Debattörer som irriterat mig i julhelgen, del 1: Andersson

Den som följt min blogg från start känner till min beundran för Lena Andersson, bl.a. från en närmast devot reflektion från 2011 kring hennes bok Förnuft och högmod. Hennes romaner Egenmäktigt förfarande (2013) och Utan personligt ansvar (2014) fick mig att om möjligt uppvärdera hennes författarskap ytterligare, och det var först ett eller två år senare, då allt fler av hennes DN-krönikor kom att ägnas åt det något uttjatade och i längden ointressanta ämnet "skatt är stöld", som kurvan började dala.

Föga anade jag då vilket nadir hennes DN-kolumn skulle nå framemot juletid 2018, då hon ägnade sina kolumner den 8 december och den 22 december åt att angripa våldtäktsdomarna mot Jean-Claude Arnault och att försvara dennes rätt att fritt ta för sig av unga kvinnor i sin omgivning. Speciellt i den senare av dessa visar hon, med formuleringar som "När nu så gott som all lustlös sexualitet ska rubriceras som våldtäkt", och lite senare i samma text motsvarande påstående om "de flesta sexuella obehag", att hon helt missat vad såväl metoo som själva begreppet sexuella övergrepp handlar om. Ingen har väl förespråkat förbud mot sexuella handlingar som inte väcker lust och behagskänslor hos den andre? För att åtminstone skänka Lena Andersson en vokabulär som gör det möjligt för henne att förstå vad saken egentligen handlar om vill jag lära henne ett ord:

samtycke

S-A-M-T-Y-C-K-E

Samtycke betyder ungefär medgivande, eller att den andre går med på den aktuella aktiviteten. Samtycka kan man göra (eller inte göra) oavsett lust/olust/behag/obehag/etc. Detta kan tyckas ganska enkelt, men att döma av hennes DN-kolumner verkar Lena Andersson inte ha tillstymmelse till susning om att det är samtycket som är den springande punkten.

Det är en smula smärtsamt att läsa sådana dumheter av en författare man i grunden beundrar, och som om inte detta vore nog drabbades jag på själva julafton av P1:s utsändning av hennes så kallade julberättelse En kör av röster, där hon broderar ut sina missförstånd än längre än i DN-kolumnerna, och redovisar en närmast Jonas Millardsk tankevärld. För att bespara läsaren eländet att behöva lyssna på den återger jag här (SPOILER ALERT!) julberättelsens budskap i kondenserad form:

Åh stackars stackars alla dessa oskyldiga men (oturligt nog) sexuellt attraktiva stackars män som nu tvingas skaka galler på grund av metoo. Och stackars alla oss som drar på oss PK-omgivningens brännmärkning sedan vi haft mage att ifrågasätta antingen metoo eller att all koldioxid härrör ur mänsklig aktivitet. Och kanske märkligast av allt i denna underliga nya tid är att man tydligen inte ens inom äktenskapets ramar längre fritt kan förfoga över den andres kropp. Förresten så kommer nog inom kort en lag som tvingar kommuner att ingripa så snart en av deras invånare känner sig lite moloken och ensam.