Tack gode Gud för Lena Andersson!

Jag rör mig en del i kretsarna kring de båda systerföreningarna Humanisterna och VoF, som har stort överlapp i sina medlemsskaror. Det finns en del typiska drag hos personer som engagerar sig i dessa. En observation jag gjort, vilken i förstone kan verka lite överraskande, är att nästan alla tycks vara motståndare till kungahus och monarki - i klar kontrast mot opinionsläget i svenska folket som helhet. Vad som gör detta överraskande är att frågan om Sveriges formella statsskick är tämligen perifer för den ena av dessa föreningar, och helt och hållet så för den andra.

Vid närmare eftertanke är det dock kanske inte så konstigt. Till VoF och Humanisterna dras personer som har svårt att stillatigande acceptera vanvettigheter som astrologi, homeopati, och idén att Jesus Kristus dog på korset för att frälsa oss från våra synder. Det verkar som om den typiske VoF- eller Humanisterna-medlemmen har svårare än medelsvensson att förlika sig med dylika absurditeter och tänka "äsch, det där är naturligtvis inte alldeles glasklart, men på det hela taget är det ändå ganska harmlöst, och hur som helst inte något att hetsa upp sig över". Om jag har rätt i att denna oförmåga är ett allmänt personlighetsdrag - låt oss kalla det förnuftsiver - så är det kanske bara att vänta sig att den typiska förnuftsivraren har lite svårare än medelsvensson att acceptera att Sveriges statschef utses genom blodsband istället för på demokratisk väg.

Förnuftsivraren är alltså en person som inte bara ogillar direkt ologiska och bisarra föreställningar, försanthållanden och konventioner, utan som också är ofin nog att protestera mot dessa. Jag räknar mig själv som höggradig bärare av detta personlighetsdrag, en diagnos som regelbundna läsare av denna blogg gissningsvis instämmer i.

En annan förnuftsivrare, enligt min uppfattning Sveriges mest vältaliga, är Lena Andersson, känd för sina romaner och pjäser, och kanske allra mest för sin insats som värd för radioprogrammet Sommar i P1 den 9 juli 2005 och för det rabalder som hennes synpunkter i programmet på den bibliska figuren Jesus väckte. Sedan ett par år tillbaka är hon med sina var 14:e dag återkommande krönikor på Dagens Nyheters ledarsida det viktigaste enskilda skälet att läsa den tidningen. Nu har hon samlat några av krönikorna, tillsammans med andra artiklar och essäer, plus fyra teaterpjäser, till en bok med den Austenklingande titeln Förnuft och högmod. Det är en rasande bra bok, och jag uppmanar bloggläsaren å det bestämdaste att utan dröjsmål införskaffa och läsa den.

I sina artiklar dissekerar Lena (jag tillåter mig att omtala henne med förnamn då jag genom våra engagemang i Humanisterna och i tidskriften Sans haft förmånen att lära känna henne lite grand) med rakbladsvassa instrument absurditeterna i exempelvis kulturrelativismen, monarkin och kristendomen (både i dess bokstavstroende och katolska schatteringar, och i de svenskkyrkliga lättmjölksvarianterna). Annat hon gärna återkommer till är den stereotypa familjebildningsnormen, och hur vi i dagens svenska samhälle godtar diskriminering på grund av kön i situationer där motsvarande diskriminering på grund av etnicitet skulle anses oacceptabel. Artiklarna är påtagligt innehållstäta, och behöver ibland läsas sakta (nästan som poesi) för att man skall hinna snappa upp allt. Det finns knappt en enda text i boken som jag inte önskar att jag hade skrivit själv.

Bokens upplägg är effektfullt, med artiklarna uppdelade i tematiska block som vart och ett avslutas med en pjäs som på olika vis illustrerar det som sagts i artiklarna. Det underbart absurda gravallvar Lena ger prov på i pjäserna är jag oförmögen att beskriva - det måste läsas (eller ses).¹ Historierna går mer i svart än i rosa.

Det är nog oundvikligt att flertalet läsare kommer att uppfatta Sommarprogramsmanuset om Jesus som bokens tyngdpunkt och centrum.² Och visst är det en viktig text! Lena påvisar, med en lång rad episoder ur Nya Testamentets evangelier, att bilden av Jesus som godheten själv saknar stöd i Bibeln. Det kan anses allmänt känt att Jahve i Gamla Testamentet mestadels framstår som en psykotisk och ondskefull person, men kristna apologeter brukar framhålla att Gamla Testamentet inte längre är aktuellt, och att det är det helt igenom kärleksfulla Nya Testamentet som gäller. Men hur kärleksfull är Nya Testamentets Jesus egentligen? Lena påvisar hur Jesus gång efter annan uppvisar de vidrigaste härskartekniker, som följande (s 344 i boken):

Jesus blir ofta arg inför frågor och byter antingen ämne eller svarar föraktfullt. Han får inte sättas på prov, den som tror tillräckligt vet ju svaret. Men han själv får sätta vem som helst när som helst på prov med ständiga kuggfrågor. Kuggfrågor som denna till exempel:

"Vad säger ni om det här", säger Jesus. "En man hade två söner. Han vände sig till den ena och sade: 'Min son, gå ut och arbeta i vingården idag'. Sonen svarade: 'Nej, det vill jag inte', men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre sonen och sa samma sak. Sonen svarade: 'Jag skall gå, herre', men han gick inte. Vilken av de två gjorde som fadern ville?"

