Är det troligt att AI-utvecklingen kommer av sig och att perioden fram till 2050 kommer att präglas av stagnation? Karim Jebari svarar ja i sin artikel Minns ni millennieskiftet? Snart är det 2050 i DN i onsdags. Den är läsvärd, om än inte övertygande i dess centrala budskap, så jag lät mig provoceras att skicka in en replik till DN, som dock har avböjt publicering. Refuseringsbrevet åtföljdes inte av någon närmare motivering än ”dessvärre”, varför fältet ligger fritt för spekulationer om huruvida redaktionen anser att förhindrandet av en AI-apokalyps är en preifer och oviktig fråga, eller helt enkelt att min text är illa skriven. Döm själva, här är min replik:
Dags att ta AI på allvar
En förkrossande majoritet av alla framtidsanalyser man idag finner i dagspress och på annat håll verkar – oavsett om de handlar om klimatförändringar, demografi, geopolitik, ekonomisk tillväxt eller andra samhällsaspekter – vila på ett och samma outtalade men ganska djärva antagande. Den närmast totala frånvaron av AI i de scenarier som diskuteras kan nämligen bara förstås som att man tar för givet att AI-utvecklingen inom mycket kort kommer att plana ut, och att inte heller den AI som redan finns kommer att få några genomgripande samhällskonsekvenser.
Skälet till att jag kallar antagandet djärvt är att vi idag, 2025, befinner oss i en skenande AI-utveckling där vi står på tröskeln till ett nytt skede där denna utveckling inte främst drivs av AI-forskare av kött och blod, utan av AI-systemen själva. Inom något år eller två kan dessa system väntas överträffa även de vassaste mänskliga mjukvaruutvecklarna och AI-forskarna, något som i så fall skapar ett slags turbofeedback som kan komma att accelerera utvecklingen ytterligare. Eventuellt kan det hela komma att kulminera i det som visionärer på området kallat intelligensexplosion eller singularitet, där AI uppnår så kallad superintelligens, långt bortom mänskliga nivåer. Såväl företrädare för ledande AI-bolag inklusive OpenAI och Anthropic som mer oberoende experter talar alltmer om detta som något som kan komma att realiseras under innevarande årtionde, alltså före 2030.
Inget av detta är ristat i sten, och teknisk utveckling är notoriskt svår att prognosticera, men jag menar att sådana scenarier behöver tas på största allvar. Ändå ignoreras de helt i den bredare framtidsdiskurs jag pekade på i inledningen. Även min framtidsforskarkollega Karim Jebari (DN 9/7 2025) tror mer på stagnation än på singularitet, men jämfört med nämnda diskurs har hans framställning en stor fördel: antagandet tydliggörs explicit. Därmed kan det både kritiseras och försvaras, istället för att bara tas för givet. Jebari försvarar sitt stagnationsscenario med ett antal faktorer som han tror kan bromsa AI-driven tillväxt. Han talar bland annat om en åldrande befolkning, om behovet av att hantera klimatförändringar, och om de praktiska svårigheterna med att implementera AI-lösningar i samhälle och industri. Allt detta är beaktansvärda aspekter, men min bedömning är att om väl turbon i AI:s självförbättringsspiral kommer i gång på allvar så blir deras bromsande inverkan marginell.
En annan dygd Jebari uppvisar i sin text (utöver tydliggörandet av antaganden) är att han inte tvärsäkert slår fast sina prognoser utan uppvisar intellektuell ödmjukhet. Kanske det stora AI-genombrottet – det han kallar ”en andra digital revolution” – trots allt blir av? Men när han föreslår att dess påverkan på samhället och våra liv under perioden 2025-2050 i så fall kan väntas bli i nivå med förändringarna under tillväxtperioden 1945-1970 tyder det på att han trots allt inte på allvar förmår föreställa sig effekterna av superintelligent AI. Ta bara en sådan sak som att vi med en sådan hamnar i ett läge där allt mänskligt arbete onödiggörs, något som torde medföra samhällsförändringar ojämförligt större än dem vi sett under efterkrigstiden.
Och kommer mänskligheten att i närvaro av en ännu intelligentare art alls att kunna behålla kontrollen? Denna ödesmättade fråga lyfte fysikpristagaren Geoffrey Hinton – ofta beskriven som AI-utvecklingens ”gudfader” – i sitt tal på Nobelbanketten 2024, och varken de ledande AI-bolagen eller någon annan har idag några säkra svar på hur mänsklig kontroll skall kunna säkerställas.
De flesta medborgare är ännu omedvetna om de enorma risker som den pågående AI-kapplöpningen medför: ett slags rysk roulette med hela vår fortsatta existens i potten. Många skulle nog hävda att riskerna är oacceptabla, men för att protestera behöver man först och främst känna till dem. Det är därför en viktig demokratifråga att våra framtidsdiskussioner blir bättra på att lyfta den avgörande roll AI-tekniken kan komma att få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar