Den svenska regeringens AI-kommission, som sjösattes i december förra året, är redan färdig med sitt uppdrag! I
direktiven ingick bland annat att föreslå hur
Sverige som ledande forskningsnation, avancerad industrination och ambitiös välfärdsnation bättre ska tillvarata möjligheterna och hantera riskerna med AI
och att
identifiera prioriterade internationella insatser och lämna förslag till hur Sverige kan agera proaktivt och samordnat vid framtagande och utveckling av internationella policyer och regelverk för AI.
Kommissionens
rapport överlämnades vid en
pressträff i tisdags (den 26 november), där deras ordförande Carl-Henric Svanberg bjöd på en längre föredragning, efter att ha avslöjat några av huvuddragen i
en artikel på DN Debatt dagen innan.
Rapporten är en positiv överraskning, i förhållande till mina förväntningar som var ytterst lågt ställda efter lanseringen av kommissionen förra året, då Svanberg
enligt TT:s rapportering meddelat att "Vi måste avmystifiera AI" med tillägget att "kommissionen måste balansera faror och positiva aspekter på området, där [...] det generellt blir väl mycket larmrapporter". Som kronan på verket framhöll han att "AI är varmt. Det är kärlek och empati", vilket väl inte är vare sig särskilt väl skickat som avmystifiering eller någon alldeles lyckad utgångspunkt för den som har ambitionen att "balansera faror och positiva aspekter". En ytterligare bidragande orsak till mina låga förväntningar stod att finna i kommissionens inte helt välbalanserade sammansättning, med
AI-riskförnekaren Mathias Sundin som det namn som stack allra mest i ögonen.
Men som sagt, resultatet blev bättre än väntat. Ett första lackmustest är i vilken mån de förstått vilken exceptionellt snabb och omvälvande utveckling vi står på tröskeln till, och på denna punkt ger jag dem betyg 3 (på den gamla goda 5-gradiga skalan). Att de insett brådskan så till den grad att de såg till att fullgöra uppdraget på just under 12 månader, att jämföra med den 18-månadersdeadline som stipulerades i uppdraget, är ett mycket gott tecken. Detsamma gäller det återkommande talet i rapporten om AI som en "omtumlande, framforsande teknik som i människans händer skapar förutsättningar för grundläggande förbättringar av våra samhällen". Emellertid följs just de orden upp av formuleringen "precis som järnvägen, elen och telefonen gjorde" vilken innebär ett implicit antagande att AI-teknikens effekter inte kommer att bli väsentligt större än de som följde på dessa tidigare teknikgenombrott, eller med andra ord att AI kommer att på
Nate Silvers teknologiska Richterskala stanna på TRS-nivå 8 istället för att fortsätta till nivåerna 9 eller 10. Det kan förstås hända att den förutsägelsen visar sig korrekt, men det kräver i så fall antingen att fortsatt AI-utveckling relativt snart stöter på något oväntat och oöverstigligt tekniskt hinder, eller att vi (mänskligheten) besinnar oss och drar i nödbromsen inför de oöverskådliga konsekvenserna av att skapa en ny art vars allmänintelligens vida överstiger vår egen. Vilken av dessa båda eventualiteter kommissionen tror blir verklighet ger rapporten ingen ledtråd om, och deras förgivettagande förblir märkligt omotiverat. Något liknande kan sägas om avsnittet om AI-teknikens framtida energibehov, där kloka ord om hur "storleken på AI:s framtida elbehov i dag är högst osäker och inte går att förutsäga med någon precision" följs upp av den antiklimatiska, omotiverade
1 och närmast bisarrt modesta bedömningen att "AI kommer att stå för någon eller några procent av den totala elkonsumtionen i världen".
2
Rapporten har mycket att säga både om skapandet av ett fruktbart svenskt innovationsklimat och om snabb utrullning av AI-teknik för olika tillämpningar i offentlig sektor, och här finns en hel del att instämma i och applådera. Den föreslagna åtgärdsarsenalen är omfattande, men också påfallande billig, då den budgeterade kostnaden för förslagen landar en bra bit under tre miljarder kr per år,3 varför budgetöverväganden inte kan komma att utgöra någon rimlig ursäkt om regeringen väljer att dra benen efter sig i genomförandet av kommissionens idéer.
Att rapporten trots AI-frågans utpräglat globala karaktär har ett väldigt stort fokus på Sverige och svensk konkurrenskraft är inte orimligt, även om de ovan citerade direktiven hade möjliggjort en något större (och enligt min mening önskvärd) grad av blickhöjning och tankar kring hur Sverige kan bidra till att den globala omställningen till en värld med avancerad AI blir lyckosam. Det utförliga diskussionen kring hur Sverige mellan 2020 och 2024 halkat ned från 15:e till 25:e plats på det som kallas
Global AI Index ser jag dock som ett lite löjligt inslag av provinsiell alarmism, i synnerhet då det inte återföljs av något påpekande om vilken remarkablet framskjuten position för ett litet land som Sverige som plats 25 på listan innebär.