Så frågar Jesus. Och folket svarar att den förste sonen gjorde som fadern ville, för han gick ut och arbetade. Men det är tydligen fel svar för Jesus blir arg, utan förklaring. "Sannerligen" utropar han, "tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike".

Varför omfattas inte tullindrivare och horor av Jesus berömda omsorg om syndare, sjuka och svaga? Jesus älskar alla barnen.

En liknande sida uppvisar Jesus i historien med fikonträdet (s 349-350):

Ett fantastiskt bisarrt avsnitt i evangelierna är när Jesus personligen blir kränkt av att ett fikonträd inte har någon frukt just när han är hungrig. Jesus hittar bara blad på trädet. Det är fel årstid för fikon. Han säger till trädet: "Aldrig någonsin skall du bära frukt", och trädet vissnar omedelbart.

Lärjungarna är nu hjärntvättade och osäkra. De vet att de gör säkrast i att beundra allt Jesus gör annars får de en utskällning, så de säger inte: Stackars träd, varför får inte trädet leva? För man bör inte ifrågasätta ledarens handlingar. Deras uppgift är att häpna över Jesus kraft. "Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?", säger dom som om det var en god sak.

Jesus är belåten med sig själv och med deras beundran. Eftersom han sällan missar en möjlighet att påminna sina undersåtar om deras brister och sina egna förtjänster svarar han att om de bara hade tron kunde de också få träd att vissna.

Antagligen var någon fattig odlare helt beroende av att det där fikonträdet levde. Men Jesus ser ingen anledning att kväva sin vredes impuls. Sånt behöver inte den främste göra. På dem vilar inga anständighetskrav. De kan döda träd för ros skull och för att utöva makt och sen trumpeta ut hur duktiga de är.

Och så vidare. Men är inte dessa stycken selektivt utvalda för att sätta Jesus i dålig dager? Lena igen (s 352):

Nu hör jag någon säga att visst kan man rycka citat ur Bibeln och visa vad som helst med det. Så använder alltid kättare och fundamentalister skriften. Fast varenda predikan i världen görs ju just så för att visa på Jesus kärleksbudskap. För att få det att genomsyra världens medvetande i två tusen år och utan slut i sikte måste man plocka sina citat bra mycket selektivare än jag har behövt göra för denna predikan.

För att bli varse Jesus maktfullkomlighet och självcentrering däremot, kan man gå in var som helst i de fyra berättelserna och finna den.

Ett kapitel i Förnuft och högmod som sticker ut en smula mot de övriga är den tidigare opublicerade texten Elementär induktion. Med stöd i Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme från 2010 ger Lena en bild av det faktiska evidensläget kring Palmemordet som gör att åtminstone jag aldrig mer kommer att kunna betrakta det med samma ögon som tidigare.

I kraft av de kvaliteter jag beskrivit ovan, och hennes mod att gå mot strömmen, är Lena en av de viktigaste skribenter vi har i svensk offentlighet. Vi har anledning att tacka vår Herre (eller kanske ännu hellre Lena själv) för att hon finns.

Hur långt sträcker sig då hennes mod? Tills jag läste följande rader föreställde jag mig nog, lite naivt imponerad av hennes kompromisslösa uppriktighet, att det var obegränsat. Men (s 425-426):

Det behövs få hot och ännu färre mord för att skrämma författare, konstnärer, filmare, journalister, forskare och politiker till tystnad. Det är det som är terror. Den fungerar, och den fungerar förebyggande; den tystar redan på idéstadiet. [...]

Rädsla kväver fantasin och motivationen. Jag blir själv varnad av vänner att skriva religionssatir, förlaget undrar halvt på skämt om de kommer att behöva anlita livvakter inför nästa bok. Jag kalkylerar med hur långt jag vågar gå, bedömer vad som brukar passera och vad som drar till sig Guds ställföreträdande vrede. Och det är väl meningen? Ingen hotar eller mördar utan syfte. Syftet är tystnad, hämnd och krökta ryggar.

Åh nej, tänker jag, kan det verkligen vara så att till och med Lena av alla människor ser sig nödsakad att göra sådana överväganden? Och så inser jag att jag, trots att hon skriver mycket om islam och islamism, inte kan påminna mig någon text av henne, vare sig i Förnuft och högmod eller annorstädes, som plockar ned och gör narr av Muhammed på tillnärmelsevis samma vis som hon gör med Jesus i flera av sina texter. Om det verkligen är av rädsla som hon avstår från det, så säger det något fruktansvärt allvarligt om samhället vi lever i.³

Fotnoter

1) Då jag läste pjäsen Dubbelmord - ett samtidstillstånd ropade jag nästan till av glädje, då jag inför Lenas implicita hänvisningar till Moira von Wright och Steven Weinberg på s 77-78 fick för mig att hon kan ha funnit en liten del av sin inspiration i min text Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

2) Lite grand som att den epokgörande parodin Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity automatiskt blir till epicentrum i Alan Sokals bok Beyond the Hoax (som jag recenserade i Axess 8/2008).

3) Denna text publicerades ursprungligen här på bloggen, och därefter i tidskriften Nya Fritänkaren 4/2011.