torsdag 11 oktober 2012

Bakvänt, Björklund!

Vi behöver fler forskare som tar större risker. Så lyder rubriken på den artikel på DN Debatt idag där utbildningsminister Jan Björklund presenterar några av huvuddragen i årets forskningsproposition. Björklund fortsätter:
    Svensk forskning har stor bredd, med många forskare, inom många områden och på många geografiska platser, men spetsen är för tunn. Vi behöver fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet. De som tänker "outside the box".
Ja tack, gärna en forskningspolitik som ger mer spets och mer risktagande i jakten på det stora genombrottet! Jag har hygglig inblick i det svenska vetenskapssamhället, och nästan vart jag än vänder mig ser jag forskare som är tyngda av behovet av att snabbt och så riskfritt som möjligt prestera resultat att peka på i nästa ansökan, så att de kan dra in nya forskningsanslag som skall låta dem fortsätta forska även nästa år. Så tyngda är de (eller skall jag säga vi?) att det rimligtvis måste gå ut över deras (vår) benägenhet att "ställ[a] de svåra och utmanande frågorna, [och] våga misslyckas i jakten på det stora genombrottet".

Björklunds ansats låter verkligen lovande, och ännnu bättre ser det ut när han visar att han förstått vad som håller oss forskare tillbaka. Han varnar nämligen för riskerna med "alltför ryckig finansiering, kortsiktighet, osäkra anställningsvillkor och alltför stor byråkrati". Glad i hågen läser jag vidare i artikeln, ivrig att få veta vad Björklund har i åtanke för slags forskningspolitiska åtgärder som skall ge oss forskare andrum mellan utvärderingar och anslagsäskanden - andrum att tänka långsiktigt och ta oss an "de svåra och utmanande frågorna".

Det svar Björklunds levererar är förbluffande: ännu mer utvärderingar! Andelen av universitetens fakultetsmedel
    som årligen ska konkurrensutsättas och omfördelas utifrån kvalitetskriterier dubbleras från 10 procent till 20 procent. [...]

    Svensk forskning [borde] regelbundet granskas, utvärderas och bedömas ur ett bredare perspektiv av utländska kolleger. Modellen, kallad peer review eller kollegial bedömning, är väletablerad inom forskarvärlden; bland annat används den av forskningsråden och vid tillsättningar av professorstjänster. Vetenskapsrådet kommer att få huvudansvaret för att ta fram förslag till en helt ny modell för kvalitetsgranskning av svensk forskning som baseras på dessa principer. I modellen kan också, utöver den rent vetenskapliga bedömningen, ingå att bedöma forskningens samverkan, relevans och nytta.

    All svensk forskning skulle kunna granskas med fyra- eller femårsintervall, då det bedöms hur väl de olika ämnesområdena vid varje lärosäte står sig i konkurrensen. Resultatet ska sedan ligga till grund för resursfördelningen mellan lärosätena för att främja kvalitet.

För den som är bekant med hur svenska universitets- och högskoleledningar (för vilka allt annat än maximering av lärosätets intäkter numera betraktas som i bästa fall sekundärt) fungerar är det inte svårt att föreställa sig vart detta kommer att leda. Ledningarna kommer att få fnatt inför de stundande utvärderingarna och inrätta hela avdelningar med horder av byråkrater som har till uppgift att skönmåla verksamheten för att ge så gott utvärderingsresultat som möjligt, allt medan själva verksamheten vart fjärde eller femte år (beroende på vilken periodicitet som väljs) kommer att stanna upp helt, då forskarna tvingas lägga all kraft på byråkratin och det kosmetiska.

De exakta detaljerna i Björklunds utvärderingsapparat återstår som sagt att utforma, med den torde i vilket fall som helst bli enorm, och det är uppenbart att han som förebild har det nya brittiska system som utvecklats till en total j-a katastrof för hela det brittiska universitetssystemet.

