Swing Time av Zadie Smith är en av de bästa romaner jag läst på ganska länge. Den känns naturlig att jämföra med Kjell Westös Den svavelgula himlen som jag läste i höstas, då de båda kretsar kring barndomsvänner som så småningom graviterar isär men till slut återser varandra en bit upp i medelåldern, och båda genomsyras av klassfrågor.1 I Swing Time tillkommer rasperspektiv som ett bärande element, till skillnad från i Westös bok vars handling är koncentrerad i och kring ett etniskt tämligen homogent Helsingfors. Smiths bok är mer kosmopolitisk, och utspelar sig i London, New York och ett västafrikanskt land som aldrig nämns vid namn men som verkar vara Gambia, där huvudpersonen medverkar i ett föga framgångsrikt biståndsprojekt.2 Det är ett gott betyg på Swing Time att jag finner den klart bättre än Den svavelgula himlen trots att Westö är en gammal favoritförfattare och trots att hans aktuella bok ingalunda är något misslyckande.
En sak jag fann frapperande hos Swing Time är att de fyra personer som porträtteras någorlunda utförligt - berättarjaget, hennes mamma, hennes barndomsvän Tracy, och megapopstjärnan Aimee (som om än inte i alla avseenden identisk med Madonna likväl är tydligt modellerad efter henne) - alla är kvinnor (många andra personer figurerar i boken men blir mer till bifigurer och rekvisita). Men så slog det mig att jag nog läst många böcker som på motsvarande vis domineras av ett antal män utan att reagera närmare på den saken, så själva min reaktion på detta blev en lärorik påminnelse om skevheter i hur vi ser på män respektive kvinnor.
Av de fyra personprorträtten är det berättarjagets som är mest utförligt, och ändå är det hon som likväl till slut förblir mest enigmatisk. En oro återkommer då och då om huruvida hennes på ytan innehållsrika liv ändå lider av tomhet. Den underliggande frågan om vad som är ett meningsfullt livsinnehåll får inget slutgitigt svar, men blir något man som läsare tar med sig efter att ha lagt ifrån sig boken.
Fotnoter
1) Smiths insiktsfullhet och utsökta känsla för klass- och andra sociala frågor framkommer bland annat också i en essä hon skrev i kölvattnet av Brexit och som jag tidigare lyft fram här på bloggen.
2) Handlingen i Gambia får mig att associera till en annan bra bok jag läst denna vinter: Kevin Simlers och Robin Hansons mycket intressanta The Elephant in the Brain, som jag räknar med att återkomma till här på bloggen och vars genomgående tes är att mycket av vad vi gör drivs av andra (och typiskt mindre ädla) motiv än dem vi hävdar - motiv som vi hemlighåller så noga att vi till och med lurar oss själva. I kapitel efter kapitel illustrerar författarna grundtesen på olika områden, och i kapitlet om välgörenhet hävdar de att det som driver en välgörare som regel mer handlar om att imponera på andra och visa upp dygder än om genuin önskan att göra gott. Detta påstående är givetvis oaptitligt, men samtidigt är det svårt att avvisa, och det havererade biståndsprojektet i Swing Time passar bra in Simlers och Hansons cyniska bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar