Om kentaurschack

Igår skrev jag i Expressen om AI, arbetsmarknad och det så kallade människan i loopen-idealet. En central fråga är den om huruvida det finns någon vettig plats för människan i en process med AI-system som blivit bättre än vi på vad det nu är som skall göras. Ett populärt exempel att lyfta fram för dem som vill besvara frågan jakande har varit det så kallade kentaurschacket, vilket jag omtalar i artikeln:

Då AI överträffar mänsklig skicklighet kan vi [...] fortfarande hoppas att kombinationen människa plus AI ska visa sig mer kapabel än AI ensam. AI-entusiasternas paradexempel på detta var länge schack. Sedan mänskliga stormästare visat sig vara chanslösa mot de bästa schackprogrammen började man experimentera med spelformen kentaurschack, där mänskliga spelare fick lov att konsultera ett schackprogram innan de utförde sina drag. Så länge teamet människa plus maskin var bättre än maskinen ensam var spelformen intressant, men intresset kollapsade i slutet av 2010-talet då det blev snudd på omöjligt att överträffa en motståndare som valde att slaviskt följa datorns rekommendationer.

1997 förlorade den dåvarande schackvärldsmästaren Garri Kasparov en uppmärksammad match mot IBM:s schackprogram Deep Blue, och det var då kampen mellan människa och maskin på schackets område ansågs avgjord. Redan året efter lanserade Kasparov i en uppvisningsmatch mot stormästarkollegan Veselin Topalov det som senare kom att kallas kentaurschack, där alltså två mänskliga spelare med tillgång till schackprogram som de har rätt att konsultera under spelets gång ställs mot varandra. Spelformen fortsatte i nära två decennier att röna ett visst intresse, men i takt med att datorprogrammen blev allt spelstarkare närmade sig spelformen en kris: hur länge skulle den mänskliga komponenten i beslutsfattandet visa sig ha något att tillföra?

Så länge kombinationen människa plus maskin var starkare än maskinen ensam var spelformen intressant, och AI-propagandister kunde anföra kentaurschacket som ett exempel på hur människan kan förbli relevant även i närvaro av överlägset kapabla AI-system. Men det som tycks ha blivit den sista internationella kentaurschacksturneringen spelades 2017, varpå intresset i tysthet kollapsade. Jag har varit i kontakt med en av de ledande organisatörerna av kentaurschackturneringar, och han bekräftar min bild av att orsaken till det kollapsade intresset är att det inte längre verkade finnas något konstruktivt för den mänskliga parten i ett kentaurteam att bidra med. (Att till slut alla partier oundvikligen verkade sluta i remi bidrog också till att de sista entusiasterna ledsnade.)

Det ligger i sakens natur att ett vikande intresse för vad det nu må vara inte alltid dokumenteras explicit, och detta verkar vara fallet specifikt för det som hände med kentaurschacket 2017-2018. Och just detta bidrog antagligen till att en del av de oförväget optimistiska AI-debattörer som spred budskapet "Framtiden är ljus! Se på kentaurschacket!" inte observerade att tiden sprungit ifrån dem utan fortsatte med sina glada besked som om inget hade hänt. Den i Sverige ledande företrädaren för denna inobservanta falang är otvivelaktigt Mathias Sundin, i kraft av dennes bok Kentaurens fördel från 2023 (här är ett relevant utdrag). Jag hoppas att han i ljuset av det jag här meddelar kommer att korrigera sin kentaurschacksretorik, men med tanke på den inte alltför imponerande nivå av argumentativ stringens och hederlighet han hittills uppvisat (och som jag sett mig föranledd att kommentera här, här och här) håller jag inte andan.