Titeln på den amerikanske psykologen Paul Blooms senaste bok Against Empathy provocerar, men det är en läsvärd och intressant bok, med en beaktansvärd huvudpoäng som jag tangerat i en tidigare bloggpost: vår empatiska förmåga begränsar sig till inkännande med en eller några få personer åt gången, vilket skapar en bias för just dessa personer - en bias som ofta leder till dåliga beslut när olika intressen behöver vägas mot varandra. Bloom förespråkar en mer rationellt kalkylerande medkänsla. Den unge skotske filosofen William MacAskill är i sin bok Doing Good Better: How Effective Altruism Can Help You Make a Difference (som är ännu bättre än Blooms!) inne på en liknande linje, men han lägger mindre kraft på själva psykologin och mer på att ge råd och anvisningar om vilka beslut som faktiskt är kloka. (Båda dessa utmärkta böcker kom jag att läsa tack vare författarnas medverkan i varsitt avsnitt av Sam Harris podcast Waking Up.)
Blooms betoning av empatins negativa sidor är förståelig med tanke på hur ensidigt empatin prisats genom åren, men frågan är om den mörka bild av empatin han därmed tecknar är riktigt rättvis. Här är ett klassiskt förslag (som känns extra aktuellt just nu med den pågående besinningslösa upptrappningen i retoriken mellan Norkoreas juvenile ledare Kim Jong-Un och USA:s dito Donald Trump) av den amerikanske juridikprofessorn Roger Fisher om hur empatin skulle kunna användas för att åstadkomma bättre beslut i internationella storkonflikter.
Jag gillar Fishers förslag, dock med reservation för att det kanske inte fungerar just i fallet då USA:s president heter Donald Trump.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar