrespondens).
En ytterligare klass av diskonteringsräntor som en författare kan avse är vad densamme tror läsarkretsen, folk i allmänhet eller någon annan skara skulle anse rätt och riktig. En sådan ränta kanske kan ses som deskriptiv-preskriptiv, dvs. som en beskrivning av någon grupps värderingar.
SvaraRaderaDet synes mig vanligt att ekonomer ofta argumenterar i banor såsom "om ni vill X så är Y vad ni ska göra" (nyckelord efficiency) eller "folk gör A och måste alltså vilja B som följer av A" (nyckelord revealed preferences). I det förra fallet behöver ekonomen, för att skriva en relevant text, någon slags uppfattning om läsarkretsens värderingar. Det senare är försök att lista ut någon grupps värderingar. I inget av fallen kommer ekonomens egna värderingar med i arbetet.
I dessa termer kanske tendensen att sätta r1 = r2 kommer ur en tanke att man bör använda någon viss grupps värderingar som normativ och att marknadsräntan är det närmaste observationer av dessa vi har.
Utmärkt klargörande! Dock kan man, tycker jag, ifrågasätta om diskontering är ett lämpligt sätt att analysera framtiden över långa tidsperioder och i instabila förhållanden. Själva ide´n bygger på banker som sätter räntor, vilket i sin tur förutsätter ett lugnt, stabilt samhälle som alltså inte utsätts för de påfrestningar vi talar om i miljödebatten.
SvaraRaderaEn sak som har förvånat mig i Nordhausdebatten är att ingen talar om hans grovt förenklade välfärdsdefinition, som summan av alla individuella inkomster. Det är ju tillväxt i denna som han och alla ekonomer slår vakt om. Lite grovt talat innebär ju den att en översvämning av Maldiverna kan uppvägas av extradollar i Trumps kassakista.
Det är inte en korrekt beskrivning av Nordhaus välfärdsdefinition -- det handlar inte om att summera inkomster. Däremot bygger hans analys som i stort sett all ekonomisk analys på utilitaristiska fundament -- dvs att politik ska väljas för att maximera den samlade välfärden. Självklart finns det alternativa ansatser, tex religiösa och rättighetsbaserade, men då lämnar vi så vitt jag kan förstå ämnet nationalekonomi. Att kritisera Nordhaus för att han är nationalekonom är en korrekt kritik men slår väl in öppna dörrar, eller?
RaderaDet finns inget "bra för samhället i stort". Kategorifel.
SvaraRaderaJodå, det finns. Men om du finner formuleringen provocerande kan du ersätta den med "gör att den individuella nyttan summerad över samtliga samhällsmedborgare blir stor" eller liknande.
RaderaFattar inte varför valet av r_2 är normativt. Är inte tanken att om något som kostar x kronor inträffar om hundra år, och om jag kan sätta in pengar någonstans till 5% ränta, så kan jag betala för det nu med
SvaraRaderay=x(1,05)^{-100} kronor.
Jag håller med Peter om att det kan svårt att förutsäga räntan under 100 år, men - normativt?
Nej, det du beskriver är bankränta, inte diskonteringsränta.
RaderaDiskonteringsräntan är normativ i kraft av att beskriva hur högt vi värderar framtida generationers välfärd jämfört med vår egen.
Nja, de två sakerna är i alla fall relaterade. Det som du kallar 'bankräntan' ger väl i alla fall en övre uppskattning av det som du kallar 'diskonteringräntan'. Om man tänker i dessa ekonomistiska termer (vilket jag inte tror på) så blir det ju ingen skada alls efter hundra år om den kompenseras med de pengar jag sätter undan nu. Kanske är diskonteringsräntan lägre, men det gör ju i så fall de argument som Azar och andra vänder sig mot bättre: Då kommer vi undan ännu billigare.
RaderaJag tror problemet är mer grundläggande. Resonemang utifrån diskonterings- eller bankränta kan vara någorlunda giltiga för korta tider och små belopp, men inte annars, eftersom de åtgärder man tvingas göra nu i sin tur skulle påverka ekonomins utveckling. De kan kanske ses som första ordningens perturbationer.
Här är du ute och cyklar, Bo B. För att förstå vad diskonteringsränta handlar om, tänk dig följande situation.
RaderaTvå förslag på omfattande politiska program föreligger. Det ena, som vi kan kalla A, ger oss 2018 ett välstånd a_1, och våra barnbarn 2070 ett välstånd a_2. Det andra, som som vi kan kalla B, ger oss 2018 ett välstånd b_1, och våra barnbarn 2070 ett välstånd b_2. Antag att a_1>b_1 men att a_2<b_2. Du kan tänka dig A som "ät kakan nu", och B som "ha den kvar och låt den växa till sig". Givet de fyra talen a_1, a_2, b_1 och b_2, vilken politik väljer du, A eller B?
Detta beror på hur starkt du värderar framtida generationers välfärd jämfört med vår egen, och diskonteringsräntan är avsedd att beskriva detta. Vilken diskonteringsränta tillämpar du i denna valsituation? Observera att du är fri att ha vilken preferens och vilken diskonteringsränta du vill här, oavsett bankränta. Endast en mycket speciell sorts individ låter bankräntan diktera hur mycket omsorg de skall känna om sina barnbarns framtid, men även det är i så fall ett val.
Men snälla Olle, självklart glömmer jag inte att r_2 kan väljas utifrån egna värderingar. Det är ju jag som förklarat detta för dig.
SvaraRaderaMin tolkning att Azar blandar ihop begreppen kanske är fel, men bygger på att annars faller Azars kritik mot Nordhaus helt ihop. Nordhaus har kraftfullt argumenterat för att r_1 måste väljas så att modellens prediktioner stämmer med verkligheten. Han har däremot överhuvudtaget inte argumenterat för vad som är den moraliskt rätta nivån på r_2. På samma sätt har han på empiriska grunder argumenterat för att graden av altruism med andra nu levande människor måste sättas lågt i modellen. Det är förstås absurt att påstå att Nordhaus skulle ha påstått att det vore fel att vara mer altruistisk.
Som policyrekommendation har han också menat att om man tex vill hjälpa fattiga människor i Bangladesh eller på Vanuatu måste man fundera brett och inte se klimatskatter som det enda sättet att hjälpa dem. Jag gissar tex att lilla Sverige är tillräckligt rikt för att ensamt bygga vallar runt Vanuatus stränder och kanske längs hela Bangladeshs kust för att förhindra översvämningar. Jag kan inte begripa hur detta resonemang kan kritiseras.
Jag är väldigt tacksam de lärorika samtal vi haft om de här frågorna, John, och glad också över att du vill bidra till diskussionen här på bloggen!
RaderaDet är ofta svårt att tolka vad den andre menar när ståndpunkterna går isär, och även jag kan göra fel, men jag tackar för ditt klarläggande om felaktigheten i mitt förslag på tolkning av vad som låg bakom ditt (för mig ytterst förvånande) påstående i DN om att Christian Azar skulle slira i distinktionen mellan positivt och normativt. Men jag har lite svårt att hänga med på det du nu säger var din bakomliggande tanke - att du uppfattade hans kritik mot Nordhaus som rörandes r_1 då denne ju (enligt din uppfattning) överhuvudtaget inte sagt något om vad som är ett bra val av r_2. Det sista tycks mig inte stämma. Han (Nordhaus alltså) försvarar ju implicit sitt val av r_2 varje gång han levererar DICE-baserade siffror på vad olika hanlingsalternativ kostar (som exempelvis i hans Nobelföreläsning, cirka 21 minuter in videon), ty utan ett välgenomtänkt val av r_2 betyder ju dessa siffror ingenting. Och han gör det synnerligen explicit i sin uppsats A Review of the Stern Review on the Economics of Climate Change, som ju är ett enda långt avståndstagande från Sterns låga siffra på r_2, till förmån för det egna valet att sätta r_2=r_1.
Tack för bra bidrag i denna diskussion Olle.
RaderaJag passar på att plocka upp en sak från din Here be dragons, kap 10.2 om diskontering:
Jag tycker du resonerar rimligt att vi inte bara kan anta ett positivt g:
"The idea is that if the average annual GDP increase g is positive, then future generations will be richer than we are, and therefore perhaps in less need of additional economic resources."
