Min recension av MacAskills What We Owe the Future

I ett blogginlägg i förra månaden utlovade jag en recension av William MacAskills nya bok What We Owe the Future. För er som otåligt väntat på denna är tiden nu kommen, för min text Filosoferna som tänker stort om framtiden har denna morgon publicerats på Dagens Arena.

(I själva verket skickade jag in mitt manus redan i början av september, i förhoppningen att de som helt digitalt forum skulle kunna arbeta med korta pressläggningstider - vilket passade mig bra eftersom jag gärna ville ansluta till anglosfärens mycket omfattande uppmärksamhet kring bokens lansering i augusti, och dessutom hoppades kunna sätta agendan för diskussion om boken på svenska. Föga anade jag att ett svenskt riksdagsval med tillhörande regeringsförhandlingar skulle innebära att allt material av mer blickhöjande och långsiktig karaktär skulle läggas på is även i digitala tidskrifter.)

Så här inleder jag min text:

Varför skall vi göra något för framtida generationer – vad har de någonsin gjort för oss? Den unge Oxfordfilosofen William MacAskill försöker i sin nyutkomna bok What We Owe the Future ge ett noggrant och gravallvarligt svar på denna populära ironiska cynism. Vi har, menar han, starka moraliska skäl att verka för en bra värld åt kommande generationer. Så långt är hans idé knappast särskilt originell. Det är en gammal visdom att ett samhälle är gott när gamla människor planterar träd i vilkas skugga de aldrig kan räkna med att få svalka, och medeltida katedralbyggen som kunde spänna över många århundraden genomfördes enligt samma princip. Tanken om att arbeta för en bättre framtid är central i både miljörörelsen och andra politiska inriktningar.

För att förstå vad som är så nytt och omvälvande i MacAskills budskap att han talar om ”en moralisk revolution” kan vi börja med att titta på hans bakgrund. Som student i Oxford i slutet av 00-talet var han tillsammans med ett litet antal jämnåriga idealister drivande i att skapa det filosofiska tankesystem som kommit att benämnas effektiv altruism (EA), och i att grunda den sociala rörelse som bär samma namn. Grundidén är att inte nöja sig med att idka välgörenhet, utan se till att man gör så stor nytta som möjligt med de resurser man har. Inte heller detta låter särskilt originellt, men det allvar och den systematik som EA-rörelsen kommit att ägna effektivitetsfrågan avviker kraftigt från hur de flesta av oss är vana att tänka. Den som står i begrepp att köpa en bil, en telefon eller ett paket frukostflingor är ofta angelägen om att få bästa möjliga valuta för pengarna, medan den som är på väg att ge pengar till välgörenhet sällan ens reflekterar över om UNHCR gör mer nytta per donerad krona än Rädda Barnen eller vice versa. Det var till stor del insikten att effektiviteten – mängd nytta per donerad krona – kan skilja sig drastiskt mellan olika projekt och välgörenhetsorganisationer som drev de tidiga EA-entusiasterna. Vad som menas med ”nytta” i detta sammanhang är delvis en öppen fråga, men ett exempel är ”antal räddade levnadsår”, och de fann en gammal rapport från Världsbanken som pekade på att effektiviteten i projekt med denna inriktning kunde skilja sig åt med upp till en faktor 10 000.

Liknande tankar fanns på andra sidan Atlanten, där finansanalytikerna Holden Karnofsky och Elie Hassenfeld redan 2007 startade organisationen GiveWell, som utreder effektiviteten i olika välgörenhetsprojekt och vars topplista över effektiva sådana än idag är en viktig resurs för personer som vill donera med EA-inriktning. Listan har ofta toppats av olika malariabekämpningsprojekt i tredje världen, och genomsnittskostnaden för att via dessa rädda ett människoliv uppskattas till...

Med denna cliffhanger hoppas jag locka er vidare till min essä i Dagens Arena!