torsdag 13 februari 2014

Derek Parfit 2014 års Schockpristagare i logik och filosofi

Rolf Schock (1933-1986) var en udda fågel i svenskt akademiskt liv.1 Efter hans plötsliga bortgång orsakad av en fallerande domkraft avslöjades det få kunde ana, nämligen att han efterlämnat en stor förmögenhet. Denna används, i enlighet med hans testamente, till att regelbundet utdela det som nu benämns Schockpriset, i fyra priskategorier: logik och filosofi; matematik; visuell konst; och musik. I år delas priset, uppgående till 600 000 kr, ut för tionde gången, och idag har årets pristagare i de fyra kategorierna tillkännagivits. Jag finner stor tillfredsställelse i att priset i matematik går till den kinesisk-amerikanske matematikern Yitang Zhang, som förde en anonym tillvaro fram till förra året då han presenterade ett av de största genombrotten i talteori på många år - prismotiveringen talar om "hans spektakulära genombrott rörande problemet om existens av oändligt många primtalstvillingar".2

Min akademiska ämnestillhörighet till trots är det ändå i första hand priset i logik och filosofi som berör mig på djupet. Priset går till den brittiske moralfilosofen Derek Parfit. Så sent som i förra veckan prisade jag i ett föredrag hans bok Reasons and Persons från 1984, och hävdade att bland de böcker jag läst det senaste årtiondet så är det denna som påverkat min syn på världen och livet allra mest. Boken är oerhört innehållsrik på idéer. Dess problematisering av begreppet person har satt starkt avtryck på mina skriverier om teleportering här på bloggen, och dess analys av vilka skäl vi som personer har att agera på olika vis ligger till grund för min till synes besynnerliga förklaring till varför jag inte tecknat kryonikförsäkring. Parfit tar i boken också upp frågan om vårt förhållande till, och eventuella moraliska förpliktelser gentemot, kommande generationer. Här stöter han på oväntade svårigheter, som t.ex. den som i pressmeddelandet i samband med pristillkännagivelsen beskrivs med följande ord.
    Det kan tyckas uppenbart att våra beslut idag, till exempel om hur den globala uppvärmningen ska bemötas, kan skada framtida människor. Men våra val, resonerar Parfit, påverkar även vilka människor som kommer att leva i en avlägsen framtid. Då dessa inte ens skulle finnas till om vi valde annorlunda, hur kan de då skadas av beslut som får dem att existera?
Parfit är i Reasons and Persons mycket bekymrad över denna preliminära slutsats, men uttrycker (på s 451) en förhoppning om att moralfilosofin ändå skall hitta fram till någon princip som räddar våra moraliska skyldigheter mot kommande generationer från denna invändning, och skriver med en ironisk glimt att "meanwhile, we should conceal this problem from those who will decide whether we increase our use of nuclear energy".

Reasons and Persons är en fantastisk bok. Läs den!

Fotnoter

1) På Schockprisets officiella hemsida kan bland annat följande läsas om Rolf Schock.
    Man kan uppfatta Rolf Schock och hans liv som en tragedi och ett misslyckande. Han hade dåliga relationer med sina föräldrar. Deras krav och förväntningar kom att tynga hans liv. Han vägrade i vissa avseenden att anpassa sig till sociala förväntningar och de krav som ställdes på honom. Han förblev annorlunda, en udda person, en bohem. Han var intresserad av mycket och studerade mycket – men hans begåvning och studier ledde aldrig till det formella akademiska erkännande han eftersträvade och sannolikt förtjänade. Han dog i en olycka en decemberdag 1986 i Berlin, 53 år gammal.