...
"one might voice doubts concerning the use of a positive value of the future annual GDP increase g."
...
"... highly uncertain which of these tendencies will dominate. To postulate a positive g is to simply take for g ranted that things will go well for us, and that strikes me as reckless."
Så långt håller jag med.
Men går det inte att lägga till en ytterligare kritik här:
*även om* g blir positiv, och det som GDP mäter alltså växer och växer, *så* följer det väl ändå inte att framtida personer är "in less need of additional economic resources"?
Det beror ju äen på vilka problem de i framtiden måste använda all GDP-ökning till att hantera? Om t ex produktiviteten år 2100 har ökat makalöst men all GDP ökning sen slukas i lika makalöst stora och icke-temporära klimatkatastrofmitigeringskostnader (årliga extrema värmeböljor etc) så är det möjligt att folks genomsnittliga välbefinnande är lika eller lägre än idag.
Hej Olle m.fl.,
SvaraRaderaJag har försökt klargöra distinktionen mellan de positiva och normativa delarna av modeller som tex DICE/RICE genom att tänka på två diskonteringsräntor, r_1 för den positiva och r_2 för den normativa. Vare sig Nordhaus eller Stern är tyvärr helt tydliga i distinktionen mellan normativt och positivt. Mitt påstående om Nordhaus ”Han har däremot överhuvudtaget inte argumenterat för vad som är den moraliskt rätta nivån på r_2.” är nog därför väl starkt. I sin kritik av Stern Review är det klart att Nordhaus diskuterar också r_2, men gör han det med moraliska argument?
I slutet av avsnitt 3.4 påpekar han att Sterns parametrisering skulle leda till att världens samlade sparande skulle fördubblas. Ett sådant resultat uppstår om man i modellen sätter r_1 till 0,1% per år ELLER sätter r_1 högre, r_2 till 0,1% OCH inför andra policyinstrument som tex en kraftig subvention till sparande eller låter staten gå med stora överskott. Om man bara sätter r_1 positivt men väljer koldioxidskatt efter vad som maximerar välfärden med r_2 satt till 0,1% men inte gör de andra förändringarna blir lösningen suboptimal för både agenter och planerare. Givet att man har tillgång till policyinstrument som sparsubvention och/eller offentligt sparande kan man se till att alla generationer får det bättre än i fallet med r_2<r_1 och bara en hög koldioxidskatt. Orsaken till detta är att en hög koldioxidskatt är ett sätt att föra resurser framåt till kommande generationer. Man investerar i klimatet. Men givet dagens avkastning på realkapital, i storleksordningen 4-5%, finns det andra effektiva(are) sätt att föra resurser framåt som också bör användas.
Nordhaus säger något som kan tolkas moraliskt/normativt när han säger ” how persuasive is the ethical stance that we have a duty to reduce current consumption by a substantial amount to improve the welfare of the rich future generations?” Notera här att Nordhaus pratar om Sterns resultat, som bygger på att världens inkomster kommer att fortsätta växa. En helt annan sak är förstås om Stern (och de flesta andra modellerare) har rätt i detta antagande.
Man kan dock tolka Nordhaus som att han diskuterar också intergenerationella avvägningar utifrån en positiv ansats. Som rådgivare till politiker är det för mig inte uppenbart att råden ska ges utifrån forskarens egna värderingar. Jag menar nog att man i normalfallet ska utgå ifrån politikernas eller väljarnas värderingar även om förstås avsteg från detta ibland måste göras (ta tex frågan om vilket ansvar fysiker har när det gäller utveckling av kärnvapen).
Nordhaus tar ett exempel där han frågar sig vad det skulle vara värt idag att undanröja en permanent minskning av konsumtionen med 0,1% från och med år 2200. Med en diskonteringsränta på 0,1% är svaret att idag borde vara beredda att betala 56% procent av jordens årliga BNP, alltså i storleksordningen 40 000 miljarder dollar. Utan att egentligen göra några moraliska överväganden kan man nog konstatera att det knappast skulle finnas en politisk majoritet för att spendera så mycket pengar på detta. Om det är sant kan man dra slutsatsen att väljare och politiker förmodligen inte använder en så låg diskonteringsränta. Bör man då ge råd som bygger på en sådan?
"Om man bara sätter r_1 positivt men väljer koldioxidskatt efter vad som maximerar välfärden med r_2 satt till 0,1% men inte gör de andra förändringarna blir lösningen suboptimal för både agenter och planerare. Givet att man har tillgång till policyinstrument som sparsubvention och/eller offentligt sparande kan man se till att alla generationer får det bättre än i fallet med r_2<r_1 och bara en hög koldioxidskatt. Orsaken till detta är att en hög koldioxidskatt är ett sätt att föra resurser framåt till kommande generationer. Man investerar i klimatet. Men givet dagens avkastning på realkapital, i storleksordningen 4-5%, finns det andra effektiva(are) sätt att föra resurser framåt som också bör användas."
RaderaVad gör detta argument för antaganden om vilka konkreta problem/skador som uppstår i framtiden med respektive scenario?
Jag frågar för ett scenario torde kunna ge både mycket stor framtida GDP och samtidigt så stora framtida problem att hela denna GDP går åt till att motverka dessa problem. Exempel: Enorm produktivitet som nästan helt slukas av insatser för att hindra återkommande klimatförändringsorsakade värmeböljor från att orsaka massdöd. Nettoeffekten kan vara att folks välfärd blir lägre än idag.
Vad säger Nordhaus om sådant? Det verkar, kanske har jag fel, som att hans resonemang antar att GDP är välfärd eller att varje ökning av GDP ger konstant ökning av välfärd.
"Nordhaus tar ett exempel där han frågar sig vad det skulle vara värt idag att undanröja en permanent minskning av konsumtionen med 0,1% från och med år 2200. Med en diskonteringsränta på 0,1% är svaret att idag borde vara beredda att betala 56% procent av jordens årliga BNP, alltså i storleksordningen 40 000 miljarder dollar. Utan att egentligen göra några moraliska överväganden kan man nog konstatera att det knappast skulle finnas en politisk majoritet för att spendera så mycket pengar på detta. Om det är sant kan man dra slutsatsen att väljare och politiker förmodligen inte använder en så låg diskonteringsränta. Bör man då ge råd som bygger på en sådan?"
Nordhaus tankeexperiment verkar göra det orealistiska antagandet att aktörerna i tankeexperimentets nutid har säker kunskap om de två handlingsalternativens konsekvenser med start först om 182 år och därefter på obestämd (?) framtid. Men sätt det åt sidan.
Tankeexperimentet är oklart på två punkter.
För det första, antar Nordhaus att 0.1% mindre GDP-tillväxt från 2200 och framåt skulle ge större sammantagen utebliven välfärd då än vad offrande av 56% av global GDP idag skulle ge? Om nej så skulle inte en tidsindifferent utilitarist förespråka uppoffrandet idag.
För det andra, antar Nordhaus att 2200-människornas välfärsnivå är lika, högre eller lägre jämfört med idag? Om högre så kan en intuition att det i fallet är fel att uppoffra välfärdsmängd X nu för att generera extra välfärdsmängd X+Y år 2200 förklaras på flera olika vis:
(1) diskontering av framtida välfärd
(2) prioritarianism
(3) komplex konsekventialism som ger viss oberoende vikt vid egalitär distribution
Så om tankeexperimentet ska ge intuitivt stöd för diskontering av framtida välfärd per se så behöver det utvecklas på sätt som exkluderar (2) och (3).
Några skillnader mellan Nordhaus exempel och klimatfrågan är värda att peka ut: I klimatfrågan finns konkreta förändringar såsom värmeböljor, översvämningar, stormar, vattennivåhöjningar och ekosystemeffekter. Vi har redan kunskap om hur sådana förändringar får negativa effekter på enskilda människors liv direkt (i form av ohälsa, hinder att få grundbehov tillfredsställda, obehag, ...) och indirekt via effekter på samhällen (miljömigration, konflikter, ...). Detta är konkreta risker mot människors grundläggande behov och som vi redan är bekanta med och vet hur dåliga de är när de inträffar. Klimatförändringarna kan väntas öka förekomsten av dessa problem från och med nu och framåt graduellt. Den negativa effekten börjar således inte först 200 år in i framtiden.
