Rekommenderad läsning: Aaronson om Caplan om utbildning

Den amerikanske nationalekonomen Bryan Caplans The Case Against Education: Why the Education System is a Waste of Time and Money är en av de mest störande böcker jag läst på länge, och den är det i kraft av att presentera mångfacetterad empirisk evidens och starka argument för slutsatser jag finner motbjudande. Caplans slutsatser kan sammanfattas i två huvudpunkter. För det första att utbildning överlag handlar mindre om att skaffa sig kunskaper än om att signalera sin allmänna arbetsduglighet (vilken Caplan kokar ned till de tre huvudkomponenterna intelligens, arbetsvillighet, och foglighet). Och för det andra att medan utbildning (ofta) är lönsam för individen, så är den (på det hela taget) olönsam för samhället som helhet. De båda slutsatserna är relaterade på följande vis: om det stämmer att utbildning mest handlar om signalering för att skaffa sig konkurrenskraft på arbetsmarknaden, så är det naturligt att tänka sig att det positiva utbyte jag får av att utbilda mig i hög grad kancelleras av det negativa utbyte (fortfarande av min utbildning) som mina potentiella konkurrenter på arbetsmarknaden får genom att hamna i en svagare konkurrensställning gentemot mig. Om deras totala negativa utbyte är tillräckligt stort kan utbildningen gå från att vara lönsam för mig till att vara olönsam på aggregerad (dvs samhälls-)nivå.

Vad är det då jag finner motbjudande med dessa slutsatser? Mycket kort uttryckt handlar det om att jag är en varm vän av utbildning och att jag alltid har trott på det som en väg till allmänt välstånd, men om det verkligen stämmer som Caplan säger att utbildning är olönsam på samhällsnivå så blir jag tvungen att revidera åtminstone delen om utbildning som väg till allmänt välstånd.

Aningen mindre kort handlar det om externalitetsinternalisering, en nationalekonomisk princip som (i ofullständig sammanfattning) säger att när en individs handlande har negativa återverkningar på tredje part så blir det bäst för helheten om samhällssystemet korrigeras på sådant vis att individen själv bär kostnaderna för dessa återverkningar. Koldioxiden är ett bra exempel: när jag kör bil och därigenom släpper ut koldioxid i atmosfären ger det en negativ klimatpåverkan som till största delen drabbar andra än mig själv, och externalitetsinternaliseringsprincipen säger då att mina utsläpp borde beskattas. En mycket god idé, och jag är allmänt en vän av externalitetsinternalisering (som tumregel i samhällsplanering, om än inte som helig princip att följas dogmatiskt). Problemet här är att om vi håller fast vid det och om Caplans slutsatser är riktiga så borde utbildning beskattas, snarare än subventioneras såsom fallet är idag. Sannerligen en motbjudande tanke!

Problemet för mig personligen är att jag ömt vårdar en bild av mig själv såsom rationell, och om jag accepterar argument som starka utan att finna minst lika starka motargument så kräver rationaliteten att jag accepterar argumentens slutsatser. Detta har skapat en spänning i mitt huvud som legat kvar oförlöst allt sedan jag för ett par månader sedan läste Caplans bok, och jag har därför hett önskat finna motargument kraftfulla nog att skjuta de utbildningsskeptiska slutsatserna i sank. Jag har inte funnit dem ännu, men Scott Aaronsons ambitiösa recension av boken är ett steg i den önskade riktningen och det bästa sådant steg jag hittills tagit del av. Recensionen är verkligen läsvärd, inte minst för den som vill förstå huvuddragen i Caplans bok och den empiri som åberopas utan att behöva läsa en hel bok, för Aaronson ger en utförlig och rättvis sammanfattning av dessa innan han ger sig i kast med sina motargument. För den som med intellektuellt allvar intresserar sig för utbildningsfrågor är jag nästan böjd att utnämna det till obligatoriskt att ta del av Caplans tankegångar, antingen via Aaronson eller genom att gå direkt till boken.