Det nya enfrågepartiet med inriktning på att avvärja AI-apokalypsen

Det är förståeligt om många av er som läser detta inte tidigare hört talas om partiet RegleraAI.nu, som ställer upp i årets riksdagsval den 13 september. Det är ett utpräglat enfrågeparti, vars centrala budskap sammanfattas så här på partiets hemsida:

Riksdagsvalet 2026 kan bli Sveriges sista.

USA och Kina är fast i en kapplöpning mot superintelligent AI.

Det kan leda till mänsklighetens undergång inom bara några år, menar experter.

Sverige måste genast verka för en global paus på hänsynslös AI-utveckling.

Tack vare att partiet idag uppmärksammats i en artikel med rubriken Professorn startar AI-parti: ”Bisarrt” i Svenska Dagbladet är det nu inte längre fullt lika okänt. Uppmärksamheten är ytterst glädjande, om än rubrikens påstående om mig inte är sant.¹

Den professor som rubriken åsyftar är jag, men det är inte jag utan AI-säkerhetsingenjören Axel Wennström som är partiets grundare och främste eldsjäl. Min egen roll inskränker sig hittills väsentligen till att ha medverkat i en del av partiets interna diskussioner och att ställa upp som nummer två (efter Axel) på partiets riksdagslista.

Bör ni rösta på detta nya parti? För att besvara den frågan är det rimligt att dela upp den i två delfrågor, nämligen (a) om ni ställer upp på att undvikandet av en AI-apokalyps som i närtid sätter punkt för hela vår civilisation och arten Homo sapiens är av så stor betydelse att frågan blir överordnad alla de gängse (och för all del viktiga) politiska frågorna om klimat, vård, skola, försvar, kriminalitet, migration, skatter etc, och (b) om det i så fall är strategiskt riktigt och smart att rösta på partiet. Vid ja-svar på dessa båda frågor är det bara att slå till och rösta på oss!

Fråga (a) borde vara lätt att besvara med ja, för den som tagit till sig de huvudskap jag på senare år drivit på denna blogg och på min Substack Crunch Time for Humanity. Fråga (b) kan eventuellt vara knepigare, eftersom det realistiskt sett är tämligen osannolikt att partiet klarar fyraprocentspärren för att kvalificiera sig som riksdagsparti. Givet att partiet hamnar under denna spärr blir en röst på oss ineffektiv när det gäller att påverka riksdagens sammansättning, och rösten får då mer karaktär av bidrag till en namninsamling till stöd för idén att Sverige bör arbeta för internationella avtal som sätter stopp för den nu pågående vansinneskapplöpningen mot superintelligent AI. Huruvida en sådan markering är en bra användning av ens rösträtt kan man ha olika meningar om, och jag vill inte påstå att jag på denna punkt har något direkt avgörande argument.

Men överväg gärna att medelst en röst på oss dra ett litet strå till stacken för att mänskligheten skall överleva länge nog att möjliggöra ett svenskt riksdagsval även 2030, och förhoppningsvis många därefter!

Fotnot

1) Lika osant är påståendet i brödtextens inledning om att "nu har han [Häggström] startat enfrågepartiet Reglera AI".

Om Georg Henrik von Wright

Jag har denna sommar läst en del av den finlandssvenske filosofen George Henrik von Wright (1916-2003), vars tankeskärpa, klarhet och utsökta språk borgade för njutbar läsning. Det började med att jag i ett antikvariat ute på landet råkade hitta hans Logik, filosofi och språk från 1957, som jag sedan snudd på sträckläste. Jag hade stort utbyte av dess behandling av en rad av det tidiga 1900-talets mest inflytelserika tänkare, med allra störst tonvikt på Wittgenstein. Boken inspirerade mig att plocka fram och läsa ett par senare verk av von Wright, vilka ända sedan 90-talet samlat damm i min bokhylla: Vetenskapen och förnuftet från 1986 och Myten om framsteget från 1993. Fastän idéhistoria är ett viktigt inslag i samtliga dessa tre böcker kan ändå en glidning i den store filosofens intressen mellan 50- och 80-tal tydligt skönjas. Medan Logik, filosofi och språk rör sig strikt inom den teoretiska filosofins domäner, så ligger tonvikten i de båda senare böckerna på civilisationskritik.

Följande passage i Myten om framsteget fick mig att stanna upp och dra efter andan.

Med vetenskapens framväxt och samhällets sekularisering blev kravet på att sökandet efter kunskap och sanning inte skulle inskränkas med förbud ett väsentligt inslag i den intellektuella moralen. [...] Många filosofer proklamerade kunskapen som ett gott i sig, något som är värt att söka för dess egen skull. Därför kan en som söker och finner sanningen inte hållas ansvarig för det tvivelaktiga eller till och med onda bruk som andra gör av hans upptäckter.

En sådan moralisk ståndpunkt kan hävdas så länge man är något så när övertygad om att missbruket av förvärvad kunskap inte utgör ett potentiellt hot mot själva grundvillkoren för människans välbefinnande eller rent av släktets överlevnad.

Vadan denna reaktion från min sida? Tanken von Wright formulerar kan väl knappast ha varit särskilt obekant? Nej, tvärtom, vad som överraskade mig var hur intimt välbekant den var, ty den är så gott som identisk en av de normativa huvudteserna i min bok Here Be Dragons från 2016.¹ Hur kunde jag glömma von Wrights inflytande så totalt att hans namn inte ens finns med i bokens referenslista? Förargligt. Jag vill dock inte döma mig själv för hårt för denna oavsiktliga försummelse, för detta slags subliminala inflytande är knappast ovanligt, och det är (menar jag) snudd på omöjligt att gardera sig emot helt.

För att läsaren inte skall lämna denna bloggpost med intrycket att jag instämmer med Georg Henrik von Wright i allt vill jag som kontrast återge de kanske mest kända raderna i Vetenskapen och förnuftet:

Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art.

[...]

Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus.

Tjusigt formulerat, förvisso, men jag vill med all respekt mena att den gode von Wright här är helt ute och cyklar. Visst, jag jag är inte främmande för tanken att i det kosmiska världsalltets vidunderliga storlek finna skäl till förundran och ödmjukhet. Men det betyder inte att våra göranden och låtanden på planeten Jorden är futtiga och oviktiga. Uppenbara jämförelser ger vid handen att undvikandet av en nära förestående utrotning av Homo sapiens är viktigare än snart sagt allt annat praktiskt vi har att ta ställning till, så om detta undvikande avfärdas som lika oviktigt som "en pipa snus", så kan detsamma sägas om alla andra beslut och arbetsuppgifter vi står inför, liksom om all den kärlek, skönhet och logiska elegans vi någonsin får uppleva. En sådan nihilism är oacceptabel! Värdet av vad vi gör här på Jorden behöver såklart sättas i relation till hur långt våra förmågor sträcker sig, och att i detta sammanhang använda universum i dess helhet som måtstock är ett groteskt felgrepp.

Fotnot

1) Samma tanke destillerade jag fram till själva huvudtesten i min essä Vetenskap på gott och ont ett par år senare.