SvaraRaderaOlle, du frågar dig på slutet om det finns ett gott skäl att automatiskt välja r_2=r_1. Du nämner exemplen allmänningens tragedi och att enskilda ekonomiska aktörers incitament inte alltid stämmer överens med vad som är bra för samhället i sort. Men det är en helt annan sak som inte har att göra med preferenser. Båda är exempel på marknadsmisslyckanden som oavsett diskonteringsränta måste korrigeras med skatter eller andra regleringar för att marknaden ska fungera.
Nordhaus följer den helt förhärskande regeln inom Cost-Benefit analys nämligen att använda individernas egna värderingar som de kommer till uttryck i deras val som utgångspunkt för en utilitaristisk sammanvägning av allas välfärd. Jag har pekat på att det i Nordhaus prisbelönta metod för att analysera klimatförändringarnas konsekvenser inte finns något inbyggt som kräver att man gör så. Jag tycker ändå att man ska ha goda argument för att avvika från detta när man som forskare ger råd till politiker. En helt annan sak är att man som väljare och människa skulle önska att vi lägger större vikt på framtida generationer och på fattigare bröder och systrar och bör propagera för detta. Som forskare tror jag man bör (försöka) göra skillnad mellan när man uttalar som forskare och som väljare.
Jag gissar att Olle Häggström kommer att skriva ett svar så ska bli intressant att läsa den fortsatta diskussionen.
RaderaUnder tiden passar jag på att flika in några kommentarer.
"Nordhaus följer den helt förhärskande regeln inom Cost-Benefit analys nämligen att använda individernas egna värderingar som de kommer till uttryck i deras val som utgångspunkt för en utilitaristisk sammanvägning av allas välfärd."
Min hunch är att moralfilosofer i den utilitaristiska traditionen idag främst lutar åt hedonistisk utilitarism eller komplex konsekventialism. Inte preferentialistisk utilitarism och inte den version av preferentialism som ekonomer kallar revealed preference.
Ett intressant exempel är att världens troligen mest kända levande utilitarist, Peter Singer, på senaste år övergett preferentialism för hedonism.
"Jag tycker ändå att man ska ha goda argument för att avvika från detta [cost-benefit analys och revealed preference theory] när man som forskare ger råd till politiker. En helt annan sak är att man som väljare och människa skulle önska att vi lägger större vikt på framtida generationer och på fattigare bröder och systrar och bör propagera för detta. Som forskare tror jag man bör (försöka) göra skillnad mellan när man uttalar som forskare och som väljare."
Om nationalekonomi vill utgå från vad folk faktiskt rapporterar som sina värderingar i enkäter (där forskningssubjekten inte först tränats i tänkande kring moralfilosofiska argument och teorier) så har, vad jag kan snappa upp från den empiriska litteraturen, folks tänkande om rätt och fel även deontologiska inslag. Folk tycks t ex anse att det är i sig fel att förstöra någon annan oskyldig parts egendom och fel att agera på sätt som orsakar skada på en annan oskyldigs liv och hälsa, utan att ha något sofistikerat utilitaristiskt argument för detta. Folk tycks även anse att det goda livet (välfärd) är mer än preferensmaximering.
Detta är relevant eftersom fortsatta klimatförändringar bl a väntas leda till stor egendomsförstörelse och många fall där människors agerande (bidrag till klimatförändringar) orsakar skada på andra oskyldiga människors liv och hälsa.
Jag menar inte att folks oreflekterade enkätsvar bör översättas rakt av till policy. Tvärtom, policy på makronivå och på lång sikt måste bygga på normativa premisser som är resultatet av omfattande kritisk filosofisk reflektion, uppfyller vissa krav på konsistens, även beaktar existentiella risker, med mera. Poängen är istället det är orimligt att tro att råd utifrån cost-benefit-analys är att "uttala sig som forskare" medan råd utifrån en modell som t ex även ger separat positiv vikt för mer jämlik fördelning, ger negativ vikt till utfall som inkluderar egendomskränkningar, inkluderar en icke-preferentialistisk teori om individers välfärd, och så vidare är att uttala sig som enskild "människa" eller "väljare" (inte "uttala sig som forskare").