fredag 15 november 2013

Läsvärd bok om högerpopulismen

När jag i förra månaden ondgjorde mig över Norges nya regering - en koalition mellan Høyre och Fremskrittspartiet - fick jag ett tips från Krister Nässén i kommentarsfältet om den norske journalisten och vänsterdebattören Magnus Marsdals bok Högerpopulismen dissekerad (originalets titel Frp-koden: Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess, 2007). Jag har nu läst den, och finner den mycket intressant. Visst har det ett värde att lära sig mer om våra grannar i väster, och visst finns det skillnader mellan de inrikespolitiska situationerna i Sverige och i Norge, men när jag läser boken finner jag likheterna mer påtagliga och mer intressanta. Fremskrittspartiet har sin bakgrund i simpel skattekverulans à la Mogens Glistrup eller Ian Wachtmeister, vilket kan kontrasteras mot Sverigedemokraterna vars tidiga historia osar av nynazism och därmed besläktad högerextremism, men jag tror ändå att väldigt mycket av den sociologiska analys som Marsdal gör av varför Fremskrittspartiet nått sådana framgångar är tillämplig också för att förstå Sverigedemokraternas tilltagande popularitet.

Det paradoxala förhållande som Marsdal framför allt försöker förstå är hur Fremskrittspartiet kunnat bli så populärt bland arbetarklass och låginkomsttagare, trots att deras ekonomiska politik har en högerinriktning som går stick i stäv med hur dessa grupper traditionellt har röstat. Orsakerna är många och komplexa, men mycket av förklaringen finner Marsdal hos Arbeiderpartiet, och hur detta alltmer kommit att alienera sina tidigare kärnväljare. En viktig faktor är hur Arbeiderpartiet rört sig in mot politikens mittfåra på ett sätt som gör att det till slut blir svårt att se skillnad mellan deras politik och Høyres (här finns en uppenbar parallell till den svenska situationen, där det numera behövs förstoringsglas för att se någon skillnad mellan Socialdemokraternas och Moderaternas skattepolitik). Och när de traditionellt ledande partiernas politik inte längre går att skilja från varandra, då känner sig missnöjda väljare nödgade att söka sig någon annan stans.

En annan faktor Marsdal lyfter fram är hur Arbeiderpartiet kommit att bli alltmer elitistiskt. Hos Jens Stoltenberg och i kretsen kring honom finns gott om högutbildade men inte tillstymmelse till arbetarbakgrund, vilket får väljare i det segment Marsdal intresserar sig för att inte längre känna att Arbeiderpartiet för deras talan.1 (Här finns i viss mån en parallell utveckling i svensk socialdemokrati, men den är inte lika dominerande som i Arbeiderpartiet. Så t.ex. har ju nuvarande partiledaren Stefan Löfven en bakgrund som svetsare och sågverksarbetare.)

En intressant tankefigur är hur Marsdal delar upp höger-vänsterskalan i två komponenter. Den ena (som vi kan kalla x-axeln) handlar om traditionella fördelningspolitiska frågor om t.ex. progressiv beskattning, och om sådant som löntagarinflytande på arbetsplatser. Den andra (som vi kan kalla y-axeln) handlar om t.ex. miljöfrågor, global solidaritet, bistånd och flyktingfrågor. Fremskrittspartiet står långt till höger på både x- och y-axeln, medan det "vanliga folk" (personer med årsinkomst under 300 000 kr) som röstar på Fremskrittspartiet tenderar att ha vänstersympatier längs x-axeln men stå längre åt höger längs y-axeln. Därför gynnas Fremskrittspartiet ju mer fokus i dagspolitiken som hamnar på y-axeln och ju mindre som hamnar på x-axeln. I detta avseende, menar Marsdal, har Arbeiderpartiets ledarskikt varit Fremskrittspartiet synnerligen behjälpligt.

Magnus Marsdal lutar sig i sin bok mot många källor: gamal tidningsklipp, sociologiska studier, internationella jämförelser, och inte minst egna djupintervjuer med vad han anser vara typiska FrP-väljare. Han bjuder på rejäla doser indignation, vilket dock (såvitt jag kan bedöma) inte går ut över skärpan i hans analyser. Och indignationen riktas alltid uppåt (främst mot de ledande personerna inom Arbeiderpartiet och andra partier på den norska vänsterflygeln samt inom Fremskrittspartiet) och aldrig nedåt (mot FrP:s kärnväljare ur arbetar- och underklass, vilka Marsdal tvärtom tar tydligt parti för).

Jag får gott om tankeställare när jag läser boken. I baksidestexten heter det att "varje gång en besserwisser från universitetet offentligt talar om hur dumma FrP:arna är får de 10 000 nya väljare". Siffran är rimligtvis en smula överdriven, och jag vill såklart inte inbilla mig att jag själv har ett inflytande i den storleksordningen, men jag kan ändå tänka mig att de snorkigheter (om järnrör och dylikt) som jag i sociala medier ibland hävt ur mig mot Sverigedemokraterna kan ha en opinionsbildande effekt (i den mån de har någon alls) som går i motsatt riktning mot den jag avser.2 Borde jag alltså av strategiska skäl hellre hålla tyst? Det kan jag absolut inte tänka mig att göra, men däremot kan jag ju försöka bemöda mig lite mer om att diskutera konkreta sakfrågor där jag ogillar SD:s position, hellre än att bara positionera mig som allmänt avståndstagande gentemot SD och deras väljare.

Fotnoter

1) Marsdal är överhuvudtaget inte nådig mot moderna ledarfigurer inom Arbeiderpartiet som Gro Harlem Brundtland, Jens Stoltenberg och Jonas Gahr Støre. När jag läser hans bok drabbas jag av insikten att den i stort sett oreserverade beundran jag känt för dessa tre, och som jag inte känner någon motsvarighet till i svensk politik, i hög grad bygger på avståndet till dem - jag har inte följt norsk press och därmed inte ständigt konfronterats med deras feltramp och skavanker på samma sätt som med svenska politiker.

2) Till råga på allt är jag, precis som Stoltenberg & co, långt mer intresserad av att diskutera politiska frågor längs y-axeln än dem längs x-axeln.

14 kommentarer:

  1. In the US one of the original two parties committed political suicide and the surviving party then split in two. What we are left with has trouble holding together a majority. This "two-party" system is now enforced by a Constitutional Amendment. However, it is currently being undermined by Anti-Federalists and "hackers" who do what they can to embarrass those who hope to make the system work for them.

    SvaraRadera
  2. Åh nej! Där slutade jag läsa din blogg. Världen behöver inte ännu en förvirrad neomarxistisk propagandamegafon.

    SvaraRadera
  3. Dessutom verkade det inte så neomarxistiskt det som du skrev. Snarare så påpekade du något i riktning mot vad jag har torgfört i min närhet länge: vänstern har blivit neomarxistisk (materialism har ersatts med diskursanalys) med vilket jag menar att den blivit teoretisk, intellektuell och numera har sin bas i borgarklassen snarare än i arbetarklassen.

    Arbetarklassen begriper sig inte på vänstern och vänstern begriper sig inte på arbetarklassen.

    Det är alls inte konstigt att SD drar folk därifrån - de kommer nog tyvärr att växa tills dess att S fattar det (V kommer aldrig att fatta det). Får S sin vilja igenom att sudda ut blockpolitiken som de säger (typ) blir det etter värre. För då får vi inte noll block utan ETT block - så kan man lägga valsedlar i olika färger på det blocket. Då får vi V på ena sidan och SD på andra. Bägge någonstans mellan 10-15 procent säkert sådär... ja, och så kraftigt minskat valdeltagande. Så summa summarum så verkar det vara en högst vettig bok.

    SvaraRadera
  4. Inom svensk politik finns inte problemet att politikerna är så högutbildade att de inte kan sätta sig in i "vanliga" människors villkor. Problemet i Sverige är istället att "yrkespolitikerna" är så dominerande.

    Faktum är att svenska regeringar, oavsett blocktillhörighet, bestått av medlemmar utan särskilt hög utbildning. Enligt min mening har man därmed helt enkelt ingen förståelse för vikten av gedigen utbildning, vilket man kan se på den förda utbildningspolitiken.

    Man talar ofta om att det behövs fler "vuxna" i skolan. Senast jag hörde detta kom budskapet från fp-kongressen. Det är ju ändå just Folkpartiet som har haft skolfrågor som sin profilfråga under senaste decenniet. I den mån ordet "lärare" nämns, så avses sällan ämneskunniga lärare som kan inspirera sina elever. Fortfarande är fördomen att kunskaper i "didaktik" kan ersätta kunskaper i ämnen och till och med väga tyngre än ämnesteoretiska kunskaper vanlig.

    Stefan Löven skrev 15 november en debattartikel i DN som kan inge visst hopp. Men ack så sent insikterna kommer från hans parti!
    http://www.dn.se/debatt/valfardens-yrken-maste-fa-sin-frihet-och-status-ater/

    SvaraRadera
  5. Jag har definitivt aldrig varit höger. Snarare agnostiskt naturvetenskapligt vänster.
    Men det mest enfaldiga ord jag vet är ändå populist.
    Helt enkelt därför att det värsta jag vet är genomkorkade människor som gödslar med detta ord.
    Extra mycket störd blir jag på jattefina vänstermänniskor som inte har en aning om verklighetens komplexet och som om alla människor hade deras egenskaper så skulle homo sapiens fortfarande kränga konkurrens på samma gren som bonobo.
    Inte en enda jävla fabrik som byggt välstånd har denna arketytyp startat.
    Men klaga i all oändlighet är dom förbannat jävla bra på.
    Men i samma stund är det minst lika värsta jag vet grandiosa Muffare som tror att livet är fullt av välplacerade bananskal.
    Frågan jag ständigt ställer mig.
    Vem fan skall man rösta på;. Narcissten 1,2,3,4, 5 eller möjligen sexan.

    SvaraRadera
  6. Möjligen glömde jag att påpeka den självklara iniskten att den perfekta vänstermänniskan är den som startar och bygger de lönsamma och hållbara företag som ger de män som numera känner sådan RÄDSLA att de väljer den förhatliga populismen:

    ETT JOBB SOM BYGGER ERFODERLIG SEXUELL STATUS:

    Då är man riktig och äkta vänster.

    Dom andra är bara pladdrare!

    SvaraRadera
  7. Tyvärr har jag inte läst boken, men skall försöka göra det vid tillfälle. Delar Arrnes uppfattning ovan. Jag får känslan att politiker tycker utbildning är viktigt (även om det nu inte råkar gälla dem själva), men vågar inte föra en tydlig debatt i frågan eftersom det anses för elitistiskt. När hörde vi en politiker säga "jag vill satsa på dem i skolan vilka uppvisar exceptionell talang för matematik och fysik. jag vill att de skall kunna gå i speciella klasser". Säger du samma sak om skidåkning så är det ok.

    Om resultaten i skolan sjunker trots att detta varit Björklunds profilfråga hur länge som helst, så borde han ta konsekvensen och avgå. Han har helt enkelt misslyckats. Han pratade om ökad lärartäthet i skolan, och att den också har ökat. So what? Har resultaten sjunkit i alla fall så är ju receptet ganska värdelöst.

    Stefan Löfvens debattartikel är jag inte riktigt förtjust i. Han vill inte säga i vilka frågor han ev. kan tänkas samverka med c och fp (dvs dem han i princip går till val mot!). Han menar att det kan man prata om först efter valet när väljarna sagt sitt. Nej tack, jag vill veta före valet. Efter skandalen ned Abir Al-Sahlani tror jag dessutom att c åker ut ur riksdagen. Ta det som en prognos från mig.
    Kjell Eriksson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Björklund har haft ansvaret för skolan i sju år nu. Jag har väl själv inte uppfattningen att han är den ideale ministern i det sammanhanget, men den omsvängning av utbildningsväsendet han försöker genomföra är ändå en kursändring mot rätt riktning.

      Det gäller faktiskt inte bara att vända den supertanker Björklund allegoriskt brukar hänvisa till. Det gäller faktiskt att försöka laga till det bästa möjliga av gamla rester också. Det vimlar av "lärare" utan ämnesteoretisk utbildning i skolorna. Dem blir man inte av med så lätt och det finns inte någon större tillgång på gediget utbildade lärare att ta av för att ersätta dem. Trygghetslagarna gäller ju. Dessutom är det kommunerna och friskolorna som är lärarnas arbetsgivare. Ingen minister kan ge någon lärare avsked.

      Fortbildning i all ära, men var ska man i så fall börja? Per-Anders Ivert skrev ju i Matematikersamfundets "Medlemsutskicket", majnumret 2008, om sina erfarenheter sedan han fått uppdraget att vidareutbilda matematiklärare. Ingen av dessa kunde ens lösa en andragradsekvation, trots att de undervisade på gymnasieskolan. Det återstår faktiskt ett sisyfosarbete för Björklund, eller för den som eventuellt kommer att ta över efter honom. Churchill sade "Detta är möjligen slutet på början". Så är det med den pågående kursändringen av utbildningspolitiken också. Måtte den bara få fortsätta, vem som än kommer att styra i fortsättningen!

      Radera
  8. Följer frägan på viss distans. Men jag har någon minnesbild av att Sverige hamnade på plats 28 bland 65 länder i den sk PISA studien från 2009. Tror det är i dec i år som den nya mätningen presenteras. Har Sverige då tappat placeringar så är det nog lite besvärligt för Björklund. Det går helt enkelt åt fel hål, vilket ändå skulle kunna anses vara lite märkligt, även efter "bara" 7 år, med denna tydliga profilfråga. Dock tycker jag förstås mest synd om de elever som på något sätt inte får den plattform, som en bra skola kan ge. Det känns som att det är för många årskullar som kommer i kläm i väntan på att skutan skall vända.
    Kjell Eriksson

    SvaraRadera
  9. Jag kan tänka mig det som står i boken, som delorsak. Men även följande: när folk förr i tiden tänkte på den fattige arbetaren/den sjuke/etc som behöver extra skydd, dvs välfärdssamhälle, socialdemokrati, facklig verksamhet,
    så hade de omedvetet den blonde svenske personen i tankarna.

    Vi människor ser ofta de som liknar oss själva som "mer människor än vad andra är". gammalt och inarbetat.

    Solidaritetskänslorna räcker helt enkelt inte till för 'de andra'.
    Då blir det jobbigt och inte alls som vi har tänkt oss.

    SvaraRadera
  10. Det gläder mig att denna bok tilltalade dig! Jag hade för övrigt med mig den när jag bodde på en fjällstation och fick nästan tvinga mig själv att ta mig ut i naturen på dagarna, eftersom boken är så intressant.

    Krister Nässén

    SvaraRadera
  11. "En viktig faktor är hur Arbeiderpartiet rört sig in mot politikens mittfåra på ett sätt som gör att det till slut blir svårt att se skillnad mellan deras politik och Høyres (här finns en uppenbar parallell till den svenska situationen, där det numera behövs förstoringsglas för att se någon skillnad mellan Socialdemokraternas och Moderaternas skattepolitik)."

    Liknande påståenden hörs ofta, och inte minst från de på vänster- och högerkanten som önskar en ökad radikalisering. Men dels undrar jag om det verkligen finns något empiriskt stöd för hypotesen att ökat samförstånd och pragmatism i politiken leder till ökad extremism, och dels håller jag inte alls med om att det behövs förstoringsglas för att se tydliga politisk-ekonomiska skillnader mellan S och M (resp Höjre) för den som anstränger sig mer än en nanosekund.

    SvaraRadera