Två fall för Streisandeffekten

För tre år sedan skrev jag här på bloggen om den så kallade Streisandeffekten:

Streisandeffekten - så uppkallad efter sångerskan Barbara Streisands misslyckade försök 2003 att hejda spridningen av bilder på hennes residens i Malibu - betecknar hur åtgärder för att hejda informationsspridning lätt kan bli kontraproduktiva. Begreppet har snabbt blivit mycket populärt i bloggosfären, och jag tycker mig i sociala media se en utbredd önskan att vilja medverka till informationsspridningen så snart något luktar Streisandeffekt. Intresset för själva sakfrågan är ofta sekundärt; det är informationsspridandet i sig som, när någon försökt hejda det, upplevs som angeläget och ett slag för yttrandefriheten.

Nu finns ett par aktuella fall, båda med anknytning till bioetik men i övrigt tämligen olika, där jag gärna bidrar till Streisandeffekten, och jag uppmanar därför läsekretsen att ta del av och gärna också sprida följande båda texter:

• Torbjörn Tännsjö: Here's the Philosophy Essay Vox Found Too Upsetting to Publish.
• William Peace: Head Nurses, s 20-22 i Winter 2014-numret av Atrium.

Att jag på detta vis pushar för Tännsjös och Peaces texter betyder inte att jag står bakom deras innehåll.^1,2 Däremot finner jag båda texterna vara läsvärda och intressanta bidrag till den ständigt pågående intellektuella diskussionen kring hur vi bör leva och hur samhället bör utformas.

Fallet Tännsjö är egentligen inte särskilt upprörande, och kan inte förstås som att någon akademisk frihet skulle vara hotad. Hans text beställdes av (en redaktör på) den amerikanske nyhetssajten Vox, men när han levererade den befanns innehållet (trots att det rimligtvis inte kan ha bjudit på några överraskningar för beställaren) vara alltför magstarkt för publicering, och den refuserades (läs gärna Brian Leiters sammanfattning av händelseförloppet). Häri ligger inget brott mot några viktiga yttrandefrihets- eller andra principer (jag har i stora drag inget att invända emot att Vox är fria att själva välja vad de skall publicera), utan mitt deltagande i Streisandeffektsdrevet handlar i detta fall om ren och skär skadeglädje över en sällsynt klantig redaktionell hantering.

Fallet Peace är långt allvarligare. Hans text publicerades i tidskriften Atrium, utgiven av Northwestern Universitys medicinska fakultet, vars dekanus Eric Neilson kort därefter fick syn på den och protesterade mot utgivningen med (den besynnerliga) förevändningen att texten var pronografisk, vilket fick en underhuggare att plocka bort tidskriftsnumret från nätet. Tidskriftsnumrets redaktör Alice Dreger (som också är aktuell med boken Galileo's Middle Finger vilken raffinerat nog (för den här historien) handlar om inskränkningar i akademisk frihet; jag rekommenderar den varmt) protesterade upprepade gånger, men det dröjde 14 månader innan numret åter lades upp på tidskriftens webbsida. Någon avbön från Neilson eller från universitetet har dock inte kommit, och häromdagen fick Dreger nog och meddelade att hon lämnar sin professur vid Northwestern. Här en central passage ur avgångsbrevet:

We all make mistakes, but this was a profound mistake that cut to the very heart of academic freedom. It should have been acknowledged and corrected immediately. That is most definitely not what happened. Instead, what happened was denial, avoidance, blame-shifting, and evasion. To this day, the university has not admitted its mistake, and it has not affirmed its commitment to academic freedom in a way that makes clear that similar incidents will not occur in the future. This failure should be embarrassing to an otherwise great university.

Se även Dregers FAQ om fallet.

Fotnoter

1) Tännsjö driver, med den hedonistiska utilitarismen som utgångspunkt, tesen att världen blir bättre om vi sätter fler barn till världen, och att vi därför har en moralisk förpliktelse att föröka oss. Men hans resonemang håller inte, även om vi skulle acceptera hans utgångspunkt i den hedonistiska utilitarismen. Här är hans enligt min mening avgörande misstag:

Of course, we should see to it that we do not overpopulate the planet in a manner that threatens the future existence of mankind. But we’re nowhere near that point yet, at least not if we also see to it that we solve pressing problems such as the one with global warming. In the mean time, we’re ethically obligated to make as many people as possible.

Påståendet att vi inte är i närheten av den punkt då överbefolkning sätter mänsklighetens framtida överlevnad på spel är ogrundat och troligen felaktigt. Mänskligheten står inför en rad existentiella risker som vi behöver hantera. Vårt överutnyttjande av naturresurser, till vilket överbefolkning bidrar, kan resultera i sociala spänningar och om det vill sig riktigt illa krig och social kollaps, vilket i sin tur kan slå hårt mot vår förmåga att hantera de existentiella riskerna. Ett girigt maximerande av antalet människoliv här och nu riskerar på så vis att försämra utsikterna för mångdubbelt (understatement!) fler människoliv i framtiden.

2) Ämnet för Peaces text - sexuella tjänster utförda av unga kvinnliga sjuksköterskor åt förlamade unga manliga patienter - är mig alltför obekant för att jag skall ha någon bestämd uppfattning om det han skriver.