Det mesta som Torbjörn Tännsjö skriver är läsvärt, men jag vill lägga ett extra gott ord för hans nyutkomna självbiografi Vänsterdocenten.1 Inledningsvis förklarar han sin uppskattning för intellektuella biografier, och den här boken är verkligen en sådan. Det är i första hand de idéer som sysselsatt honom som står i fokus, inte hans privatliv; av boken framgår att han gift sig mer än en gång och fått mer än två barn, men det är händelser som skymtar förbi i förbifarten, och i ingetdera fallen tycker jag mig ha kunnat utläsa något klart besked om det exakta antalet. Idéerna som behandlas faller mestadels i endera av två kategorier (även om överlappet är icketrivialt), nämligen de som rör hans profesionella gärning som akademisk filosof, och de som rör hans engagemang i den svenska vänsterrörelsen.
Utan tvekan är det den första kategorin av idéer jag har lättast att begripa. Det är inte så att jag delar alla Tännsjös filosofiska ståndpunkter (den moraliska realism han vurmar för har jag nog aldrig omfattat, åtminstone inte i vuxen ålder), men han uttrycker och försvar dem med klarhet och skärpa. Vi får ta del av hur han tänkt kring frihet, yttrandefrihet och demokrati, vi får en rejäl dos utilitarism, liksom därtill en gnutta religionsfilosofi, en intressant djupdykning i ondskans natur, och en förklaring till hans 180-gradersomsvängning i frågan om personlig integritet och privatliv. Det är också med stor behållning som jag tar del av skildringarna av livet och verksamheten på Stockholms universitets filosofiska institution på 1970-talet, och boken blir till en för mig värdefull brygga mellan den tid som skildras i Svante Nordins Ingemar Hedenius-biografi (ytterst läsvärd även den!) och vår egen. Tongivande i den äldre generationen på den tiden var Anders Wedberg och Harald Ofstad. Den förre av dessa har något av idolstatus hos mig i kraft av sin filosofihistoria, och därför var det extra sorgligt att ta del av hur illa hans bana slutade, i samband med införandet av institutionsdemokrati på filosofiska institutionen:
- Den personligen välsinnade och på många sätt tålmodige Anders Wedberg, bruten av [sjukdomssviter] men fortfarande i tjänst, inte bara som professor, utan olyckligtvis också som prefekt [...], klarade inte av att lära sig denna för honom okända umgängesform. Vad som för de flesta människor bara skulle ha varit en irriterande episod, blev för Wedberg en personlig katastrof. Han lät sig dras med i en absurd cirkus, med möten som kunde vara tolv timmar i sträck (jag satt själv ordförande vid ett sådant - det ogiltigförklarades senare) och JO-anmälningar som gav upphov till nya möten där man ändlöst diskuterade spetsfundiga frågor om vem som egentligen var prefekt en viss vecka under sist förlidna sommar.
Styrelsens majoritet ville driva igenom vissa smärre ändringar i organisationen av ämnet teoretisk filosofi, vilket skulle gynna icke disputerade lärare. [...] Wedberg motsatte sig förslaget bestämt. Majoriteten svarade med att söka formella fel i Wedbergs ämbetsutövning. Wedberg svarade med att skriftligen försvara sig. Enstaka företrädare för majoriteten producerade nya anklagelseskrifter. Ett kollektivt vanvett grep omkring sig. Högre instanser vid universitetet inträdde, Harald Ofstad och Lars Bergström övertog växelvis ansvaret för prefektsysslan, institutionens självstyrelse upphävdes, men den onda spiralen av anklagelser och motanklagelser bröts inte förrän Anders Wedberg avled. [s 198-199]
Jämfört med den akademiska och filosofiska sidan av den tännsjöska idévärlden finner jag den vänsterpolitiska mer svårsmält. Troligen är det helt enkelt så att jag saknar den förkunskap om 68-rörelsens alla grupperingar och fraktioner som Tännsjö förutsätter att läsaren skall ha. Kanske hade det hjälpt om han inkluderat en ordlista med korta förklaringar till de grundläggande ismerna och vad som skiljer dem åt: socialism, kommunism, rådssocialism, marxism, trotskism, leninism, stalinism, maoism och det ena med det tredje. Jag saknar (åtminstone just nu) det tålamod som krävs för att utan ledsagare ta reda på allt detta: när jag läser om X-ismen att den uppstod som reaktion på en Y-ism som ansågs alltför starkt influerad av Z-ism, då sträcker jag uppgivet händerna i luften och tänker att det här är nog fan inte värt besväret, nog för att jag kan ställa upp på idéer om solidaritet och social rättvisa, men allt det här revolutionsromantiska snacket, var inte det mest bara dumheter?
Mot slutet av boken lättar den politiska dimman något, och det är med stort utbyte jag tar del av kapitlen om Tännsjös "skamliga resor" (hans egen kapitelrubrik, om hur han reste som representant för svensk akademi och svensk vänster till bland annat Nordkorea och DDR), och om arbetet med Vänsterpartiets nya idéprogram efter murens fall. Han avslutar boken med en utsökt cliffhanger inför vad som tydligen skall bli en andra del av självbiografin:
- Det är sensommar, 1989. Jag står i begrepp att resa till Helsinfgors med två av mina barn, Josef och Olga. Telefonen ringer just innan vi ska ge oss av. Det är från Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Har jag läst i tidningarna om Alf Svenssons utspel? Det har jag inte. Då får jag veta:
Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, har krävt att du ska avsättas från din docentur vid Stockholms universitet. Har du någon kommentar?
Fotnot
1) Förutom att ha läst boken var jag även med vid boksläppet den 15 mars i år, då Tännsjö förde ett både intressant och trivsamt samtal om boken med Erik Helmerson. Det spelades in, och 48:05 in i videon ställer jag en publikfråga och får svar av både Tännsjö och Helmerson; möjligen kan en eller annan läsare inför speciellt Helmersons svar nicka och tänka att där minsann fick väl den där Häggström sig en välförtjänt läxa. Måhända får jag anledning att återkomma i frågan.
Jag har aldrig kunnat förlika mig med Tännsjös tankar om etik. En sådan måste grundas i den enskilda människans subjektiva val, det går inte att göra om till en objektiv fråga. Etikens komplexitet besvaras bäst av den kontinentala filosofin.
SvaraRadera