4
Provinsiellt är också talet om vikten av att EU inte sätter hinder för lanseringen av nya amerikanska AI-modeller i Europa. Här heter det i rapporten att "även om EU-lanseringen av en ny modell bara dröjer sex månader kan det få väldigt negativa effekter på våra företags förmåga att hävda sig i den globala konkurrensen", och kommissionen anmodar "svenska företrädare [att] verka för att den AI-relaterade EU-regleringen inte bidrar till försämrad tillgänglighet för dessa verktyg". Och visst, dessa aspekter är värda att beakta, men de behöver vägas mot EU:s viktiga roll i att verka för en globalt gynnsam och etiskt rimlig utveckling, och behovet av att kunna sätta press på de ledande AI-företagen genom att villkora lanseringen i EU av deras AI-produkter med att de skärper sitt AI-säkerhetsarbete till nivåer där vi alla (i EU såväl som i resten av världen) kan känna oss trygga i att dessa produkter inte kommer att leda till katastrof. Att AI-kommissionens rapport inte med ett ord berör denna centrala målkonflikt tyder på en enögdhet som är djupt bekymmersam och som för tankarna till Svanbergs ovan citerade och föga välavvägda ord om värme och kärlek i december 2023.
Det finns såklart mycket mer att anföra om rapporten, men låt mig avrunda med att kommentera vad den har att säga om min hjärtefråga: vikten av att undvika ett scenario där en ickealignerad AI tar över världen och utplånar mänskligheten. Här hade man, av de skäl jag inledningsvis nämnde, kunnat frukta att rapporten skulle vara totalt avfärdande inför att detta skulle vara en problematik att överhuvudtaget ta på allvar. Men hör här vad de säger:
Vissa menar dock att en sådan utveckling skulle kunna hota mänsklighetens existens. Detta genom att AI-systemen utvecklar en egen vilja som skiljer sig från vår, och betraktar oss som ett hot mot sin egen fortlevnad eller sina egna mål. Risken i ett sådant scenario ligger i att systemen helt enkelt blir mer kapabla än vi människor och att vår förmåga inte räcker till för att hindra en okontrollerad utveckling.
Och vidare:
AI-kommissionen anser att oron kring den så kallade existentiella risken är något som måste beaktas...
Ihop med förslaget om ett svenskt AI-säkerhetsinstitut som de budgeterar med 30 miljoner kr årligen utgör dessa ord en ytterst glädjande överraskning. Jag har ingen insyn i kommissionens inre arbete, men med tanke på vad Mathias Sundin sagt i andra sammanhang om existentiell AI-risk anar jag att förhandlingarna om formuleringar kan ha varit hårda,
5 och de har också resulterat i en del reservationer jag inte gillar helt, som följande fortsättning på "något som måste beaktas..." ovan:
...men beklagar samtidigt att delar av den offentliga diskussionen om säkerhet har tenderat att fokusera på spekulativa risker med mycket låg sannolikhet.
Eftersom det här inte preciseras vilka spekulativa risker som avses, och eftersom den offentliga diskussionen är vittförgrenad och av extremt ojämn kvalitet, så kan jag inte beslå detta uttalande som formellt felaktigt. Sammanhanget ger dock en kraftig antydan om att påståendet handlar om risken att mänsklighetens utplånas av superintelligent AI, och att kommissionen med talet om "ytterst låg sannolikhet" utan ett uns av motivering gör en ytterst kontroversiell bedömning som helt saknar solitt vetenskapligt stöd. Kommissionens ledamöter behöver uppenbarligen läsa på i frågan, och som startpunkt rekommenderar jag varmt Connor Leahys m.fl. aktuella text
The Compendium. Den vägen tror jag att de skulle kunna närma sig insikten om vad som kanske är den allra viktigaste åtgärd Sverige behöver vidta men som lyser med iögonfallande frånvaro i rapporten: att agera internationellt för att påtala det oacceptabla i och få stopp på den civilisatoriskt livsfarliga kapplöpning mot AGI-avgrunden som en knapp handfull AI-företag i norra Kalifornien just nu är inbegripna i.
Fotnoter
1) Med ordvalt "omotiverade" tillåter jag mig här en ytterst mild överdrift, då ju bedömningen föregås av påpekandet att "Erfarenheten visar [...] att det hela tiden utvecklas energieffektivare dataprocessorer och algoritmer", dock utan omnämnande av Jevons paradox, vilket är ett förbiseende jag helst hade sluppit se i en statlig utredning anno 2024.
2) Se t.ex. Leopold Aschenbrenners Situational Awareness för ett helt väsensskilt scenario som det vore oklokt att utan argument bara vifta undan.
3) Dock finns gott om frågetecken att resa inför enskilda budgetpunkter. För att bara nämna ett exempel i mängden så budgeteras 30 miljoner kr årligen för skapandet av 50 gästprofessurer inom AI, och jag har väldigt svårt att begripa hur 600 000 kr per sådan tjänst och år skulle kunna räcka.
4) På Wikipedias lista över världens folkrikaste länder ligger Sverige på 90:e plats, medan 25:e-platsen på samma lista innehas av Italien med just under 59 miljoner invånare. Om den försämrade placeringen för Sverige alls behöver förklaras med något annat än brus och godtycke i mätmetoden, så vill jag peka på att framväxten av tigerekonomier och en global medelklass har ökat konkurrensen på listan, något jag vägrar se som entydigt dåligt.
5) Om jag får spekulera ytterligare så gissar jag att Nobelpristagaren Geoffrey Hintons varningsord vid tillkännagivandet av fysikpriset i förra månaden kan ha haft gynnsam påverkan på kommissionens avvägning, och kanske också att kommissionsledamoten Fredrik Heintz (som på sistone verkar ha svängt en aning i frågan) kan ha spelat en konstruktiv roll i diskussionerna.