Kort efter att den dåvarande regeringen sommaren 2020 tillsatte en utredning om Rättsmedicinalverkets (RMV) metod för medicinsk åldersbedömning utsågs jag som ledamot i den expertgrupp som skulle assistera enmansutredaren Maria Eka i hennes arbete. Detta uppdrag fick ett hastigt slut igår, den 22 december 2022, då den nuvarande regeringen tog beslut om att lägga ned utredningen. Beskedet gjorde mig bestört, då det (enligt min mening helt felaktigt) pekar på att frågor om rättssäkerhet med mera vid medicinsk åldersbedömning av ensamkommande flyktingbarn inte anses viktiga nog att förtjäna fortsatt tankearbete.
Fastän jag på några punkter är försiktigt kritisk mot utredningens arbete,1 menar jag att det enda rimliga hade varit att låta den fullfölja sitt arbete, och att den plötsliga nedläggningen utgör ett slags epistemisk vandalisering. Som väl är finns i alla fall utredningens delbetänkande från i oktober förra året, men något slutbetänkande blir det alltså inte.
Fotnot
1) Mina huvudsakliga kritiska synpunkter är tre till antalet:
- Utredningsarbetet ålades ett tidsschema som redan från början var så till den grad utdraget (deadline för slutbetänkandet var satt till den 31 maj 2024, nära fyra år efter utredningens sjösättning) att det är svårt att föreställa sig en rimlig saklig motivering till det. Snarare tror jag att det handlade om att man ville ge dåvarande justitieminister Morgan Johansson rejält med arbetsro i frågan.
- I expertgruppen ingick personer från en rad organisationer och myndigheter med fingrar med i själva den verksamhet utredningen var satt att granska. Skälet till det är uppenbart: dessa organisationer sitter på kunskap av intresse för utredningen. Dock finns lika uppenbara nackdelar, vilka i början av utredningens arbete lyftes i bland annat Läkartidningen. Utan att nämna några namn eller gå in på några detaljer i vad som sagts i expertgruppen kan jag med facit i hand konstatera att den intellektuella nivån på diskussionerna ofta blev lidande till följd av att vissa ledamöter såg det förutsättningslösa och opartiska dryftandet av sakfrågor som ett i bästa fall sekundärt uppdrag, och istället betraktade sitt primära uppdrag som att söka undvika kritik mot den egna organisationen. Jag tror att denna erfarenhet är värd att beakta inför kommande statliga utredningar med liknande problematik; förhoppningsvis går det att hitta sätt att organisera dessa som är mer gynnsamma för nivån på deras arbete.
- Utredningen var enligt min mening alltför snävt fokuserad på RMV:s metod för medicinsk åldersbedömning, på bekostnad av den bredare frågan om vad som är en (etiskt, juridiskt, mättekniskt och beslutsteoretiskt) lämplig eller rentav optimal sådan metod. Direktviv är direktiv, kan man hävda, men frågan om huruvida RMV:s metod är lämplig kan inte frikopplas från den om huruvida bättre alternativ finns.
