måndag 24 juni 2019

Nu höjer jag ett bekymrat pekfinger mot två professorskollegor på ekonomsidan

I en debattartikel rubricerad Dags att skrota flygskammen i Dagens Industri häromdagen meddelar ekonomprofessorerna Per-Olov Johansson och Bengt Kriström att "ur klimatsynpunkt är en flygresa mellan Umeå och Stockholm inget problem". Jag kan bara konstatera att för att påstå något sådant behöver man virra bort sig så totalt i sofistikerade marginaleffektsresonemang, i kombination med en statisk samhällssyn, att man inte längre kan se det enkla faktum att ett utsläpp är ett utsläpp är ett utsläpp.

Ack ändå om författarna hade landat (no pun intended) i något i stil med att...
    vi finner det överraskande och en smula perverterat att den som önskar hålla nere CO2-utsläppen med rådande system inte verkar ha anledning att undvika inrikesflygandet, varför andra sätt att minska detta flygande (med vidhängande utsläpp som ju trots allt finns där) snarast bör utformas.
Men något sådant säger de dessvärre inte, utan de stannar vid budskapet att vi glatt kan flyga vidare utan att bekymra oss. Den sortens lättsinne bekymrar mig. Överhuvudtaget skulle jag vilja råda mina professorskollegor på ekonomsidan att vara lite mer vaksamma mot marginaleffektsresonemang1 av typen...
    oj, en rullatorburen gammal pensionär har irrat sig in i de ruffiga hamnkvarteren, då är det oproblematiskt om jag rånar honom, för annars kommer garanterat någon annan att göra det.

Fotnot

1) Härmed inte sagt att jag kategoriskt skulle vara emot marginaleffektsresonemang, vilka ju bland annat har kommit att bli ett centralt analysverktyg i den effektiv altruism-rörelse jag har ett gott öga till. Jag vill absolut inte fördöma resonemang av typen "om jag drar i spaken så att spårvagnen växlas in på ett sidospår blir nettoeffekten fyra sparade människoliv", men vill varna för att i praktiska situationer (där det som regel går att lyfta sig ur den snävaste problemformuleringen och överväga en korrigering av förutsättningarna) betrakta resonemanget som oproblematiskt och upphöja det till sista ordet.

3 kommentarer:

  1. En annan kritik man kan rikta mot deras resonemang är att de verkar bortse från den stabilitetsreserv som infördes nyligen, där överblivna utsläppsrätter hamnar och till slut kasseras när de överstiger en viss nivå.

    I övrigt håller jag med dig i ditt resonemang angående bristerna i deras, men det finns bättre argument mot flygskammens improduktivitet, också baserat på något som EA-rörelsen brukar ta upp, nämligen fenomenet som brukar kallas moral licensing. Dvs att människor tillåter sig själva att göra omoraliska saker när de tycker de handlat moraliskt.
    https://www.behavioraleconomics.com/resources/mini-encyclopedia-of-be/licensing-effect/

    Om flygskam leder till att någon väljer bort flyget och känner att de gjort något moraliskt, så kan det leda till att de senare handlar på ett sätt som netto har en ännu sämre effekt på klimatet. Det är delvis därför jag också tror det är helt fel att fokusera på enskilda individer i den här frågan. Inte för att enskilda handlingar saknar moraliskt värde, utan både för att (1)nettoeffekten av individuella handlingar ofta är oklar, och (2) för att klimathotet kräver kollektiva, politiska lösningar. Bättre att lägga fokus där det gör skillnad. Det verkar också som jag är i gott sällskap i den slutsatsen: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/m690R4/forskare-fel-fokus-i-klimatdebatten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig, i synnerhet rörande individuella kontra kollektiva lösningar. Precis som du tror jag att klimathotet kräver kollektiva, politiska lösningar. Det individuella konsumentagerandets värde tror jag främst består i att det kan utgöra en samlande kraft för att driva fram den opinion och den politik som behövs.

      Radera
    2. Och när de inte sker i tid (vilket är idag), vad gör vi då?

      Sitter tillbaks och accepterar det? Eller skapar upplopp?

      Radera