    Men man kan också se Rolf Schocks liv som rikt och kärleksfullt, kämpande och fullt av visioner, präglat av nyfikenhet och lust att upptäcka och utforska människor, idéer, länder och kontinenter. De som någon gång kom att stå honom nära glömde honom aldrig. Men många av dem blev mycket överraskade när hans testamente öppnades och det visade sig att han hade gjort en del av dem till förmånstagare av den förmögenhet de inte hade en aning om att han ägde. I döden påverkade han deras liv en gång till, och därutöver skapade han en stiftelse med uppgift att belöna människor som varit mer framgångsrika än han själv inom fyra områden: filosofi/logik, matematik, konst och musik.

    [...]

    Under flera år höll Schock kurser i logik och vetenskapsteori vid KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, som blev en bas för hans fortsatta vetenskapliga verksamhet. Förutom sin doktorsavhandling publicerade han tre större verk, läroboken ”Logik” 1967, ”New Foundations for Concept Theory” 1969 och ”Quasi-connectives Definable in Concept Theory” 1971. Han publicerade ett stort antal uppsatser och inlägg i vetenskapliga tidskrifter. Många av dessa ”vittnar om ett gediget logiskt kunnande”, skrev en sakkunnig om Schocks arbeten i ett tillsättningsärende 1984, ”men de utmynnar sällan i några filosofiskt intressanta slutsatser”. Mot slutet av sitt liv fick han också från olika håll hård kritik för sitt försök att på logiska grunder vederlägga Albert Einsteins relativitetsteori.

    Trots sina motgångar brann Rolf Schock under hela sitt liv för filosofi och logik, men också för konst och musik. Han prövade på att måla och hade en utställning på ett litet galleri i Stockholm 1979. Han var en ivrig amatörfotograf som tog mängder av bilder under sina resor i Afrika, Nya Zeeland och Europa. Sitt intresse för geologi behöll han livet ut. Den förmögenhet han ärvde efter sin far vid dennes död i mitten av 1960-talet gav honom möjlighet att göra omfattande resor i världen samtidigt som han fortsatte sin spartanska livsstil i Sverige.

    En nära vän berättar att han tidigt bestämde sig för att testamentera en del av sin förmögenhet till en stiftelse med uppgift att dela ut priser i vitt skilda ämnen. Alfred Nobels testamente var en förebild, men han frågade sig ofta varför Nobel hade valt ämnen som kemi och fysik vid sidan av litteratur? Ämnen som logik/filosofi och matematik, musik och bildkonst låg närmare Rolf Schocks intressen – och på så sätt kan Schock-stiftelsens priser ses som ett komplement till Nobelprisen, utan alla jämförelser i övrigt.

2) I pressmeddelandet i samband med pristillkännagivelsen kan vi läsa bland annat följande.
    I april 2013 slog den då relativt okände Yitang Zhang vid University of New Hampshire världens matematiker med häpnad med sin artikel om ett av de äldsta olösta matematiska problemen, den så kallade förmodan om primtalstvillingar. [...]

    Till primtalens gåtfulla egenskaper hör att de ibland följer på varandra. De bildar tvillingpar, med 2 emellan, som 5 och 7, 17 och 19, 101 och 103. [...] Fortsätter sådana tvillingpar av primtal i all oändlighet? Frågan, den så kallade förmodan om primtalstvillingar, har många välkända experter inom analytisk talteori försökt att besvara, fortfarande dock utan framgång.

    Yitang Zhang förde nu matematiken ett stort kliv närmare svaret. Han lyckades visa att det finns ett oändligt antal par av primtal där avståndet mellan primtalen i paret är högst 70 miljoner. Yitang Zhang jobbade ensam i många år och byggde sitt resultat på en innovativ utveckling av tidigare arbeten inom flera av matematikens delområden.

    Hans resultat blev banbrytande och ledde till en febril aktivitet världen över. På några månader lyckades en grupp matematiker under ledning av Terence Tao, professor vid University of California i Los Angeles, pressa avståndet mellan primtalen från 70 miljoner ner till 4 680. Helt nya idéer utvecklades av James Maynard, ung postdoktor vid University of Montreal, som nu anslutit till den kollektiva ansträngningen. Tillsammans har de nått en lägsta gräns på 270.