8 kommentarer:

  1. Som gymnasielärare under många år har jag upplevt hur det obönhörligen gått utför med skolväsendet alltsedan politiker och byråkrater tagit sig friheten att styra och ställa utan att bry sig om lärarnas inställning. Ett elementärt krav på någon som bestämmer över en verksamhet är att denne är insatt i och förstår densamma. Lärarna har under åren nöjt sig med att knyta sina nävar i byxfickorna och i det tysta hoppats på en vändning, exempelvis sedan ämneskunskaper inte längre anses ha något större värde.
    Möjligen kan den nuvarande utbildningsministern faktiskt sägas ha vissa konstruktiva idéer beträffande skolväsendet, men han förstår tydligen inte att han beter sig som en elefant i en porslinsfabrik i andra sammanhang.

    SvaraRadera
  2. Strålande sågning Olle, håller med till 100%

    SvaraRadera
  3. Läst artikeln om england/amerika och håller med om att det måste bli ett enormt jobb att gå igenom allt, kanske omöjligt om man ska försöka granska i detalj vilket så klart är de som borde göras.

    Men å andra sidan hur ska man avgöra hur resurserna ska fördelas... helt upp till de politiker som för tillfället har makten?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är skattepengar vi talar om, Magnus, så givetvis är det upp till politikerna att avgöra hur de skall fördelas. Vad jag i mitt stilla sinne önskar är politiker som (i motsats till Björklund själv) tar Björklunds egna varningsord om "alltför ryckig finansiering, kortsiktighet, osäkra anställningsvillkor och alltför stor byråkrati" på allvar, och som förmår ta sig ur det ensidiga och enligt min mening idiotiska forskare-gör-inte-bra-forskning-försåvida-vi-inte-sätter-ytterligare-press-på-dem-med-ekonomiska-incitament-tänket.

      Radera
    2. Har fortfarande svårt hur han kunde bli partiledare för fp...

      Radera
  4. Jag känner igen det här från min värld, hos forskningsinstituten. Här avkrävs man ständigt "success stories", enstaka power point-bilder som korfattat beskriver nyttan av ens forskning eller sammanfattningar, "högst en halv A4" för att chefen ska kunna visa för sin chef som ska kunna visa för sin chef som ska kunna visa för sin chef som ska kunna visa för ... att vi minsann gör nytta och skapar affärer. För ett par år sedan var det viktigt med publikationer. Antalet var väsentligt och visst kunde också ett föredrag någonstans räknas som publikation och såg man till att få ut en rapport på tre, fyra ställen så var det bra, multiplikation med tre eller fyra!

    Problemet är väl att cheferna och/eller politikerna inte begriper vad vi forskare håller på med och är rädda för att bli grundlurade. Men, nog skulle man kunna tänka sig kompetenta forskningsutvärderare som inte själva är forskare, det finns ju faktiskt mycket kompetenta vetenskapsjournalister, skulle inte politiker och chefer kunna anlita någon liknande kompetens, eller kanske insupa lite kompetens själva, läsa någon bok?

    SvaraRadera
  5. Ett problem kan ju också vara en möjlighet...
    Kanske Sverige kan bli världsledande på att skapa vetenskaplig envidens för metoder som utvärderar vilken forskning som är framgångsrik. Vetenskapsrådet borde alltså ha minst en kontrollgrupp vars forskning utvärderas med placebo metoder. Varken utvärderarna eller de utvärderade bör förstås känna till vilken metod som vetenskapsrådet anser är den sanna.

    SvaraRadera
  6. Ni måste förstå att Björklund har studerat denna problematik mycket seriöst och skaffat sig lika djup, som ingående kunskap, precis som han gjort vid alla sina andra, nästan dagliga utspel, inom alla möjliga områden, precis som vid sina korrigeringar av dessa utspel, och tillrättalägganden när utspelen händelsevis förverkligas och blir till havererade reformer. Välkommen Mr Chance. Tolkningsföreträdet tar tydligen ingen ifrån honom.

    SvaraRadera