söndag 23 september 2012

Olof Palme

Jag vågar påstå att Olof Palme är den störste politiker och statsman vi haft i Sverige, åtminstone under min livstid. Huruvida jag skulle ha haft samma uppfattning om det inte vore för dödsskjutningen på Sveavägen den 28 februari 1986 och om han levat än idag är omöjligt att veta, men jag vill gärna tänka mig det. Henrik Berggrens gör i sin Palmebiografi Underbara dagar framför oss från 2010 ett medvetet försök att porträttera Palme och hans tid utan att färgas av mordet och det som därefter föjlde. Att hålla ett sådant porträtt helt fritt från sådan färgning går givetvis inte, men oavsett det är resultatet mycket lyckat, och jag rekommenderar boken varmt.

Lika varmt vill jag rekommendera var och en att se Maud Nycanders och Kristina Lindströms film Palme, som hade biopremiär för en vecka sedan. Att inom filmens 1 timme och 49 minuter ge en lika bred och lika detaljerad skildring av Palme och hans samtid som på Berggrens 714 boksidor är naturligtvis omöjligt, men genom att vi får se huvudpersonens ansikte och höra hans röst kommer vi honom närmare - något som förstärks av att Nycander och Lindström jämfört med Berggren lägger större vikt vid Palmes familjeliv.

Filmen har en grundton av välvillighet mot huvudpersonen, och under dess första hälft får jag då och då nästan känslan av propaganda- eller hyllningsfilm. Palme brann verkligen för demokrati och rättvisa. Jag känner en äkta och snudd på patriotisk stolthet över hans principfasta hållning mot USA:s övergrepp på Vietnams civilbefolkning, som i hans uttalande om Hanoibombningarna julen 1972, medan högerledarna Yngve Holmberg och Gösta Bohman i filmen framstår som tämligen ömkliga figurer i de korta klipp där de fördömer Palmes hårda linje mot USA. Allteftersom filmen fortskrider blir bilden mer komplex, och en del mindre smickrande sidor hos Palme kommer fram. Hans arrogans och retoriska skoningslöshet mot politiska motståndare var en black om foten, och hans hantering av IB- och Geijer-affärerna lämnar en hel del övrigt att önska. Ett annat stort minus för hans eftermäle är hans hantering av löntagarfondsfrågan, som han drev av pragmatiska skäl (en önskan att inte splittra arbetarrörelsen) men i strid med sin personliga övertygelse. Det intryck av Palme jag bär med mig från biografen är ändå till övervägande delen positivt, och jag torkar en tår efter den känslosamma avslutningen som bland annat inkluderar en passage från Anna Lindhs begravningstal.

Se filmen!

3 kommentarer:

  1. Det verkar som om många av Olof Palmes motståndare hade bestämt sig på förhand för att tolka hans uttalanden som arroganta. Ett exempel är när han i en valdebatt i TV frågade de borgerliga partiledarna vilken politik de tänkte föra "om olyckan skulle vara framme". Jag tror det var för nu 36 år sedan, men jag tyckte det var så kvickt och humoristiskt formulerat att jag fortfarande minns det, men naturligtvis var det många som tolkade det som ett utslag av arrogans.

    SvaraRadera
  2. "Under min livstid" är nyckelordet. De stora statsmännen i Sverige finner vi under andra epoker. Och det är nästan omöjligt att göra en riktig bedömning eftersom det är så svårt med kontrafaktisk historieskrivning, och värre och värra torde det bli ju längre tillbaka i tiden man går. Men om vi tillfälligtvis nöjer oss med senmodern tid så nominerar jag Louis De Geer och Johan August Gripenstedt som drivande politiker i Sveriges indistrialisering, Karl Staaf och Hjalmar Branting som ledande politiker i Sveriges demokratisering, Hjalmar Hammarskjöld för att hålla Sverige utanför första världskriget. Man kan nominera fler, kanske Carl Swartz och Hjalmar Branting för att undvika allvarliga upplopp och i värsta fall revolution/inbördeskrig 1917. Olof Palme tror jag inte har en chans att komma med på fem-i-topp-listan 1886-1986 och inte en chans att komma med i tio-i-topp-listan 1721-1986. Man skall inte underskatta upplysningstidens politiker i Sverige (med många konkreta resultat som är med oss än idag som tryckfrihetsförordning, offentlighetsprincip, tabellverket, m.m.) men naturligtvis svårt att uppskatta betydelsen idag; om det inte gjorts under sjuttonhundratalet kanske det gjorts under artonhundratalet och skillnaden inte skulle varit betydande för dagens Sverige. Vem vet. Olof Palme gjorde förmodligen sina viktigaste insatser under Tage Erlanders statsministertid. Han var då med och bidrog på ett positivt sätt till Sveriges fortsatta modernisering. T.ex. jämställdhetspolitiken (grupp 222 och allt det där). Men mot slutet av sextiotalet var det en annan situation. Dels var det en väsntervåg som förutom de populärkulturella inslagen också gjorde att balansen på atbetsmarknaden tippade över på ett sätt som bidrog till att Sverige tappade mycket av sin konkurenskraft. Förutom vänstervågen (så-kallad "68") kom också en "grön" motrörelse mot det socialdemokratiska "betongsamhället". Olof Palme var inte en ledare som riktigt förstod sig på vare sig det ena eller det andra av detta vilket starkt bidrog till hans valförluster 1973 och 1976. Personligen tror jag nog att bl.a. dessa hans brister (långt ifrån de enda) gör det tveksamt som bäst att utse honom till en av våra största statsmän.
    /tonyf

    SvaraRadera
  3. Inom matematiken är begreppen väldefinierade. Kriteriet på "en stor statsman" är däremot subjektivt.

    Jag tillbringade julen 1972 i Bangkok. Alla nyhetsmedia i Asien uppmärksammade då Olof Palmes tal, där han fördömde bombningarna av Hanoi. Talet sändes flera gånger på thailändsk TV. Jag tvivlar på att någon annan svensk statsminister någonsin ens nämnts vid namn i samma medium.

    Runt om i världen finns gator, torg och andra offentliga platser uppkallade efter Olof Palme. Något motsvarande har inte förärats någon annan svensk över huvud taget. Så åtminstone internationellt torde alltså Olof Palme betraktas som Sveriges största statsman.

    SvaraRadera