Befängt möte i SVT om AI-futurologi

SVT:s programserie Mötet går ut på att i 15 minuter långa avsnitt tussa ihop två personer med radikalt olika åsikt i någon fråga. I det senaste avsnitt som nu är tillgängligt på SVT Play möts Anders Hedman (docent i människa-datorinteraktion vid KTH) och Fredrik Löfgren (robotutvecklare vid Linköpings universitet) för att diskutera vår framtid med robotar och AI. Deras samtal är i stort sett från början till slut befängt, och båda två företräder ståndpunkter som (fastän helt olika) får mig att slita mitt hår över vilken närmast bottenlös naivitet som förekommer bland forskare på området.

Hedman, å ena sidan, ser datorer och robotar som själlösa skal, och är av någon anledning bombsäker på att inte bara de robotar vi har idag, utan även varje tänkbar framtida robot, saknar medvetande. Någon antydan till förklaring till varför så skulle vara fallet ges inte, och angående datorkreativitet¹ avfärdar han de exempel på detta vi ser redan idag med hänvisning till att maskinen ju innerst inne ingenting förstår. Han verkar sitta så hårt fast i det jag kallar neurochauvinism² att varje tanke på sociala relationer mellan människa och maskin fyller honom med avsky, och hans biologiska hjärna verkar rätt och slätt stängd för tanken att något annat än just biologiska hjärnor skulle kunna vara säten för kännande subjekt. I slutändan kan det för all del komma att visa sig att Hedmans medvetandemetafysik är korrekt, ty frågan om medvetandets plats i universum och vilka slags entiteter som är medvetna är alltjämt vidöppen,³ men just den saken gör hans tvärsäkerhet i frågan epistemiskt djupt omdömeslös.

Löfgren, å andra sidan, drar åt motsatt uppfattning i frågan om robotmedvetande, om än kanske inte med fullt lika hög grad av dogmatism som sin samtalspartner. Det som verkligen provocerar mig hos Löfgren är istället hans äppelkäckt bekymmersfria syn på framtida AI-utveckling. Han medger visserligen på något ställe i programmet att visst finns det risker, men detta verkar mest vara en läpparnas bekännelse, och till och med tanken på att mänskligheten skulle kunna tänkas gå under och ersättas av en population av superintelligenta robotar får honom att rycka på axlarna och säga att det är väl helt i sin ordning - evolutionens gång helt enkelt. Den sammanblandning han här gör mellan intelligensnivå och moraliskt värde gör att jag nästan känner förståelse för Hedman när denne anklagar Löfgren för fascism (fastän han gör det på ogenomtänkta grunder). Att världen skulle kunna gå mot en ljus framtid ifall robotar ersätter människor är som jag ser det inte alls otänkbart, men att så automatiskt skulle bli fallet är naivt att ta för givet, och man kan undra hur Löfgren ser på något så groteskt motbjudande och meningslöst som en gemapokalyps.⁴

En riktigt dålig diskussion blev det hur som helst, och på sätt och vis är jag medskyldig till detta. I våras var jag nämligen indragen i långt gångna underhandlingar om att medverka som motpart åt Fredrik Löfgren i detta program. Jag vill gärna tänka mig att en sådan konfrontation hade kunnat bli betydligt vettigare än det som nu blev. Säker kan jag dock inte vara, bland annat med tanke på att det handlar om flera timmars inspelning som brutalt klipps ned till 15 minuter, och klippning kan ju göras illasinnat. (Av samma skäl kan det i princip vara så att både Hedman och Löfgren är betydligt mindre flänga än de framstår i programmet, och därför bör denna bloggpost för säkerhets skulle läsas som att den inte handlar om Hedman och Löfgren själva utan bara om de nidbilder av dem som SVT presenterat.)

Tacksam känner jag mig hur som helst över att jag drog mig ur, vilket jag tog chansen att göra när någon programassistent jag inte minns namnet på för tredje gången ville flytta på det inspelningstillfälle jag med stor möda gjort plats för i min kalender. Vid det laget hade jag hunnit se det bisarra och snudd på lyteskomiska avsnitt i vilket min gode vän Christer Sturmark konfronteras med en galen spiritist, vilket gav mig kalla fötter. Det beryktade Saltkråkan-avsnittet, som om möjligt är ännu värre, såg jag först senare, och jag gratulerade mig själv ännu en gång till att ha sluppit undan medverkan i ett sådant spektakel.

Fotnoter

1) Se s 40-43 i min bok Tänkande maskiner.

2) Tänkande maskiner, s 236.

3) Tänkande maskiner, s 223-241.

4) Tänkande maskiner, s 103-111.