Om synen på universitet

Väldigt mycket blir bättre här i världen, och min grundinställning är att om vi (mänskligheten) sköter våra kort rätt så väntar oss en blomstrande framtid. Likväl drabbas jag ibland av stunder då bekymren ter sig svårövervinnerliga. Det kan t.ex. handla om vissa av de katastrofscenarier jag diskuterar i min senaste bok Here Be Dragons, eller (allt oftare de senaste två åren) om vad som händer i politiken (Putin, Trump, Berxit etc). Men det är inte ofta en nyhet så till den grad fyller mig med pessimism som den nyligen rapporterade opinionsundersökning som anger att...

58% av amerikaner med sympatier för Republikanska partiet anser att college och universitet totalt sett är negativa för landets utveckling.

Hur påverkar man ett sådant opinionsläge? Hjälper det överhuvudtaget att tala förstånd med en folkopinion som verkar ha kastat allt vad förstånd och rationalitet vill heta överbord?¹ Och vad skall vi annars göra?

Fotnot

1) Timothy Snyder skriver i sin bok On Tyranny: Twenty Lessons from the Twentieth Century (som jag nyligen utnämnde till obligatorisk läsning) om Victor Klemperers beskrivning av auktoritarianismens nedmontering av sanning och rationalitet i fyra moder. Efter att ha gått igenom de två första (det oförblommerade förnekandet av verifierbar verklighet, respektive det hypnotiska upprepandet av fraser som "Crooked Hillary" och "Build that wall") redogör han på s 67-69 för de två sista:

The next mode is magical thinking, or the open embrace of contradiction. The president's campaign involved the promises of cutting taxes for everyone, eliminating the national debt, and increasing spending on both social policy and national defense. These promises mutually contradict. It is as if a farmer said he was taking an egg from the henhouse, boiling it whole and serving it to his wife, and also poaching it and serving it to his children, and then returning it to the hen unbroken, and then watching as the chick hatches.

Accepting untruth of this radical kind requires a blatant abandonment of reason. Klemperer's descriptions of losing friends in Germany in 1933 over the issue of magical thinking ring eerily true today. One of his former students implored him to "abandon yourself to your feelings, and you must always focus on the Führer's greatness, rather than on the discomfort you are feeling at present". Twelve years later, after all the atrocities, and at the end of a war that Germany had clearly lost, an amputated soldier told Klemperer that Hitler "has never lied yet. I believe in Hitler".

The final mode is misplaced faith. It involves the sort of self-deifying claims the president made when he said that "I alone can solve it" and "I am your voice". When faith decends from heaven to earth in this way, no room remains for the small truths of our individual discernment and experience. What terrified Klemperer was the way that this transition seemed permanent. Once truth had become oracular rather than factual, evidence was irrelevant. At the end of the war a worker told Klemperer that "understanding is useless, you have to have faith. I believe in the Führer".

Väldigt dystert alltsammans, men Snyder påminner oss om att framtiden inte är ristad i sten, och att vi genom att göra motstånd kan hejda tyranniets framväxt.