Chappie!

Det känns som att vi det senaste året eller så upplever något av ett publikt genombrott för en av de viktigaste framtidsfrågor jag dryftat här på bloggen: vad kan vi vänta oss av ett (eventuellt) genombrott inom artificiell intelligens (AI), och hur minimerar vi risken att det leder till vår undergång? Inte så att frågan nått den grad av närvaro i offentlig diskussion som den förtjänar, något i nivå med klimatfrågan eller så, men en hel del har i alla fall hänt:

Nick Bostroms bok Superintelligence, som är den enligt min mening bästa som skrivits om ämnet, utkom i somras och har fått en hel del uppmärksamhet, liksom ett par utspel från fysikerstjärnorna Max Tegmark och Stephen Hawking. När superentreprenören Elon Musk (om än något mindre välartikulerat) höjde rösten i samma ärende nådde det så långt som till serien Dilbert. I Sverige har saken uppmärksammats bl.a. i Sveriges Radio, i DN och i Filter.

Som grädde på moset har vi dessutom fått ett par nya Hollywoodfilmer om saken. Att stora amerikanska filmer tar upp farorna med ett AI-genombrott är inte något nytt (2001 - ett rymdäventyr från 1968 och Terminator från 1984 är bara ett par av de mest kända exemplen), men att de nu kommer så tätt ser jag som ett tecken i tiden. Transcendence, som hade premiär förra våren, var dessvärre inte särskilt lyckad, men Chappie, som haft premiär denna månad både i USA och i Sverige, är betydligt bättre!

Som framgår av traliern rör det sig om en våldsspäckad actionfilm, och för den som inte är allergisk mot genren fungerar den utmärkt. Den uppvisar visserligen en del brister i handlingens logik (liksom en hel del fyrkantighet i karaktärsbeskrivningarna; särskilt tråkigt är att se Sigourney Weaver göra en så eländig roll), men det hör ju till genren och går helt klart att överse med, och filmen förfaller aldrig till samma man-vill-sjunka-genom-biostolen-tramsighet som Transcendence. Den utspelar sig i en nära framtid (Johannesburg, 2016), och den halvt dystopiska miljöbeskrivningen är riktigt läcker. Viktiga AI-teman som behandlas är autonomt lärande, svårförutsägbarheten i genombrottets konsekvenser, och betydelsen av att maskinen utrustas med (eller tillägnar sig) god etik. Filosofiskt tar filmen tydligt ställning för the computational theory of mind, och vi får bekanta oss med idén om uppladdning av medvetande och den åtföljande möjligheten att ta backupkopior av oss själva. Frågorna behandlas inte särskilt djupt, och visst kan man kritisera framställningen av roboten Chappie som överdrivet antropomorf, men, hey, det här är faktiskt en hollywoodsk actionfilm, så vad kan man egentligen begära? Mitt helhetsbetyg på filmen blir klart positivt.