    Hur denna gräns ska minskas ända ner till 2 är dock ovisst.

6 kommentarer:

  1. Det som gör mig en liten aning nervös med det här inlägget är risken att mina matematikerkollegor blir arga och betraktar mig som en överlöpare med tanke på mitt val av vilken pristagare som "i första hand [...] berör mig på djupet".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du mot all förmodan skulle behöva hjälp att försvara dig mot arga kollegor ställer jag upp på din sida. Logikens och filosofins sak är vår!

      Radera
  2. Mathematicians can have a bad time because they appear to be overly concerned with rules when the average person usually wants more liberty. I think Richard Feynman once said that he wasn't too concerned about who's in and who's out. It may have been a comment on American society and "politics" in general.

    SvaraRadera
  3. När det gäller frågan om att bevara en hållbar miljö "åt kommande generationer" kan jag ibland tycka att diskussionen är för människocentrerad. Jag slås till exempel ofta av standardsvaret att det inte spelar någon roll om ett naturområde exploateras om det har få mänskliga besökare.

    Krister Nässén

    SvaraRadera
  4. Jag som fanns på KTH:s matteinstitution samtidigt med Rolf Schock på senare delen av 1970-talet har en något mer illusionsfri syn på honom. Han hade egentligen ingen anknytning till institutionen annat än att han undervisat på lösa timmar några år tidigare och dessutom sov han över i lokalerna och skrämde då ofta slag på sekreterarna när de stötte på denna lufsiga figur. Magnus Giertz hade tagit honom under sina vingars beskydd och tyckte synd om honom och viĺle ordna en AMS-tjänst för honom. Detta sammanföll dock med att institutionens ekonomi gått över styr och uppsägningar var inte uteslutna. Han ansågs nämligen som helt utblottad och var tvungen att tvätta lastbilar för att försörja sig. Vad man då inte visste var att han hade tillgångar på ca 30 miljoner kronor (inklusive en villa vid Genevesjön!) men att han ansåg dessa pengar som pestsmittade eftersom hans far tjänat dem på fastighetsaffärer. Förutom donationen som ledde till Schock-priset fick bl a Janne Engers bror 1 miljon kronor. Han hade nämligen jobbat på filosofen på SU samtidigt med Rolf Schock och tydligen väckt hans sympati.

    Rolf Schock väckte också en viss uppståndelse på institutionen som resulterade i en s k Lex Schock. Han ville nämligen ge ut sin bisarra och okunniga kritik av relativitetsteorin i vår TRITA-serie som användes för publicering av forskningsresultat. Med anledning av att han gjorde detta försök infördes regeln (Lex Schock) att utgivande av TRITA-rapporter måste godkännas. Han hade som sagt vid tillfället ingen anknytning till institutionen.

    Ingående i hans kritik av relativitetsteori var ifrågasättande av gränsvärdesbegreppet. Han fick faktiskt publicerat en fullständigt bisarr artikel kallad ”Dividing by zero” i tidskriften Logique et Analyse i juni 1982. Där finns bl a följande text

    It should also be assumed that

    6) If o is a binary operation on real numbers and z is not a real number then y o z is not a real number, or at best 0.

    Man kan ju t ex låta z vara ”ingången till Stadsbiblioteket” (som ju förvisso uppfyller ”is not a real number”) och då få resultatet att operationen y o z (t ex med y=23) inte är ett reellt tal (or at most 0).

    Vad han var ute efter var att idiotförklara fenomenet att massan ökar med hastigheten och att man därför inte kan överskrida ljushastigheten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnar för spännande komplettering av bilden av Rolf Schock! Vad gäller KTH-relaterade (om du trots allt tillåter att jag använder det ordet om Schock) korståg mot relativitetsteorin verkar han ha fått en energisk efterföljare i Claes Johnson.

      Radera